Originaltitel: Raiders of the Lost Ark
Produktionsår: 1981
Längd: 111 minuter
Genre: Äventyr
Land: USA
Regissör: Steven Spielberg
Skådisar: Harrison Ford, Karen Allen, Paul Freeman, Ronald Lacey
Handlingen i ett nötskal: Året är 1936. Agenter för den amerikanska militära underrättelsetjänsten har fått nys om att Adolf Hitler, som är besatt av det ockulta, söker efter Förbundsarken som sägs besitta enorma mystiska krafter. Därför vänder man sig till arkeologiprofessorn och äventyraren Indiana Jones och skickar honom ut i världen att hitta arken före nazisterna. Heja Indy!
Den första Indiana Jones-filmen som trots titeln på omslagen till senare utgåvor på hemvideo faktiskt inte alls hade Indiana Jones i titeln utan bara kallades Raiders of the Lost Arc eller det mer intetsägande Jakten på den försvunna skatten på svenska, plockas ur hyllan då banor där man åker i malmhundar, även kallade gruvvagnar på mer begriplig svenska, i Donkey Kong Country som vi grävde fram ur spelkistan för förrförra veckan fick mig att med ett leende tänka tillbaka på De fördömdas tempel... Om det där låter vettigt. Vad sjutton då tänkte jag och trots att jag tidigare avsåg att avstå från fler hela filmboxar så plockade jag fram just en sådan ur hyllan, med hela trilogin Indiana Jones-filmer samlade. Hela trilogin, japp, då det alltså gjordes tre filmer i denna äventyrsfilmserie på 80-talet...
Dessa rullar har haft stort inflytande på mig som kid och liksom format min syn och smak på film och berättande och allt det där. Så jag ger mig i kast med dem här för POPKORN. Det blir inga plockningar direkt efter varandra, utan jag ser gärna annat däremellan, men jag planerar alltså att se om skriva om alla tre så småningom.
Fast först ut här och nu är givetvis den första delen i serien. Jakten på den försvunna skatten.
Musiken av John Williams som spelas redan i DVD-menyerna är helt underbar, magisk. Den får en i precis rätt stämning för äventyr direkt.
Innan det stora äventyret börjar hoppar vi dock rakt in i händelsernas mitt under ett av Indiana Jones andra äventyr. Året är 1936 och platsen är ett övergivet tempel djupt i djungeln i Sydamerika.
Alfred Molina som många sedermera säkert känner bäst som Doctor Octopus i Sam Raimis Spider-Man 2, eller han Chocolat, är med här i början och hela den här inledningen är en klassiker. Den talar om allt man behöver veta om Indiana Jones. Han är äventyrare och skattjägare. Han har piskan, revolvern och hatten. Han är orädd, klyftig och fysiskt kapabel men får ändå inte alltid riktigt till det, för att därefter med ett harsmån åtminstone klara sig med livet i behåll.
Hela den inledande biten av filmen, med tempelruinerna i grottan, de stora spindlarna, fällorna, den gyllene fertilitetsidolen ovanpå det tryckkänsliga altaret, det misslyckade bytet som gav upphov till en viss mycket folkkär TV-reklam för Daim, det enorma rullande klotet som vår hjälte måste springa ifrån, allt... Dessa första tio minuter av filmen är fullkomligt fängslande. Snacka om spännande äventyrsfilm liksom. Och alldeles lagom läskigt. Detta var da shit för oss knattar då på 80-talet och början på 90-talet.
