Format: Game Boy
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo (1992)
Genre: Action, äventyr
Som vi redan nämnt i fråga om Kid Icarus of Myths and Monsters, den högst prominenta producenten Gunpei Yokois och Nintendo R&D1-teamets andra stora Game Boy-titel från den här tiden (som vi för övrigt har spelat och skrivit om för #61 av Framgrävt ur spelkistan som också läggs upp nu idag och som vi för enkelhetens skull kommer kalla Kid Icarus II hädanefter) så gavs både det och Metroid II ut november 1991 i Nordamerika och maj 1992 hos oss här i Europa. Däremellan, i januari 1992, kom Metroid II även ut i hemlandet Japan.
Game Boy var ju regionsfri så det fanns inget som hindrade en från att importera de engelskspråkiga spelen från Nordamerika om man inte ville vänta ett halvår på de europeiska releaserna. Men liksom, var det verkligen någon som gjorde detta för 30 år sedan?
Hur som helst väntade vi uppenbarligen inte till i maj med dessa utan körde på med båda nu, inte minst då vi var rätt taggade på att återbesöka just Metroid II.
För vi var nog många som trodde att Nintendo skulle utöka online-tjänsen till Switch med N64- och Game Boy/Game Boy Color-spel (kanske t o m Game Boy Advance). Och då hade Metroid II bergis varit med där. Det verkade ganska vettigt också med tanke på Metroid Dread som kom ut i höstas. Med Metroid och Super Metroid redan tillgängliga på Switch online och Metroid Dread av Nintendo själva refererat till som Metroid 5, då saknas ju bara tvåan och fyran på Switch ur huvudserien. Men icke. Det blev N64 och Sega Mega Drive-spel istället... What gives? Skäms Nintendo över gamla Game Boy-spel eller nåt?
Det blir ju inte mindre besynnerligt heller med tanke på att Metroid-serien har en fortlöpande story där del två, fastän det "bara" var ett bärbart spel i en tid då sådana inte sällan inte räknades med som riktiga delar i en serie, alltid HAR räknats med som ett fullfjädrat kapitel.
Storyn i det här kapitlet då... Efter händelserna i det första spelet till NES skickas rymdens hårdaste prisjägare, dvs ingen mindre än fröken Samus Aran, till planeten där forskarna först upptäckte den okända livsformen som de döpte "Metroid". Målet är nu att utrota Metroiderna som de styrande slipsarna bedömer vara för farliga för att låta leva. Underjorden på planeten SR388 skall rekas och rensas på dessa varelser. Väl på plats finner Samus även ruiner av någon gammal mystisk civilisation och måste kämpa sig förbi diverse andra farliga varelser (dussinfiender i spelet mao). En ganska straightforward story här alltså. Och en man förresten känner igen från Aliens, den andra filmen i serien, där Ripley skickas till planeten där man först upptäckte den okända livsformen i syfte att utrota alla de varelserna.
Fastän storyn ju egentligen är väldigt ytlig är det hur kul som helst att utforska Metroidernas hemplanet i jakt på dessa rymdmonster med det lättbegripliga, om än inte helt simpla, uppdraget är att förinta dem alla. De första Metroiderna man stöter på där nere tar man lätt ner med några välplacerade raketer och det ger en genast mersmak!
Likt med Kid Icarus II lirade vi förresten detta via Super Game Boy, vilket ju gör sitt för atmosfären. De förvalda färginställningarna när spelet startar är dock helt jävla gräsliga. Någon jävla turkos som sticker i ögonen verkligen. Vi gjorde inte många justeringar den här gången. Främst för att vi ville inte spendera lika lång tid i Super Game Boy-menyerna nu som då vi körde igång Kid Icarus II. Och vi vet faktiskt inte riktigt vad vi gjorde den här gången men vi tryckte bara på något så sa det bara "klick" och all turkos bara försvann med det knapptrycket, rymden blev svart och titeltexten fick lätt rödtonig nyans. Verkade passa pefekt för Metroid ju. Så så fick det bli.
Liksom Kid Icarus II tog sig också Metroid II ända upp till tio-i-toppen på Jannes grönmonotona Game Boy-kassettspeltopplista från 2010.
Och vi hade faktiskt båda spelat detta sedan tidigare. Men inte på länge... Inte på år och dar eller hur man nu säger. Så att vi mindes typ ingenting nästan. Vilket kom lite oväntat. För innan vi började spelade så kollade vi med varandra...
- Har du spelat det här innan?
- Ja och du?
- Ja, jag har spelat igenom det.
- Hela spelet?
- Ja.
