Format: Sega Mega Drive
Utvecklare: Sega (1992)
Tisdagen 24 november år 1992 var dagen då Sega hade bestämt att släppa den efterlängtade uppföljaren till Sonic the Hedgehog över hela världen. Man gjorde allt en väldigt stor grej av det här. Spelet släpptes dock av någon outgrundlig anledning ändå ett par dagar i förväg i Japan skall tilläggas. Varför göra ett stort jippo av detta exakta världsreleasedatum bara för att spoliera för sig själva, det kan man ju undra... Som om det viktigaste för de nitiska Sega-basarna i Japan var att spelet kom till hemmamarknaden först och därmed basta - helt oavsett den bristande logiken i att man inom samma företag hade dessa ambitiösa planer att släppa spelet samtidigt över hela världen... Snacka om att motarbeta sig själva alltså. Var detta ett förebud om hur det skulle visa sig att Sega också hanterade läget för två spelare att samarbeta i själva spelet? Mm, den som läser vidare får se men nu går vi händelserna i förväg lite. Låt oss alltså backa bandet en aning.
För oss i väst var det hursomhelst fortfarande tisdagen 24 november som gällde. En dag som Sega utnämnde till "Sonic 2sday" då allas nya favorithjälte (mer populär bland dåtidens unga än såväl gamle Mario som trötte Musse Pigg och allt) skulle ta spelvärlden med storm. Och det gjorde han. Och gissa vad? Idag är just den dagen i almanackan. Idag är det Sonic 2sday!! Det är för övrigt bara fjärde gången någonsin sedan denna beryktade premiärdag 1992 som den 24 november faktiskt infaller på en tisdag. Senast detta inträffade var tisdagen den 24 november år 2009, för sex år sedan. Då spelades två andra lirare ut mot varandra vad gäller Sonic 2 och nu tar vi tillfället i akt att helt sonika gräva fram spelet på nytt. En kan väl för all del undra om Sonic 2 av alla titlar verkligen behöver lyftas fram på det här viset... Det var då ej förbisett på sin tid och är nu inte direkt bortglömt heller så man behöver knappast gräva djupt eller länge för att hitta till skatten efter alla dessa år. Dessutom har liret redan tagits upp av oss på POPKORN vid fler än ett tillfälle så vad mer kan det finnas att tillägga, kan man väl undra... Men vi tar vara på dagen förstår ni! Sonic 2sday inträffar blott med fem, sex eller dryga elva års intervaller så om det är någon dag som gott och väl kan tillägnas Sonic 2 är det just idag. Och just eftersom det nu heller inte är vare sig första eller andra gången som Sonic 2 kommer upp här på POPKORN så kör vi för omväxlings skull med två spelare som styr samtidigt den här gången.
"En kul idé." Så lyder den första spontana reflektionen på den en gång i tiden så vida omtalade tvåspelarmöjligheten i Sonic 2. "Det är rätt kul." är den inledande responsen.
Men nu går vi återigen händelserna i förväg lite. Först ska ni veta att det var lite oklart om den här sköna speldagen skulle bli av så som vi hade tänkt ut allt för att... Hade vi inte två handkontroller till Megan eller? Hela poängen med dagens påhitt var alltså att vi skulle spela två samtidigt i Sonic 2 till Megan. Vi snackar spelkassetten till Mega Drive alltså och inte en konvertering på samlingsskiva som Sega Mega Drive Collection till PlayStation2 eller något sånt. Men hade vi då inte två handkontroller till Megan? Betyder det att någon av oss måste gå och köpa en extra handkontroll under dagen? Hm. Vi sitter och funderar en stund. Var kan man handla gamla handkontroller? Game i centrum har ett utbud gamla spel, konsoler och tillbehör så oddsen är väl hyfsad goda att de har Mega Drive-kontroller till salu eller så får väl man kolla i den lokala serietidningsaffären för där brukade de i alla fall ha den sortens prylar med. Det blir säkert till överpris såväl här som där men så får det bli... Eller nej förresten, för hade vi verkligen inte två handkontroller?! Jo då, det MÅSTE vi ha haft. Vi kan ju båda minnas flera tillfällen då vi har spelat med båda kontrollerna samtidigt till Megan (Street Fighter II t ex!) så vi MÅSTE ju ha haft två kontroller...
