Format: Nintendo 64
Utvecklare: Racdym (1998)
Ännu ett nytt år, ännu en ny sportlovsvecka och egentligen skulle vi ju spela och skriva om Nintendos eget 1080° Snowboarding i år efter att ha skjutit upp det ifjol men rent spontant började vi köra detta lilla myslir istället. Vi snackar okända utvecklarna Racdyms kulthit i samma sportgrengenre från samma år och till samma format: Snowboard Kids! Fast där hemma i Japan släpptes detta faktiskt redan i december 1997. Och även om de båda liren gavs ut tätt inpå varandra samma år i väst så kom faktiskt Snowboards Kids ändå snäppet före såväl i Europa som i Amerika så... Tja, det är väl så vi förklarar att vi hellre väljer att skriva om detta nu. Nåja, se upp i backen och allt det där för här går det undan iallafall! Ja, nu tar vi brädorna fram och vantarna på och sedan vi åker i backen, hej, vad det ska gå!!
En sak ska alla veta förresten, och det är att snowboard har aldrig varit coolare än under den andra halvan av 90-talet, då det för övrigt även fick sitt slutgiltiga erkännande som "riktig" sport i och med vinter-OS i Nagano 1998. De av oss som hängde med i svängarna på den tiden minns väl framförallt de "coola" Cool Boarders-spelen till den gamla, grå, taggiga PSX som pumpades ut åren 1996-2000. Däremellan hade vi bl a tidigare nämnda 1080° Snowboarding på N64-fronten som vi alltså får återkomma till en annan gång och strax dessförinnan den här gemytliga lilla gynnaren till konsolen i fråga, det sedan dess mer eller mindre kultförklarade Snowboard Kids.
Snowboard Kids framställer sig självt som ett racingspel utan bromsar. De flesta andra beskriver det snarare som Mario Kart fast med snowboard. Båda skildringarna stämmer bra. Det är inte lika mycket ett gediget snowboardspel som ett humoristiskt racingspel ā la Super Mario Kart fast med snowboard istället för gokart såklart (och därav avsaknaden av bromsar), men Mario Kart-analogin till trots trodde vi oss hellre vilja turas om att spela framför att sitta med multiplayern. Att köra split screen tippade vi på skulle vara alltför plottrigt och jobbigt för ögonen jämfört med att spela en efter en på storskärm. Men icke, att köra två samtidigt fungerar alldeles utmärkt! Men säkerligen, att köra tre eller fyra samtidigt skulle nog visa sig vara mindre lyckat..? Med bara två kontroller inpluggade från början var det nästan så att vi inte provade ens. Skulle det verkligen vara mödan värt att leta fram ytterligare dosor? Men rätt ska vara rätt och rätt som det var hittade vi ytterligare två handkontroller längst ner i en ouppackad flyttlåda i hörnet och framförallt fanns här fler lirare som ville vara med och spela så kul som det såg ut och jodå, nog funkar det alldeles utmärkt att att köra fler än två samtidigt med. Oavsett om man kör tre eller fyra får vardera spelare då en fjärdedel av TV-skärmen för sin egen ruta och fastän några få detaljer kan tyckas aningen svårare att urskilja i det läget fungerar det ändå allt som allt helt suveränt. Ja, med fyra kontrollportar inpluggade, då börjar det hända grejer. Riktigt gemytligt blir det. Helt plötsligt börjar man småprata om lite allt möjligt och kommer liksom in i the flow så att säga... Cool musik och cool känsla när det går sådär smidigt framåt i kurvorna och så kör man liksom varv efter varv, bana efter bana och rätt som det är undrar någon var snön tog vägen för jodå, här har man alltså skojat till det lite extra och på en bana är det t ex ner för gröna gräsbacken som gäller. Härligt hederligt videospel av den numera gamla skolan.
Battle race heter huvudläget i Snowboard Kids. Något riktigt turneringsläge finns dock ej, utan man får själv välja bana för bana helt enkelt. Riktigt roligt att väl spela är det i alla fall!
Detta gäller såklart när man väl börjat lira liret på riktigt. Vägen dit kunde däremot ha varit smidigare. Överlag är det nämligen tämligen bökigt att navigera i menyerna ärligt talat. Efter att ha valt start på titelskärmen så väljer man antalet spelare, från en till fyra. Sedan väljer man karaktär, sedan väljer man bana eller att återgå till karaktärsvalskärmen och sedan får man välja bräda med men.... Varför kunde alla inte bara få välja karaktär direkt här, dvs mellan val av bana och bräda? Som det är nu känns det som ett helt litet bestyr skulle någon vilja byta karaktär mellan varven. Och om någon eller några spelare sedan faller bort, då kan man heller inte gå tillbaka hela vägen till skärmen där man väljer antal spelare, utan man får gå fysiskt fram till själva spelkonsolen och därpå trycka in reset. Vad är detta för dumheter?! Precis samma problem uppstår också om man t ex spelar två stycken och någon mer sedan vill ansluta.