..och vi tänkte nog båda toppen typ för då antog var och en säkert att den andra kunde guida en igenom och göra processen relativt kort liksom. Och så visar det sig att ingen av oss kom ihåg ett skit egentligen för det var så länge sedan någon av oss spelade detta senast. När man först hoppar ner i en grotta underjord och man kan gå vidare antigen höger eller vänster så mindes vi inte ens i vilken av dessa två riktningar som man finner den allra första Metroiden. Hoppsan!
Efter att då ha sprungit åt fel håll, såklart, och fått vända om så började allt komma tillbaka.
Och det är kul att utforska verkligen. Man börjar spelet med bara armkanonen och raketer samt Samus förmåga att rulla ihop sig till en boll för att ta sig igenom trånga passager.
Bland de första power-upsen man plockar på sig är bomberna som man kan bajsa ut efter sig i bollform och spindelbollen som gör att man kan rulla uppför väggar och tak. Hur fräckt som helst. Bounca på tryckvågorna efter bombexplosionerna kan man också göra.
Förflytta sig gör man med styrkorset. Hoppa med ena knappen och skjuta med andra. Med select växlar man mellan vapen. För att bli boll trycker man bara ner två gånger. För att bli spindelboll trycker man ner än en gång. För att ta sig ur spindelbollformen upp och hopp.
Likt Pit kan Samus skjuta framåt ståendes eller dukandes samt rakt upp. Och därtill kan hon skjuta neråt också, om man trycker när medan hon är i luften. Detta saknade vi i Kid Icarus II! Likt i Kid Icarus II rekommenderar vi förresten även att ändra kontrollinställningarna när man spelar såhär via Super Game Boy med SNES-dosa, så att A blir B och B blir Y. Sedan är man all set.
Grafiken är simpel men mycket funktionell och Metroid II är verkligen ett stämningsfullt spel, åtminstone om man spelar på Super Game Boy istället för den grönmonotona originalhårdvaran... Kolsvarta bakgrunder funkar helt enkelt för den ödsliga stämningen i det här spelet.
Metroid II följer sedan i sin föregångares fotspår och olikt Kid Icarus-spelen är det alltså inte uppdelat i spelvärldar och banor. Här hänger hela äventyret samman från början till slut. Det är en enda stor värld att utforska i vilken riktning man vill. Även om denna förvisso är mer linjär än vad världen var i det förra spelet kan det måhända ändå tyckas aningen överväldigande... Så någon form av karta i spelet hade verkligen varit användbart här. Men icke... Detta skulle inte bli förrän i Super Metroid senare på SNES. Metroid II var dock först med den ack så ikoniska Varia-dräkten så som den såg ut med de stora och runda axelvaddarna. Shoulder padsen alltså.
Metroid II går rakt på sak minsann. När man börjar spelet har man 39 Metroider att eliminera och då är det bara att sätta igång liksom. Lite konstigt kanske att räknaren börjar på ett så udda tal som 39 och inte åtminstone 40 jämnt men okej. Det dröjer sedan inte länge innan man ställs inför sin första Metroid, som kläcks ur dess ägg eller nåt. Musiken förändras till total ve och fasa medan den flyger mot en. Ett par välplacerade raketer och den är ur den här världen dock.
Och så fortsätter man bara. Några av de mäktigaste och mest belönande ögonblicken i spelet är att plocka power-ups som vilar i händerna på de enorma, och enormt läbbiga, sittande statyerna. Med trudelutten som spelas då och allt. Äkta videospelsmagi. Spelkänslan och atmosfären här är överlag på topp. Metroid II känns liksom så där mystiskt, klaustrofobiskt och farligt... Det känns i mångt och mycket som Alien faktiskt. Verkligen inte illa för ett gammalt Game Boy-spel.
Och man vill ju genast utforska hela stället liksom. Det finns en speciell typ av glädje med att hitta dolda passager i väggarna, krypa upp i taket och hoppa upp här eller hoppa ner där bara för att stilla nyfikenheten.
Metroid II känns mycket mer välgjort och polerat än Kid Icarus II fastän båda spelen gjordes samma år, till samma format och av samma människor (fast Kid Icarus II medutvecklades av Tose).
Vi snackar kontrollmässigt, tempot, allt. Vid en direkt jämförelse, som vi kunde göra nu då vi spelade båda spelen under en och samma dag, är Metroid II mycket smidigare och mycket friare. Och då snackar vi ju inte bara om att det inte är uppstyckat i världar och banor.
Spelet känns även mycket mer förlåtande. Man sparar när man själv vill, förutsatt att man kan hitta till en sparpunkt, man har gott med hälsa i livsmätaren och det är lätt att grinda eller farma, vad man än kallar det, dvs bara gå fram och tillbaka mellan skärmar och peppra en två, tre fiender åt gången tills de har droppat tillräckligt med hälsa för att man ska känna sig säker att fortsätta vidare. Metroid II handlar inte direkt om att snabbt ta sig vidare alltså. Detta är definitivt ett spel som man kan spela i sitt eget tempo.
