Format: Nokia 3310
Utvecklare: Nokia (2000)
Ska man räkna med fucking mobiltelefonspel när det är tal om det som vi i vardaglig mening menar med spel? Videospel alltså. Inte "dataspel" men för all del datorspel, arkadspel, TV-spel och spel till bärbara format. För med bärbara format har det liksom alltid varit underförstått att man menar dedikerade spelkonsoler. Vi har alltså dator, arkad- och konsolspel. Mobilspel må vara just det, dvs mobila spel, men några konsolspel är det då ändå icke tal om. Kring detta råder det heller inga tvivel om så... Frågan kvarstår. När man snackar spel, ska man då räkna med mobilspel? Det finns såklart de som menar det. Fast så finns det ju de som på fullaste allvar menar att George Lazenby var en bra James Bond också. För att citera Obelix: De är ju inte riktigt kloka, de människorna. Själv tycker jag inte att mobilspel ska räknas som riktiga spel. Lika lite som reklamfilmer räknas som riktiga filmer.
Tänk bara på det. Analogin håller. Ingen förnekar väl att en reklamfilm är en typ av film. För det är det ju. Det är en inspelad film med skådespelare, en regissör, specialeffekter och hela köret. Men ingen skulle heller få för sig att likställa reklamfilmer med riktiga filmer och det inte bara pga längden för vi har ju kortfilmer med. Och man delar t ex ut Oscar för bästa film, bästa animerade film, bästa kortfilm, bästa dokumentärfilm... Men inte sjutton räknar man med reklamfilm. Även om det tekniskt sett är en typ av film. Precis så ser jag på mobilspel. Det är tekniskt sett är en typ av elektroniska spel, ja. Och det finns faktiskt roliga mobilspel med. Det förnekar jag inte heller. Lika lite som jag förnekar att det finns bra reklamfilmer... Minns ni t ex den där gamla Daim-reklamen där de gör parodi på Indiana Jones? Helt klockren är den ju. Men man gör ju ändå en tydlig åtskillnad mellan reklamfilmer, hur bra det än må vara, och andra filmer. Likaså anser jag att det går en tydlig gräns mellan mobilspel och andra videospel.
Det här är Snake II till Nokia 3310. Bilderna ovan till höger är från Snake II till Nokia 3310 via emulator.
Alla håller såklart inte med mig om detta här på redaktionen så som en riktig retstickerespons i vår pågående lilla dispyt bakom kulisserna valde jag att gräva fram vad jag förstått vara ett av de största mobilspelklassikerna genom tiderna... Snake II till gamla goda Nokia 3310. Booyah!! Snake var lite före min tid. Mina tidigaste spelminnen sträcker sig till 1980-talet nämligen och enligt svenska Wikipedia är Snake ursprungligen ett datorspel som släpptes 1978. Enligt engelska Wikipedia däremot är Snake snarare ett samlingsnamn för detta slags spelkoncept som går tillbaka ända till arkadspelet Blockade från 1976. Själv minns jag att vi hade ett av dessa sk mask eller ormspel på datorerna i skolan när jag började mellanstadiet. Året var 1994 och det var alltså då jag först kom i kontakt med konceptet. Nokias första version av spelet, som alltså hade titeln Snake, utvecklades 1997 av en herre vid namn Taneli Armanto och medföljde Nokia 6150 från 1998. Men nu gäller det alltså Snake II som var ett av de fyra förinstallerade spelen som medföljde Nokia 3310 från år 2000. Och Nokia 3310 är bara en av de mest sålda mobiltelefonerna någonsin. Vilket säkert har bidragit till det här spelets dåvarande popularitet och nuvarande kultstatus.
Snake II så som det ser ut på smartphones. Med touchscreen och hemsk grön bakgrund som sticker i ögonen. WTF?
Min allra första (egna) mobiltelefon var faktiskt också just denna. En Nokia 3310 årgång 2000. Samma år som jag började gymnasiet. Det var liksom på tiden. "Skaffa mobil!" fick man då ofta höra från polarna som alltmer började störa sig på att inte kunna nå en när och var som helst. Det gjorde jag till slut. Skaffade mobil alltså. Och då spelade jag också min beskärda del av Snake II. Likt så många andra. Mest i väntan på bussen från skolan in till stan. Tillskillnad från många andra hade jag dock en annan favorit än Snake II bland de fyra spelen som ingick i mobilen. Mm, kalla mig tokig men jag föredrog faktiskt... Bantumi. Som var ett annat namn för Kalah. Eller Kalehaleha som vi kallade det. Förmodligen efter Kamehameha i Dragon Ball. Mangan började ju ges ut i Sverige samma år så... Ja, det var nog kopplingen liksom. På tal om inget. Kalehaleha var alltså vad jag mest spelade på min gamla trogna Nokia 3310. Snake II var nr två. Och de övriga två har jag inga som helst minnen av så dem provade jag nog bara på någon gång.