Men vänta, det finns visst ett sätt att ändra antalet spelare utan att behöva trycka reset på själva konsolen... Jo, efter ett helt avklarat race får man valet att fortsätta (med gällande inställningar vad gäller främst antalet spelare då), ja eller nej och då tar ett nej en åter till förstaskärmen varpå man på nytt får välja antal spelare. Detta är ju så onödigt krångligt. Det innebär alltså att om man t ex är tre stycken som kör och har precis avrundat ett race och den tredje spelaren vill hoppa (eller en fjärde spelare vill vara med) nästa runda, då finns det inget smidigt sätt att ändra antal spelare inför nämnda nästa runda. Nä, då får man antigen köra denna nästa runda återigen med tre spelare för att väl därefter ges möjligheten att återgå till titelskärmen och därifrån komma till val av antal spelare eller behöva gå fram till konsolen och trycka på reset. Och nej, vi skämtar verkligen inte med att detta är DET största enskilda jävla irritationsmomentet i hela spelet. WTF liksom? WTF?!
Is this OK? Don't save. Please select number of players. Checking controller pak. Start game / another pak. Och sedan samma visa i fråga om rumble pak. Om ja, plugga in. Checking rumble pak. Is this OK? Select character. Åh, äntligen? Is this OK? Och varje gång man ska bekräfta att JA, det här är okej så är likt förbannat NEJ markerat. Det är en sådan liten grej egentligen och det känns ju aningen småsint att då göra en stor grej av det men många bäckar små blir en stor jävla å alltså. Istället för att bara kunna trycka förbi allt med A, typ A, A, A osv då allt i 99 fall utav 100 är just OK, så måste man alltså till och från trycka UPP först och sedan A. Det blir liksom onödiga små avbrott hela tiden. Petitesser men ändå. Sedan exit/save, data save, are you sure? Checking bla bla bla eller don't save eller another pak, vem bryr sig? Vi bryr oss inte om vi får "sejva" eller ej, vilka som har minneskort och vilka som har rumble pak i sina respektive kontroller, varför ska man behöva gå igenom det här gång på gång, vem bryr sig, vi vill ju bara spela själva spelet!
Spelar man förresten singelplayer är det likaså så att man ej kan backa tillbaka hela vägen med B-knappen i menyerna men då kan man istället välja "Exit/Save" i singelplayer-menylisten ännu en bit längre fram och återvända till val av spelare den vägen (eller omvägen rättare sagt men ja). Onödigt trassel med minneskort och val av antal spelare är väl spelets enda riktiga letdown, och så förunderligt nog avsaknaden av ett propert turneringsläge. Grafiken är bra förutom cardboard cutout-syndromet längst ut med bankanterna. Att man ut med kanterna likväl krockar med stenhårda solrosväggar är heller ingen höjdare. Desto roligare är det att skulle man inte vara först i mål så kan man i alla fall skjuta på den som var det, rätt över mållinjen! Och ja, just det. Precis som i Mario Kart finns här alltså en uppsättning hjälpsamma föremål att plocka på sig och nyttja på banorna, och precis som i Mario Kart är det också roligast med prylar som inte bara hjälper en själv men också ställer till det för andra.
Att navigera i de allt annat än estetiskt tilltalande menyerna känns hur bökigt som helst. Men så är det också hur roligt som helst att spela flera! Spelar man bara två är det såklart över- och undersidan av skärmen som gäller. Kör man fler än så får var och en hålla till godo med en fjärdedel av skärmen, men det funkar!
Ett steg framåt från Mario Kart är att man här faktiskt har två uppsättningar föremål; röda som avfyras med just avryckaren undertill handkontrollen och de blåa som aktiveras inte med den blåa A- men med den gröna B-knappen. Och som singelspelare kan man faktiskt få lektioner i vad spelet egentligen går ut på. Träningsdelen för tankarna till Sonys dito i Gran Turismo till PSX från ungefär samma tid undantaget några direkta krav på att man faktiskt måste klara av de praktiska övningarna. Därtill finns shot/item demonstrationen bestående av korta filmklipp illustrerandes exakt vad varje föremål är till för. Ytterligare en dum sak är dock att har man väl tryckt igång en av de här filmsekvenserna så kan man heller inte bara trycka bort den igen! Nej, man måste se färdigt hela filmsnutten alltså. WTF..? Ja, ja, hur som helst, nu snackar vi grejer här...