POPKORN:s spelkista är ju mer metaforisk än bokstavlig vet ni. Nog har vi en riktig kista också, faktiskt, men där hade såklart alla spel samt tillbehör inte fått plats. Snarare har vi alltså allt finfördelat i flertalet skåp, lådor, kartonger etc och Megan har inte använts på ett tag... Den står och samlar damm ovanpå en gammal tjock-TV. Den är fortfarande inpluggad och tur var väl det men kontroller får vi leta efter... Den ena hittar vi snabbt och lätt i en av sladdlådorna. Handkontroll nummer två däremot, den får vi leta efter en bra stund. Till slut kan vi dock dra en lättnadens suck... Den andra kontrollen är återfunnen. Den låg under ett par Samba de Amigo-maracas till DC på hyllan precis bredvid TV-apparaten. Bokstavligt talat rakt framför oss!
Sonic the Hedgehog 2-kassetten - Check. Sega Mega Drive-basenheten - Check. Handkontroll nummer 1 - Check...
Men var tog den andra handkontrollen vägen? Den blå igelkotten börjar ju bli otålig medan vi letar och letar.
Här finns en Saturn och två DreamCast-konsoler men ingen Mega Drive-kontroll. Där finns en Game Gear och massa
annat än just vad vi behöver nu. Det vi söker hittas till slut intrasslat med ett par Samba de Amigo-maracas!!
Med kassetten nedtryckt i konsolen och båda handkontrollerna på plats sätter vi på spelet och trycker igång tjock-TV:n. Denna startar med vad som låter som en ljudeffekt från då Transformers sköt med lasergevär i de tecknade TV-serierna på 80-talet. "Tschjiuuuooo..." liksom. Vi kan bara hålla tummarna att denna enorma kloss förlegad teknologi inte smäller och det vore faktiskt inte första gången isåfall. Konsolen har vi nu ställt ner på golvet där dess röda lampa genast lyser upp tillvaron. Megan lever. Myrornas krig utspelar sig dock på TV-skärmen. Mm, det är ju trots allt en gammal antennsladd som förbinder spelmaskinen med dumburken. Kom inte och säg att vi typ måste söka efter kanal med? Först testar vi ju att åtminstone byta kanal. Från 0 till 1. Bingo! Spelet fungerar! Perfekt bild och ljud på direkten. Ja, detta är då inte Nintendo alltså. Annat hade det nämligen varit på NES eller SNES. Då hade man garanterat fått ta ut kassetten igen och blåsa i den. Hårt. Att blåsa liv i en Sega-kassett har vi nog aldrig behövt göra däremot.
Titelskärmen. Vi kan välja mellan 1 Player och 2 Player V.. ad då för något? Vi hinner inte läsa innan spelet startar den automatiska demon. Man får trycka på start för att komma tillbaka till titelskärmen. Vi ser till att trycka ner markören ett steg. Nu när spelet "vet" att någon sitter och trycker på knappar ska det väl inte gå över till demo i första taget. Ok, vad hade vi här nu igen? Demoläget startar. Allvarligt?! Har man bara typ 1-2 sekunder på sig att orientera sig på titelskärmen innan demoläget kör igång gång på gång?! Allvarligt?! Ska det verkligen behöva vara såhär fartfyllt redan på titelskärmen? Att vi är lite lättretliga just nu beror ju mest på att vi precis har ägnat en massa tid åt att leta efter handkontrollen men nog blåser titelskärmen förbi irriterande snabbt. Återigen får någon trycka förbi demon och sedan trycker båda fort som fan ner i menylisten! Ja, sitter man två stycken med varsin spelkontroll så kan båda göra val i menyerna. Men vad nu då? Options? Som ligger praktiskt taget gömt under andra raden så att man alltså inte alls kan se att det ens finns en tredje rad i menyn förrän man trycker ner igen från andra raden? Demoläget startar om igen. Men för fan i hel... Start igen. Titelskärmen dyker upp igen. Fort nu trycker vi oss två rader ner i menyn så att vi hamnar på Options igen. Båda två trycker sedan på A-knappen men inget händer. Skyndsamt testar vi med B- och C-knapparna också men inget händer. Demoläget startar om. Igen. MEN LÄGG AV NU VA?!
