Format: NES
Utvecklare: Konami
Utgivare: Palcom (1991)
Genre: Sportspel
Det har varit sportlovtider igen och Ni kära läsare vet väl vad det innebar? Jo, att vi tog oss an än ett vinterportvideospel under den i Sverige vanligaste sportlovsveckan såklart. För femte året på raken nu. Efter att ha spelat ishockey på NES:en och därefter åkt virtuell snowboard på några av de nyare formaten de följande tre sportloven återvände vi till 8-bitaren för att prova på några fler olika sporter. Som t ex skidåkning och... Snöbollskrig? Jajamensan, för det här är Ski or Die. Åk skidor eller dö alltså. En kort videospelhistorielektion innan vi går närmare in på liret och vad vi själva tycker om det. År 1988 utvecklade Electronic Arts ett skateboardspel med den ostigt lustiga titeln Skate or Die! som Konami senare portade från datorformaten vidare till NES och året därpå gavs det ut i Europa. År 1990 utvecklade EA en slags vintersportvariant på sitt skateboardspel, ett yngre syskonspel kan man säga, med den snarlika titeln Ski or Die som Konami senare portade från datorformaten vidare till NES och året därpå kom det ut i Europa. Och här sitter vi nu, hela dryga 30 år senare, med skiten till hands.
Lustigt nog gjorde Nintendo precis detsamma med deras 1080° Snowboarding kontra Wave Race 64 dvs att de gjorde en vintersportspelspin-off till sitt tidigare mer somriga sportspel. Det dröjde då t o m två år emellan de ursprungliga releaserna, precis som med EA-liren. Så nej, Nintendo var inte så fiffiga att de kom på den idén själva. EA ska faktiskt ha "cred" för att ha varit nästan ett årtionde före med den lilla snilleblixten. Men nu ska det handla om att åka skidor eller dö. En sådan uppmaning låter ju allvarlig så det är väl bäst att vi får fart på det här nu. Okej, så titelskärmen är bland det töntigaste ni kan föreställa er. Med någon radikalt groovy snubbe som tagen ur Jetsons mitt uppe i en volt med snowboarden. Och det i ett spel med titeln Ski or Die. För gissa vad? Konami, eller snarare EA då Konami ju bara portade detta, fyllde ut det här liret med en del annat utöver skidåkning eller variationer på skidåkning. Däribland snowboard. Okej. Coolt.
Bilden på titelskärmen går visserligen inte riktigt ihop med titeln och titeln går heller inte riktigt ihop med innehållet i spelet men whatever. Vi hajar. De ville såklart anspela på det tidigare Skate or Die! och resten kunde mer eller mindre kvitta. Ski or Die var ju ändå det mest träffande alternativet. "Do a Bunch of Different Winter Sport Related Stuff or Die" saknade antagligen lite av den eleganta enkelheten liksom. Det är lugnt. Vi hajar läget.
Ski or Die minsann. Äkta tidig 90-talscoolhetsfaktor. Med allt vad det innebär såklart. Som han den där Rodney.
Hmm. Omslaget pryds också av en kille på snowboard. Men okej, vi fattar, snowboard är coolare än några töntiga gamla skidor så även om det är just skidåkning som utlovas av speltiteln är det då bara vettigt att ändå försöka ge en annan, coolare, bild av liret för att sälja det till kidsen. Låt oss liksom gå vidare nu. Om man någonsin kommer förbi titelskärmen är den andra skärmen man kommer till inte mycket bättre dock. Vi snackar en gräsligt ful menyskärm med vad som ser ut att vara någon fet gammal luffare som stirrar på en med totalt utspärrade ögon. Det är som något ur en skräckfilm. Brrr... Kalla kårar får man ju av det här. Innan man får börja spela på riktigt talar Rodney, som luffaren i fråga tydligen heter såvida han inte har stulit den där västen med namnbrickan av någon annan, om att man först måste skriva upp sig. Okeeej... "Snackar galningen med mig?" tänker man kanske. Och ja, svaret är ja, det gör han. Hur fan skriver man upp sig då? Jo, med styrkorset flyttar man runt Ski or Die-markören på skärmen och pekar och klickar sig fram dit man vill. Som med mus på en datorskärm. Och det är inte helt uppenbart att man då ska trycka på pappret det står PLAYER på. GO COMPETE och GO PRACTICE går nämligen inte att missa... Dessa alternativen är helt uppenbart rutor för en att trycka på. Player-listan avbildas däremot som en del av bakgrundsgrafiken på bilden ovan. Nåja. Råkar man trycka fel, närmare bestämt på skidstavarna där jämte, säger Rodney "Imagine the shish ka-bob you could get with these!" '-_-
