Format: Mega Drive
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega (1990)
Genre: Action
Jo, vi håller oss till Mega Drive den här månaden med, av ingen annan anledning än att vi känner för det och går nu från Z runt om till A i konsolens spelbibliotek i och med ett av de första sk "killer appsen" till formatet. Arkadporten av Altered Beast, som i väst t o m medföljde konsolen från början. Altered Beast utvecklades inom Sega under ledning av en viss herr Makoto Uchida som senare gick och gjorde Golden Axe också. Spelet släpptes i arkadformat 1988 och senare samma år gav Sega ut porten till Mega Drive i Japan, under året därpå i Nordamerika och slutligen även i Europa under 1990, i samband med de respektive västerländska konsolreleaserna. Det var inte den enda porten av arkadoriginalet. Det gjordes t ex en version till Master System också. Men nu ska det alltså handla om Mega Drive-spelet. Och exakt varför vi valde att gräva fram Altered Beast? Jamen, tjabba, tjena, hallå, det nämnde vi redan! Typ. Efter Zero Wing
som vi lirade och skrev om här om månaden ville vi fortsätta på Mega Drive-spåret och Altered Beast är ett av de första titlarna som fångar ögonen i spellistan.
Att Altered Beast fångar ögonen beror ju heller inte bara på att namnet på spelet låter häftigt. Detta är alltså ett känt spel. Ett populärt spel i vissa kretsar. En klassiker skulle somliga säkert säga att det är.
Riktigt så långt är vi dock inte beredda att gå. Åtminstone inte om man med "klassiker" menar ett spel som stått emot tidens tand. För nej, det har då inte detta gjort. Altered Beast är inte bara gammalt. Det känns uråldrigt. Vilket förvisso går något hand i hand med den grekmytologiska inramningen.
Liret börjar med att självaste Zeus väcker en från de döda. "Rise from your grave!" säger han till spelaren i en äkta Sega Mega Drive-samplad röst. Okej? Sedan då? "..and rescue my daughter." men den repliken uttalas inte, den får man läsa sig till. Men ja, det är visst hela handlingen. Men så är ju Altered Beast ett gammalt actionspel av typen gå från vänster till höger och slåss på gatan. Fast i antika Grekland. Så särskilt mycket story utöver något svepskäl till att gå och slå fulingar ska man mao inte förvänta sig heller.
Ovan från vänster: Grekisk mytologi, pungsparkar och biffiga machomän. I den ordningen.
Hela grejen med Altered Beast är att man inte bara spelar som någon random biffig karaktär utan att man har just alternativa former i, öh, form av olika bestar. "Alternativa former i form av", alltså allvarligt? Fuck it, som det har skrivits så får det stå. Öh, var var vi nu? Just det... Okej, kort sagt spelar man både biff och best och delar ut pungsparkar till höger och vänster. Det är faktiskt hela Altered Beast i ett nötskal. Typiskt för gå och slå-spel, och detta t o m redan på NES:en, var ju att man inte bara gick från vänster till höger som i att spelen inte var platt sidoscrollade som Super Mario Bros utan att man kunde förflytta sig uppåt och nedåt också. Så är dock icke fallet i Altered Beast. Nä, här kan man minsann endast gå raka vägen höger eller vänster. Och så scrollar skärmen slött automatiskt framåt också. Inte bara får detta spelet att kännas väldigt begränsat men det blir ju bokstavligt talat helt linjärt. För inte heller tar man sig någonsin en skärm upp eller ner från där nivåerna börjar.
Ovan: Det mest "minnesvärda" med Altered Beast är förmodligen denna animation då man förvandlas till best.
Kontrollen klickar inte riktigt den heller. Man går höger och vänster med höger och vänster och när man är vanlig gubbe så duckar man med ner, slår med A, sparkar pungspark med B (och det är verkligen en pungspark också) och hoppar med C. Sedan kan man också slå eller sparka under tiden som man hoppar eller duckar. Duckar man och slår så blir det pungslag och duckar man och sparkar så blir det en spark spikrakt upp i luften av någon jädra anledning. Kanske var tanken att man skulle använda denna uppåtspark strategiskt mot de fåtal fiender som anfaller en från luften..? Men inte bara ser detta så löjligt ut att man aldrig vill sparka uppåt men dessutom är det ju betydligt lättare att bara ta ett steg åt sidan då de luftburna fienderna störtdyker mot en och slå dem på truten på vanligt vis. Så liksom..?
