Format: Wii
Utvecklare: ArtePiazza
Utgivare: Koei (2008)
Genre: RPG
Rulla kula, rulla klot, kasta boll... Japp, min lilla sommarodyssé kring runda saker som förs framåt fortsätter alltså med Opoona till Wii, som för övrigt tog en hyfsat respektabel placering på topp-20 Wii-spellistan för några år sedan. Det är ju något nischat men helt okänt är det här spelet faktiskt icke. Jag har själv både sett och hört bland andra som också är bekanta med det, både i diskussioner ute på nätet och bakom kulisserna hos oss här på POPKORN.
Den här texten, eller rättare sagt texten som följer efter just det här inledande stycket, är förresten baserad på något som jag började skriva på för länge sedan, i början av 2010, då spelet i fråga, samt Wii som format, fortfarande var aktuellt. Jag hade tydligen sparat klottret i ett orddokument ända sedan den tiden och råkade snubblade över det när jag en dag kollade runt i gamla mappar. Detta gav mig infallet att återbesöka liret nu i sommarmånaderna och helt enkelt bygga vidare på vad jag ursprungligen hade skrivit. Det gav mig också ett tillfälle att gräva fram ett Wii-spel, något som från vad jag kan minnas inte har gjorts tidigare här på sidan. Ja, om man inte räknar med Sin & Punishment till N64, som vi spelade via Virtual Console på Wii för den framgrävningen.
Omslaget är ballt. Jag gillar den visuella stilen överlag. Jag öppnar fodralet, blir glad av att se en tjock manual däri, och matar in den knalloranga skivan i konsolen. Jag har ju spelat detta tidigare men det var nog minst ett årtionde sedan jag senast spelade det på riktigt, som i annat än att kort återbesöka en gammal sparfil av någon anledning. Det känns lite som en återförening. De andra bilderna här ovan är från inledningen till spelet och jag måste medge att jag tycker att det är rätt så stämningsfullt. Först ser man jorden i all dess glans. En levande, grönskande planet, precis så som vi känner till den. Men i takt med att planeten roterar så upptäcker man att holy shit, hela andra halvan av världen har ju förvandlats till ett mörkt ödelagt landskap! Vad har hänt? Det vet man inte riktigt. Eller okej då, de nämner förvisso flera gånger redan i början av liret att en stor meteor slog ner (och att detta egentligen heller inte är jorden) och därav ränner det även runt monster för en att hamna i slumpmässiga strider med men vad är hela storyn liksom? Man kan ju tänka sig att det är något som man får reda på mer under spelets gång. Vilket faktiskt inte alls är ett dåligt scenario för att locka en att spela vidare. Inte dåligt alls. Det fångade mitt intresse i alla fall. Men vad är det här för slags spel egentligen..?
Jo, Opoona är ett RPG. Till Wii! Tänk Phantasy Star möter Space Channel 5 möter Katamari Damacy. Eller nånting åt det hållet. Det är den sortens vibbar som jag får av spelet och dess estetiska inramning i varje fall. Spelet för osökt tankarna till Dragon Quest med, vilket inte är undra på heller om man ser vidare in i saken då flera av utvecklarna bakom Opoona tidigare arbetade med just Dragon Quest-serien. Wii-ägare med smak för något, eller flera, av ovanstående titlar eller helt enkelt traditionella rollspel med lite knäpp/futuristisk design och en liten dos innovation i striderna borde helt klart ge Opoona en chans. Själv hittade jag det i reabacken på Rusta där de sålde ut spel för 99-199 kr. Läste en förtitt om det i +N (en gammal svensk tryckt tidning) för en evighet sedan och tyckte att titeln lät bekant när jag sedan såg omslaget i butikshyllan. Den visuella stilen lockade och det blev alltså ett impulsköp där på plats.
