Format: Mega Drive
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega (1990)
Genre: Action, plattform
Mystiskt? Definitivt!
Uppföljaren till SpellCaster på Master System.
Det är sådana här spel de borde ha på Nintendo Switch Online-tjänsten. Och detta var alltså både utvecklat och utgivet av Sega själva så vad falls? Baserat på någon manga eller animé kanske? Kanske vill de inte behöva strula med rättigheterna till denna? Vem vet.
Jo, tro sig sjutton det... Vi kollade upp saken nu i skrivande stund och jodå. Detta är baserat på Kujaku O, Peacock King på engelska, en manga som adapterats till både animé och spelfilmer utöver videospelen. Det gjordes också två helt andra Kujaku O-spel till Famicom i Japan. Och animé-serien gavs ut som Spirit Warrior i Nordamerika. Där ser man. Så...
Kujaku O, Peacock King, Spirit Warrior, SpellCaster samt Mystic Defender då. Och allting refererar till en och samma franchise skapad som manga av Makoto Ogino.
Vi börjar med ett fräckt intro där vår hjälte laddar upp ett stort energiklot och avfyrar det rakt ut från skärmen, transition, titelskärm. Med storyn innan och en fin mellansekvens efter. Storyn sedan då, ja...
Okej, så den här typen Zareth, som tydligen var underhuggare till en ond kung vid namn Zao, har kidnappat en viss Alexandra som också är dottern till eh, den överlägsna gudomligheten. Vad nu det ska betyda exakt. Henne har han i alla fall fängslat och håller som gisslan i slottet Azuchi i Japan, ingen helt påhittad fantasy-värld här alltså, där han planerar att använda denna fagra jungfrus väsen till att återuppliva hans onda mästare. Öh, vem?
Den där kungen då eller? Det framgår inte riktigt men det verkar ju så för vem annars liksom. Dog kungen i förra spelet eller? Är detta en direkt fortsättning storymässigt? Janman minns inte. Typiskt.
Nå, hur som helst så introduceras vi till Joe Yamato. En erfaren krigare och expert på magi och helt själv ger sig vår tappre hjälte iväg till det där slottet för att stoppa den onda skurkens planer samt rädda damen i nöd.
Ok, fint men detta är faktiskt bara bakgrundsstoryn. Tillskillnad från det förra spelet på Master System så är storyn här alltså inget som direkt återkommer under spelets gång. Här är det bara pang på direkt när spelet startar på riktigt och det fortsätter så hela vägen, bara action från första till sista steget. Rent spontant känns detta lite synd, med tanke på hur många fler beståndsdelar spelupplägget i SpellCaster bestod av. Det känns onekligen lite som att Mystic Defender är gentemot SpellCaster vad ActRaiser 2 var gentemot det första ActRaiser. Tillbakaskalat liksom. Försimplat till förmån för mer action bara. Nåväl...
Mystic Defender är ett sidoscrollande actionspel, gå och skjut typ, med vissa plattformsinslag. Man kan gå åt höger och vänster och man kan ducka med styrkorset. Med Mega Drive-kontrollens tre ansiktsknappar kan man även skjuta, hoppa samt växla mellan krafter att fyra av. Håller man ner skjutknappen en stund så laddar man dessutom upp skotten ā la Mega Man vilket alltid känns gott. Det finns för övrigt Castlevania-trappor i det här spelet. Man kan dock inte gå uppför trapporna utan måste klumpigt nog skutta upp för dessa med hoppknappen, som en kanin... Vilket väl kanske inte var helt genomtänkt från utvecklarnas sida.
Men det är ändå inget som man hakar upp sig på direkt för det finns så mycket annat runt omkring som fångar ens uppmärksamhet. En del fiender är t ex verkligen härligt freaky. Sattyg som kryper fram ur väggarna i bakgrunden, små kusliga som fan levande barnstatyer eller nåt, vad som helt uppenbarligen har inspirats av xenomorfernas avlånga skallar ur Alien-filmerna... För att inte tala om vissa av bossarna. Bra grejer.
Mindre bra sett till helheten är dock just det att sidoscrollande actionröj utgör hela spelet.
Föregångaren SpellCaster varvade nämligen de sidoscrollande gå och skjuta-actionmomenten med äkta peka-och-klicka-äventyrsmoment som förde storyn vidare och t o m en klick shmup upptill! Och detta var på Master System från konsolgenerationen innan! Mystic Defender består å andra sidan alltså endast av actionmomenten. Detta känns lite synd, ja.
Fast det kan ju såklart ändå vara ett bra spel i sig, precis som ActRaiser 2 trots allt ändå var, och vi ska väl försöka att inte låta vad det här spelet KUNDE ha varit färga vårt intryck av vad spelet trots allt är... Och det är faktiskt trots allt ett ganska så roligt actionlir i mallen gå och skjut. Alldeles lagom tempo, alldeles lagom smidig kontroll, alldeles lagom kämpigt och klurigt på sina ställen och allt det där som gör ett spel alldeles lagom roligt.
Vi kom väldigt snabbt in i spelet och kom väldigt snabbt fram till att vi trots allt gillar det. Inte jättemycket, men lagom mycket.
Här finns power-ups baby! Eldkastare, målsökande klot och den trehövade draken från omslaget som agerar bomb som rensar hela skärmen eller åtminstone skadar allt i sikte om man släpper loss en sådan här när man slåss mot en boss.
Eldkastaren är fiffig i och med att man med styrkorset kan styra fritt åt vilken riktning man kastar elden runt omkring sig.