Och vad fan hoppar man med C för? Det blir avigt som fan. C-knappen sitter längst ut till höger. Lycka till att hoppa och slå då. Hoppknappen borde väl ändå ha varit i mitten. För då hade man enkelt kunnat kombinera hoppen med både sparkar och slag. Eller, när man är någon best, hoppen plus eldklotattacker. Vilket ju kan vara en god idé i bossfighter! Men som det är nu händer det att man får släppa greppet om handkontrollen med vänstern för att då MED BÅDA HÄNDERNA snabbare komma åt C följt av A på kontrollens högersida. Knas! Och inte fan kan man ställa om knapparna heller som i många senare Mega Drive-spel. Men ja, när man är i skepnad av någon best får man tillgång till mer kraftfulla attacker. Man kan t ex göra snabba framåtstötar som skadar fienden, avfyra projektiler eller slå björnvolter (fråga inte).
Ovan från vänster: Macho, macho man, varulveldklotattack och slutligen en fet ful boss att fightas med!
Alltså, spelidén med Altered Beast, själva idén, va, är grym. Utförandet haltar dock. De ville att det skulle kännas mäktigt när man väl blev best. Det fattar vi. Därför rör sig spelfigurerna snabbare och smidigare som bestar än som vanliga muskelberg. Problemet är att man börjar varje bana i människoskepnad och som människa rör man sig så... Så... SÅ... Slött. Det är ju typ helt otroligt hur långsamt det går. För att bli best måste man samla på sig tre stycken power-ups på varje bana. Dessa dyker bara upp när man bankat sönder någon random fiende. Och man vet att det är power-up eftersom en röst säger "POWER-UP!" varje gång man tagit en. Efter en power-up river spelgubben skjortan av sig. Efter två power-ups blir gubben superbiffig, vi snackar typ Hulken från 1970-talet alltså. Värsta testosteronkicken. Tre power-ups på raken förvandlar en äntligen till best. Varje bana har sin egen bestform. Då och då dyker vem man fattar är skurken i dramat upp och skjuter blixtrar på en. När man är man kommer man inte riktigt åt typen men när man är best är det bäst att han passar sig för då kan man enkelt peppra sönder honom varpå han själv antar skepnaden av något fult monster och det blir bossfight.
Ovan: Tre av de fyra senare banorna. Som föga förvånande blir som roligast att spela igenom två samtidigt.
Och nu kommer vi till det kanske största tillkortakommandet med Altered Beast. Spelet består av fem banor. Fem KORTA banor. Fem banor med en bossfight per bana och spelet är över. Det tog oss kanske 20 minuter att varva hela spelet... Ja, okej, skurken antar olika skepnader inför varje bossfight så det blir någon variation och visst, det är någon form av mellansekvenser bestående av kryptiska stillbilder mellan banorna som vi gissar var avsedda att föra "handlingen" framåt. Men liksom... Det här duger inte! Spelet är alldeles för kort och alldeles för innehållsfattigt. Och hela den där grejen med spelet, besterna, va? En ny för varje bana? Fem banor finns det och bestarna man kan bli är en varulv, en flygande drake, en björn, en tigerman och en varulv igen. Ja, varulvsformen återkommer alltså för femte och sista banan. Så nej, man får inte ens en ny alternativ bestform för varje bana. Fem banor och fyra former får man. Snacka om snålt.
Det här liret skulle behöva mer mervärde. Först och främst fler banor och fler former att skifta till. En uppföljare till Game Boy Advance av alla tänkbara format, som kom 2002 bjöd på 15 banor och tio alternativa former. Det är vad vi snackar om. Och vad sägs också om möjligheten att inte bara bli till en ny best men att kunna "samla på sig" formerna för att då skifta MELLAN dem med? Eller möjligheten att åtminstone lira igenom spelet från början och kunna använda andra former än innan på banorna? För liksom, jo, vi fattar charmen med spelet som det är. Med hur "barbent" det är, den mossiga grafiken, "Welcome to your doom!" som skurken säger innan varenda fight med honom, hans fula skratt sedan och allt det. Uppsjön fantasifulla monster som dräller på banorna har ju också sin charm. Och grafiken, hela kyrkogården i början med alla korsen kvar, den första bossen som vilar på en benhög och kastar sina egna avslitna huvuden mot en eller de förmultnade liken i förgrunden på sista banan. Detta var verkligen något annat än ett dåtida Nintendo-spel. Och det känns faktiskt lite häftigt att bli monster och bara plöja igenom fienderna. Och pricken över i:et, spelet största dragplåster; att man kan spela två samtidigt. Vilket väl inte direkt var något unikt för ett lir i den här genren men ändå. Vi turades först om att lira singelplayer men tröttnade extremt snabbt på det. Att lira två samtidigt var såklart roligare. Men det räcker liksom ändå inte för ett helt godkänt betyg. För riktigt så roligt var det trots allt inte.
En och en halv poäng av fem blir det därmed. Ett "godkänt frågetecken" typ.
Betyg: En och en halv av fem rutor animation från biff till best.
|