Jag brukade förresten hitta en hel del intressanta Wii-spel i reabacken på just Rusta av alla ställen under denna konsolgeneration. Vi snackar spel som Excitetruck, Disaster: Day of Crisis och Ivy the Kiwi? bara för att nämna några utöver Opoona. Jag tänkte då som så att om ett spel kostar runt hundralappen så varför inte? Jag brukade då lägga 70-150 spänn på lunch liksom och för ungefär de pengarna kunde man alltså hitta rätt så många intressanta titlar som trillat av radarn. Eftersom Wii som koncept var bara en trend som relativt snabbt hade passerat så reades spelen ut så tidigt som 2009-2010 alltså (och det inte bara på Rusta utan lite varstans) så jag passade på medan man ännu hade chansen att få prova på något nytt och potentiellt bra till Wii för en sådan billig peng. Att byta bort en lunch mot ett Wii-spel var en god affär i mina ögon. De flesta spelen jag köpte på mig var faktiskt åtminstone hyggliga också, så jag återvände ofta.
Ovan syns Opoona i alla fall. Titeln på spelet är alltså även namnet på huvudpersonen. Den här knasiga lilla rymdgrabben. Han har en orange boll svävandes ovanför huvudet. Opoona kommer från en familj galaxväktare eller något i den stilen och då ser man tydligen ut sådär. Opoonas mamma, pappa, lillebror och lillasyster ser lika knasiga ut allihopa, med dessa fritt svävande bollar i anknytning till antigen huvudet eller underkroppen.
Andra karaktärer i spelet ser dock betydligt mer mänskliga ut och ska föreställa människor typ, även om de också ser tecknade ut och är smått deformerade på ett sånt där typiskt japankt gulligt vis. Som i Dragon Quest. Det är för övrigt inte riktigt så öde i korridorerna som på tredje bilden ovan men relativt folktomt är det allt. Och det är faktiskt ett av spelets brister enligt mig. Det känns inte riktigt så livfullt som man borde kunna förvänta sig i ett sådant stort komplex där man håller till. Trots att där finns skola, sovsalar, restaurang, laboratorielokaler, resebyråer, affärer, löpbanor och mycket mer så känns det ganska så öde. Det bryter illusionen lite. Annat är det ute, för där förväntar man sig inte folk. Så utomhusmiljöerna köper man. Spelet är dock mysigt och skoj i största allmänhet.
Det "innovativa" med Opoona är att man kan attackera fienden med bollen som svävar fritt ovanför knasbollens huvud och det är man själv som kontrollerar den svävande bollen med styrspaken, från vilken riktning den ska slungas iväg, om den ska skruvas osv. Detta bidrar till att striderna, trots att det är random encounters, tur och ordning ā ATB och hela det klassiska köret, faktiskt inte blir lika slentrianmässiga som i många andra rollspel. Just eftersom man måste vara liksom "fysiskt" aktiv med styrspaken hela tiden. Hur lång tid man får vänta på sin tur beror också på hur lång tid man tar på sig att liksom slunga iväg sina attacker. Det är typ ATB alltså. Annars är det ju också rätt traditionellt med föremål och magier som väljs i menyer och sånt. Något jag för övrigt gillar skarpt är också det att man kan spela Opoona med en Classic Controller. Trött på viftandet och luftrunkandet i vart och vartannat Wii-spel? Spela Opoona och njut av att kunna hålla i en vanlig handkontroll och styra allt med tummar och pekfingrar med händerna i övrigt helt stilla. Skönt är bara förnamnet.
Ett litet irritationsmoment är dock att när de snackar och förklarar kontrollen så är det för nunchucken, även om man spelar med Classic Controller. Ja... Så man får lista ut knapparna själv. Eller bara kolla i manualen.
Helt förträffligt är spelet alltså ej. Nej, inte på långa vägar faktiskt. Det har sin beskärda del av irriterande småbrister. Detta märker man av redan under de första timmarna av speltiden. T ex så återställs inte Opoonas HP och MP när man levlar upp. WTF liksom? Detta är väl mer eller mindre normen sett till många andra rollspel och det av en anledning. När man sedan handlar i spelet så får man köpbonus (som på ICA typ) för varje 100 spänn som man spenderar. Ok, jättebra men man kan inte kombinera köpen! Om jag t ex vill köpa två potions och en high potion (nu heter prylarna annorlunda i spelet, typ läsk och chips eller dylikt) och det tillsammans kostar över 100 spänn så gills det inte eftersom jag först måste köpa av den ena prylen och så räknar de om det blir någon bonus (vilket det inte blir för då handlar jag för under hundra) och sedan räknar de för den andra prylen separat (och så blir det ingen bonus där heller när det tillsammans hade blivit det). Argh! Nu kanske jag låter överdrivet petig men om spelmakarna nu har lagt ner tid och möda på att införa ett slags bonussystem för när man handlar, nog borde de då ha tänkt på att låta spelaren kombinera köpen? Knäppt klagomål kanske men jag är jag.
