Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Framgrävt ur spelkistan #68
Basketball Nightmare



Text och sånt: Jan M. Komsa & G.W. Kong, 2022-10-03

Format: Master System
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega (1989)
Genre: Sport

Efter att Jan sololirat vad han då än grävde fram ur spelkistan under sommaren och vi båda i ett svep blott frilirat flera Master System-spel ger vi oss åter i kast med Segas gamla 8-bitare för en mer ingående inblick i ett spel till konsolen. Eller hur ingående vi än mäktar vara när det gäller ett över 30 år gammalt basketbollspel med en gimmick. Ja, vad har den där Janman nu grävt fram åt oss..? Basketball Nightmare? Vid första anblicken verkar det sannerligen vara en riktig mardröm... Som om ett gammalt sportspel inte vore fasansfullt nog men ett som dessutom verkar vila på en satans jävla gimmick? Snacka om rena skräcken alltså! Då kunde det här lika gärna ha fått vila i frid. Men okej, vi ska väl inte döma ut ski spelet på förhand. Frågan är dock om vi kommer kunna hålla modet uppe tillräckligt länge för att klara av att ta oss igenom denna fasa? Den som lever får se...



Den stora grejen med det här spelet, vad som skulle sälja det, är de olika monsterlagen. Inte olikt Electronic Arts Mutant League-sportspel, amerikansk fotboll och hockey i de fallen, till Mega Drive från senare in på 90-talet. Vilket okej, det är en kul idé får väl medges. Och det passar i alla fall bättre inför Halloween än Jannes värsta Virtual Boy-speltopplista som lades upp för ett år sedan idag. Här är det alltså makaber basketboll som gäller och de olika lagen man möter består av varulvar, kappavarelser, små cykloper, vampyrer, häxor samt japanska tengu-demoner. En god blandning av österländska och västerländska övernaturliga vidunder. Eller tja, på pappret då för i praktiken är det mestadels östvinklat. Kappa och tengulagen är uppenbarligen rakt ur japansk mytologi och folktro, men även cykloperna ser ut som sådana där typiska japanska variationer och de här så kallade "häxorna", som för övrigt mest liknar gamla gummor i kimonor, är egentligen typiska japanska spöken. Varulvarna och vampyrerna är de enda lagen som är tydligt västinspirerade och dessvärre är det just dessa två sorter som ser mest ut som tecknade figurer. Barnvänliga typ. Nåja. Notera att nyckelorden i fråga om de olika monsterna är lagen man möter.




Det finns tre spellägen i Basketball Nightmare; CPU vs CPU, single play och versus play. Man kan spela två samtidigt i det här alltså, men bara en mot en. Oavsett vad man spelar, singel eller versus play, kan man som mänsklig spelare, trist nog, inte vara något av de fräcka monsterlagen. Ett blunder från utvecklarnas sida i vår mening. Halva poängen försvinner när man bara kan möta monsterlagen och själv inte spela som ett i enspelarläget. Och spelar man en mot en försvinner dessutom hela poängen med spelet för då är det två lag med bara vanliga människor som spelar mot varandra. Vad är då poängen med spelet? Mm, just det. Lagen man väljer mellan i tvåspelarläget är bara tråkiga landslag med USA, Japan, Kanada, Frankrike, Östtyskland (året var alltså 1989), Sovjetunionen (...), Kina och Kuba. Det är inte bara färgerna på tröjorna som skiljer landslagen åt då även hårfärg och hudfärg varierar. Och där sticker av någon anledning Kuba ut som något ur Star Trek. I enspelarläget får man dock inte ens välja sitt eget lag utan då är man människorna. Ja, bara människorna... Ett lag uteslutande bestående av knallrödhåriga snubbar.

Styrkorset, eller "styrknappen" som de kallar det i instruktionsboken, flyttar spelaren man styr i alla åtta digitala riktningar. Man hoppar med den ena av de båda ansiktsknapparna och skjuter skott med två snabba knapptryck på densamma. Med den andra knappen passar man vidare bollen. Man kan även skjuta och passa bollen medan man hoppar. Hjälpsamma pilar pekar ut vilken av spelarna i det egna laget som man för tillfället har kontrollen över. Om ens eget lag har bollen är man alltid spelaren med bollen. Om det andra laget har bollen kan man med hoppknappen skifta mellan olika spelare som täcker. Då är det bara att följa pilen. Med skjutknappen kan man även stjäla bollen från det andra laget om man först springer framför den med bollen. Ibland så funkar det, men oftast inte... Eller så är det bara vi som inte hann bli tillräckligt duktiga i detta under tiden som vi lirade. Men en glitch stötte vi måhända på. Om man skjuter från egen planhalva till andra sidan av planen utan att göra mål eller att bollen hamnar utanför planen och alla spelarna är kvar vid den andra korgen, då kan det hända att spelet fastnar där. Ofta kan man i det läget styra spelarna från utanför spelskärmen till bollen fast det tar en god stund för dem att komma fram men en gång gick det bara inte hur mycket vi än tryckte och hur länge vi än väntade, så då vi fick trycka på reset helt enkelt.