Annars handlar det mycket om att återvända till samma platser med andra prylar och förmågor för att med hjälp av dessa kunna ta sig vidare dit man inte kunde innan. Detta har liksom alltid varit grejen med Metroid då, va? Typ här är det dead end. Men kom tillbaka med bomber och man kan spränga sig igenom. Eller hit men inte längre. Men kom tillbaka med spindelbollen och man kan fortsätta rakt uppför väggen.
Bland power-ups finner man sådant som Ice Beam, Wave Beam, Plasma Beam och såklart Screw Attack.
Frysstrålen fryser fiender, vågstrålen är studsskott typ, Spazer Laser är en trippel laserstråle och plasmastrålen är stark typ.
Hoppkraftupp? Japp. High Jump Boots är ganska självklart. Det är exakt vad det låter att vara. Man hoppar högre. Space Jump låter Samus utföra perpetuella hopp. Om man gör rätt. Och Screw Attack skadar fiender som Samus kommer i kontakt med snurrandes genom luften varpå man kan skrika "Screw you!" åt dem.
Finns flera bollkrafter. Bomber lägger man bara ut i bollform. Spider Ball gör då att man kan klibba fast sig vid väggar... Något som POPKORN:s största Spider-Man-fan Jan såklart är helt salig över. Spring ball låter Samus hoppa i bollform.
Och så finns det föremål som fyller på missiler, utökar antalet missiler som man kan ha på sig samtidigt, E-tanks som utökar hälsan och energiklot som återställer hälsan.
Och den där numera så ikoniska Varia-dräkten ger bättre skydd typ.
Det finns en uppsjö av "vanliga" fiender, inklusive av typen taggig groda, att plöja igenom med alla uppkrafter men huvudattraktion är ju trots allt Metroiderna.
Allt eftersom stöter man på större och starkare variationer av dessa livsenergisugande rymdkräk.
När det sedan är blott en till kvar att sänka så ökar räknaren till nio igen! Kalla kårar! Totalt finns det 47 Metroider som man stöter på som man ska ha ihjäl i spelet. Vilket, återigen, är lite konstigt... Varför inte jämna 50? Fast visst, det känns väl mer "naturligt" med ett lite mer random antal så okej.
Att sitta och samsas om kontrollen över Samus är inte lika smidigt som i Kid Icarus. Just pga det här spelets natur liksom. Det är naturligt att man vill utforska och kolla vad som finns här eller där och var och en tänker säkert annorlunda. En tänker framåt medan en annan tänker nej, nu ska jag spindelbollrulla långsamt upp för väggen och taket här och väggen där och se om det finns något där borta. Det blir lite som att man sitter med baksätesförare. Speciellt när den som inte håller i handkontrollen kanske kollar en karta från nätet på telefonen och tänker dit ska man nog och den andra bara ja, snart. Finns en pytteliten del av världskartan i manualboken förresten... Blott ett smakprov med områdena närmast rymdskeppet man landade i. Men gott nog.
För oss som först spelade det första och tredje Metroid som kom till NES respektive SNES innebar Metroid II den typ saknade biten i ett pussel. Så som Super Metroid börjar liksom, med att the last Metroid is in captivity, the galaxy is at peace och allt. Ja, det är här i Game Boy-spelet händelserna som leder till den där berömda repliken faktiskt äger rum liksom.
Metroid II är nog för många det missade spelet i serien. Mer så än Fusion då så mycket kretsar kring vad som hände mellan första och tredje spelet i serien. Heck, alla Metroid Prime-spelen, inlusive spin-offs, utspelar sig däremellan också.
Spelet fick förvisso en officiell remake till 3DS, Metroid II: Samus Returns. Lite synd att man inte höll sig kvar vid pixelgrafiken i denna dock... Det enda som originalversionen av Samus återkomst saknade var ju egentligen fullfärg.
Det går förresten alldeles säkert att dona fram bättre nyanser på Super Game Boy än vad vi fick men det dög gott åt oss i alla fall.
Vad mer finns det att säga?
Metroid II visade sig vara en helgjuten uppföljare. Det är absolut ett bra spel som t o m snuddar på gränsen till att vara väldigt bra. Betyget, tre och en halvt av fem, var vi båda med på i det här fallet.
Metroid II är märkbart bättre än Kid Icarus II, vilket nästan är lite märkligt då spelen gjordes väl typ samtidigt, av samma folk och allt det där men nåväl...
Kid Icarus II kan man ha mer delade åsikter om, huruvida det verkligen var ett av de tio bästa spelen på formatet eller ej. Metroid II däremot, det är liksom inget snack om den saken. Detta är definitivt topp-10-material.
Vårt slutgiltiga betyg: Tre och en halv mystiska Metroid-prylklot av fem möjliga.
|