Så fort man kommer utomhus möts man hur som helst av varma, lummiga skogar och klarblå himmel. Mysigt. Och då blir man genast glad igen.
Fienderna är också kul. De här skogstrollen påminner mig lite om Suikoden-fiender. Det är för övrigt random encounters plus en separat stridsskärm som gäller. Kan vara lite si och så med det om man t ex står inuti en hydda när det blir strid och helt plötsligt så är man alltså ute på gräset igen på stridsskärmen. Det känns ju lite som "Hallå där, det här hade varit gångbart 1999!" men nåja... Jag kan leva med det.
Annars är det betydligt fräckare design på senare fiender än de småskitar som man måste puckla på i början. Alla dessa bilder är plockade från den gamla officiella trailern förresten, för det var vad jag redan hade gjort då jag började på texten år 2010 och jag pallade bara inte med något annat nu eftersom mycket av denna text refererade direkt till just dessa bilder, men titta bara på de där pinngubbarna... Jag kan digga det. En annan senare fiende är en hel TV-skärm som visar en sådan där gammal hederlig testbild! "Kill Screen" minsann. Underbart. Just sånt knas gillar jag.
Annars tycker jag inte riktigt att estetiken i helhet träffar mitt i prick, trots att jag alltså ändå gillar den visuella stilen överlag. Snarare känns det som att Opoona och hans familj skär sig med de mänskliga karaktärerna i spelet (även om det ligger lite tecknad film över allihopa). Mitt största problem är alltså med själva Opoona och familjemedlemmarna vilket är lite knepigt att ha överseende med när det är just Opoona och syskonen som utgör de spelbara karaktärerna. Man kommer inte undan dem mao! Det är inte som med Cait Sith i Final Fantasy VII att man kan välja bort den karaktären större delen av speltiden. Däremot diggar jag designen på fienderna. Som den tidigare nämnda TV-skärmsgubben. Och så är utomhusmiljön sådär lummig grönskande med en klarblå himmel och hela köret. Mysigt alltså.
Spelet drar definitivt in en. Jag minns när jag först spelade detta, då år 2010, att jag verkligen ville se huruvida det här blommar ut till något stort eller om äventyret skulle stanna på "relativt intressant och tilltalande". Vilket ju inte vore fy skam det heller. Och man vänjer sig trots allt vid knasbollarna till slut, så det är inget jätteproblem. Lite tveksamt men man kommer över det. Men någon fullträff är liret icke.
Bra musik är det dock av bland andra Hitoshi Sakimoto, tidigare känd för musiken i minst sagt välkända titlar i genren så som Final Fantasy Tactics och Final Fantasy XII.
Ett annat mindre irritationsmoment är dock ljudeffekterna för när folk snackar. Detta kan man som tur är sänka volymen för i menyn. Ett mindre irritationsmoment till kopplat till detta är dock att man inte har tillgång till menyn från början, utan måste komma en bit in i spelet för det. Ay, caramba.
Precis som med Katamari Damacy för förra månaden och Kula World för förrförra så började jag om från start på Opoona med en helt ny sparfil och varvade heller inte spelet från början till slut den här gången. Främst för att rollspel, hallå, dessutom körde jag nyligen en riktig långkörare med Tears of the Kingdom som tog mig nästan 170 timmar att varva och var inte ute efter en till långkörare riktigt ännu. Men om jag minns rätt tar det någonstans mellan 40-50 timmar att bara varva detta. Inget ovanligt för denna genre. Sedan beroende på hur man spelar sina rollspel så kan man säkert sitta i upp mot 100 timmar med det. Här finns mao att göra för den som kommer in i spelet.
Här finns även en del tveksamheter och en del dumma irritationsmoment håller tillbaka spelet från ett högre betyg än bara bra. Med det är definitivt ett bra spel i alla fall.
Mitt slutgiltiga betyg: Tre av fem oranga bollar. Ett bra spel.
|