De målsökande kloten, eeeh... De kommer till nytta på vissa ställen skall medges men är i vanliga fall inget som vi föredrar framför elden eller ens de vanliga energikloten. Men låt gå, då vissa fiender, eller en öm punkt på en viss boss åtminstone, biter elden inte på fast de målsökande kloten gör det och är då ett säkrare kort än att behöva hoppa och peppra som vanligt men standardattacken. Ibland hamnar man också i vissa sådana lägen längst banorna där man kan stå och avvakta på stället men där elden inte når en fiende från det stället och då kommer de målsökande kloten likaså till användning.
Båda dessa power-ups, elden och de målsökande kloten alltså, behåller man inte bara från bana till bana utan också om man skulle råka dö, vilket är väldigt förlåtande. Den trehövade draken är dock en rensa skärmen-attack och som sådan även en engångsgrej. Man får behålla även den men kan alltså bara använda den en gång innan den försvinner och sedan måste man hitta en till. Men man kan även hitta flera drakar och hamstra dem.
Standardenergiklotattacken kan man för övrigt använda hela tiden. Man kan ladda upp stora energiklot men också bara peppra på med små. Coolt. Icke så med power-ups dock. Dessa måste först laddas upp, se mätaren under rutorna som visar ens krafter i övre delen av spelskärmen, och ju längre man laddar upp, desto längre kan man använda den valda kraften innan man måste ladda upp igen.
Det finns dock också en annan sorts power-up som förstärker ens krafter och gör att de laddar upp snabbare.
Mystic Defender är ett tidigt Mega Drive-spel, det kom ut i Europa 1990 men i Japan och Amerika redan året innan, och för sin tid har det rätt så snygg grafik, även om vi bara rent estetiskt gärna hade sett mer av skog och sånt som på första banan. En bana återanvänder bakgrundsmiljön rakt av från en tidigare med lite andra färger bara och det är lite väl mycket typ insidan av mardrömsrymdskepp från Alien-aktiga miljöer allt som allt.
Och en sak som kan vara irriterande, samt komiskt, är att fienden re-spawnar på hög typ. Vilket kan leda till lika delar ofrivilligt komiska som skräckinjagande scenarion, som när ett helt gäng döingar svärmar efter en som om detta vore fucking World War Z med Brad Pitt.
Sedan är en del förhinder som kan skada en inga fiender-fiender utan just förhinder som man inte kan spränga bort och bli kvitt med. Vi önskar att man kunde göra det.
Bra musik är det dock i alla fall. Äkta bitpop.
Det vore också coolt annars om ens eld-power-up skyddade mot fientliga eldkastare i och med att man själv redan är omgiven av eld då men nåja. Bara lite mer önsketänkande från vår sida.
Spelet är rätt så kort. Bara åtta banor. Vissa är väldigt korta och lätta att ta sig igenom dessutom. Men det finns viss variation här. En bana kan t ex verkligen vara helt från vänster till höger hela vägen, inget mer, en bana kan vara mer i stil med ett Metroidvania där man faktiskt får tänka till lite för att hitta rätt för annars går man runt i cirklar, en bana kan bestå av många plattformselement osv. Plattformsmomenten är dock tveksamma. De är inte så svåra egentligen om man bara tar det lugnt, och man behöver inte alls stressa utan kan verkligen ta det lugnt, men detta är inte Super Mario direkt. Kontrollen är bra nog för att gå och skjuta men inte riktigt bra nog för precist plattformshoppande är vad vi vill ha sagt.
Allt som allt är spelet också ändå bara åtta banor långt och hyfsat enkelt att varva. Att det är väldigt lätt att komma in i får dock ses som ett plus.
Man har ett antal extraliv och continues. Det finns även extraliv att hitta på banorna. Det tog oss ganska exakt två timmar att varva hela spelet från början till slut, fast då fick vi game over några gånger så man kan alldeles säkert klara det mycket snabbare än så.
Men några fler banor vore ändå trevligt och det här spelet kom ut väldigt tidigt på Megan så sparfunktion vore däremot kanske lite för mycket att önska sig men varför inte lösenordsystem i så fall? Detta är inte särskilt komplicerat så ett lösenordsystem som bara håller reda på vilken bana man är på och vilka power-ups man har borde absolut ha varit gångbart. Det äldre spelet till Master System hade dessutom lösenordsystem minsann... Och bara skippa det begränsade antalet continues vid det laget. Det känns bara onödigt ändå så.
Mystic Defender är i slutändan tyvärr ett steg bakåt från SpellCaster. Det saknar charmen samt skalan från MS-originalet. Det spelet var mycket mer ambitiöst och det kändes verkligen som en storskalig produktion. Här har man skalat ner ambitionerna och spelet känns mer som ett simplare och billigare actionlir bara. Det känns mer som en uppföljare direkt till video efter en proper storfilm på bio.
Det är lite ojämnt dessutom. Vissa banor är nämligen märkbart kortare än andra. Det är fräcka bossar och vissa banor har t o m minibossar innan den riktiga bossen i slutet på banan men så finns det också banor som bara slutar helt utan bossfight. WTF?
På det stora hela tycker ändå vi båda att spelet är bättre än bara godkänt men inte riktigt bra hela vägen liksom. Så det blir ett starkt okej eller okej plus från oss. Vi gillar det och hade kul med spelet i de två timmarna som det tog oss att varva det men det kunde definitivt ha varit bättre.
Vårt slutgiltiga betyg: Två och ett halvt av fem mystiska blå klot.
|