En lagom intressant grej är att man kan vara upp till sex spelare här. Upp till sex spelare som turas om då. Enbart i en gren får man tillfälle att spela två samtidigt mot varandra. Eller mot datorn om man inte spelar i jämna par. Mer om det senare. Allt som allt bjuder Ski or Die på fem olika grenar att prova på plus möjligheten att tävla i allt och så skidshoppen. Inte skidhoppen men skidshoppen alltså. För skidhoppen ingår bland grenarna. Skidshoppen är däremot något annat. Det är där Rodney håller hus. Med tanke på att vi dock helst undviker den typen så väljer vi att inte sätta fot där mer än nödvändigt, dvs då man startar hela spelet på nytt. En gång hände det att liret hakade sig för oss förresten varpå vi var så illa tvungna till att trycka på reset och behöva snacka oss förbi Rodney igen. Okej, över till grenarna... Snowboard Halfpipe är just det, dvs halfpipe i snowboard. Går man medurs i den här typ skidorten där man också lagom intressant nog får styra sin lilla skidåkare fritt som om detta vore en slags öppen värld, vilket det dock inte är då friheten är begränsad till bara denna enda skärm, så kommer man till Innertube Trash. Innerdäck skräp? Ja, då det tydligen är ett stort innerdäck, eller innerslang som det egentligen heter på svenska, som man åker på. Mer om detta senare. Skidhoppning eller backhoppning som det egentligen heter handlar egentligen inte alls om skidhoppning utan så som namnet Acro Aerials antyder är det meningen att man ska utföra akrobatiska trick under hoppen. Och det är den ena av bara två grenar där man faktiskt åker skidor. Den andra skidgrenen är Downhill Blitz där det då bara gäller att åka skidor snabbt nedför berget. Sist har vi Snowball Blast. Dvs snöbollskrig.
Skåda typ hubvärlden i Ski or Die. Snowboardbiten imponerar för att vara till NES och skidhoppningen går fort.
Självklart börjar vi dock med just snöbollskriget. Självklart. Det funkar hyfsat bra. Man spelar ur förstapersonsperspektiv, styr en markör över skärmen med styrkorset och kastar snöbollar med den ena av NES:ens två spelknappar. Och den andra knappen kan man hålla in för att i kombination med styrkorset vända sig i en annan riktning. Man kan stå mot något av de fyra väderstrecken dvs norr, öst, syd och väst, och man har en radarmojäng där man ser hur många kids som kommer mot en från vilken riktning så det är bara att sikta och kasta. Det är en jävla massa kids man har emot sig men så har man också en jävla massa färdiga snöbollar på lager. Sturska ungjävlar som kommer för nära fram mot en får man det stora nöjet att headshota i närbild... Om det låter vettigt... Om ej, se bild. En kul detalj är det i vilket fall. Och utvecklarna har faktiskt tryckt in lite mer humor än så i det här läget. Ibland ser man t ex skidåkare och en isbjörn och även en frusen zombie som går förbi i bakgrunden. Ja, ni läste rätt. En frusen zombie. Positivt överraskade av snöbollskrigsskildringen gick vi rakt på vad som borde vara kärnan i hela spelet. Skidåkningen. Och genast började spelet suga.
Kort sagt är skidåkningen skit. Detta borde kallas skitåkningen. Perspektivet är bokstavligt talat bak och fram och kontrollen här är kass. Snowboarden är dock lagom coolt. Och oväntat välgjort för att vara snowboardåkning till NES. Rätt cool musik med.
Men den där skidåkningen alltså... Det borde ju vara centerbiten av hela spelet liksom. Inte det största och mest utdragna irritationsmomentet. Något som vi enhälligt kom fram till efter att ha provat på alla fem grenarna i liret. Om man hade åkt fram med kameran placerad bakom en istället för tvärtom så att man ser gubben åka MOT en och typ måste tänka bak och fram medan man styr, då hade detta kanske funkat någorlunda. Som det är nu funkar det dock inte alls... Det är inte kul. Man har ingen som helst koll på vart sjutton man ska styra så såvida man inte kör hela det här långa momentet flera gånger om och memorerar banan, då får man lita på blind tur för svänger man fel kommer man fram till avgrunder där åkaren åker utanför till vad som borde vara till sin död. Passande nog med tanke på speltiteln. Visserligen är det meningen att man ska hoppa med skidorna här med men orka... Skidhoppningen som egen gren är heller inte så kul men det är åtminstone mer spelbart och gångbart än skitåkningen. Hoppen spelar man från sidan från vänster till höger. Och så är det som tidigare nämnt meningen att man ska tricksa lite, som i slå volter och göra spagat i luften och sånt, och inte bara hoppa långt. En klar fördel med hoppningen gentemot åkningen är att hoppen är snabbt avklarade. Tre hopp per skalle får man men det är ändå den grenen som tar allra kortast tid att ta sig förbi. Så man hinner ju inte ens bli särskilt irriterad på det här.
