Svensk titel: I drakens tecken
Produktionsår: 1973
Längd: 98 minuter
Genre: Action
Land: USA, Hongkong
Regissör: Robert Clouse
Skådisar: Bruce Lee, John Saxon, Jim Kelly, Shih Kien, Bob Wall, Ahna Capri
Handlingen i ett nötskal: Lee är en exceptionellt skicklig kampsportsutövare och lärare vid Shaolintemplet. Han är tidigare elev vid templet och numera ledare för en misstänkt brottsorganisation. Vart tredje år anordnar Han en turnering på sin egen ö. På uppdrag av en hemlig underrättelsetjänst reser Lee dit och deltar i turneringen för att under tiden samla bevis mot Han...
Vi äntrar det nya året för Plockat ur filmhyllan med Enter the Dragon. Eller nåt sånt.
Det blev Bruce Lees sista färdigställda film innan hans tragiska och alldeles för tidiga bortgång 1973, vilket blir för 50 år sedan i år, vid blott 32 års ålder.
Filmen rullar igång stämningsfullt nog och det är ju tydligt att produktionsvärdet var högre i denna jämfört med Lees tidigare rullar. Men så var Enter the Dragon en hongkongsk och amerikansk samproduktion. Något tidigare ej hört av om jag minns rätt.
Speltiden är inte hela en timme och fyrtio minuter. Bra längd för den här sortens actionfilm men det är inte enbart action här. Filmen får väl lov att sägas vara en nypa filosofisk också. Lees teknik är att inte ha någon teknik... Eller rättare sagt att inte låta sig själv begränsas inom ramarna för någon teknik. Att alltid vara redo att ändra på vad man gör och improvisera efter behov. Det är tanken typ. Att vara flytande, som vatten. Anpassningsbar.
Han är skurken förresten. Inte Lee... Han heter Han alltså. Medan Lee heter Lee. Jag är fullt medveten om att det blev allt lite knasigt om handlingen i ett nötskal men nu fick det vara så.
En del av skådespelarna i den här filmen pratade uppenbarligen inte engelska vid inspelningen. Den engelska dubben är helt okej men det märks också direkt att det är dubb när någon som inte pratade engelska är dubbad till engelska. Det hela är inte direkt läppsynkat alltså. Detta är inte mer än en petitess i sammanhanget men likväl något som man lätt lägger märke till. Storyn är simpel nog men faktiskt inte alls dum. Jämfört med åtminstone två av Lees tidigare filmer, The Big Boss från 1971 samt Way of the Dragon från 1972, så är ju detta ett stort steg framåt.
Storyn kretsar kring en kampsportturnering anordnad av tidigare nämnda herr Han. Hans turnering äger rum på hans egen ö dessutom. Det tar inte direkt lång tid för handlingen att komma igång. Ganska rakt på sak här. Och Bruce Lee spelar alltså Lee... Som i sig själv då eller? Verkar så.
John Saxon har väldigt märkbart delad top billing med Bruce Lee, bara utifall den västerländska publiken inte hade accepterat Lee eller något? Trams. Lee var ju redan en erkänd stjärna vid det här laget. Saxon spelar i alla fall skojaren Roper och Jim Kelly spelar Ropers polare Williams. Bob Wall är O'Hara, en av Hans hantlangare.
Ahna Capri som spelar Tania, Hans sekreterare typ, är den högst billade damen i rollistan. I en mindre men tuffare roll ser vi dock Angela Mao Ying som Su Lin, Lees syster i filmen, som sparkar arsel.
Vidare så ser vi Betty Chung som Mei Ling, en dubbelagent under täckmantel som en Hans damer. Han spelas förresten av Shih Kien men är dock dubbad till engelska av Keye Luke.
Apropå ljudet så diggar jag verkligen den funkiga 70-talsmusiken. Fans av Cowboy Bebop, animé-serien från 1998, och Mortal Kombat, spelfilmen från 1995, borde se Enter the Dragon om man inte redan har gjort det. Jag säger bara det.
Hela turneringen är i vilket fall som helst i sig bara täckmantel för skumraskaffärer och knarksmuggling. Bruce Lee skickas in för att samla bevis... Av någon byrå... Oklart vilken. Säkert en påhittad. Inga skjutvapen är tillåtna på ön. Såklart. Bruce Lee har även personliga motiv, utöver att upprätthålla lag och upprätta templets ära eller nåt sånt. Hämnas sin syster vill han. Det hela känns alldeles lagom tänkbart, så låt gå för det.
