Format: NES
Utvecklare: Konami (1993)
Nej, du visste bergis inte att Bucky O'Hare var en serietidning daterad det hippa 1970-talet och vi ska heller inte låtsas som att vi hängde med på den tiden och kan berätta om Buckys uppkomst, eller fall för den delen. Däremot ska vi ta en stund och berätta mer om vad som mycket väl kan vara ett av de allra mest förbisedda spelen till Nintendos 8-bitare...
När vi i lirarligan var yngre antog två tredjedelar av oss att Buckys NES-eskapad inte var mer än typ ytterligare ett i mängden halvdana plattformshoppare till licensspel varför vi som trots allt kände till liret aldrig någonsin gav det en chans. Men när vi nu - mer än 15 år senare - sitter i gott sällskap inbunkrade i ett rum inrymmandes grabbsnack, snacks och root beer, och pluggar igång den grå kassetten upptäcker vi till slut vad det egentligen var som gick stora delar av spelvärlden om intet.
Bara själva idén att onda rymdgrodor kidnappar din antropomorfiska besättning långt där ute i världsrymden känns given när hela storyn återgivs i sådan här läcker inramning. När det sedan kör igång på riktigt med en för sin tid ovanligt väl balanserad utmaning, riktigt grym bitpop och så pass varierande moment att de verkar skifta för varenda ny spelskärm vill man ju bara dingla i taket av ren spelglädje. Kreativiteten upphör aldrig att förvåna och man vill aldrig lägga ifrån sig kontrollen, om än bara för att se vad som händer i nästa spelmoment. Skulle man mot förmodan vilja eller snarare behöva stänga av spelet av någon anledning (som t ex sömnbehov) överraskas man av ett lösenordssytem som är både smidigt och lättbegripligt. Eloge till Konami!
Ovan F.V: Fram till sista banan får spelaren själv välja i vilken ordning man vill klara de olika planeterna. På varje planet räddar du en medlem ur Buckys besättning, varefter du kan skifta mellan de olika karaktärerna och sällan är en spelskärm den andra lik. Ena stunden hoppar man runt mellan asteroider för att i nästa skärm åka rymdsläde i raketfart och peppra sönder allt i sin väg.
Vidare har Bucky O'Hare begåvats med en för NES-spel oerhört befriande smidig spelkontroll. Med ett enkelt knapptryck på Select skiftar man mellan Bucky och olika medlemmar ur hans besättning (alla med egna unika förmågor skall tilläggas). Bucky själv kan förresten skjuta uppåt, nedåt och också duckandes. Mega Man kan ju slänga sig i väggen. För även om Buckys äventyr påminner en del om den blå bombarens ditton är Konamis alternativ - faktiskt, hör och häpna - mycket bättre och framförallt mycket roligare att spela. Bucky O'Hare är oerhört intensivt och spelmomenten är som hämtade från en enorm bakkatalog med flera års erfarenhet av kreativa idéer som tillsammans definierar vad videospel egentligen handlade om på NES-tiden... Du ska springa, hoppa, flyga, klättra och balansera i former som skopade ur en enorm variationskittel. Skulle du tröttna så är 8-bitseran helt enkelt inte din melodi.
För ett riktigt toppbetyg hade vi dock gärna sett att bossarna vore åt det fyndigare hållet, och här märks att Capcom råkade vara lite bättre än Konami på just den enda punkten. Men vi är inga rymdgrodor och ska således inte spy galla över flugskitar. Bucky är förbisett, grovt förbisett i ställning till sitt enorma underhållningsvärde. Defintivt en missad favorit. Att säga "Bland det bästa vi någonsin spelat till NES" kan tyda på antingen galenskap eller guldfiskminne, men saken är den att dylika glädjerop faktiskt gjorde sig hörda där under spelsessionen.
Ovan F.V: Variationen i såväl spelmoment som tjusiga effekter är enorm. Ibland glömmer man att det här är ett NES-spel. Fem spelbara karaktärer har du till hjälp. Bucky är haren som kan skjuta i alla riktningar och ladda upp superhöga hopp. Jenny är kattan som kan skjuta både höga och snabba skott samt avfyra målsökande salvor. Willy är grabben som kan ladda upp riktiga brakskott. Deadeye är rymdens hårdaste anka som klättrar på väggar och skjuter splitterskott, medan roboten Blinky kan flyga kortare sträckor och kasta bomber som spränger bort isblock och andra hinder. Du kommer att behöva skifta mellan- och använda alla i besättningen, på rätt ställen och vid rätt tidpunkter.
Men om Bucky nu verkligen är så ansenligt som vi vill ha det till, varför blev det här spelet då så förbisett kan man väl undra. Tja, en naturlig förklaring kan faktiskt vara att det rörde sig om just ett licensspel och det baserat på en avdankad karaktär som få kände till och ännu färre brydde sig om. Sedan har vi det faktum att liret oturligt nog släpptes så sent som februari 1993 i Sverige och fick alltså konkurrera med såväl supermegahypade Sonic the Hedgehog 2 som släpptes hösten innan på Sega-fronten, som den då fortfarande glödheta SNES:en och Super Mario World på Nintendo-fronten för att nämna några... Beklagligt, då denna härliga kassett otippat nog visade sig tillhöra toppskiktet i NES-katalogen. Det gäller bara att man har modet och vettet nog att se bortom den ljumma licensen och oengagerade karaktären på omslaget för att se vilket underbart litet kraftpaket till spel det här faktiskt handlar om.
Vårt slutgiltiga omdöme: Fyra påskharar av fem möjliga. Superbt.
|
