Framgrävt ur spelkistan #41
Asterix

Format: Master System
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega (1991)
Genre: Plattformsspel

Här har vi ett av liren som hamnade utanför min egen Sega Master System-topplista. Förra januari grävde jag ju fram Kolibri till Segas 32X, så för den här månaden det här året fortsätter jag på samma spår med ett annat lagom obskyrt spel till ett annat lagom nischat Sega-format... Närmare bestämt Asterix, ett licensspel i plattformsgenren utvecklat av Sega själva så sent som 1991 men inte till Mega Drive utan till den föregående Master System alltså. Och Asterix är... Ja, är det verkligen någon i Sverige som inte känner till de franska seriealbumen eller själva karaktären från annan media, som de tecknade filmerna? Nog för att Asterix inte är så jättekänd i Amerika men här i vår del av världen är detta väl ändå mer eller mindre allmänbildning. Året var 50 f.Kr och hela Gallien ockuperades av romerna. Hela Gallien? Nej, inte riktigt... En liten by vägrar envist att låta sig kuvas och gör livet surt för romarna i de närliggande lägren eller nåt sånt.

Förvånansvärt välgjort det här spelet. Grafiken känns lite simpel eller fattig eller fjuttig, motsatsen till detaljrik helt enkelt, men utöver det så. Kontrollen är bra. Asterix hoppar med den ena knappen och delar ut riktiga rallarsvingar med den andra och i många andra lir från den här tiden hade det varit nog med det. Här kan han dock även ducka och trycker man ner eller upp plus attack så kastar han föremål och trycker man för att hoppa och sedan slår i luften så gör han en neråtstöt. Spelet börjar förlåtande enkelt, första banan är t ex väldigt kort, men blir snabbt märkbart svårare. Man har åtminstone en livmätare istället för att stupa vid en träff. Denna fylls sedan upp ā la Zelda, från tre pluppar till fyra osv. Första bossen är ett ilsket vildsvin. Sedan får man spela som Obelix med! Och eftersom han är så mycket tyngre och starkare än Asterix så kan han ha sönder block som Asterix måste spränga med explosiv trolldryck.


Enligt omslaget är detta ett actionspel. Snick. Hoppar man mellan plattformar och över avgrunder så är det ju ett plattformsspel. Själva titeln förtäljer heller inte att Obelix har en lika stor roll i spelet som Asterix.

Det är för övrigt inte exakt samma hinderbanor som man får göra med både Asterix och Obelix utan snarare snarlika sådana. Korta sekvenser, bestående av tecknade stilbilder som ur seriealbumen, mellan banorna är fina. Bara lite längre fram upptäcker man att banorna är större än man först trodde skulle vara fallet i det här spelet med "våningar" såväl nertill som upptill "markplan" från där man började. Och så kan man även simma. En lite kass grej är att fienden respawnar bara man hamnar lite ur bilden från där de var. Antigen man först spelar som Asterix och sedan Obelix eller om man får välja från start på en bana mellan Asterix och Obelix så spelar man alltså med både Asterix och Obelix. Så varför heter spelet inte bara Asterix and Obelix utan bara Asterix? Nåja... Det är väl en sådan där grej som stör mest bara mig antagligen. Spelet presenteras rätt så fint i alla fall. Och musiken är hurtig och lagom käck. Det finns mao tillräckligt mycket av det goda här för att snärja en och locka en att spela vidare.

Scrollbanor, rörliga plattformar mm som kommer sedan känns dock mer som inslag tagna direkt ur Mario-spelen och lite känns det då som plattformselement för plattformselementens skull liksom. Varför skohorna in en scrollbana t ex? Alla hatar scrollbanor!! Spelet börjar alltså bra men kan bli riktigt irriterande riktigt snabbt. T ex så dör man alltså inte alltid när man ramlar ner i en avgrund eftersom banan liksom fortsätter en skärm ner med. Men sedan, när simmar t ex, så kan man simma en skärm ner och där nere ser det ut som att man kan simma ytterligare en skärm ner... Så då gör man det bara för att dö. Då visar det sig alltså att det är en dödsavgrund ännu längre ner men det kunde man liksom inte veta innan! Så varför inte bara ha en fast botten istället för avgrund under vatten som lurar spelaren? Och när Asterix sedan ska komma vidare så får man lista ut att sättet att göra det på är att kasta en sprängdryck ner i vattnet som skapar en tillfällig vattenplattform att hoppa vidare från. Någon slags hint om detta vore dock bra om man fick.


Det finns faktiskt olika trolldrycker att kasta. En av dessa är till för att smälta isblock. Prylruta nr 2 är reserverad för nycklar man måste hitta på vissa banor för att komma vidare. Det är hyfsat stor variation här.

Detta blir en något kortare text än vad som mer blivit normen här för framgrävt ur spelkistan på senare år då jag har helt enkelt inte så mycket mer att tillägga om de tappra gallernas bravader till Segas gamla svarta. Vissa banor kan vara lite knepigare med endera galler. Fastnar man t ex med Asterix på en bana så att man får game över räcker det att man byter till Obelix och provar igen så går det vägen och vice versa. Det är åtta världar med i regel tre banor per värld och en fördel är att man här inte behöver börja om från första början vid game över och inte ens från början på världen man är på utan blott från början på banan i fråga. Tacksamt nog för här behövs det. Det är nämligen en hel del trial and error och leaps of fate i det här spelet. Ju längre in man kommer desto klumpigare känns det dessutom att styra Asterix och Obelix förbi fiendena utan att ta stryk. Eftersom man kan slåss och hoppa känns det liksom naturligt att man borde kunna hoppa och slå också... Samtidigt alltså. Säg att någon fiende befinner sig på en plattform ovan, instinktivt hoppar man då och slår mot denna i tron att man ska få in ett slag men då gör alltså gallerna en neråtstöt istället. Gah! Inte heller kan man hoppa och kasta grejer samtidigt.

Och så den där scrollbanan... Ett misstag och man hinner inte med alltså. T ex så ska Obelix krossa blockpelare med en rumpdunk så att de rörliga plattformarna kommer vidare innan skärmen hinner ikapp. Och här gäller exakt timing och precision. Men eftersom kontrollen trots allt inte är av samma kaliber som i Super Mario-spelen så är det alltför lätt hänt att man fumlar, att man råkar göra rumpstöten en pytteliten bit för långt åt höger så att man precis missar vänstersidan av blockpelaren eller att man istället för slå råkar trycka ner medan man hoppar (som man är mer van vid från andra spel) och så går det en sekund mer och man hinner inte göra om stuntet direkt utan får istället göra om hela banan. Om och om igen. Jag ville tycka om det här spelet mer för vid en första och andra anblick så verkar det allt lovande men vid en tredje och fjärde anblick så lägger man mer och mer märke till alla dessa småskavanker som verkligen stör och då förstör helhetsintrycket... Allt som allt var Asterix ett gott försök men inte stabilt nog för att hamna med på en topp-25 bästa Master System-speltopplista. Så därför gjorde det heller inte det då jag sammanställde listan i fråga. Topp-30? Kaanske... Topp-50? Åh, ja, definitivt. Men inte topp-25.



Det slutgiltiga omdömet: Två pluntor med trolldryck av fem möjliga.