Format: NES
Utvecklare: Konami
Utgivare: Ultra (1989, NA)
Genre: Pussel, plattform
Vad är det här för #€%£@ $&!¤ egentligen?! Jomen, det är ju han den där lilla levande klämbollen utan armar och mun men med ögon, ben och sugpropp som nos. Även känd som Q*bert. Och nuförtiden kanske som mest känd för en biroll i Röjar-Ralf, den datoranimerade Disney-filmen från 10-talet. Här är han i den Nordamerikaexklusiva NES-porten av arkadspelet från 80-talet från århundradet dessförinnan i alla fall. Så sug på den och snurra runt. Och kanske mest karaktäristiskt för den lilla knasbollen är dessutom hur han kommunicerar. Med pratbubblor fyllda med olika typografiska symboler. Som när de censurerar svordomar i serietidningar. Sk grawlix. Och i Herberts fall... Suck (ja, Janne kallade precis Q*bert för Herbert, bra Janne, den låter vi vara kvar). Ok, och i Q*berts fall verkar den föredragna kombinationen bestå av spiralsymbol (eller DreamCast-logon som vi kallar den numera) utropstecken, nummertecken (också känt som fyrkant), frågetecken, en till spiralsymbol (men den här gången roterad 180 grader) och till sist ett till utropstecken. Mm... Väldigt nödvändigt att veta, va?
Q*bert utvecklades som ett arkadspel så långt bakåt som 1982 av numera nedlagda Gottlieb i USA, med designern och programmeraren Warren Davis samt designern och tecknaren Jeff Lee i spetsen. Gottlieb var egentligen mer kända för sina flipperspel och Q*bert var deras enda riktiga avtryck i videospelkretsar. Men varför Q*bert? Varför inte? Det var bara en sådan där grej. Fast Q*bert är trots allt inte helt okänd heller. Även om han inte är Pac-Man-känd från den här tiden. Som en B-kändis måhända. Som en Alec Baldwin från den tiden. Har man minsta hum och videospel från denna era så känner man liksom till Q*bert. Jo, visst men nej, alltså... Varför "Q*bert"? Som i varför heter skiten detta knäppa namn? På så sätt. Eh, tydligen var "Cubes" projektnamnet på spelet men man ville att titeln skulle dela namn med huvudkaraktären och någon föreslog Hubert, någon annan kombinerade Cubes med Hubert till Cubert som senare ändrades till Q-bert som senare ändrades till Q*bert... Intresseklubben får hemskt gärna anteckna.
Efter arkadspelet 1982 följde en serie portningar till diverse urtida konsoler av t ex Atari och hemdatorer som kultiga Commodore 64 åren 1983-1984. Sedan dröjde det fem år utan att något hände med originalspelet... Och 1989 släpptes det sent omsider till NES men bara i Nordamerika.
Denna NES-portning sköttes av Konami men gavs då typ ut av "Ultra", vilket som en del säkert redan vet var Konami själva under ett annat namn... Ultra var en etikett bara. Ett skalföretag för Konami. Eftersom Nintendo hade sina dumma regler på den tiden att en utgivare endast fick publicera ett visst antal spel om året till deras fina hemkonsol... Så för att kringgå denna planekonomiska tramsregel gav vissa företag, däribland Konami, ut spel som om de vore ett annat företag också. Konamis Turtles-spel till NES gavs också ut av det sk Ultra. Det var Konamis alter ego typ.
Vi var inte jättebekanta med Q*bert sedan tidigare. Inte någon av oss. Bortsett från att man väl kände till att spel med denna karaktär som hoppar mellan kuber i en slags pyramid överhuvudtaget existerar och då kände igen honom i Röjar-Ralf och måhända att någon av oss hade provlirat någon version av Q*bert någon gång för länge sedan. Men det var i stort ett allt. Därmed hade vi noll förväntningar på det här liret. Noll. Vad det hela går ut på sammanfattas i en instruktionsskärm innan spelet sätter igång om man inte trycker på start. Som ni kan se på första bilden här ovan.
Som Q*bert ska man alltså hoppa från kub till kub i kubpyramiden för att ändra färg på ytan av kuben man landar på. Eller taket på kuben kanske... Whatever. Gör så på alla kuber för att klara banan. Fiender ska man förstås undvika. Annars dör man. Och råkar man hoppa av pyramiden ut i den svarta bottenlösa avgrunden som omger kubstrukturen dör man också. Hoppar man dock över till någon av de snurrande skivorna längst ut med kanterna så flyger de med en tillbaka till toppen av pyramiden. Gör man detta när en viss fiende i spelet, ormen, är steget efter en så hoppar den sedan ut i avgrunden. Så på så sätt man lurar ormen till sin död som nämnt på den där skärmen. Det är om man stöter ihop med ormen eller någon av de andra fienderna som dyker upp ur tomma intet på spelplanen, inklusive röda studsbollar, som Q*bert svär rakt ut. Vilket han för övrigt också ser ut att göra vid notisen om att man får extra liv för först 6000 och därefter för varje 12 000 poäng. Ja, det är rätt Q*bert. WTF liksom? Varför inte bara 1000 eller 10 000 jämnt?