Helt genomtänkt handling är ändå inte vad fokus ligger på. Enter the Dragon handlar trots allt om slagsmål. Det här är en fighting-film och på den punkten levererar man bra sparka röv-action. Allting är snyggt filmat och med passande musik till. De överdrivna bitch-slap-ljudeffekterna kommer man inte ifrån men låt gå för det med, för detta var liksom en grej på den tiden och man kan finna viss charm med det så här i backspegeln.
Charmiga är även alla långa flashbacks som visar karaktärernas backstories ledandes fram till att de bordar djonken som tar dem till ön för turneringen. Som i ett fightingspel! Tänk den långa introsekvensen till Tekken 3. Sannerligen mycket charmigt. Och ja, jag jämför alltså Enter the Dragon med sådant som kom långt senare.
Lui Kang vs Kano.
Mortal Kombat tackar.
Saxons Roper sparkar inte direkt högt eller elegant. Han ska vara Johnny Cage typ. Komplett med alldeles för många resväskor med sig på resan, precis så som Johnny Cage hade i Mortal Kombat-filmen mer än 20 år senare. Bruce Lee är Lui Kang såklart (eller Marshall/Forest Law i Tekken och Fei Long i Street Fighter). O'Hara är Kano. Komplett med ett utmärkande ärr över hela ena ögat.
Den blonda bruden som förvisso inte slåss men som ligger med Roper är väl Sonya Blade då. Han är Shang Tsung såklart. Williams är bara en cool katt.
Och bjässen Bolo är ju Goro. Bolo har då bara två armar men tar sig an fyra snubbar samtidigt och knäcker dem likt Goro gjorde med en massa randos i den där Mortal Kombat-filmen från 1995... Hm...
Sedan får vi se Roper vs Bolo, liksom Cage vs Goro senare i Mortal Kombat-filmen, som han besegrar genom inte helt rent spel, inklusive ett slag under bältet... Hmm... Också själva namnen på båda kämpar, Roper och Cage, rep och bur, Bolo och Goro... Hmmm... Jodå, Johnny Cage var väldigt mycket baserad på JCVD men de lär ju ha tagit mycket inspiration från Enter the Dragon också, till både spelfilmen och spelförlagan. Likheterna är helt enkelt för många för att bara vara en massa tillfälligheter.
Enter the Dragon, Mortal Kombat 1995 och The Quest passar annars bra ihop för en lång filmkväll.
Den här filmen handlar inte bara om sparka röv-action. Det är hyfsat mycket story på gång här, faktiskt en hel del kött på benen. Roper och Williams har inte bara sina egna små backstories utan sidestories också. Inget som tar upp lång tid av filmen dock. Också, nakna 70-talstuttar. Detta är helt klart Bruce Lees mest välgjorda film.
Lee själv får även göra annat än att bara sparka röv. Lite hemlig spion stuff. En nypa stealth action. Scenografin är lyckad. Man får en känsla för miljön. Nattscenerna är snyggt filmade. Många långa tagningar helt utan dialog, bara bildspel. Det är alltså snyggt filmat och bakgrundsmusiken bidrar mycket till att detta funkar så pass fint.
70-talsfunken är i högsta grad närvarande men detta tonas ner i de mer stealthiga scenerna till förmån för mer klassisk bakgrundsmusik.
Hade blivit ett bra videospel av detta. Som en korsning mellan Tekken och Metal Gear Solid.
Ja, alltså, musiken är seriöst bra i denna rulle. Vem kompade egentligen? När det är så här bra toner kollar jag upp namnen för jag vill veta liksom!
Ok, kompositören är en viss Lalo Schifrin, mest känd för temat till TV-serien Mission: Impossible (eller På farligt uppdrag som det hette på svenska förr i tiden). Samma Mission: Impossible som den fortfarande pågående storfilmserien med Tom Cruise i huvudrollen bygger vidare på, ja. Han gjorde musiken till Mannen från UNCLE med samt en sjuhelsikes massa filmer med start från 1950-talet och ända in på 2010-talet. Hans mest kända bidrag från senare år är nog de tre Rush Hour-filmerna.
Ett lustigt sammanträffande är att jag nu i dagarna, medan jag renskriver mina anteckningar efter att ha sett om filmen, snubblade över en sådan där
reaktionsvideo på dutub där någon musiker lyssnar på samt kommenterar låten Tank! från Cowboy Bebop som han menar för tankarna till just Lalo Schifrin, för övrigt tydligen en av hans fars gamla bekanta. Så jag är nog inte så tokig som får sådana tydliga Cowboy Bebop-vibbar av t o m själva soundet i Enter the Dragon... Cowboy Bebop var ju annars i högsta grad väldigt inspirerat av Bruce Lee i största allmänhet då Spike uppenbarligen utövar Jeet Kune Do och både Bruce Lee och specifikt Enter the Dragon kommer t o m på tal i animén.
