Yo!
Istället för en ny episod av framgrävt ur spelkistan för denna månad valde vi att köra lite off-road, vart vägen än tog oss liksom, och kom fram till något nytt för i år. Okej, inte något helt nytt, för vi har ju gjort frispel tidigare med inte minst Switch-spel, men något lite nytt i alla fall.
Är ni redo för detta? Random frispelkvällar. Som i vad som än faller oss in, vilket eller vilka spel som helst till för kvällen i fråga vilket format som helst. Och detta tänkte vi alltså kunde vara ett återkommande inslag parallellt med framgrävt ur kistan. Jovars, att gräva fram enstaka titlar att spela och skriva mer djupgående om är jättekul. Men att frispela oftast mer än ett spel åt gången och då bara lira lite hur långt man än kommer innan man byter spel och sedan återge mer direkta intryck är ju också kul på sitt sätt och något som vi gärna gör mer av.
Vi tror att det kan komplettera framgrävt ur spelkistan på ett givande sätt.
Segas första först!
Trodde ni kanske att detta skulle vara en FAQ som i "ofta förekommande frågor" om Master System? Nä, med Master System FAQ menar vi naturligtvis Master System-spel som börjar på F, A och Q! ^_^
Fantasy Zone
Utvecklare/utgivare: Sega (1987)
Alex Kidd in Miracle World
Utvecklare/utgivare: Sega (1987)
Quartet
Utvecklare/utgivare: Sega (1987)
Tre spel utvecklade av Sega själva och utgivna för 35 år sedan i år i vår del av världen. Varför just dessa tre? Var det bara för att göra en kul grej kring FAQ-biten? Nej, det bara råkade bli så faktiskt och i den ordningen också. GW var först med att föreslå Fantasy Zone då det tydligen är ett av hans två favoritspel på konsolen (och det andra är Fantasy Zone II), Janman kontrade med Alex Kidd in Miracle World eftersom han gillar Alex Kidd in Shinobi World men aldrig riktigt kommit in i Miracle World som är det första spelet i serien och till slut så undrade GW om Jan kunde säga något spel till Master System för två spelare samtidigt och fick Quartet som svar.
Det första Fantasy Zone har förresten plötsligt blivit typ aktuellt igen i skrivande stund då en inte bara tidigare ej utgiven utan t o m helt nyutvecklad Mega Drive-port av arkadoriginalet är en av de utannonserade spelen för Mega Drive Mini 2-konsolen som kommer ut i Japan senare i år.
Något som minst en av personerna här på redaktionen ser mycket fram emot... Men nu så gäller det alltså den gamla Master System-porten! Denna gavs ut samma år som arkadspelet i både Japan och Nordamerika och året efter, ihop med konsolen, här i Europa.
Spelet är en klassiker i största allmänhet och till Master System i synnerhet. Ihop med dess direkta uppföljare som alltså också portades till samma format är det en av de där mest givna Master System-spelen.
Fantasy Zone är en sidscrollande shooter där man styr ett rymdskepp. Sådana finns det gott om. Vad som däremot utmärker Fantasy Zone, som man lägger märke till direkt, är den sockersöta trippade inramningen, detta är ingen sedvanlig rymdskjutare, samt att skärmen inte autoscrollar i höger riktning utan att man själv styr åt höger eller vänster, i vilken rikting man vill alltså, och banorna loopar.
Vad spelet går ut på är därmed ej att klara sig levande till slutet av varje nivå, för det finns ingen ände på nivåerna alltså, utan att skjuta ner samtliga större stationära fiender, sk baser, runt om på nivåerna och när man har gjort så, då uppenbarar sig den stora bossen för den nivån!
De stora och lika stygga som snygga bossarna är helt klart ett av spelets starkaste kort. Boss nummer två i ordningen som ni ser här ovan är den från omslaget förresten. En annan av spelets stora behållningar är den lilla shoppen som man kan flyga in i från ute på banorna...
När man besegrar bossar eller skjuter ner vanliga fiender så tappar de en massa mynt som man får vara snabb med att plocka upp. För dessa mynt kan man alltså handla saker till rymdskeppet. Det finns power-ups som gör skeppet snabbare, olika sorters skott/strålar samt olika sorters bomber som man kan köpa på sig. Och sedan ställer man själv in allting precis så som man vill ha det.
Laserstråle rakt in i den där basen, take that! Också den tredje bossen i ordningen. En mycket fräck design. Bossarna är faktiskt roliga att möta och nöta på. Vi fann annars den tredje bossen här vara lättare än den förra. Ok, Fantasy Zone är ett kul spel men här fick det ändå vara nog.