Start! => Till titelskärmen! -> Ner! Ner! => Options markerat -> START! => Vi kommer till Options-menyn. Äntligen. Nu så! Vänta, vad nu då? Kan man välja spelare? Kan man välja att bara spela själv med Sonic utan Tails som hänger med och därtill även som Tails utan Sonic? Vid närmare eftertanke så ja. Det här känns faktiskt bekant. Mer och mer så. Åtminstone för en av oss. Men i vanliga fall trycker man ju bara start direkt på titelskärmen och turas om att köra 1 player även när man är två, så oss emellan hade vi både missat det här helt samt lyckats glömma bort detta totalt. Ja, i vanliga fall för Sonic 2 är trots allt ett av de spelen som vi på redaktionen haft för vana att återkomma till med jämna mellanrum under åren som gått. Vi väntar då inte direkt till nästa Sonic 2sday med att spela det igen... Men då ligger för det första just konverteringen i Sega Mega Drive Collection närmast till hands och för det andra gäller mest casual lir. Sonic 2sday infaller dock inte ens bara en gång om året utan betydligt mer sällan än så och därför hade vi bestämt att sätta oss ner med Mega Drive-spelet på riktigt och sätta oss in i det originella tvåspelarläget ordentligt. Därmed upptäckte samt återupptäckte vi dessa skojiga valmöjligheter som spelet har att erbjuda och som faktiskt är väldigt lätta att missa. Det är ju nästan lite pinsamt skall medges men vad då? Alla kan inte vara redaktionens officiella Sega-spelare direkt.
Klara att köra igång nu och våra egna chilikorvar passar gott idag men "Ska du verkligen ha den där på dig?"
En kvarts burk hårspray senare: "Är det bättre nu? Passar det sig att jag ska spela Sonic the Hedgehog nu?"
Okej, det känns som att vi står och stampar på stället här. Åter till saken. Full fart framåt i tvåspelarläge för en spelare till att börja med. Det framstår väl som mest av allt en nymodighet det här tvåspelarläget men det är en kul grej. Det är det faktiskt. Det skulle också dröja länge innan vi kunde spela såhär i ett Nintendo-spel med Mario och Luigi dvs med båda spelkaraktärerna på skärmen samtidigt på sådana här sidoscrollade banor... Det var nog faktiskt inte förrän 2009 i New Super Mario Bros Wii som sega Nintendo äntligen hann ikapp Sega med det här spelupplägget. Då det begav sig kunde man ju bara drömma om något dylikt i Nintendo-spel som Super Mario Bros 3 t ex där man bara kunde spela två samtidigt på en fixerad skärm i arkadminispelen men fick turas om på de sidoscrollade "riktiga" banorna så ja, bara det faktum att Sega gjorde det möjligt att spela två stycken samtidigt såhär i Sonic 2 är en väldigt kul grej i sig.
Efter en stund dyker däremot alltfler funderingar upp. Det är ju synd att Tails inte kan flyga på riktigt så som Dixie i Donkey Kong Country 2. Det är också synd att det inte går att byta karaktär när man spelar. Jo, men det gör det väl? Det förstod vi ju när vi äntligen lyckades komma vidare till Options-menyn. Jodå, på så sätt men nej, inte under tiden man spelar, alltså det är ju inte som i Donkey Kong Country-spelen att man kan skifta mellan båda spelkaraktärerna med select-knappen under spelets gång. Här finns liksom ingen select-knapp (det finns faktiskt ingen select-knapp!). Det är såklart lätt att se möjligheterna i backspegeln men Sega var nog snarare före sin tid som vanligt. Det här var ju innan Rare implementerade och sedan förfinade denna sorts tag team-system (med båda spelfigurerna på skärmen samtidigt som i Sonic 2) i det första och andra DKC till SNES. Vi spelar vidare. Vårt stillsamma meningsutbyte avbryts dock av hastiga tillrop:
"Men vänta då, du springer ju ifrån mig!"
"Ja, men sätt fart då, du får ju skynda dig för här går det undan!"
