Format: Nintendo 64 (via Wii Virtual Console, 2007)
Utvecklare: Treasure (2000)
Ah, Sin & Punishment. Detta förlorade men sedermera återfunna spelet till Nintendo 64:an.
Som nyligen omnämnt i N64-20-i-toppen gjorde de tidigare i praktiken Sega-exklusiva Treasure (förmodligen mest kända för det tokigt sprängfyllda Gunstar Heroes till Megan) tre spel till Nintendos "nya svarta" varav det första, Mischief Makers från 1998, blev då det enda att släppas utanför Japan. Treasures andra N64-spel kom ut år 1999 i hemlandet och det konverterades sedan till DreamCast och DEN versionen släpptes faktiskt också i Europa året därpå. Titeln i fråga lyder Bangai-O och detta täcktes här på POPKORN redan 2009 i samband med DreamCasts 10årsjubileum. Treasures tredje och bästa spel till Nintendos 64-bitare, det skulle däremot komma att dröja innan vi i väst gavs chansen att få ta del av det i någon form... Ja, ända in på 2007, sju år efter den japanska releasen till Nintendo 64, dröjde det innan vi västerlänningar fick en lokaliserad version i form av en digital re-release till Wii via Nintendos sk Virtual Console-tjänst.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det och Sin & Punishment var verkligen väl värt väntan. Det säger vi bara. Hade det här bara varit tillgängligt till Nintendo 64:an i vår del av världen då det begav sig så hade det lätt kommit in bland de tio främsta spelen till formatet på vår topplista. Istället diskades det mest för enkelhetens skull men det är just för att väga upp för detta som vi nu lyfter fram liret i strålkastarljuset. Nu rör det sig alltså om en digital utgåva så vi fick "gräva fram" det bildigt talat. En sk "Classic Controller" fick vi däremot rota efter och gräva fram på riktigt och dessvärre hittade vi bara en så vi fick turas om att spela helt enkelt. Det ska annars finnas ett tvåspelarläge där lirare nummer två förvisso inte får styra den andra figuren men ändock kan hjälpa till att peppra fienden på skärmen. Nåja.
Sin & Punishment är ett väldigt dialogtungt spel. Texten till dialogen är fortfarande på japanska men som tur är pratar röstkådespelarna på engelska så man förstår ändå allt som sägs. Men mellan mellansekvenserna är det i vilket fall fullt ös som gäller!
Sin & Punishment är en sk "rälsskjutare" där man alltså inte rör sig helt fritt utan hela tiden förflyttas inåt skärmen. T ex så som i Nintendos egna Star Fox-spel. Fast här flyger man inga rymdskepp utan tar kontrollen över karaktärerna direkt till fots. "Kuta och skjuta" är verkligen vad det hela går ut på alltså.
Blasta sönder 'em bara! Fullt ös! Och svärdhugg i närstrid! För att undvika fiendeskott kan du "strafa" eller hoppa. Dubbeltryck på respektive knapp gör att man antigen rullar åt sidan eller dubbelhoppar. Intressant nog gjordes Sin & Punishment i form av en annorlunda "tagning" på Nintendo 64-handkontrollen.
Den fysiska kontrollen hölls ju i regel med vänsterhanden om mittenhandtaget och högerhanden om höger handtag men med S&P ville Treasure att lirare skulle greppa kontrollen med vänster hand om just det vänstra handtaget och höger hand om mittenhandtaget. Hela denna idé går dock om intet när vi spelar detta via Virtual Console med en mer "normalt" utformad Classic Controller till Wii. Här når man ju alla kors, spakar och knappar med ett och samma grepp om handkontrollen. Man styr hursomhelst siktet med en av styrspakarna, använder vänster axelknapp som avtryckare medan den högra axelknappen motsvarar hoppknappen och "strafa" görs med antigen höger respektive vänster med vänstertummen på styrkorset eller x och y med högertummen bland actionknapparna. Och nu kan vi dessvärre inte tala om hur det egentligen är att "strafa" med styrkorset på Nintendo 64-kontrollen jämfört med dess C-knappar men vi KAN däremot tala om att på en Classic Controller till Wii så känns det mycket smidigare att använda knapparna jämfört med styrkorset.
