Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Framgrävt ur spelkistan
ClayFighter



Vår utnämnde lerkämpe: Ickybod Kong, 2017-10-31

Format: SNES
Utvecklare: Interplay (1993)

Det första eller andra, beroende på vilken sida av Atlanten som man befann sig, av Interplays leranimationsspel. Det släpptes november 1993 i USA, samma månad som Claymates kom ut i Europa... Här borta dröjde dock releasen av ClayFighter fram till våren 1994 och samma sak var det för dem i Amerika vad gäller Claymates. Så hänger alla med såhär långt? Jänkarna fick alltså ClayFighter först, nov 1993, och fick vänta på syskonliret Claymates fram till våren 1994. Medan vi fick Claymates först, nov 1993, och fick istället vänta på det här liret i fråga fram till våren 1994. Egentligen så planerade vi för övrigt att spela och skriva om det här för drygt ett år sedan, men skit som hände kom alltså i vägen och vi fick dra ner på tempot sedan förra hösten. Nu när vi dock kom att öka tempot igen så for ClayFighter-kassetten fram igen och rakt ner i SNES:en... ;p

Ja, jag vet att jag precis snodde hela det inledande stycket rakt av från texten om Claymates men jag tycker att det som då sades sade allt och såg ingen poäng med att behöva återuppfinna hjulet liksom. Tänkte att det i sammanhanget kunde vara ganska lustigt dessutom, just då det ena kom här då det andra kom där och vice versa, va? Ja, whatever. From the top. ClayFighter, Clay, Clay, Fighter, come and fight them if you dare... Nej, jag har inte gått och blivit helt tokig. Det är den tönthäftiga introlåten till spelet vet ni! Här får vi även reda på storyn bakom att ett gäng levande lerfigurer gör upp med varandra på lerliv och död. Jo, det är nämligen så att de har bara ett mål i hela universum... Att bli kung över cirkusen! Såklart, DET förklarar ju allt eller hur? Nej, okej, men håll med om att det är så ostigt att man knappast står över utan att prova.




Cirkustemat känns lite skumt men låt gå för det. Vad som dock känns lite mer skumt är att den mer överskådliga karaktärsvalskärmen är begränsad till singelplayer-läget. Väljer man VS-läge får man dras med blåskärmen ovan till höger där en samuraj från Claymates däremot gör oväntat gästspel. Han är inte den enda man känner igen från det andra lerliret. Två av djurvännerna alt. en av fienderna gör också gästspel, inför ronderna.

ClayFighter gjordes dels med avsikten att vara ett barnvänligare, men ändå fräckt nog, alternativ till Capcoms Street Fighter-spel. En slags parodi som föregick Celebrity Deathmatch med flera år. Vad som sålde spelet var dock lerfigurerna i sig. Jag minns att bland mina och polarnas föräldrar så var det då inga problem med vare sig Street Fighter eller Mortal Kombat. Men ändå ville vi ha ClayFighter också, inte istället för- men UTÖVER de andra fighting-titlarna. Inte sjutton kan jag påminna mig att någon någonsin kallade det här för barnspel. Vi såg det bara som något unikt helt enkelt. Och unikt nog att vara värt ett köp. Lergubbarna var så häftiga. Gissa vad? Det är de än. Spelet har åldrats hyfsat väl, om än bara för att det faktiskt kändes ganska daterat redan då det släpptes... Ja, jämfört med Mortal Kombat men framförallt Street Fighter II så var ClayFighter rent tekniskt sett inte alls så imponerande... Vad som gjorde hela skillnaden var dock själva lerkämparna. Den mordiska snögubben Bad. Mr Frosty är hur cool som helst. Monsterclownen Bonker påminner om en ur B-kultrullen Killer Klowns from Outer Space. Elake Elvis-imitatören Blue Suede Goo rockar fett, osv osv. Men min personliga favorit är ändå pumpaskallespöket Ickybod Clay. Han är inte den lättaste lerkämpen att lära sig (det är nog snarare Frosty och Blob), men när man väl fått ett grepp om den här typen, då jävlar så.

En lustig grej som har spillt över till det här spelet från syskontiteln Claymates är att några av djuren från det liret är med här. Katten, ekorren eller den blåa fiendeankan är med inför varje rond för att presentera vilken rond i ordningen det är helt enkelt. Charmigt. En samuraj från Claymates visar sig även i VS-läget och just det känns lite skohornat in men ja, whatever... Ronderna går på tid men något vanligt ur får vi inte heller. Istället är det en bomb med lång stubin som brinner längst ned på skärmen ā la Mission: Impossible. Vill man kan man dock stänga av tiden i option-menyn. Där kan man även ändra hastighet i spelet, från standardläget 1 och ända upp till 8. Och detta är viktigt alltså, för det FÖRSTA man alltid bör göra när man satt igång spelet är att öka hastigheten till max. Jag vet inte vad fan de tänkte med men hastighet 1 är som om gubbarna rörde sig på månen typ, medan hastighet 8 inte ens är särskilt snabbt, bara gångbart! POW! SLAM! SMACK! BOOM! En annan sak med det här spelet är att ljudeffekterna då lerkämparna pucklar på varandra dyker upp i textformat, likt i den gamla Batman-serien med Adam West. Säg vad man vill om detta men nog bidrar även sådana små detaljer till den övergripande ostighetsfaktorn. Vad man dock lika gärna kunde ha släppt var hela grejen med cirkusen och meteoren. Vad för något undrar ni? Jo, storyn kretsar nämligen kring aningen mer än vad själva spelet förtäljer men som manualboken dock avslöjar. Tydligen var det någon lermeteor som föll ned från skyn och därav hela meteorupplägget mellan banorna fram till sista bossen, men varför rationalisera en parodi liksom?




