Format: DreamCast
Utvecklare: Sega (Hitmaker)
Utgivare: Sega (2000)
Genre: Racing
It's time to make some craaazy money innan sommarlovet slutar y'all! Dags att köra craaazy taxi! Det är 25 år sedan i år sedan det här tokroliga liret först kom ut i arkadhallarna världen över och detta firade vi nu genom att köra det nästbästa tillgängliga alternativet, närmare bestämt DreamCast-versionen från året efter. Fastän vi förresten inte finner någon information på vare sig Wikipedia, GameFAQs eller Sega Retro om att arkadspelet någonsin kom till Europa med så kan allas vår Janman minsann vittna om att det visst fanns tillgängligt i arkadhallar i Sverige... Så det så.
Detta är ett Sega-spel. Utgivet av Sega och utvecklat av Hitmaker, tidigare Sega AM3, som var en division inom Sega själva. Grundade 1993, kända under namnet Hitmaker åren 2000-2004 (så när arkadspelet kom ut 1999 var de fortfarande AM3) och senare sammanslagna med Sega Rosso, en annan division inom företaget, som i sin tur tyvärr lades ner 2009. Andra kända Sega AM3- tillika Hitmaker-titlar inkluderar Virtual On, Sega Rally och Virtua Tennis vilket vi väl lika gärna kan passa på att nämna här tänkte vi, för varför inte. Sega är retro och nostalgi numera.
När vi på POPKORN i urminnes tider ställde samman en topp-25 bästa DreamCast-spellista placerade sig Crazy Taxi här på 12:e plats på den listan. Så att vi kan väl lika gärna också trycka fram det redan nu att detta är ett bra spel. För 12:e plats är sannerligen inte dåligt. Även om det inte tillhör högsta toppskiktet på formatet så är det alltså ändå ett spel som är omtyckt bland många. Och det är inte bara kärt ihågkommet utan det håller faktiskt väl ihop än idag. Det här blir med andra ord en positiv recension. Ja, mestadels i alla fall. Ok, vad har vi att göra med här då?
Crazy Taxi är ett slags racingspel men inget sedvanligt sådant. Här finns inga lopp att köra och man kör heller inte i kapp några andra bilar. Det handlar inte om kappkörning alltså, vilket är vad racing egentligen översätts till på ren svenska förresten, utan Crazy Taxi handlar mer om bara körning... Fast man tävlar ju mot klockan kan man säga, det handlar ändå om att köra fort och komma fram till en viss destination så fort som möjligt så i den bemärkelsen kan man väl ändå kalla det här för ett sorts racingspel. Ett bilspel är det ju definitivt däremot!
Vi körde såklart på originalhårdvara med allt vad det innebär, inklusive manual, och än en gång måste vi apropå detta bara nämna det lustiga med hur mycket möda som uppenbarligen lades ner på bara manualboken. GD-ROM-skivan snurrar igång, man trycker på start och väljer en av fyra förare att köra med. Det hade inte behövt vara mer märkvädigt än så. Fyra olika förare med varsin bil som skiljer sig åt lite visuellt. Men nej, de ska alla ha egna biografier som i detalj beskriver deras personliga liv minsann. Okej Sega, varför inte. Att registreringsskylten 5EXY515 kan läsas som "Sexy Sis" som betyder "sexuellt attraktiv kvinna" var tydligen också nödvändig information. Alltså, vi klagar inte. Vi tycker bara det är lustigt och värt att påpeka. Klicka på bilden ovan för att förstora och läs själva vet vi. Som nämnt redan i den tidigare nämnda topplistan låter det alldeles säkert som en dålig klyscha med hänvisning till titeln men Crazy Taxi är faktiskt helt vansinnigt roligt. Så att presentationen sträcker sig även till manualen är bara ett plus.
Spelidén, när man väl börjar spela på riktigt och sätter gasen i botten, är lika enkel som unik, vilket har kommit att utmärka Sega i arkadhallarna. Det gäller bara att plocka upp passagerare och köra taxi så snabbt och smidigt som möjligt i vad man kan tänka sig är en avgränsad del av någon anonym storstad, som dock helt uppenbarligen har baserats på San Fransisco med dess många och långa nedförsbackar. Och av någon anledning åker man även ner för backar betydligt mer än upp för dem. Vilket leder till både en och annan spektakulär luftfärd åtföljt av höga glädjerop!
Spelet är helt fritt så att man kan köra i precis vilken riktning som helst runt om i staden. Något som så här i backspegeln känns lite som före sin tid faktiskt... Många förknippar detta sorts icke-linjära bilspelupplägg med Grand Theft Auto III och dess efterföljare men faktum är att Crazy Taxi var ju ett par år före med detta.
Dessutom fungerar bilkörandet bra här. Nästan varje ny spelomgång bjuder på helt nya oväntande upplevelser. Vad sägs t ex om att råka köra ut på tågrälsen eller på något jävla vänster lyckas komma upp på hustaken med taxibilen? Fuck yeah!
Man gasar med höger tryckkänsliga axelknapp, bromsar med vänster dito och styr med den analoga spaken, som fortfarande känns som en mycket bra spak förresten och det inte minst jämfört med den på N64-kontrollerna...
