Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Framgrävt ur spelkistan
ClayFighter 2: Judgement Clay



Vår andra lerkämpe: Jan "Hoppy" Komsa, 2017-11-22

Format: SNES
Utvecklare: Interplay (1995)

Det tredje, och det nu oavsett hur man än vänder och vrider på det, av Interplays leranimationsspel; ClayFighter 2... Judgement Clay!!! Deee äääär tillbaka! Året var 1995 och Nintendos superkonsol var på sin absoluta topp med titlar som Squares Chrono Trigger (som dock ej släpptes i Europa men ändå), Nintendos eget Super Mario World 2: Yoshi's Island, Rares Donkey Kong Country 2: Diddy's Kong Quest och Killer Instinct och så då Midways egen formtopp med Mortal Kombat 3 och det bara för att nämna några. Och som om det inte vore nog med lovande lir att välja och vraka mellan i största allmänhet och ja, fighting-titlar i synnerhet, kom också Interplay, eller "Interclay" som vi kom att kalla dem vid det här laget, ut med en uppföljare till sitt omtalade ClayFighter från två år dessförinnan. Man kan ju undra om det fanns någon plats över för ett ändå så pass udda lir.

Ja. Det fanns det. Förunderligt nog tappade lerkämparna inte bort sig bland konkurrensen. Måhända då spelet kom ut så tidigt som januari i staterna och maj i Europa kontra KI och MK3 som båda kom ut först mot sensommaren respektive hösten samma år. Jag har i alla fall tydliga minnen av att vi i kompisgänget körde ClayFighter 2 som fan under hela sommarlovet 1995. Interplay lyckades alltså komma till skott tillräckligt mycket före de tyngre titlarna i genren för att inte krocka med dem och väl var väl det, för hade vi då behövt välja mellan deras slagsmålfest och Rares och Midways, då hade nog det här floppat hårt alltså. Som det dock blev mottog vi lerliret med öppna armar. En riktigt rolig anekdot till spelupplevelse kan man väl kalla det. När vi på POPKORN för drygt tio år sedan sammanställde den där SNES-topplistan i 16 bitar, då kom ju ClayFighter 2 faktiskt in på 5-i-toppen bästa fighting-spel till konsolen. Vid närmare eftertanke såhär tio år senare rankade vi förvisso Capcoms Street Fighter Alpha 2 högre men ändå... ClayFighter 2 tog ändå placeringen som det 61:a bästa spelet alla kategorier till SNES och det må låta fjuttigt men med tanke på hur många kanonlir det trots allt finns till formatet så är det faktiskt heller inte fy skam direkt.




Den nya frontfiguren vid sidan av Bad Mr. Frosty är Hoppy och är tydligt en parodi på Arnolds Terminator. Vad gäller Frosty så är snögubben coolare än någonsin och detsamma gäller hans "SNOWBALL!!" attack. De andra två återkommande lerkämparna är Blob och Tiny som båda är sig rätt så lika sedan föregångaren. Blob är fortfarande en av de allra bästa karaktärerna i hela spelet och återfinns nu i flertalet olika valbara färger och Tiny... ..är Tiny helt enkelt.

Aningen skumt nog förpackades ClayFighter 2, undertitel Judgement Clay, som något av en parodi på filmen Terminator 2, undertitel Judgement Day från 1991... Varför, exakt, det kan man ju undra... Jag menar, filmen var ju inte direkt aktuell längre år 1995 så... Men ja, ja. Åter från det första spelet var framförallt Bad Mr. Frosty som nu var mindre snögubbetjock och mer muskulös samt hippare än någonsin med den traditionella hatten utbytt mot en keps, vänd bak och fram och allt! Dessutom var han tydligen för "cool" för att kallas Bad Mr. Frosty utan nu hette han bara Frosty minsann. Också åter var lerklumpen Blob och den där Dylans gamla favorit, dvs Mr. Universum själv; Tiny. Därtill välkomnade vi hela fem stycken nya lerkämpar till festen. Först och främst hade vi tuffa Arnold-parodin i form av mördarkaninen Hoppy som på omslaget, likt Arnold i rollen som T-800 i T2, sitter på en hoj med solbrillor och maskingevär i hand. Sedan har vi den fräcka bläckfisken Octohead, den förvuxna bebisen med spikklubba; Goo Goo, kängurun med boxningshandskar och en unge i pungen; Kangoo (okej, några priser för originella namn var snubbarna på Interplay kanske inte värda) och så sist och verkligen minst banangubben Nanaman.