Ovan till vänster har vi en gif jag fann på nätet som illusterar precis hur en spelomgång Snake II kan se ut. Ovan till höger är en bild på den helt nya versionen av Nokia 3310 som började säljas 2017. Ja, på riktigt...
Vad finns det nu att säga om Snake II..? Tja, det är ju ett simpelt spel. Man styr ormen i någon av de fyra digitala riktningarna; upp, ner, höger och vänster. Och detta var ju innan pekskärmar då telefonerna hade riktiga knappar att knappa på så såklart är det sådana man använder sig av. 2:an för upp, 4:an för vänster, 6:an för höger och 8:an för ner. Och så den stora knappen strax undertill den monokroma LCD-skärmen för att pausa och starta igen under en pågående spelomgång. Enkelt nog, visst? Poängen med spelet är väl att... Samla poäng. Detta gör man genom att mata ormen med allting som bara dyker upp ur tomma intet på skärmen. Vanligast små pluppar av något slag men emellanåt också maffigare måltider i form av spindlar och andra något större smådjur. Vad de än ska föreställa... Det är bara att styra ormen rakt över målet för att den ska svälja grejen hel. Vilket för övrigt illusteras med en supersimpel liten animation och enkla blippljud ackompanjerar det råa händelseförloppet. Här är haken dock. Varje gång ormen äter så växer den längre och längre och krockar den in i sig själv så är spelet över. Om man bara vill ha spelet igång så länge som möjligt kan man alltså försöka undvika att äta något och bara slingra omkring men då samlar man ju inga poäng och det är inte vad spelet går ut på. För att samla poäng måste ormen äta men då blir den ju längre och ju längre den blir, desto svårare blir det att manövrera med den utan att skallen krockar in i kroppen. Och det är det hela. Nej, inte riktigt. En sak till. Man är inte begränsad att hålla sig inom ramarna för skärmen heller. Åker man t ex hela tiden i riktning åt höger så krockar man inte med ramen utan åker spelskärmen runt så att säga och dyker upp på motsvarande vänster sida. Och det är det hela.
Exakt så här såg min spelskärm ut på datorn. Fast större såklart. Det här tog alltså upp hela datorskärmen.
Ett lagom trivsamt tidsfördrift. Det är vad Snake II bjöd på. Kul för stunden. Inget mer. Detta dög bra år 2000 iallafall. När jag nu skulle spela Snake II igen för första gången på... Åh, jag vet inte, 15 år kanske, var det inte på min urgamla Nokia 3310. Inte för att jag inte har kvar den i en låda någonstans, för det har jag, utan för att jag inte direkt hade lust att leta fram och ladda liv i den igen efter alla dessa år. Det här var ett tillfälle då jag faktiskt använde en emulator istället. Först testade jag en version via smartphone men nä, det gick ju inte alls. För det första var bakgrundsfärgen helt åt helvete fel och för det andra går det ju för fan inte att styra med en jävla pekskärm! Det går bara inte. Så jag letade fram en emulator på nätet och körde spelet på datorn. Att använda musen till att klicka på knapparna på telefonen på skärmen var heller inte direkt idealiskt men så har min dator pekskärm med och det funkade rätt så bra. Även om det heller inte var helt som i originalet. På en Nokia 3310 använde man ju tummarna för att styra men på en mycket större datorskärm fick det bli pekfingrarna istället. Nära nog blev spelupplevelsen kontra hur det var på originalhårdvaran vågar jag dock påstå. Vilket också var ungefär så som jag minns Snake II. Lagom kul för stunden. Typ det mesta man kan förvänta sig av ett mobilspel. Dock inget som jag hellre spelar framför något till en riktig spelkonsol.
Mitt slutgiltiga omdöme: En och en halv färgglada Nokia 3310-nyversioner anno 2017 av fem möjliga.
|
