Framgrävt ur spelkistan #78
Strider

Format: Mega Drive
Utvecklare: Sega
(efter förlaga av Capcom)
Utgivare: Sega (1991)
Genre: Action

Det är dags att formellt vinka adjö till årets sommar. Hösten är kommen och med höstdagjämningen här inleder vi som vanligt vår årliga nedräkning till Halloween. Innan vi dock övergår till ännu rysligare grejer gräver vi fram vad vi redan tidigare, i höstiga videospellistan här om året för den som är nyfiken, har kallat ett "höstigt" lir med den för årstiden rätta stämningen i och med Segas egen Mega Drive-version av Capcoms gamla Strider! Efter en hel sommar solo är det dessutom gott att få gräva fram något tillsammans med en stridskamrat. Delad spelglädje är dubbel glädje. Men nej, tyvärr var det inte aktuellt med någon aktiv co-op här. Spel för två spelare samtidigt finner man mao icke här utan vi fick lov att turas om efter varje avklarad bana eller varje död. Ett egenhändigt upplägg som de flesta videospelare säkert är bekanta med.




Det amerikanska och följaktligen europeiska spelomslaget höjer kanske ett och annat ögonbryn... Riktigt Mega Man-nivå är det väl inte men det är definitivt åt den riktningen i alla fall. Nåja, efter den måttligt imponerande titelskärmen och korta men coola introsekvensen där vår stridande spelhjälte slashar skurken tillsammans med hela skärmen kastas man rakt in i händelsernas mitt. Det dröjer inte alls lång stund för sparka rövandet att börja alltså. Spelkontrollen är simpel samt intuitiv. Strider är ett sidoscrollande actionlir av typen gå och slåss med svärd, med en liten nypa plattformshoppande, där du rör dig med styrkorset, hoppar med en knapp och slashar med en annan. Det är härliga slashar man delar ut också. Glida kan man om man trycker ner plus hopp. Och för att attackera medan man glider så... Attackerar man medan man glider helt enkelt.

Kanske allra bäst är vår Striders förmåga att hänga fast vid väggar och tak. Som Spindelmannen! Detta kan utnyttjas för att i praktiken vägghoppa vilket blir nödvändigt i vissa trånga utrymmen för att undvika fiender eller för att ta sig upp snabbare i pressade situationer. Det ser också tufft ut. Spelkaraktären heter förresten inte Strider... Hans namn är Hiryu. Han är en Strider däremot. Och vad är en Strider? En agent i en hemlig organisation av high-tech ninjor som kämpar för världsfreden. Strider Hiryu är alltså typ som agent Bond eller polisman Andersson eller nåt. Spelets fullständiga japanska titel är just Strider Hiryu för den delen. Och det västerländska omlaget med den uppenbarligen inte japanska snubben som ser mer ut som Blixt Gordon kan man ju såklart bara skaka på huvudet åt idag. Det är vad det är. De visste inte bättre då helt enkelt.




Strider är alltså ett actionspel. Det är pang på och fullt ös nästan från första början så fort man börjar spela. Det betyder dock inte att spelet inte har någon handling också. Och detta är inget som helt förpassats till manualboken heller. Storyn utspelar sig i Kazakiska socialistiska sovjetrepubliken år 2048. Helt enkelt Kazakstan om det fortfarande var under kommunistisk regim. Notera att arkadspelet gjordes 1989 och baserades på en mangaförlaga, Strider Hiryu, från 1988. Så att japp, Sovjet var fortfarande en grej då. Skurken är kommunistdiktatorn som refereras till endast som mästaren eller den stora mästaren. Tänk storebror typ. Det hela handlar om att döda kommunistasen! Fuck yeah!! Där fick ni era jävla svin!! Spelet är inte direkt subtilt på den här punkten heller. Första bossen är t ex en enorm mekanisk tusenfotning med hammaren och skäran i högsta hugg. Överallt syns även röda flaggor med stjärnan som representerar kommunistpartiet.