Vad gäller själva spelreglerna så... Det är basket, va? Bollen ska genom det andra lagets korg. Man springer, man dribblar, man passar, man hoppar, man skjuter och förhoppningsvis sätter man skotten och tar poäng. Sätter man skott innanför 3-poängslinjen så blir det 2 poäng och sätter man skott från utanför 3-poängslinjen blir det såklart 3 poäng. Sätter man ett skott nära korgen får man se en kort animation ā la Tecmo Cup, som för övrigt kom ut till NES året innan, där ens spelare dunkar bollen i korgen. Fouls finns och ges för en massa olika regelöverträdelser. Om man knuffar en annan spelare, vilket kan hända om man inte lyckas stjäla bollen, om man dröjer längre än några sekunder med att göra ett inkast, om man passar bollen från motståndarlagets planhalva tillbaka till sin egen, om man hoppar med bollen utan att skjuta eller passa och vad mer där finns... Detta är alltså inte bara hopp och lek utan några riktiga regler för sporten.

Det kan vara hyfsat knepigt att få till ett bra flyt i spelet som det är och därtill har man alltså alla dessa regler att förhålla sig till... Det krävs mao att man sätter sig in i spelet för kunna komma in spelet så att säga. Vi spelade några matcher en mot en för att få in det rätta knycket liksom och sedan gav vi oss på att turas om i enspelarläget mot alla monsterna! Singelspelarläget går ut på att vinna samtliga sex matcher mot datorn. Och man måste verkligen vinna alla matcherna. Skulle det sluta oavgjort i någon match tvingas man spela om den matchen. Och ja, just det... Man kan också låta datorn spela mot sig själv och själv bara titta på. Ett enkelt sätt för att se alla monster spela är detta dock icke, då man endast kan välja vilka av de olika mänskliga landslagen som ska spela mot varandra i det läget. Buu!!




Spelplanen varierar också beroende på vilket mardrömslag man möter. Varulverna har sin plan ute i en skog, kappapaddorna spelar i anslutning till en sjö, cykloperna nedanför stora vattenfall, vampyrerna i en mörk grotta, häxorna vid en kyrkogård i en bambuskog och tengugubbarna utanför en helgedom. Världskartan tycker vi om. Själva spelet under matchernas gång kan det dock vara lite si och så med. Det bildas ofta klungor där det kan vara svårt att urskilja vad som är vad. Det är också rätt mycket flickering på gång i det här spelet vilket heller inte hjälper läget. Ibland försvinner delar av eller rentav hela spelare från planen i någon sekund, som om de kunde göra sig själva osynliga. Ibland syns spelfigurer rakt genom andra, som om de som stod framför var transparenta. Och animationerna när spelarna dunkar bollen flyter inte direkt fint utan är ganska hackiga och dessutom ser det alltid ut som att spelaren som dunkar flyger rakt igenom korgen och stolpen som ett spöke. Det är ju sådant här som sänker helhetsintrycket.

Det första intrycket man får av liret är förvisso inte alls kul. Efter en stunds spelande, när man väl fått ett häng om hur man faktiskt spelar det här, så blir det däremot faktiskt ganska roligt att åtminstone spela två samtidigt, en mot en. Men det hade alltså varit mycket roligare och mer intressant om man kunde välja att vara monsterlagen. Som det är är det roliga relativt kortvarat. Sedan turades vi om att spela en mot datorn. Att spela mot datorn är inte lika kul. Man kan välja matchlängd, 15, 30 eller 45 minuter, men fastän detta är videospeltid där sekunder och följaktligen minuter går mycket snabbare än i verkligheten så blir det ändå ganska utdraget samt lätt lite långtråkigt. Speciellt om man sumpar en match och det står klart att man inte kommer hinna ifatt datorn med poängen men ändå måste spela klart matchen... På titelskärmen får man förresten välja mellan new game och continue. Batteriminne? Nej, men om man inte stänger av spelet kan man välja att fortsätta från den matchen man förlorade på. Det är allt. Varför denna möjlighet inte ges direkt i form av en enkel continue-skärm vid förlorade matcher är en gåta.




Bara som sportspel betraktat finner vi flera tillkortakommanden med det här gamla liret. Det kan som sagt bli lite rörigt emellanåt och matcherna blir monotona då spelet går ganska långsamt och man byter aldrig ens planhalva för lite variation. Men själva idén med monsterlag är ändå hyfsat skoj även om man själv inte får spela som dem... Grafiken är också hyfsat fin med klara, starka färger och stora, realtivt detaljerade sprites i de animerade sekvenserna. Och vi ska inte ljuga heller, en morot att spela vidare var definitivt att få se alla dessa sekvenser. Men när man väl sett alla en gång, då har man ju sett dem liksom... Det är lagom häftigt första gången man ser en ny animation. Att samma animationer sedan uppreppas om och om igen under matchernas gång är inte längre lika häftigt. Musiken som spelas under matchens gång är rätt så bra annars... Men... Samma låt upprepas i andra matchen... Och tredje... Och så vidare. Det är alltså samma låt som spelas i alla matcher. Bristen på variation stjälper spelet i slutändan.