Kontrollen är... Knepig... Alltså, den är supersimpel egentligen men kan ändå vara knepig att bli klok på pga det isometriska perspektivet. Det enda man kan göra är att hoppa med styrkorset i en av fyra riktningar vilket väl verkar enkelt nog, va? Men nej, det är inte så enkelt... För sett ur spelarens synvinkel kan Q*bert inte hoppa rakt upp eller ned. Eller höger eller vänster. Han hoppar ju diagonalt då, va? Trycker man upp på styrkorset så hoppar Q*bert därmed till kuben snett uppåt till höger. Trycker man höger hoppar han till kuben snett NEDAN till höger. Trycker man ner hoppar han till kuben snett nedan till vänster. Och trycker man vänster hoppar han till kuben snett uppåt till vänster. Fucking förvirrande är vad det är. Det är som om styrkorset hade suttit på sniskan liksom. Vilket förvisso var fallet med 4-way styrspaken på arkadkabinetten... Med ett normalt utplacerat styrkors på NES-handkontrollen blir det däremot fucking förvirrande alltså... Som tur är kan man dock ändra inställningarna för kontrollen.
Efter att först ha provat att spela med standardinställningarna och bara dött hela tiden gick vi tillbaka och ändrade kontrollen så att Q*bert hoppar upp och höger genom att man då trycker upp och höger samtidigt på styrkorset, ned och höger genom ned och höger samtidigt osv, osv. Detta visade sig funka mycket bättre. För oss åtminstone. Även om det emellanåt tycktes sega nästan. Som i att man ibland verkade behöva trycka en extra gång för att liret skulle registrera att man tryckte åt det hållet men det kanske bara är styrkorset på den fysiska kontrollen som börjar bli klumpigt. Vi kunde i och för sig ha provat att spela några banor med en annan kontroll inpluggad men riktigt så hängivna gamla Q*bert är vi faktiskt inte. Vad mer..? Ibland ploppar det upp ett piller som om man kan fånga det stannar tiden i några sekunder. Vilket är användbart. Inte bara med tanke på de vanliga fienderna men främst då det ibland också dyker upp en annan ful fiende som flippar tillbaka ytorna man redan bytt färg på. En sådan kan man jaga fatt för att få bort fortare och då hjälper det ju om tiden står still så att det endast är Q*bert som kan röra sig. Gröna fiender och piller kan man mao pilla på, bollarna och de andra fienderna dör man utav.
Ibland kan det tyckas som att man "tjänar" på att bara låta någon fiende få tag på Q*bert för då försvinner med ens alla andra fulingar och förhinder från bilden. Ett begränsat antal continues gör dock att man bäst bara får passa sig. Det var väl för utmaningens skull som de lade till den begränsningen till hemversionen. I arkadhallen behövde man ju bara stoppa in mer mynt
och apropå det är Q*bert tydligen i genren action-arkadspel enligt GameFAQs. Enligt oss är arkadspel ingen genre dock. Action och pussel kan man också läsa sig till att detta är på wikipedia. Låt gå för pussel men... Action? Allvarligt? För att vadå, saker händer i spelet eller? Varenda spel där någon form av handling utövas kan lika gärna kallas actionspel i så fall. Trams. Detta är ju mer som en pusselplattformare i vår egen blygsamma bedömning. För man hoppar mellan dessa block, va? Detta är ett gammalt jävla spel ändå. Det märks liksom att första upplagan är från 1982, långt innan NES:en egentligen. Det känns så där gammalt också. Tvåspelarmöjlighet finns i alla fall här i NES-versionen. Dock kan man inte spela två samtidigt utan endast turas om. Synd, för hade det funnits ett propert tvåspelarläge här känns det som att det hade lyft spelet en bra bit.
Vi vet inte riktigt vad vi förväntade oss egentligen av det här spelet men what you see is what you get liksom. Färgerna på kubytorna må skifta men det är alltid samma spelskärm bana för bana, nivå för nivå... Kubpyramidupplägget ändras alltså aldrig. Det är alltid samma mönster. Palla. Palla köra hela spelet, nio nivåer (typ världar) med fyra rundor (typ banor) per nivå, i timmar bara för att sedan få börja om från början igen. Men så är det ju just från den där tiden också. Tiden då man hade en skärm att tillgå liksom. Här är spelplanen. Här spelar du. Punkt.
Det här flyter inte vår båt precis. Visst är spelet ganska kul när man väl fått häng om det men liksom, det är ändå bara samma hela tiden. Ja, färgerna på kuberna ändras och det är olika fiender och lite annat som skiljer här och där. Till en början räcker det med att man hoppar bara en gång på varje kub, sedan blir det flera gånger och sedan ska man själv undvika att hoppa på samma kuber fler gånger men alltså... De banorna och världarna emellan små skillnaderna är ju just det. Små. Minimala. Liksom hela spelet. Minimalistiskt är det.
För vad det är är det inte helt utan dess charm dock. Och för vad det är värt är detta förmodligen den bästa hemversionen av arkadspelet. Om man klarar av att styra snett med styrkorset rakt dvs.
Det blir godkänt i slutbetyg.
Det slutgiltiga omdömet: Två av fem isometriska kubpyramider.
|