Smått lustigt med dagens mått mätt marknadsfördes Strider som en av de första 8-bitkassetterna till Mega Drive vilket alldeles säkert bidrog till att spelet blev en bästsäljare för formatet. Nu för tiden motsvarar det väl två digitalfoton men 8 megabit var alltså mycket på den tiden. Strider finns annars till NES också, dvs Nintendos 8-bitare till konsol, men det där är ett helt annat spel än vad som fanns i arkadhallarna och ärligt talat inget att ha. Mega Drive-porten är däremot trogen arkadspelet och gör faktiskt arkadspelet rättvisa. En helt perfekt konvertering är det ju inte men för 1990, då konsolspelet först kom ut i Japan och Nordamerika, så är det så gott som det. Till Europa kom Mega Drive-versionen först året efter för att oftast var det bara så då för tiden. Liksom i arkadspelet förmedlas storyn i konsolversionen via cutscenes med såväl text som stillbilder. Arkadversionen hade dock minsann samplat tal också.




Strider är ett ganska kort spel men nästan ovanligt variationsrikt för att vara så kort som det trots allt är. För inte nog med att de olika banorna är verkligen olika från varandra men olika delar av en och samma bana kan också vara helt olika från varandra. Det är ett rätt svårt spel också. Som redan nämnt är det baserat på en arkadförlaga av Capcom från 1989 som vi för övrigt likaså spelade igenom innan vi satte oss ned med denna Mega Drive-port som Sega själva skötte. Och fastän man har oändligt med continues i arkadspelet så är det ändå kämpigt på sina ställen. Mega Drive-porten har begränsat med continues dessutom. Men då var det ju tur att vi kunde slipa våra skills i arkadversionen innan vi gav oss i kast med hemkonsolporten. Strider blev även det tredje spelet på raken för oss båda där vi gjorde så. Efter Janmans sommarsolotrilogi framgrävda spel kring runda saker, se framgrävt ur spelkistan #75, #76 och #77 för mer om det, kan man väl kalla detta den avrundande delen i vår trilogi gå och slå eller slasha-spel på Segas konsoler där vi varvade arkadförlagorna först. Eller något i den stilen.

Hur som helst är det bara fem banor totalt i Strider. Det är få oavsett hur man än vänder och vrider på det... Men tillskillnad från i Vigilante, som var vad vi båda två senast grävde fram och spelade, så är dessa fem banor inte direkt de kortaste som spelvärlden skådat... Så fastän spelet i slutändan är ganska kort för att här är bara fem banor så är de fem banorna faktiskt ganska långa som banor betraktade och med flera olika delar till dem, olika spelmoment längst vägen alltså, och inte bara rakt fram från vänster till höger hela vägen. Så det är inte bara bakgrundsgrafiken som är olika alltså. En del grymma bossar och minibossar med. En del riktigt fräcka moment där gravitationen antigen skiftar och man går upp-och-ner med fötterna i taket eller där man liksom svävar runt tyngdlös sätter pricken över i:et. Men det finns även moment där gravitationen i högsta grad gör sig påmind och vår orädda ninja måste rusa nedför snötäckta berg med värsta explosionerna hack i häl. Variationen mellan och på banorna är inte problemet. Där skon klämmer är att man gärna hade sett några fler banor.




Det är faktiskt hyfsat många partier med antigrav, där man antigen svävar runt tyngdlös eller kan stå, gå och springa upp och ner i taket. Dessutom blir det ett och annat hopp upp och ner från taket. Särskilt ett parti i spelet gav oss trubbel i arkadspelet men visade sig vara lugna gatan typ i konsolporten. Kanske för att vi redan hade övat upp oss på det i arkadförlagan då. Man finner många coola detaljer annars. På en bana är det blixtstorm i bakgrunden och till och från försvinner ljuset så att man ser allt i skuggor. När vår skoningslösa hjälte slicar sönder de förbannade kommunistsvinen är spelet heller inte utan härliga blodsplattereffekter. Gott mos. Det är bra grafik överlag annars, samt kylig musik av Junko Tamiya. Hon är förresten även känd för musiken i andra stora Capcom-titlar så som Little Nemo, Bionic Commando och Final Fight.