Spelplanerna skiljer sig i alla fall åt. Vissa är dock mer visuellt säregna än andra. De två första är ändå rätt lika varandra, likaså de två sista. Vampyrernas hemmaplan är den fräckaste, med dödskallar liggandes längre bort där i grottan och basketkorgarna och stolparna i form av vad som ser ut att vara utslitna stora ryggrader. Som något ur Mortal Kombat senare på 90-talet. Tengulagets hemmaplan är också rätt fräck, fastän själva spelplanen är mycket lik spökhäxornas, i och med att man spelar utomhus på natten under en lysande fullmåne med bara silhuetterna av träden synliga runtomkring och någon pagod långt bort i fjärran. Alla andra banor ser dessvärre ganska lama ut, speciellt i de tre första matcherna där man bara är ute i naturen liksom och det inte ens är särskilt mörkt ute. Liksom, en mörk, hemsökt skog med förvridna träd hade ju funkat för varulvarna men bara bara en grön vanlig skog en lätt mulen eftermiddag? Meh. Dessa varulvar ser dessutom mindre ut som blodtörstiga vilddjur och mer som Michael J. Fox i Teen Wolf. Och då snackar vi såklart filmen från 1985, inte den där tonårsdramaserien från 2010-talet. Cykloperna har den mest stentrista banan förresten. Och det är allt vi har att säga om den saken.




En käck blippblopp-version av "Should old acquaintance be forgot" (dvs Auld Lang Syne) spelas av någon skum anledning under eftertexterna. WTF? Så totalt random liksom. Och det var det spelet. Ingen höjdare när allt kommer omkring. Att man inte kan välja att spela som monsterlagen var nog den största missen från utvecklarnas sida. Ingen vill väl vara tråkiga vanliga människor i ett spel som annars handlar om monster som spelar basket? Det torde väl vara självklart? De kunde ju t o m ha gjort hela spelet bara fem matcher långt för att undvika att det monsterlag man valde mötte sig själva om det var problemet. Men att man inte ens i tvåspelarläget kan välja varsitt monsterlag är bara urdumt. Dessutom verkar det inte som att man kan välja bana ens i det läget utan man spelar bara på första banan, varulvarnas skog. Ay, caramba. Basketball Nightmare är inte helt dåligt men det är inte helt bra heller. Kul en stund när fått ett grepp om kontrollen och så men man tröttnar snabbt på det lilla spelet har att bjuda på. Hade man kunnat spela två samtidigt mot datorn och hade man kunnat spela som monsterlagen med, åtminstone i versus-läget, så hade detta varit en klar tvåpoängare.

Men även med tanke på att EA Hockey, det första NHL-spelet till Mega Drive, inte fick mer än en och en halv av fem poäng, dvs inte helt godkänt, så kan vi ju bara inte sätta ett högre betyg än så på det här gamla sportspelet också. En kul spelidé och inte helt tokig spelmekanik heller som stundtals påminner om Tecmo Cup på NES men i slutändan stolpe ut, eller vad fan det än heter i basket när bollen är nära men ändå inte åker genom korgen utan hamnar utanför... Sportspel har ju något av ett stigma, bergis inte minst pga alla årliga upplagor där ofta inte mycket annat än logotyper, namnen på lagen/spelarna och just årtalen ändras från år till år, och visst finns det undantag, mer unika sportspel som just Basketball Nightmare, men tyvärr är det då också så att sportspel sällan åldras särskilt väl... Ingen av oss har heller någon nostalgi för just det här liret. Första gången vi båda spelade det var nu i år, inför denna Halloween. Vi kan ju tänka oss att detta mottogs som ett mer än godkänt spel i genren när det begav sig för över 30 år sedan. Nuförtiden är det dock, liksom EA Hockey, ett inte helt godkänt gammalt sportspel.



Vårt slutgiltiga betyg: En och en halv av fem basketbollar.

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Till toppen av sidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
| 1-D
|- 1080° Avalanche
|- 1080° Snowboarding
|- Alien Soldier
|- Alien Syndrome
|- Altered Beast
|- Asterix (MS)
|- Bart's Nightmare
|- Basketball Nightmare
|- Batman (MD)
|- Bubsy
|- Bucky O'Hare
|- ClayFighter
|- ClayFighter 2
|- ClayFighter 63 1/3
|- Claymates
|- Crash Bandicoot
|- Crystal Warriors
| E-L
| M-St
| Su-Z
|
Frispel

För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
Plockat ur filmhyllan
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.