Format: Amiga
Utvecklare: Mindscape (1991)
Låt er inte luras av vad som mycket väl kan vara århundradets nördigaste omslag eller referensen i undertiteln till den där töntiga Beatles-låten [Hädare! Beatles rockar, reds. anm]. Det här spelet är iallafall häftigt och därmed basta!! Det släpptes först 1991 till gamla hederliga Amiga och året efter kom det även till DOS för PC-folket. Hela spelutvecklingen började som ett litet fritidsprojekt av de båda eldsjälarna Rob Anderson och Todd Prescott och tog två år att färdigställa. Med ett stämningsfullt soundtrack av den bortgångne Richard Joseph och inspiration som klassiska "Dungeons & Dragons" samt mindre kända brädrollspel såsom "Talisman" och "The Dark Tower" lyckades de allt koka ihop något eget. När man mejslade fram stridsystemet sneglades det nog också lite på ett annat Amiga-spel, Barbarian, för sin tid rätt innovativt med dess flertal möjliga attacker. Enligt Rob Anderson var tanken redan från början att göra ett action-RPG som folk kunde ha kul med under en eftermiddag eller kväll. Storyn är väl antagligen så avancerad den kunde bli på den tiden. Månguden Danu har vänt sin blick från kosmos för att ta sig en titt på vår värld och folket tar då tillfället i akt att visa sig duktiga genom att söka upp en viss månsten till hans ära. Såklart! Vägen till månstenen kantas dock av mytiska monster och det råder ingen brist på konkurrerande riddare heller. Spelarens roll blir alltså att hugga sin väg genom hela landet i den vilda jakten på stenen. Typ.
Man får välja en av fyra riddare; blodigt röd, slemmigt grön, kungligt blå eller hagalet guld... Eftersom jag är så jävla ego och ska ha allt bara för egen räkning passar guldriddaren mig fint. Äventyret utspelar sig i klassisk fantasy-miljö och världen är uppdelad i fyra olika delområden, med Stonehenge i mitten av spelplanen och med varje riddare som börjar i varsitt hörn av kartan. Varje landområde har sin egen musik och utöver vanliga monstergrottor finns där olika särskilda platser att besöka. I nordvästra Misty Moors ligger staden Highwind där vi finner en vapenaffär, en helare, krogen där en kan spela tärning och magiaffären. En annan stad, Waterdeep, är belägen i det sydöstra Wetlands. Där finner man nästan allt som återfanns i föregående stad. Magiaffären är dock utbytt mot trollkarlen Mythrals tillhåll. Mot en pengadonation kan han antingen hjälpa eller stjälpa. En annan trollkarl, Math, bor i ett högt torn i nordöstra Northern Wastelands. Han kan likaledes belöna dig som förvandla dig till en groda om han är på dåligt humör. Sist men inte minst har vi The Great Forest i sydväst där guden Danus tempel finns. Där man kan få ett extraliv om man offrar ett magiskt föremål (men inte om man känner till den klassiska buggen!).
Moonstone är förresten djävulskt våldsamt. Skåda bara nivån av övervåld som förekommer i spelet. Helt sjukt.
RPG-elementen är tydliga. Efter var avklarad monstergrotta får man erfarenhetspoäng som såklart används för att levla upp ens riddares status. Tre olika förmågor kan så småningom förbättras... Styrka (som så klart avgör hur snabbt man kan slå ihjäl motståndarna), konstitution (högre HP) och uthållighet (vilket innebär att man kan förflytta sig längre tid åt gången på världskartan). Efter en strid kan man plundra efter skatter. Guld, magiska föremål eller fler kastknivar hittas t ex efter strider. Med lite tur hittar man kanske också en av fyra magiska nycklar som man måste ha för att kunna komma in till Stonehenge och klara spelet. Något att tänka på under tiden då man levlar är att horderna av fiender också byggs upp i samma takt... Det hela fungerar som så att ju starkare ens riddare blir, desto fler monster dyker upp samtidigt i grottorna och att tampas med tre troll samtidigt i Wetlands är en av de mest skrämmande spelupplevelser som jag varit med om. Annars är det väl lika simpelt som snillrikt att utkämpa blodiga bataljer. Spel på den gamla goda tiden styrdes med joystick + knapp och genom att hålla knappen nedtryckt medan joysticken förs i någon av de åtta riktningarna så utförs också en viss attack. Totalt har man sex olika attacker, alla med olika mycket kraft bakom sig, samt två olika försvarstekniker. De svindlande striderna är vad som gjorde det här spelet till en definitiv klassiker i min värld. Allra bäst var dock det inslag som gjorde att spelet bannlystes i Tyskland (så klart). Blodet.