A lägger i backen, B lägger i växeln framåt. X påminner en om vart man ska, vilket är onödigt eftersom det är bara att följa pilen hela tiden, och Y tutar vilket också är helt onödigt, hörs knappt över det högljudda soundtracket och gör ingen skillnad. Och start pausar och startar. Alla kan köra Crazy Taxi. Det enda man egentligen behöver veta är hur man gasar. Huruvida man kommer särskilt långt med att bara trycka ner gasen är en annan fråga. Att veta när man bör släppa på gasen eller bromsa kan vara en god idé. Att bli bra i Crazy Taxi handlar däremot mycket om att veta när- samt kunna växla mellan att åka framåt och bakåt med bilen.
Sedan finns det vissa tekniker som man kan lära sig, att drifta t ex, som ofta innebär att bl a kvickt som tusan fippla med spelets simpla växellåda vilket känns mest omständigt. Just detta kunde ha gjorts bättre. Det är roligare att drifta i Sega Rally eller t o m Mario Kart.
Förutom det vanliga spelet, udda nog uppdelat i två lägen men mer om det längre fram, finns det minispel och det är mest just i minispelen som man måste kunna utföra alla tekniker med bilen. Det är inte så många minispel att välja mellan, tre i rad på höjden och tre på bredden till att börja med, men man har ändå en del att göra. Man kan välja fritt vilket att köra och för varje hel rad på höjden eller bredden som man klarar av låser man upp ytterligare ett, för 16 totalt. Minispelen kan handla om allt från att bara köra taxi åt ett bestämt antal passagerare under ovanligt snäv tidspress till att köra runt ett fält och spräcka stora ballonger med taxibilen. Allt som allt tar det kanske en timme att klara alla minispelen.
Det är inget häpnadsväckande men ett alldeles lagom trivsamt tidsfördriv tillika en kul kort break från huvudläget. Och det funkar faktiskt också lite som träningsbanor för det huvudsakliga spelläget.
Apropå det så är spelet aningen diffust när det gäller vad sjutton som ens är det huvudsakliga läget... Svaret är att det finns egentligen inte ett enda utan två. Arkadläget är just det, en trogen konsolversion av spelet från arkadhallarna. Sedan finns det ett läge kallat "Original" men det är egentligen bara en någorlunda ny "bana" i exakt samma spel med exakt samma spelregler som i arkadläget. Tänk en något annorlunda, kanske lite större, stadsdel som ändå känns väldigt mycket som från en och samma större stad som i arkadspelet. Till en början, innan man känner igen sig i dessa virtuella kvarter, märker man inte ens någon skillnad mellan de båda "olika" spellägena... Varför de delat upp spelet på det sättet istället för att bara ha ett huvudläge där det helt enkelt tydligt framgår att det finns mer än en "bana" är för oss en gåta. Oavsett om man kör original- eller arkadläge så kan man dessutom köra antigen enligt arkadregler, där man ej har lång tid på sig men får mer tid för varje passagerare man plockar upp och kör till rätt plats i tid, eller tidsbegränsat helt oavsett hur det går för en i 3, 5 eller 10 minuter.
Allt detta till det passande hektiska soundtracket med The Offspring och Bad Religion. Låtar man hör av Offspring är All I Want, Change the World och Way Down the Line medan Bad Religion bidrar med Inner Logic, Ten in 2010, Them and Us och Hear It. Och det är riktigt skoj att bara köra och höra de här låtarna dåna i bakgrunden. "That's all I waaant, that's all I waaaaaant, that's all I waaant, that's all I waaaaaant..." Bäst.
Detta är inte direkt ett spel som man kan varva utan man kör ju bara på. Man kan ju utmana sig själv med att jaga high scores men annars kör man bara för skojs skull, för att det är så skoj att köra.
Man kan förstås klara alla minispelen, men det känns lite dumt att DET skulle vara hur man varvar spelet och inte det faktiska huvudläget från arkadspelet eller anpassat för konsol.
Allt som allt levererar i alla fall Crazy Taxi faktiskt förvånansvärt bra bilkänsla med ett skönt flyt i styrningen, väldigt kul musikval och är överlag bättre än sina överdrivna uppföljare. Det här första liret kändes nämligen aldrig för vansinnigt eller flummigt. Det var helt perfekt för sin tid och är än idag en spelupplevelse likt få andra.
Vi spelade hur som helst Crazy Taxi mest bara för skojs skull, för att det faktiskt är så skoj att spela, och körde runt i denna galna tagning på San Fransisco i sisådär tre timmar innan vi väl fick nog. Senare på kvällen, efter att ha stängt av spelet och gjort annat ett tag, återkom vi dock till detta och spelade i ytterligare någon timme endast för skojs skull. Då vet man att det är ett roligt spel. Ett bra spel.
Med det sagt så kan vi ändå inte sätta ett högre betyg än "bara" bra i slutändan, eftersom spelet är tämligen, eh, spartanskt rent innehållsmässigt. Även om det man finner här är skoj som tusan och kan hålla en sysselsatt i flera timmar så är det ändå, handen på hjärtat, tyvärr inte så mycket innehåll. Tänk er t ex tre supergoda bitar sushi. Några av de godaste sushibitarna ni någonsin smakat i hela era liv. Tre bitar, oavsett hur goda de än är, är dock för lite för ett högre betyg på en hel måltid. Likadant är det med detta spel.
Men det är ett väsentligt spel till DreamCast och definitivt topp-20-material för formatet.
Vårt slutgiltiga betyg: Tre av fem möjliga taxibilarfordon i spelet.
|