Och ja, vi märker definitivt att spelet egentligen inte är gjort för att spelas två samtidigt på samma skärm på det här sättet. Detta är inte som i Streets of Rage direkt, här fungerar det bara inte riktigt... Spelare 2 blir oundvikligen omsprungen – "Men vart tog DU vägen nu då?! Nu står jag t o m stilla här, nu är det ju DU som springer iväg nånstans!" – eller själv bortsprungen... Vi bestämmer oss för att byta spelare ett tag och utbyter handkontroller. När vi byter tillbaka tycker vi att det har blivit dags att köra lite split screen, eller "2 Player VS" som det kallas i spelet. Två samtidigt med delad skärm helt enkelt. Detta är å ena sidan betydligt mer gångbart för två spelare än alternativet, att båda delar en och samma skärm som bara följer den som styr Sonic medan den som styr Tails får kämpa för att hänga med i svängarna eller hamna ur bilden, men å andra sidan kan man bara spela några få utvalda zoner i split screen.
Dessutom är "2 Player VS" precis vad det låter som; spel mot varandra snarare än med varandra. Det är ju likaså en kul idé att man kan spela samtidigt på vardera del av TV-skärmen och det är fortfarande rätt kul att spela, helt enkelt eftersom Sonic 2 är ett roligt spel i sig. Däremot är det inget kul att komma på efterkälken. När den ena spelaren kommit i mål på sin skärmhalva får den andra blott 60 sekunder på sig att springa ikapp... eller mista livet. Det verkar nästan som att folket på Sega hade svårt för samarbete eller nåt. Vi har enspelarläget där två spelare trots allt kan köra med varandra. Spelare nr 2 kan då nöja sig med att komma i skymundan och göra sitt bästa för att försöka backa upp Sonic bara för att ständigt hamna helt utanför bilden och åka ur spelet... Alternativt har vi alltså det här läget för två spelare mot varandra. Här spelar åtminstone båda två på lika villkor men det är ju så tävlingsinriktat att det genast blir mindre roligt bara av den anledningen. Det finns dock ett tredje, okonventionellt, alternativ... Man kan ju vänta in varandra. Ja, det är verkligen lättare sagt än gjort när man spelar med varandra för då kan man liksom inte hjälpa att Tails gång på gång råkar hamna ur bild. Det är också lättare sagt än gjort när man egentligen ska spela mot varandra men då är det åtminstone överhuvudtaget möjligt att vänta in varandra eftersom ingen kan hamna ur bild i det läget.
Vi provar alltså att spela med istället för mot varandra i VS-läget och direkt blir liret mycket roligare igen. Det är ju roligare att komma överens och samarbeta, så är det bara. Delad glädje är dubbel glädje. Nu tar spelandet fart på riktigt. "Åhej, vad snabbt det går!" Så snabbt att spelet ser ut att laggga lite då och då. Sonic och Tails är förresten båda jättesnabba så det är väldigt lätt hänt att man springer ifrån varandra av misstag. "Åh nej, vi hittar inte varandra!" Ja, så kan det gå alltså. "Nej, jag råkade komma i mål!" Ja, ett bra samarbete får man fila på. "Skynda, vilken var springknappen nu igen?!" Jo, faktiskt så: "Det finns ingen springknapp, bara spring i mål, bara spring framåt!" Det blir alltså väldigt mycket spring i det här spelet. Rent instinktivt trycker man ju ner en knapp för att springa men här finns det ingen springknapp! Här får man tänka om för de invanda Nintendo-takterna sätter käppar i hjulen för vår framfart.
Ja, då kör vi alltså igång den gamla tjock-TV:n och sätter oss in i spelet på allvar... och kollar in OPTIONS!
Tids nog bestämmer vi oss för att samarbeta och ta oss igenom banorna tillsammans. Sonic ser dock allt annat än tillfreds ut med att behöva vänta i över en halv minut då Tails stannar upp för att lukta på blommorna... Därefter går det dock fort fram. Ena sekunden är Tails hack i häl Sonic som i nästa sekund redan sprungit upp för en klippavsats och undrar var sjutton hans lilla kompis tog vägen egentligen.