Moonstone är ett extremt våldsamt spel. Blod sprutar överallt och varje slags monster kan döda dig på dess eget unika sätt. En viss typ av rusande bestar stångar oss mångalna äventyrare varpå våra lik lyftes upp i triumf, spetsade på deras horn. Trollen drämmer däremot bara en i skallen så att endast en enorm blodpöl är kvar efteråt och bland rivaliserande riddare görs nådastöten genom att huvuden avlägsnas. Bara för skojs skull liksom... Utgivarna försökte få ut spelet på hemkonsolerna också men icke sa moralkärringar på Nintendo som blankt vägrade gå med på något sådant moraliskt fördärvande medan SEGA nog inte riktigt var redo för det ännu. Detta var trots allt innan den blodiga versionen av Mortal Kombat släpptes till Mega Drive så kanske visste de själva ännu inte vilken väg de skulle ta. Utvecklarna själva spekulerade dock att Mortal Kombat ansågs vara ett mer säkert kort att lägga fram för de lite tuffare tonåringarna... De som alltså hellre hängde i arkadhallar med spel som just Mortal Kombat än satt hemma i mörka rum och lekte typ grottor och drakar. Nåja.
Ovan ser vi den detaljerade världskartan respektive menyskärmen där man fördelar sina erfarenhetspoäng...
Mångfalden i moraliskt fördärv bland all ond bråd död till trots så finns det en mycket påtaglig brist med Moonstone. Det är på tok för kort. Visserligen kan man väl argumentera för att det ska vara kort också, med tanke på att skaparna själva ville göra ett kul eftermiddagsspel, men jag har vid flera tillfällen och helt på egen hand kunnat klarat hela skiten på under en halvtimme. Ibland med lite tur kanske men ändå. En eftermiddag är inte en halvtimme. Liret kunde gott varit så mycket som tio gånger längre... Det betyder dock inte att livslängden eller återspelsvärdet är obefintligt. Snarare tvärtom då det finns väldigt många monstergrottor att ta sig genom och man kan ju ta god tid på sig att samla ihop all utrustning, levla upp till max, döda draken... Nämnde jag förresten att det går att vara fyra riktiga spelare i det här? Just det, samtliga riddare kan kontrolleras av dina tillfälliga kompisar och ni kan antigen ställa upp för varandra (tråååkigt!) eller skita i all ridderlighet och hugga varandra i ryggen vid bästa tillfälle (precis min stil!) vilket jag glatt gör först efter att ha utnyttjat någons välvilja tills jag inte längre har nytta av min vapenbroder. Att ställa upp för varandra i vått och torrt tolkar då jag som att låta andra ställa upp för mig i "vått" men så fort jag har mitt på det torra medan någon annan har det svårt så kapar jag vänskapsbanden och ser inget fel med att bara lämna den godtrogne fånen i sticket... Att spendera någon eftermiddag i gott sällskap för ett par omgångar Moonstone är inte fy skam dock och tillsammans i grupp fyller man dessutom lätt ut speltiden till just en hel eftermiddag. Fyra stycken riddare är ju med i äventyret oavsett men de som inte styrs av mänsklig hand kontrolleras istället automatiskt av datorn i form av sk svarta riddare.
Det var väl allt om Moonstone men vad hände sedan då? Rob Anderson hade faktiskt kommit en bra bit på en uppföljare nämligen. Dessvärre hade ju det första spelet bannlysts både här och där. Till USA hade det dessutom ej fått komma (vilket ju är en rätt så stor marknad, ja) och således misslyckades det fatalt rent kommersiellt. På företaget Mindscape insåg man att Moonstone inte var ett starkt nog varunamn att göra något mer av så uppföljaren skrotades helt enkelt. Idag kan man bara drömma om den perfekta fortsättningen som kunde ha varit om Rob bara hade fått lite stöd... Men skit samma, vi kan åtminstone än idag roa oss med att spela vidare på Moonstone och minnas det kärt för vad denna förbisedda ädelsten egentligen innebar; ett roligt äventyr i en uppfinningsrik och oanständigt blodig fantasivärld att dela med andra. Det var ett äventyr som visserligen inte behövde ta slut så tvärt men som också var oerhört givande så länge det varade.
Slutomdömet: Fyra halshuggna riddare av fem möjliga.
|