Wolverine cuts pre-Wolverine.
Marvel Comics tackar.
Jackie Chan är förresten tydligen också med i den här filmen. Som en av de många random busarna och en av stuntmännen. Detta var tekniskt sett hans första Hollywood-produktion. Det är coolt. Nunchaku-action, vilket hade blivit något av Bruce Lees kännetecken, får vi också se en del av.
Storyn är rätt så tunn ändå, fastän det finns mycket av den. Han använder turneringen till att värva folk som är bra på att slåss för sina knarksmugglingaffärer. Jaha? Bruce Lee skickas dit för att samla bevis men också för att hämnas, för familjens och Shaolintemplets ära, som sagt. Roper och Williams är bara där för att delta i turneringen för att vinna pengar eller nåt får man väl anta.
Fram mot slutet av föreställningen slog det mig att det är kanske lite väl många närbilder, close-ups alltså, i denna. Jag kom faktiskt att sakna de verkligen vida wideshotsen som man såg i t ex The Big Boss. Men regissören, Robert Clouse, var amerikan som föga förvånande tidigare bara hade spelat in amerikanska filmer och därmed knappast van vid att göra film på hongkongskt sätt.
Slutfighten mellan Lee och Han i spegelhallen där Han har en järnklohand och Lee blir skuren blodig som av Wolverine är hur som helst ikonisk och sannerligen som en sista bossfight. Wolverine och hans klor debuterade förresten 1974, dvs året efter Enter the Dragon. Så kan hans klor ha varit inspirerade av Hans klor? Jag ser det som mycket möjligt faktiskt.
Enter the Dragon är allt som allt Bruce Lees bästa film och man kan ju bara spekulera i huruvida Game of Death kunde ha blivit bättre eftersom den aldrig blev färdig.
Jag har i alla fall mest positivt att säga om den här filmen, vilket är varför det även väger över till en full tre av fempoängare.
Men vänta, det kommer mera! Bruce Lee: A Warrior's Journey, en dokumentärfilm från år 2000 som innehåller mycket av tidigare osedd material från just Bruce Lees Game of Death... Detta var också en anledning till varför jag inte parade ihop Enter the Dragon med någon av Lees tidigare tre filmer under hela förra årets double feature-följetong, då jag istället parade ihop Lees Fist of Fury med Jet Lis nyinspelning Fist of Legends. Jag hade alltså redan en annan film som jag planerade att se om i samband med Enter the Dragon, nämligen A Warrior's Journey som medföljer som extramaterial till just den här utgåvan av Enter the Dragon på DVD. Lite huvudbry fick jag dock med hur jag skulle göra detta för dels har jag aldrig tänkt täcka dokumentärfilmer för Plockat ur filmhyllan och dels ingår alltså den här dokumentärfilmen som extramaterial till en annan film. Så hur bäst sköta detta då? Göra två separata framplockningar? Nä, då detta som redan nämnt flera gånger är något som ingår som bonus till Enter the Dragon så gör jag också som så att jag täcker A Warrior's Journey som en kort bonus till den här texten. Mm, en kort bonus fastän denna bonusfilm faktiskt är längre än själva Enter the Dragon om än med bara två minuter. Dokumentärfilmen är ganska exakt 100 minuter lång alltså.
Bruce Lee i den ikoniska gula träningsoverallen.
Uma Thurman tackar.
Kareem Abdul-Jabbar är så jävla bra i den här. Han är förresten en av dem som medverkar i själva dokumentärbiten av dokumentären och mannen har åldrats riktigt bra måste man medge. Jävligt synd att filmen aldrig blev färdig på riktigt. Jävligt synd. Tänk vad som kunde ha varit. Tänk bara.
Bruce Lee var regissören, producenten, manusförfattaren, koreografen, huvudrollen och det var inte ens alla hans roller bakom kulisserna...
En intressant dokumentär. Minst sagt. Dokumentären kretsar inte enbart kring Game of Death och hur Lees död påverkade vad som blev kvar efteråt men det är typ dess klimax. Endast 11 minuter och 7 sekunder av vad Lee filmade användes sedan till vad som skamlöst klipptes och klistrades ihop och släpptes som "Game of Death" då på 70-talet av annat folk.