Vi kör igenom banorna som finns tillgängliga i split screen och sedan kör vi varvet runt igen. Första varvet går allt snabbare än vi hinner synkronisera men redan på andra varvet är vi mycket bättre på att hjälpa varandra på traven och hålla ihop fram till målpunkterna. För oss spelar det då liksom ingen roll om det är Sonic eller Tails som tekniskt sett är den som råkar klara en bana med någon sekunds marginal så länge båda kommer i mål rätt efter varandra. Redan på andra varvet är vi också mycket bättre på att lika snabbt som smidigt ta oss igenom hinderbanorna från start till slut. Tillfälligtvis tycks det vara lite väl plottrigt och rörigt att spela med uppdelad skärm, speciellt på kasinobanorna, men överlag flyter det på nästan förvånansvärt fint. Bra musik är det också! Flera gånger gör vi varandra uppmärksamma på detta. Ja, det är t o m bättre musik än vad vi minns sedan tidigare... och inte undra på! Det är ju nya låtar som ljuder när man kör split screen mot vad det är i samma världar i singelskärmläget fattade vi till slut!
Just det, sedan har man ju också en rad olika faktorer att räkna med när båda väl kommit i mål, som hur många ringar eller andra prylar som var och en lyckats samla på sig. Inte för att vi tog någon större notis om det här alltså. Värt att nämna är dock att det även dyker upp föremål som kommer till användning direkt på banorna för att ställa till det för varandra och att man också t o m kan ställa in lite valmöjligheter kring vad för slags föremål som ska förekomma. Något som osökt för tankarna till hur snarlikt det faktiskt är i de senare Super Smash Bros-spelen så även i det anspråkslösa avseendet verkar det alltså som att Sega var lite före sin tid där.
Då var det dags igen... Spelar man två samtidigt i enspelarläget får dock den som styr Tails försöka hänga med Sonics supersnabba tempo eller vara beredd på att hamna ur bild och på så sätt åka ur spelet ända tills räven automatiskt hinner flyga ikapp kameran och spelare nummer två kan återfå kontrollen över sin karaktär. Det är inte lätt att vara Tails i detta spelläge. Däremot funkar det mycket bättre när man möter bossar tillsammans.
Även när den som styr Sonic faktiskt försöker vänta in Tails är det lätt hänt att man råkar dra ifrån. Tids nog kommer Tails flygandes tillbaka men då tar det också tid för spelfiguren att landa med fötterna på marken och om Sonic inte saktar ner innan Tails har landat så hinner inte den andra spelaren återfå kontrollen innan det är för sent igen. Specialnivåerna där man följer Sonic och Tails rusandes inåt skärmen i en sorts variant på halfpipe är dock ett gott exempel på då det funkar bra och faktiskt är riktigt kul att spela två samtidigt.
Efter två helvarv runt på varsin skärmhalva återvänder vi till huvudspelet och den som är Sonic kommer ju lätt upp i väldigt höga hastigheter alltså. Tails får då hänga med och inte svansa iväg på egen hand heller. I så fall åker den tvåsvansade räven ut ur spelbilden men så fort Sonic står still en stund flyger faktiskt Tails snart in i bild igen så... Ja, det funkar väl någotsånär. Men jösses, så himla lång tid denna luftburna räv tar på sig att landa! Innan Tails hunnit nudda marken med fötterna så att spelaren som styr kan återfå kontrollen över figuren har spelaren som styr Sonic ofta redan råkat rusat iväg i all världens fart... Man kan inte hjälpa det, spelet är ju gjort för att hålla tempot högt. Man kan däremot hjälpas åt vid bosskamperna! Då stannar hela spelet ändå upp och då funkar det bra att vara två. Då fyller det t o m en rent praktisk funktion att vara två som spelar tillsammans. Dels blir det såklart lättare när man kan gadda ihop sig mot skurken och dels kan den som styr Tails ta täten för en gångs skull!! Tails är nämligen odödlig när man spelar två samtidigt i enspelarläget och det säger nog självt hur användbart detta är... Men om Sonic tabbar sig, tappar alla sina guldringar och stöter ihop med fienden så dör han ju och nej, den som styr Tails får då heller inte fortsätta vidare på egen hand (synd...). Den andra spelaren kan dock alltid pausa spelet med sin kontroll, även när Tails är ute ur bild, så man kan ju allt jäklas med varandra på det sättet. Och på den lilla notisen avrundar vi dagens Sonic 2-resumé. Det är i skrivande stund ännu en stund kvar till midnatt och vi tänkte faktiskt fortsätta myslira Sonic 2 ända in på småtimmarna.
Vårt slutgiltiga omdöme: Fyra Sonic 2-snurrhopp av fem möjliga!
|
