Format: SNES
Utvecklare: Interplay (1993)
Det första eller andra, beroende på vilken sida av Atlanten som man befann sig, av Interplays leranimationsspel. Det släpptes november 1993 i Europa, samma månad som ClayFighter kom ut i USA. Där borta dröjde däremot releasen av Claymates fram till våren 1994 och samma sak var det för oss i Europa vad gäller ClayFighter. Så hänger alla med såhär långt? Vi fick alltså Claymates först, nov 1993, och fick vänta på "nästa del i serien" dvs ClayFighter fram till våren 1994. Medan jänkarna fick ClayFighter först, nov 1993, och fick istället vänta på Claymates fram till våren 1994.
Egentligen så planerade vi för övrigt att spela och skriva om det här för drygt ett år sedan, men skit som hände kom alltså i vägen och vi fick dra ner på tempot sedan förra hösten. Nu när vi dock kom att öka tempot igen så for Claymates-kassetten fram igen och rakt ner i SNES:en. Power. On.
Och inget händer... Såklart. Så ut med kassetten igen för att blåsa i den. Hårt. Och så kör vi igång. Återigen. Power. On. Och nu funkar det. Toppen. En lagom kuriosa observation är förresten att trots vår förkärlek för SNES så är det här faktiskt det första spelet vi gräver fram till konsolen i fråga. Okej då, Bubsy var ju till både SNES och Mega Drive men då var det ju ändå den senare versionen som Månsan, även känd som just vår gamle Sega-lirare, lirade. Så ja, det första framgrävda SNES-spelet alltså. Fast egentligen är det kanske inte så konstigt med tanke på hur många spel till konsolen som vi trots allt spelat igenom iochmed alla SNES-topplistor. Fast å tredje(?) sidan har vi ju både en topp-20 och en topp-100 bästa NES-spellista uppe och till den konsolen finns här minsann flera spel framgrävda ur kistan. Nåja, nog med förspel. Nu kör vi!
Vi saknar ord... För den urdumma inledningssekvensen iallafall. Resten av spelet handlar hur som helst om att i rollen som antigen den blå lerbollen eller något av de leranimerade djuren hitta sin väg från början till slutet av varje bana. Ja, där finns en massa att samla på banorna men faktiskt inget direkt nödvändigt så...
Claymates försöker vara ett plattformspel. Det lyckas sådär. Något nytt Super Mario eller Sonic the Hedgehog är det ju inte. Men de försökte åtminstone vara unika med spelet och det får man ju ändå applådera lite. Bakgrundshitorien är bara dum. Huvudpersonen är någon random pojk som heter Clayton. Hans professor till far berättar en dag om ett serum som han har utvecklat som kan typ blandas med lera för att förändra en person till ett djur. Men knappt har han hunnit säga detta förrän en HÄXDOKTOR uppenbarar sig från tomma intet, kräver att han avslöjar formeln för honom och ögonblickligen förvandlar Clayton till en blå lerboll och rövar bort farsgubben. Okeeej..? Ja, hela grejen med Claymates är hursomhelst att man har använt sig av leranimation för att typ animera spelet. Som blå lerboll ser Clayton inte så imponerande ut och kan då bara rulla eller studsa fram, och så forma en del av sin kropp till en stor knytnäve att slå fienden med, precis som i Super Putty för er som är bekanta med det liret. Genom att beblanda sig med små lerpluppar i olika färger förvandlas han dock till olika leranimerade djur med olika egenskaper.
Det är alltså dessa djur som speltiteln refererar till. Det är de som är ens "mates" mao. Tänker man efter är det inte så jättelogiskt då det ju fortfarande bara är Clayton själv i olika former men whatever. Fem leriga djurvänner har man här i alla fall. Katten Muckster som kan klösas och klättra uppför träd, musen Oozy som kan bitas och kuta kvickare än självaste Sonic, fisken Goopy som såklart kan både simma och andas under vatten, ekorren Globmeister som kan kasta nötter och ankan Doh-Doh som ja, förvisso kan flyga men för övrigt är helt värdelös. Problemet är dock att man behöver egentligen aldrig vara någon av dem för att kunna ta sig vidare på banorna. Blir man skadad återgår man ändå till den blå lerbollformen och det är faktiskt irriterande lätt hänt att man tar stryk i det här liret så alltför ofta är man alltså inte något av djuren. Clayton börjar alltid en bana i form av den blå lerbollen och oftast är det i den formen han kommer fram till slutet på banan också... Vilket får oss att undra lite, om inte just hela poängen med Claymates går förlorad på det viset. Vore det inte bättre om Clayton helt enkelt förblev djuren han morfar till istället för att återgå till blåbollformen efter en eller max två träffar så att man liksom fick spela så mycket som möjligt med just dessa "claymates" i spelet med titeln Claymates?