"Låt mig bara börja med att konstatera..." tänkte jag skriva och kom plötsligt på att jag ändå är typ i mitten av hela texten redan så låt mig nu bara konstatera att det här är ett bra spel. Ja, så är det. Det här spelet är bra. Inte jättebra, men bara bra. Och som fighting-spel betraktat är det bra mycket bättre än det första ClayFighter. Till att börja med så är det ett mycket skönare flyt i det här spelet gentemot föregångaren. Det känns mer än mest bara något kuriosa, vilket det första spelet i ärlighetens namn gjorde. Det känns mer som ett riktigt fighting-spel om ni hajar vad jag menar. Det har liksom ett eget existensberättigande. Det är fartfyllt, har tight kontroll och är mer än bara på gränsen till godkänt rent audiovisuellt. Grafiken är tekniskt sett bra och estetiskt sett hur jävla skönt urflippad som helst! Jag diggar verkligen flera av bakgrunderna till de nya banorna. Frostys gamla bana var t ex ett fort i något islandskap med pingviner som tittade på... Hans nya bana i Clayfighter 2 däremot är framför självaste tomtens verkstad vilken Frosty uppenbarligen tagit över. På en skylt som det stod "Santa's workshop" på har han strukit över "Santa" med "Frosty" och tomten själv ligger nedslagen i snön. Det är galghumor ā la "från runt mitten på 80- till runt mitten på 90-talet" när den var som råast och bäst med andra ord. ;p




Tiny gör skäl för sitt namn när han står inför den förvisso förvuxna bebisen Goo Goo. Bakgrunden i bebisens bana är härligt vansinnig förresten, med de där gatugängbebisarna utanför en leksaksaffär, varav en sitter och gråter, en har handklovar på sig osv. Och spana sedan in känguruns bana, har ni sett mer fuckin' crazy figurer än de i bakgrunden där?! Turneringsläget i C2 håller vad det lovar f.ö och i bakgrunden på den sista banan kan man urskilja fyra av de karaktärerna från det första spelet som inte fick vara med i tvåan; Blue Suede Goo, Helga, Taffy och Bonker. Att den femte lerliraren som inte återvände från ettan, Ickybod Clay, inte finns representerad där beror på att det gamla pumpaskallespöket från början faktiskt SKULLE VARA MED i tvåan med.

Utöver själva farten är även svårighetsgraden uppskruvad från originalspelet. Någon enskild sista slutboss som den tråkiga "N. Boss" finns nu inte alls för den delen. Istället har var och en av de åtta kämparna sin alldeles egna onda tvilling som personlig slutboss. Den elake herr Frosty har den ännu mer elaka snögubben Ice som slutboss, Hoppy har den ännu mer brutala mördarkaninen Sarge som sista motståndare osv, osv. Och utöver det sedvanliga enspelarläget finns här såklart det lika sedvanliga VS-läget för fighter en mot en. Men därutöver finns det också ett särskilt turneringsläge för både datorstyrda och mänskliga deltagare och det är fett lätt det roligaste i hela spelet alltså. Här finns flertalet valmöjligheter att ställa in. Först och främst huruvida man vill köra med fyra deltagare totalt eller med hela åtta. Antalet mänskliga spelare är just från en till åtta. Är man färre, t ex om man kör en turnering med totalt fyra deltagare men är bara tre pers eller om man kör en turnering med totalt åtta deltagare men är bara fem personer, då fylls resten av deltagarna på med datorstyrda random valda karaktärer helt enkelt. Och sedan väljer man om man vill köra med direktutslagning eller ej. Vid ej så går de som åkt ut i en match vidare till förlorarnas egen lilla turnering varpå vinnaren av den får chansen att slåss om segern med den än så länge obesegrade mästaren. Sedan väljer man om man ska köra matcherna som vanligt, dvs i ronder ā la bäst två utan tre, eller kortare matcher ā la sudden death. Och sedan så kan man ställa in huruvida banorna ska vara valbara inför varje match eller bara random mm.