Blob är en av de bästa karaktärerna i spelet och hans sågattack är mördande effektiv! Vilken färg ens kämpe får beror för övrigt på vilken kontroll man spelar med, ettan eller tvåan. Time out och oavgjorda ronder och t o m hela matcher är förresten relativt vanligt i det här spelet. Kör man enspelarläge är det annars alltid samma väg fram till sista bossen. N. [trist] Boss för den delen. Ingen M. Bison direkt.

En sak som känns sådär märkbart mossig är att ordningsföljden på fighterna i enspelarläget alltid är densamma... Man börjar alltid mot vikingakvinnan Helga på operan, följt av Ickybod Clay i spökhuset, Taffy i godisfabriken, Bonker i... Clownbanan, muskelknutten Tiny vid någon slags arena, Blue Suede Goo ovanpå ett jättepiano med eldlågor i bakgrunden och sedan Taffy igen, sedan Bad Mr. Frosty framför fort Frosty med pingviner som åskådare, lerklumpen Blob i vad som ska föreställa ett träsk men ser ut som någon slags rymdterräng, sedan Tiny igen och sedan Bonker igen och sedan sista bossen på Blobs bana. Tre fighter och fyra banor kommer alltså i repris och det känns ju ärligt talat mindre kul. Nog för att man åtminstone har målat om de återkommande banorna lite men ändå. Varför köra ommatcher överhuvudtaget och varför just de tre? Var det för att utvecklarna själva var så nöjda med just Bonkers bana samt Tiny och Taffy-karaktärerna eller?

Utöver frontfiguren Bad Mr. Frosty är det nämligen just de två som dyker upp på omslaget och det just på Bonkers bana. Äsch, vem vet. Och låt gå för att sista bossen inte har någon unik bana att kalla sin egen. Hela sista bossen känns som en stor i sista minuten-grej ändå. Men kunde de inte ha gjort honom lite mindre värdelös i alla fall? Det finns tre svårighetsgrader att välja mellan i ClayFighter. Den lättaste är lätt, va? Medel är medelsvårt. Och svårt är rätt så svårt. Men när man möter sista bossen, då spelar det ingen roll vilken svårighetsgrad man än valde för han gör knappt någonting! I sällsynta fall tar han strypgrepp på en och dödar en direkt förvisso men om man bara håller sig undan lite, med hjälp av höga sparkar eller andra distansattacker, så är den sista bossen också den lättaste motståndaren i hela spelet. Han bara hoppar runt och skjuter lite på måfå men missar mest ändå så. N. Boss heter han förresten. T o m namnet suger alltså.

Nåväl, för vad det är håller ClayFighter hyfsat bra ihop än idag i alla fall. Vi har suttit och myslirat både det och Claymates till och från i princip under hela månaden som gått och ja... Det är ju som vi tänkte redan förra året. Det passar rätt bra som retrolirtripp till Halloween. Någon seriös utmanare till Street Fighter II är det ju inte men så var det faktiskt heller aldrig menat att vara det. Nej, det är vad det är alltså. Och det är också ett snäppet bättre fighting-spel än Claymates lyckades vara som plattformspel, för vad nu det är värt. För oss är det värt att sitta med några kvällar, turas om att varva i enspelarläget och även köra mot varandra ett tag. Och det i sin tur är väl värt en två pumpaskallar åtminstone.



Det slutgiltiga omdömet: Två leriga kroppslösa pumpaskallar av fem möjliga.

- - - - - - - - - - - - - - - -
< Förra sidan | Förstasidan | Nästa sida >

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
|- Bubsy
|- Bucky O'Hare
|- ClayFighter
|- ClayFighter 2
|- Claymates
|- Crystal Warriors
|- Ecco Jr.
|- Ghostbusters
|- Ice Hockey
|- King Neptune's...
|- Monkey Island
|- Monkey Island 2
|- Moonstone
|- Mario & Luigi PIT
|- Pirates! Gold
|- Rygar
|- Snowboard Kids
|- Sonic the Hedgehog 2
|- StarTropics II
|- Turtles V (MD)
|- Wave Race 64
|- Wave Race: BS
|
Frispel

|- Black Mages! Hör! Hör!
|- Pac-Man Fever!! Hörni!
|- Vård av SNES-kontroll
|
För eller emot

|- Final Fantasy VIII
|- Mega Man 9
|- Nintendo Wii
|- R.C. Pro-Am
|- Sonic 2
|- Super Mario Bros.
|- Toki: Going Ape Shit

Säsongsspecialare
|- Årets tomtevalde 2006
|- Årets julkalender 2007
|- Årets julkalender 2008
|- Årets julkalender 2009
|- Årets jultomteval 2010
|- Årets sena tomte 2011
|- Årets sena tomte 2012
|- Årets sena tomte 2013
|- Årets sena tomte 2014
|- Årets jultomteval 2015
|- Årets jultomteval 2016

Övriga överblickar
Arkiv X
|- 4 Biojokrar x 4 Åsikter
|- Godzilla fyller 55 år
|- Mina manga-memoarer
|- Min egen animé-odyssé
|- Rogue One ...
|- Star Wars Episode IV
|- Star Wars Episode VII
|- TMN... Turtles! (del 1)
|- TMN... Turtles! (del 2)
|- Vi i Tokyo: 1:a intrycken
|- Vi i Tokyo: Andra intryck

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.