Först har vi röda skjutgrejer i trepack. Handen, fyndigt nog kallat Slapstick, är kort och gott målsökande missiler typ. Fungerar precis som röda skal i Mario Kart, dvs målsökande så länge man inte skjuter iväg dem rakt i riktning mot en vägg för då åker de också rätt in i väggen. Så ja, målsökande men man måste ändå få iväg dem i fri riktning mot en motspelare. Sedan paraplyerna vilka fungerar i grund och botten som vanliga missiler likt gröna skal i Mario Kart men med det extra tillskottet att den som blir träffad flyter omkring i luften en stund ā la som när Lakitu fiskar upp en och man förlorar tid på det. Isblocken fryser den de träffar som Iceman i X-Men men man får akta så att man själv inte krockar rakt in i blocket sedan. Snögubbarna är precis som isblocken, bara det att den som blir träffad fryser inte fast på stället utan fortsätter att åka rakt fram tills han eller hon krockar in i något. För övrigt ser snögubbarna mycket roligare ut också. Och så bomberna, ja, kaboom alltså, men återigen får de som avfyrar dem akta så att de själva inte åker rakt in i sprängradien.
Sedan har vi blå prylar, som vi f.ö tycker lika gärna kunde ha varit gröna vilket vore klockrent motsvarande B-knappen de aktiveras med men nåja. Här har vi i alla fall en turboboost. Sedan ett spöke som tillskillnad från i Mario Kart inte snor prylar från motspelarna. Här slöar spöket ner någon av de andra och vanligast drabbar förbannelsen spelaren i ledningen... Sedan har vi typ en uppsättning kastruller, en för varje motspelare, som då faller från skyn rätt ner i skallen på alla de andra. Helt klart det här lirets motsvarighet till blixten i Mario Kart och borde enligt oss räknas som en skjutgrej men, ja. Stenen är typ bananen från Mario Kart och osynlighetsbrädan är en cool visuell gimmick och egentligen också en oövervinnlighetsbräda typ, då man inte bara blir osynlig men transparent på köpet. Så de andra kan inte skjuta en då.
Sist har vi råttnyllet som norpar stålar av de andra. Vilket känns något extremt överflödigt enligt oss och det verkar väldigt ovanligt att man får fram dessutom vilket bara får råttan att kännas ännu mer onödigt. Nog för att det är kul att se gnagaren dansa och vicka på rumpan åt de drabbade men saken är den att det är inte direkt svårt att från noll komma upp i hundratals mynt mycket snabbt. Nä, det är ju busenkelt, desutom belönas man med mynt för utförda trick. Ett enkelt trick och det är direkt utbetalning. Så att berövas på sina slantar är liksom verkligen ingen big deal i det här spelet.
Vad gäller slantarna så ligger det utspridda lite här och var på banorna. Varje utspritt mynt är värt 100 slantar egentligen. Sedan kan man göra en del tricks med brädan också, enklast så när man hoppat över en ramp, och för detta belönas man alltså också med stålar. Mängden varierar då beroende på tricket. Pengarna behövs framförallt för att kunna ta de röda respektive blåa power up:sen på banorna! Ja, 100 slantar per power up kostar det. Har man noll pengar på fickan när man åker in i en power up-clown (eller vad sjutton det ska föreställa) så krockar man in i den likt in i en betongvägg istället. Vidare kan man avända de slantar man har kvar för att handla på sig bättre brädor och sånt mellan loppen. I singelplayer-läget kan man utöver att köra vanliga race ner för backen mot tre stycken motståndare även köra mot klockan samt med fokus på att göra tricks eller att skjuta. Det sistnämnda är att föredra enligt vår mening, då man får peppra sönder snögubbar på väg ner för backen och ja, det är roligast helt enkelt.
Flerspelarläget bjuder dock endast på race ned för backarna på de olika banorna vilket ändå är kärnan i hela spelet. Ja, istället för att åka runt i cirklar på en bana så "rejsar" man här X antal gånger (olika bana för bana) ned för en backe varpå man tar skidliften upp igen för att åka bräda ner igen. Hur skoj som helst, speciellt med tanke på att man faktiskt kan bråka och knuffa ut varandra nere vid liften.
Möjligheten att välja antal varv kring banor i multiplayer måste först aktiveras i option-menyn förresten. Vad fan då för? Spelets största dragdown, det som alltså drar ner helhetsbetyget, är hur onödigt bökigt och stökigt det är att navigera i de urtrista
menyerna innan racen. Största pluset är dock hur himla kalaskul det är att faktiskt spela när man väl får spela och allra roligast är det att vara flera.
Vårt slutgiltiga omdöme: Tre glada snögubbehuvuden av fem möjliga. Med ett
propert turneringsläge samt mindre bökiga menyer hade vi lätt delat ut fyra.
|