Nästa lir denna kväll blev alltså Alex Kidd in Miracle World. Precis som Fantasy Zone släpptes detta 1986 i både Japan och Nordamerika och året efter, ihop med konsolen, här i Europa. En kul sak som alla kanske inte känner till är att Master System-kassetterna var faktiskt regionsfria. Det är mao fritt fram att spela amerikanska utgåvor på europeiska enheter och vice versa utan några som helst extra bestyr. Men ja, det första Alex Kidd har vi här. Kolla in världkartan, va?
Vem fan är då denna Alex Kidd egentligen? Jo, långt innan Sonic the Hedgehog så var Alex Kidd Segas typ svar på Mario. Deras eget dåvarande försök till ett plattformspel med en maskot typ. Likt NES-kontrollen hade även SMS-kontrollen två ansiktsknappar eller actionknappar. Alex slog med den ena knappen och hoppade med den andra. Och ja, det finns frågeteckenblock här också...
Något direkt plagiat av Super Mario Bros är Alex Kidd dock icke. Redan det första som händer på den första banan tar det här spelet i sin egen riktning, bokstavligt talat. För där det första Super Mario Bros bara gick från vänster till höger så börjar Alex Kidd med att man måste ta sig vertikalt nedåt på banan. Stenbumlingar som är i vägen måste man krossa med sina bara nävar för att kunna ta sig förbi eller, om man får tag i en power-up, skjuta sönder med sin qi eller nåt.
När man kommit hela vägen ner fortsätter sedan första banan under vatten! Något vi finner ganska fiffigt och tjusigt för ett så här gammalt spel. Grafiken är ju mycket fin, den saken är klar. Detta ser ju onekligen mycket finare ut än det första Super Mario Bros. Men, ehm, spelkontrollen är dock annan sak. Det är där skon klämmer. Kontrollen är inte alls lika bra, varken på land eller i vatten. På land så känns Alex Kidd väldigt slipprig. Spelet är halt, som om varenda yta av denna spelvärld bestod av is. Och under vatten känns det bara udda att Alex Kidd inte sjunker ner till botten om man inte trycker för att göra simtag utan tvärtom flyter upp till ytan om man inte trycker nedåt.
Likt första Super Mario Bros scrollar skärmen i alla fall inte bakåt igen, vilket gör att man kan missa saker om man skyndar sig för fort fram.
Olikt första, andra och de flesta andra Mario-spelen så fyller pengarna man samlar på sig en vettig funktion i spelet... Man kan köpa saker för dem! Som en liten vespa t ex. Kalaskul.
Oh, boy. Då kommer vi till bossarna. Som utmanar Alex Kidd på sten, sax, påse. På riktigt, ja.
Det urbota idiotiska är ju att man kan förlora på något som är ett helt slumpmässigt moment... Och då kommer man alltså inte vidare i spelet. Vi hade enbart tur nog att vinna denna bossfight!
Sten, sax, påse åsido (seriöst, vem fan ansåg att det där var en bra idé?) så är spelet faktiskt inte alls tokigt. Kontrollen vänjer man sig trots allt vid rätt snart. Fienderna har definitivt sin charm, som den buttra bläckfisken här ovan eller den där grodmannen som man stöter på under vattnet på första banan som ni kunde se några bildrader bakåt. Andra fyndigheter inkluderar när man kommer till med områden med högt gräs, där man kan skymta att det finns fiender som faktiskt gömmer sig i det höga gräset.
Det här spelet har en story förresten. Och mycket av den. Det är ju smått komiskt varje gång man stöter på någon gubbe som börjar pladdra och bara fortsätter och fortsätter medan textrutan blir allt större och större tills den upptar nästa hela jävla skärmen.
Här är en till kul grej. Denna cykelhelikoptermojäng. För att använda pedalerna och hålla sig kvar uppe i luften måste man trycka upprepande på hoppknappen. Annars faller man ur skyn alltså. Med attackknappen skjuter man dessutom. Och här är en riktigt kul grej med detta spelmoment... Om man failar i luften, vilket man kan göra om man krockar in i fiender eller andra objekt, så trillar man ner men dör inte utan då fortsätter banan under vatten istället. Men man kan ta sig förbi hela banan luftvägen också. Sånt här gillar vi. Den makalösa cykelhelikoptern finns även att köpa i butiken i spelet lite längre fram. Hur långt kom vi nu då? Eh, oj... Där var någon boss eller miniboss kanske, ett ilsket vildsvin typ, som man faktiskt slogs med på riktigt men annars så är det inte bossar i slutet av varje bana och vi tappade räkningen. Fram till den här grottbanan kom vi innan vi kände oss mätta för den här gången.