Skidåkning och typ pulkaåkning där någon kan få behöva spela mot en datorstyrd åkare. Och så snöbollskrig! ^_^
Nästa moment är för två pers samtidigt minsann! Det är här man åker på vad vi först antog vara uppblåsbara badringar ner för snöberget. Är man tre pers, som vi var även om vi nu bara är två som skriver under på den här texten, får den tredje spela mot en datorstyrd åkare. Det här läget är heller ingen höjdare direkt men det är bättre än skitåkningen i alla fall. Och trots att man likaså styr med spelfigurerna kommandes mot en så funkar det bättre här av någon skum anledning. Måhända är det för att spelet inte avbryts hela tiden pga att en åkare ramlar utanför berget... Här kan man nämligen inte åka utanför vilket gör momentet mindre irriterande och lite roligare i slutändan. Att man kör direkt mot någon motståndare gör det mer direkt tävlingsinriktat vilket också gör det lite roligare. Precis som med snöbollskriget känns det för övrigt som något tokeri de har tryckt in bara för skojs skull. Och ja, hela sabla spelet borde ju såklart vara för skojs skull men då menar vi typ "for shits and giggles" liksom. Men det funkar. Av alla lägena är det snowboarden och snöbollskriget, tätt följt av innerslangpulkaåket, som de har fått till bäst. Vilket ju innebär att just skidgrenarna också är det sämsta med det här skidspelet... Hoppsan?
De fem grenarna som utgör åka skidor eller dö är alltså skidåkning i miniatyr ut från skärmen och sidoscrollade skidhopp där man ska göra trick, snowboardåkning in mot skärmen ā la fejk-3D vilket förresten inte nämndes tidigare men väl framgår klart och tydligt på en av bilderna, och så vad som praktiskt taget är pulkaåkning i stil med skidåkningen vad gäller perspektivet samt snöbollskrig ur förstapersonsperspektiv.
Detta skidspel består därmed av bara 40% skidåkning i någon form... Visst kanske vi hakar upp oss på det här med titeln en smula mycket men alltså... Borde inte ett spel med skidåkning i titeln handla mest om just skidåkning? För okej då, låt gå för snowboardbiten för det känns som det mest välgjorda och "seriösa" i hela spelet och faktiskt även snöbollskriget och det för WTF-faktorn utöver att det faktiskt funkar. Pulkaåket hade dock gott och väl kunnat bytas ut mot t ex skidskytte. Som då hade kunnat vara som en blanding mellan pulkaläget och snöbollskrigsläget. Och vem bryr sig om läge för två spelare samtidigt i det här spelet egentligen.
Att de två grenarna som funkar absolut sämst, varav den ena är den som är allra tråkigast och jobbigast i hela spelet, är just de enda två där man faktiskt åker skidor i skidspelet är ju tragikomiskt verkligen och t o m pulkaåket funkar alltså bättre än att åka skidor nedför berget.
Efter några fler spelomgångar med innerslang får vi förresten medge att det trots allt ger något att kunna spela två samtidigt och då t ex försöka knuffa ut varandra i bästa bumperbilanda. Så istället för att byta ut pulkat mot skidskytte kunde de helt enkelt haft med skidskytte som en sjätte gren. Och då hade spelet åtminstone handlat till hälften om just skidåkning... Vilket man ju enligt titeln ska göra eller dö. Men jodå, denna gamla vintersportiga minispelsamling var hur som helst lagom kul att köra någon timme eller så åt gången. Gångbart som ett slags partyspel är det allt.
Det är faktiskt roligare än man först tror att sitta samlade runt rutan och turas om. Lagom chill.
En lite knäpp grej är att vilken fysisk kontroll man spelar med är den man trycker A på då det är dags att köra igång. Säg en gren där man bara kör en åt gången. Då tänker man väl att ja, då är det ju bara kontroll nr 1 som används. Men nej, om man trycker A på kontroll nr 2 så spelar man med den istället. Allt som allt är det här sådär. Håller faktiskt en hel spelkväll och därtill något som man t o m kan tänka sig återkomma till. Det blir godkänt i betyg.
Det slutgiltiga omdömet: Två av fem stelfrusna zombier i snöyran.
|