Vad dokumentären leder fram till är hur man långt senare fann Lees anteckningar och mycket mer filmat material än någon annan tidigare varit varse om... Först i slutet av 90-talet lyckades man återfinna materialet varpå denna dokumentär gjordes och kom ut år 2000.
En väldigt matig dokumentär blev det. Mycket intressant som sagt var. Nu tänker jag inte gå in på allt runt omkring som ledde upp till Game of Death, dvs allt om Jeet Kune Do, hur Lee utmanade traditioner och bröt barriärer och sånt, utan fokuserar på just den delen som visar det tidigare förlorade materialet till vad som skulle ha blivit Lees femte stora film.
Ganska exakt halva dokumentären är mer allmänt om Bruce Lee, hans filosofi, tidigare filmer o.d. De sista 50 minuterna handlar uteslutande om Game of Death och visar vad som är kvar av den återfunna filmen i dess helhet.
Storyn skulle vara som sådan att det skulle göras en räd på en fem våning hög pagod. Exakt vad som skulle finnas högst upp, någon skatt eller annat, var oklart men varje våning på väg upp till toppen vaktas av en säregen boss. Och naturligtvis var inga skjutvapen tillåtna i området, varför Bruce Lee behövdes för att ta sig förbi.
Den första bossen skulle köra med kicking style.
Andra bossen med kung fu bönsyrsestil, praying mantis alltså, och mest nävar.
Den tredje bossen skulle vara en hejare på Kempo karate och filippinsk Escrima då han attackerar med två käppar. Han slåss dessutom med nunchaku vilket Lee såklart bemöter med en egen nunchaku.
Fjärde bossen gillar grepp och kast. Och den femte samt sista bossen slåss med en helt okänd stil eller ingen stil likt Lee själv, men visar sig också vara en jätte, Kareem Abdul-Jabbar då, så att han har väldigt lång räckvidd. Ungefär så som Sagat kontra Ryu i Street Fighter-spelen, hm?
Femte bossen har dock en svaghet för ljus och slåss därför i ett relativt mörkt rum och med solbrillorna på.
Fighterna mot första och andra bossen hann aldrig filmas. Den första biten av fighten mot tredje bossen, då han tydligen slogs mot två av Lees kumpaner, klarade sig tyvärr inte mot tidens tand. Vad som klarade sig av det återfunna materialet börjar mao under fighten med den tredje bossen, från ungefär då Lee själv utmanar honom och vi får se resten av den fighten samt hela fighterna mot fjärde och femte bossen, med bara enstaka bitar av dialog som saknas.
Dokumentären gör ett bra jobb med att berätta vad som skulle ha varit och av allt att döma hade blivit en riktig sparka röv-rulle.
Game of Death är också där Lee är iklädd sin välkända gula träningsoverall.
Med nästan 40 minuter kvar visar man den tidigare försvunna filmen, från in på fighten mot den tredje bossen och fortsatt uppåt alltså.
Det är dessa 40 minuter av dokumentären som är det verkliga köttet och potatisen eller vad man säger.
"Room to groove, you know baby..." Härligt funky 70-talsdialog.
Även om detta är en ofärdig film, utan början och utan slut, med en del dialog som saknas, så är detta ändå så jävla bra. Jag har inga tvivel om att Game of Death mycket väl kunde ha blivit Lees bästa film, bättre än t o m Enter the Dragon, om Lee hade levt att färdigställa filmen så som den var tänkt att bli.
Eloge för att den saknade filmen visas i ett svep, i helhet, utan avbrott och utan kommentarer.
Man får se hela Lees fight mot tredje bossen och Lees båda återstående kumpaners och Lees egna fighter mot fjärde och femte bossen och det är sannerligen dynamiska fighter. Och allt händer inte i tur och ordning, alla väntar liksom inte på sin tur. Det här är bra grejer.
Lite eftersnack de sista ca fyra minuterna. 40 minuter minus ca 7-8 minuter, så totalt någonstans mellan 30-35 minuters film från Game of Death får vi.
Nu vill jag inte betygsätta en dokumentär och svårt att sätta betyg på vad som hade varit kanske en tredjedel av den färdiga filmen men hade resten av rullen varit av samma kvalité som den här dryga halvtimmen så kan jag inte se något annat än att det hade varit minst en till trepoängare. Minst.
Och vad gäller Enter the Dragon så får alltså denna helt säkert tre av fem. En bra film.
Betyg: Tre glödheta märken i drakens tecken av fem möjliga.
|