Precis som med hemkonsolportarna av det nyss nämnda Final Fight samt tidigare nämnda Vigilante därefter så spelade vi alltså igenom hela arkadversionen först (och arkadversionen av Strider finns tillgänglig bl a på Capcom Classics Collection vol 2), bara för att direkt kunna jämföra förlagan med den här upplagan och vi måste bara säga... Mega Drive-versionen är verkligen en enastående portning av arkadspelet. För sin tid var detta så nära arkadoriginalet som man kunde komma hemma i TV-soffan. En del slowdowns och bara några grafiska detaljer som inte ser riktigt lika bra ut i konsolversionen åsido så är detta en väldigt trogen port av arkadspelet. Det här var ett stort plus för Sega i början på 90-talet och hjälpte säkert till att befästa bilden av Mega Drive som konsolen med de, mer eller mindre, arkadperfekta konverteringarna.

En del tillkortakommanden i största allmänhet finns, visst. Även om det blir en god spelstund man får med dessa fem banor så kvarstår faktum att det är trots allt bara fem banor. Bättre vapen kan man få som mest märks av vid räckvidd och skada som utdelas. Det är inte så att man kan ha helt olika distinkta vapen. Kaststjärnor, eller andra liknande ninjavapen som man kunde ha förväntat sig, saknas också. Sedan märks det att detta är ett arkadspel från början då det ibland verkligen känns "billigt" när man förlorar ett liv. Och tidspressen sedan! För vad fan, inte nog med att man kan få time over men man kan verkligen få time over. Som i att det är en reell möjlighet. Det är nämligen inte alltid man har gott om tid, utan det hände oss faktiskt vid ett tillfälle att vi förlorade ett liv bara för att tiden rann ut. Fucking time over.




Strider hamnade med på vår egen Sega Mega Drive-speltopplista för många år sedan där det tog en respektabel nog 17:e och därefter, efter en omvisitation, 16:e placering. Detta tycker vi båda känns rimligt idag. Det tog oss ca tre kvart att varva spelet den här gången. Ingen av oss har tidigare någonsin lyckats varva detta så fort. Inte ens sista bossen gav oss några problem. Om man lyckas hamna i rätt läge är han ganska lätt faktiskt. Kan väl vara att vi finsslipade våra skills när vi spelade igenom hela arkadversionen tidigare. Vissa delar av spelet där vi faktiskt fick kämpa lite i arkadversionen och som tog oss kanske en kvart, tjugo minuter att komma förbi då fixade vi på första eller andra försöket den här gången i Mega Drive-versionen. Där ser man. Behöver man nöta på spelet så håller det ju alldeles säkert längre men har man redan fått öva lite, då kan man alltså lätt klara hela spelet från början till slut på under en timme.

Vårt slutbetyg? Tre och en halv poäng av fem. Strider är mer än "bara" bra men vi vill inte gå riktigt så långt som att kalla det mycket bra. Men det är åtminstone på gränsen till mycket bra. Det enda som egentligen håller spelet tillbaka är att det är ett arkadspel i grunden. Därmed är det ganska kort och kommer med en del cheap deaths på vissa ställen. En lite tåligare spelfigur, lite mer generöst upplägg för hemmabruk där man inte går back bättre vapen och mer hälsa vid död och lite fläskigare innehåll överlag, säg fler bättre vapen och dubbelt så många banor, några alternativa vägar kanske för högre återspelvärde, och vi hade lätt delat ut en full 4-poängare. Som det är nu är Strider alltså mer än "bara" bra men inte riktigt mycket bra utan någonstans däremellan. Bra plus typ. Bra med en guldstjärna (eller kaststjärna) i kanten. Ett starkt bra.



Vårt slutgiltiga betyg: Tre och en halv av fem dödliga kaststjärnor.