Och så kör man! Och är man fler än två mänskliga spelare så får man ju turas om med kontrollerna. Inga konstigheter där. Kör man med minst två datorstyrda deltagare är det ju möjligt att just dessa två råkar hamna i match mot varandra förresten. Och ja, då får man också sitta av tiden medan de två datorstyrda motståndarna gör upp med varandra... Vilket väl kan tyckas vara lite onödigt. Men en rätt så pedagogisk lösning på detta är att matcherna dator mot dator är märkbart "upp-speedade" i alla fall... Vilket för övrigt för oss till ett kul fusk som vi råkade upptäcka medan vi satt och lirade detta häromveckan. Jo, i option-menyn kan man, precis som i det förra spelet, ställa in hur snabbt det ska gå. Från 1 till 4 den här gången, där 3 är normalt och 4 är ganska snabbt men knappast någon turbofart. Ok, över till fusket. Kör turneringsläget och låt två datorstyrda karaktärer kämpa mot varandra. Detta kommer de då att göra i rejält ökad fart varpå man under matchens gång går fram till konsolen och helt enkelt trycker på Reset... Ja, på redigt alltså. Spelet startar nu inte om "helt och hållet" utan det är mer av en "soft reset" typ, dvs de ändringar man t ex tidigare gjorde i option-menyn återställs inte... Och om man nu tittar närmare i nyss nämnda option-meny så ser man att spelets hastighet är inställt på vad spelet tydligen nyss hade "fusk-ställt" det på, nämligen 10 bast! Turbo!! Man kan nu sänka det om man vill, till 9, 8 osv, men inte höja det igen. Inte utan att åter fusk-reset:a spelet dvs.

Ja, hur som helst, som jag redan konstaterat så är det här ett bra spel alltså. Och det har ju tidigare varit med på våra SNES-topplistor så att vi överhuvudtaget grävde fram liret igen beror väl föga förvånande mest på att här på POPKORN nyligen har skrivits om såväl Claymates som det första ClayFighter och då ville jag passa på att avrunda med det tredje, och till SNES:en sista, bidraget till Interplays sk claymation-spelserie. Och så var man ju ändå lite sugen efter att ha kört ettan ihop lagom till Halloween. Allt som allt är det ett helt okej fighting-lir med en helt säregen skruvad stil. Ni som tvivlar, ge det en chans!



Omdöme: Tre snurrande, onda snögubbehuvuden med kepsen bak och fram istället för hatt av fem möjliga.

- - - - - - - - - - - - - - - -
< Förra sidan | Förstasidan | Nästa sida >

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
|- Bubsy
|- Bucky O'Hare
|- ClayFighter
|- ClayFighter 2
|- Claymates
|- Crystal Warriors
|- Ecco Jr.
|- Ghostbusters
|- Ice Hockey
|- King Neptune's...
|- Monkey Island
|- Monkey Island 2
|- Moonstone
|- Mario & Luigi PIT
|- Pirates! Gold
|- Rygar
|- Snowboard Kids
|- Sonic the Hedgehog 2
|- StarTropics II
|- Turtles V (MD)
|- Wave Race 64
|- Wave Race: BS
|
Frispel

|- Black Mages! Hör! Hör!
|- Pac-Man Fever!! Hörni!
|- Vård av SNES-kontroll
|
För eller emot

|- Final Fantasy VIII
|- Mega Man 9
|- Nintendo Wii
|- R.C. Pro-Am
|- Sonic 2
|- Super Mario Bros.
|- Toki: Going Ape Shit

Säsongsspecialare
|- Årets tomtevalde 2006
|- Årets julkalender 2007
|- Årets julkalender 2008
|- Årets julkalender 2009
|- Årets jultomteval 2010
|- Årets sena tomte 2011
|- Årets sena tomte 2012
|- Årets sena tomte 2013
|- Årets sena tomte 2014
|- Årets jultomteval 2015
|- Årets jultomteval 2016
|- Årets julkalender 2017

Övriga överblickar
Arkiv X
|- 4 Biojokrar x 4 Åsikter
|- Godzilla fyller 55 år
|- Mina manga-memoarer
|- Min egen animé-odyssé
|- Rogue One ...
|- Star Wars Episode IV
|- Star Wars Episode VII
|- TMN... Turtles! (del 1)
|- TMN... Turtles! (del 2)
|- Vi i Tokyo: 1:a intrycken
|- Vi i Tokyo: Andra intryck

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.