Skåda, den fruktansvärda sk hjärngympan som utspelar sig mellan banorna. Genom att knuffa på vissa grejer ska man få lämmelrobotarna att gå i riktning mot t ex yxor så att de sedan kan omdirigeras att gå i riktning mot träden och hugga ner dem så att man kan komma vidare... Tråååkigt! Spelet är f.ö uppbyggt kring irrgångar, överallt finns det irrgångar. Detta blir dock något mindre påfallande när man kommer till Japan och kolla nu in den där samurajen som är på väg att halshugga den dumma ankan...
Ett bidragande problem är att det är så förbaskat bångstyrt det här liret. Kontrollen känns allt annat än precis och det är lätt att bli träffad av taggar, spikklot, vassa ändar på ankare och allt möjligt och vissa fiender tål två träffar dessutom så det är även lätt hänt att man råkar gå in i fienden efter att ha smällt till den bara en gång och vissa fiender sprutar därtill eld så om man tvekar en sekund istället för att bara gå på direkt blir man likt förbannat träffad! Och varför är det fullt med sådana där havstaggar uppe på bryggorna?! Vissa saker vet man inte ens om det bara är grafik eller saker man inte kan nudda utan att dö. Vi väljer att vara på den säkra sidan dock. För det är ju irriterande lätt att bli träffad som det är som sagt. Men nej, sedan tar vi ändå modet till oss och simmar rakt in i en av de där tvetydiga taggarna för vi måste kunna säga som det är liksom, antigen eller, speltestar vi så speltestar vi och gissa vad? Det visade sig att den andra sortens taggar faktiskt bara var bakgrundsgrafik som man simmar rätt igenom utan att ta skada! Men det kunde vi alltså inte avgöra utan att vara beredda att sätta livet till. Det är aldrig en bra sak i ett spel när man inte direkt kan se på grafiken vad som bara är bakgrund och vad som är hinder. Det märks alltså att hur ambitiöst projekt Claymates än må ha varit så var det då inte världens mest rutinerade spelutvecklare som hade hand om det.
Det första lätt oroväckande är musiken. Den kunde ha varit bättre. Hela den första världen har förskräckligt dålig bakgrundsmusik. Plågsamt barnslig karnevalmusik typ... Det blir lite bättre i andra världen men inte på världskartan mellan banorna där det alltid spelas sjuk hej-kom-och- hjälp-mig-att-dö-musik. Något annat som stör där är detta sinnessjukt påfrestande pusselminispel med två idiotrobotar som man måste lösa för att kunna ta sig vidare till nästa bana på kartan och gosse vad less man blir på detta alltså! En blå boll med jätteknytnäve verkar förresten vara uppenbart plankat rakt av från tidigare nämnda Super Putty, men även om Super Putty faktiskt var först så släpptes ändå båda spelen ursprungligen tätt inpå varandra samma år, så det kanske bara var en tillfällighet. Claymates är sådär i slutändan. Spelet är inte särskilt svårt egentligen, bara lite för knepigt för sitt eget bästa. Man pallar inte med att koncentrera sig tillräckligt för att inte fumla stup i kvarten när musiken går en på nerverna, allt går på tid, det är inte mycket tid man får på sig heller så det är fullt möjligt att få time up och kontrollen känns så otymplig som den gör. Och dessa irrgångar. Man fastnar i irrgångar, överallt är det irrgångar.
Ingen sparfunktion heller och inte ens något lösenordsystem utan hemliga genvägar utplacerade på banorna istället. När man t ex kommer till den första banan på andra världen kan man hitta ett hemligt meddelande som talar om hur man genar dit från första banan (genom att hoppa fyra gånger ståendes framför den första blomman man finner för den som undrar). Liret har många tveksamheter alltså. Men något rätt måste utvecklarna bakom det här lerliret ändå ha gjort, för annars hade vi heller inte suttit med detta i tre kvällar på raken - eller okej, en hel- och två halvkvällar kanske så typ två helkvällar totalt men ändå. Och en liten guldstjärna i kanten för den första bossfighten mot en jättehund med stora flaxande öron vars hjälp den faktiskt flyger runt med! Och musiken blir faktiskt mindre och mindre irriterande ju längre in i spelet man kommer, om man nu orkar så långt... I den japanska världen är det som att liret rycker upp sig själv liksom och blir genast mindre jobbigt och t o m rätt så roligt. Musiken i Japan är ett stort lyft från de tidigare världarna och när man kommer till Afrika blir den t o m ganska gemytlig. Allt som allt är Claymates inte värt någon guldmedalj, eller silver, eller ens brons för den
delen... Men... Måhända vad man nu får för en fjärdeplats. Det är OK.
Två av fem får det alltså, en poäng för varje räknad helkväll typ.
Betyg: Två av fem leriga djurvänner i de olypiska ringarna.
|