Kvällens sista spel. Quartet. Och vad sjutton då? Det här med att "PUSH 1 PLAY START BUTTON OR PUSH 2 PLAY START BUTTON" är ju exakt som det stod på titelskärmen i Fantasy Zone också. Där såg det t o m mer ut som att man kunde spela två player med 1UP och 2UP högst upp och vi nämnde det inte tidigare men vi provade att göra detta i Fantasy Zone, att trycka "2 play start button" då, men det funkade inte. Även när vi tryckte igång spelet med kontroll nummer 2 startade det ändå bara för en spelare och det med kontroll nummer 1 dessutom. Här i Quartet så funkade det dock. Trycker man igång spelet med kontroll 1 så startar det med Mary som singel spelare men trycker man igång spelet med kontroll 2 så startar det faktiskt med två spelare samtidigt där spelare 1 är Mary och spelare 2 är Edger. Och ja, spelaren med kontroll nummer 1 kan bara vara Mary och Edger är bara spelbar för en spelare med kontroll nummer 2 om man spelar två samtidigt. Och här stängde vi faktiskt av en stund och gick tillbaka till Fantasy Zone och provade igen. Vi ville prova en teori. Och jovars, det stämde. Man kan visst spela två spelare genom att trycka igång spelet med kontroll nummer 2 i Fantasy Zone... Men inte samtidigt utan då turas man bara om.
Jädrans. Ok, åter till Quartet. Ett arkadspel i kuta och skjuta-genren från 1986 som portades till Master System 1987 och gavs ut samma år även hos oss här i Europa.
Spelet är sidoscrollande, man kutar fram, hoppar över plattformar och skjuter rymdfiender. Sedan kan man också hitta en jetpack att flyga runt med! Liret är ganska hektiskt. Fiender attackerar hela tiden och respawnar som fan och vi ser nu, när vi tittar på bilderna efteråt, att det tog då inte alls lång tid för "Edger" att förlora båda extraliven redan på första banan...
Men vad fan Edger?! Spel över redan?! Och karaktären heter alltså Edger. Inte Edgar, utan Edger. Mary och Edger... Man kan ju undra om det inte var ett stavfel någon gjorde. En Bimmy och Jimmy-situation alltså och jovars, så verkar faktiskt vara fallet också. Karaktärens namn är nämligen Edgar med A i arkadspelet. Och anledningen till själva titeln Quartet, kvartett på svenska, är att man i arkadoriginalet faktiskt kunde vara just fyra spelare samtidigt. Så att två karaktärer saknas alltså här i konsolporten.
Nåja. Bossen som vaktar utgången på första banan är en argsint rymdfladdermus eller något. En intressant sak med jetpacken är att den funkar precis som Yoshi senare gjorde i Super Mario World, dvs man tar ingen skada om man blir träffad med jetpacken på utan då tappar man bara den, fast den försvinner inte utan man kan direkt plocka upp den igen.
Första banan avklarad, hurra. Men för fan då Edger... Att få spel över på första banan så där.
Men för fan då speljävel! Spelare 2 får alltså inte kommma tillbaka på nästa nivå. Det här sög då babianballe. Vi ville ju spela två samtidigt men det blev inte mycket av det. Så vad skulle vi göra nu? Börja om från första banan eller fortsätta och turas om som player 1? Vi valde det senare alternativet. Hyfsad fin grottnivå det här. Men jössas vad fienderna respawnar som tokar!
En isgrotta? Okej. Kul att spelet inte bara går från vänster till höger. Här ska man minsann kuta åt andra hållet också. En del av fienderna är verkligen bisarra i det här spelet. Som de där stora flygande röda läpparna som ibland visar sig ha ett öga där inuti...
..och ibland sträcker ut tungan åt en, vad fan är detta? Och vad nu då? Spel över? Men hur..? Vänta lite nu, vänta lite. När vi spelade detta så antog vi bara att vi måste ha råkat blivit träffade av något skit medan vi båda var helt distraherade av cyklopläpptungfulingen men nej, vid vidare analys nu när vi sitter och ser igenom bilderna mer noga så tror vi inte längre det. Poängräknaren jämte spelfigurens namn är ingen poängräknare nämligen för den går ju för fanken ner hela tiden. Det är klockan alltså... Skiten går på tid inser vi nu! Och tiden gick tydligen ut just där. Så att... Vi förlorade på tid alltså. Vilket jävla bullshit!
|