S&P är snyggt, läckert och fartfyllt. Det påminner lite om Segas gamla Panzer Dragoon-spel till Saturn. Och likt i Treasures tidigare Gunstar Heroes ser man exakt hur mycket liv det är kvar i de stora stygga fiendebossarna. Här är det direkt arkadaction som gäller! En massa monster och fiendesoldater dräller överallt så skjut ner dem alla bara! Man kan välja mellan målsökande men svagare skottsalvor kontra helt manuell och starkare eldgivning. Annars är det bara att hålla ner avtryckaren och bara peppra på. Coola animé-vibbar är det dessutom när det kommer till dessa ungdomar med märkliga krafter och grejer. Till en början spelar man som pojkvaskern Saki. Storyn är minst sagt skum med en massa cut scenes som avbryter röjet titt som tätt, som man dock kan trycka förbi om man vill. Vi försöker dock hänga med i svängarna men vad fan händer egentligen?! Handlingen är helt skruvad, så som bara totalt urflippade japanska animéer annars brukar vara... Mycket beror på dialogen och här är det väldigt mycket snack, men fastän texten fortfarande är på japanska är det ändå engelsk tal i mellansekvenserna och detta var visst fallet redan i den japanska originalutgåvan till Nintendo 64 år 2000. Och ändå fattar vi typ noll. Det är en massa svammel om blod man har i hjärtan och sånt. Whatever liksom.
Kuta, skjuta eller stå och skjuta men skjuta, skjuta, skjuta ska man göra iallafall. Mestadels inåt skärmen, ibland sidoscrollat och till slut även när man har hela jävla världen emot sig!
Killen är förresten den i gul T-shirt och shorts som ser lite ut som en tjej då man börjar spela medan tjejen är den med långbyxor och blå linne som ser lite ut som en kille på själva omslaget. Ja, japaner alltså... Vi säger då det. Och tjejen heter Airan förresten. En bit in i spelet blir killen, Saki, till något slags monster. Som Godzilla möter Neon Genesis Evangelion typ. Därefter får man därmed styra som tjejen istället. Tösen är en riktig badass och tar typ över huvudrollen ett bra tag känns det som. Riktigt bra musik är det med förresten. Det gör allt skjutande nästan harmoniskt på något sätt. Saki återvänder till slut och vi fattar fortfarande noll men pang på bara liksom! Men ja, det här är typ ett handlingsdrivet spel i den bemärkelsen att det är storyn som avgör vilken av de båda spelbara karaktärna man får styra med, istället för att bara låta en välja vilken man själv vill spela som. Vi hinner dock inte reflektera över detta så mycket för S&P är så actionpackat och håller så högt tempo och känns så befriande smidigt att styra att vem bryr sig egentligen vilken av de spelbara karaktärerna man råkar vara för stunden och varför... Och detta var Treasures första 3D-spel förresten! Verkligen inte illa pinkat.
Vi nämnde Panzer Dragoon innan men lite Space Harrier-vibbar är det allt också. Emellanåt står karaktärerna kvar på stället och skjuter men mestadels springer de framåt precis så som Harrier hela tiden flyger inåt skärmen och just som man har hunnit vänja sig vid det liksom så dyker det upp en i praktiken sidoscrollad bana! Vi gillar detta. Skarpt. "Please continue?" vädjar spelet snyftande skulle man råka dö och om man då väljer att inte fortsätta så säger spelet "Game over" med den mest gråtmilda, tårdrypande rösten ni kan tänka er alltså. Banor som man redan klarat kan man sedan välja fritt mellan att köra om, annars kör man på en och samma fil för det långa loppet och så är det begränsat antal continues. Det finns flera svårighetsgrader och tacksamt nog en lätt sådan med för de som bara vill lira och chilla lite. Sedan finns det ett väldigt pedagogiskt träningsläge med. Kanon. Och sista bossen... Ja, fuck spoilers för vi bara måste nämna den med. Den sista bossen är självaste planeten Jorden. Hela själva jävla jordklotet då! Alltså... Ja. Spelet utspelar sig i "framtiden" år 2007 förresten. Och man gör också ett kort tidshopp till den ännu lite mer "avlägsna framtiden" år 2017. Kul, kul... Ja, allt som allt är detta ett jävligt bra spel. Det känns nästan overkligt "modernt" för att vara till Nintendo 64 från början. Fy skam att vi inte fick hit spelet på den tiden. Men vi tackar så mycket för att Nintendo åtminstone var efterkloka nog att släppa spelet i väst i slutändan (om än ej i fysisk utgåva för oss samlare).
Vårt slutgiltiga omdöme: Tre och ett halvt stridslystna jordklot av fem möjliga.
|