Kontrasten mellan den oborstade äventyraren ute i det vilda i sydamerikanska djungeln samt den väldigt vårdade arkeologen och professorn som föreläser på universitet är kul och ger för övrigt karaktären lite mer djup. Den egentliga storyn kommer snabbt igång, redan en kvart in i rullen är det nog med förspel liksom. Nazisterna letar religösa artefakter. Grävningar rapporteras ute i öknen utanför Kairo. Den förlorade arken, Förbundarken med de tio budorden på stentavlorna som Moses kom ner från berget med, står på spel. Kronan till Ras stav kommer på tal. Militären vill att Indy hittar arken innan nazisterna. Enkelt nog. Det är som upplagt för äventyr! En mycket stark start alltså. Resten av filmen haltar däremot lite på sina ställen. Det är ingen perfekt filmupplevelse. Långt ifrån. Annars kan man ju undra över det här att arken utjämnade berg och utplånade hela legioner... Arken framställs allt, om än diffust så i princip onekligen, som ett massförstörselsevapen. Okeeej.
Indy tror förresten inte på magi eller religöst hokus pokus säger han. Vilket man absolut kan köpa så här i början av den första filmen... Men det blir ju lite lustigt i efterhand när man har sett den andra filmen, De fördömdas tempel, som utspelar sig innan denna... Nåja. Det är en sådan sak som man trots allt inte kan klandra originalfilmen för.
You never forget your first...
Skådisarna gör bra ifrån sig allihopa. Harrison Ford i huvudrollen, Karen Allen som den ledande damen, Paul Freeman och Ronald Lacey som antagonister och John Rhys-Davies i biroll som Indys vän och medhjälpare. Det är också roligt att se att Karen Allen inte bara spelar damen i nöd. Nog hamnar hennes karaktär, Marion Ravenwood, i nöd och behöver räddas flera gånger men hon får faktiskt göra lite annat också. Marion kan bl a supa hon. Det är hennes superkraft typ. Det ska vara något mycket speciellt eftersom kvinnfolk kan inte supa vuxna karlar under bordet i vanliga fall.
Hon var ett barn och kär i Indy när de pökade tio år tidigare, sägs det. Öh, hur gammal ska hon ha varit då egentligen? Detta var ett kaninhål som jag inte kunde låta bli att villigt trilla ner i. Ok, Ford var 39 år i verkligheten när filmen kom ut och Allen var 30 då, så om man ska anta att deras rollfigurer ska vara i skådespelarnas egna åldrar och pökandet ägde rum tio år tidigare skulle det innebära att han var 29 medan hon var 20 bast. Det är ju ingen stor grej.
Men om man räknar på hur gamla karaktärerna ska ha varit enligt "da lore" då? Den informationen finns nämligen tillgänglig. Ok, så filmen utspelar sig 1936 och Indy ska tydligen vara född 1899 så han ska vara 37 år och ska alltså ha varit 27 år vid pöktidpunkten. Medan Marion ska vara född 1909, så hon ska vara 27 år och ska alltså ha varit 17 år under tiden för deras romans tio år tidigare... Okeeej, det blir ju lite mer tveksamt i sådana fall. Nåja, det var andra tider.
När Indy reser härs och tvärs över världen, från Amerika till Nepal och från Nepal till Egypten, och man ser resan med linjer dragna över en världskarta, det hela är så sabla charmigt alltså. Vi snackar äkta matiné-känsla. Fort går det dock mellan världsdelarna. När storyn väl sätter igång på riktigt så är tempot högt. Nästan för högt ibland. Vissa händelserna eskalerar väldigt snabbt och helt plötsligt befinner vi oss i en helt annan del av världen. Det känns faktiskt som att man hade bara lite för bråttom.
Men det är en kul åktur, om det råder det inga tvivel. Och när det hettar till med eldstrider och slagsmål och allt vad det heter så får det gärna vara så fartfyllt som det är här. Smått komiskt är det också ibland. När Indy bara skjuter ihjäl en sabelsvingande buse är också en sån där scen som blivit klassisk.
John Williams tonsättning gör mycket för att sätta krydda på upplevelsen. Musiken fungerar kanon för stämningen och ingjuter spänning och mystik till scener som annars hade varit rätt torra och trista. Detta var inte många år efter Hajen och likt i den filmen blir det dock lite väl skojfrisk musik emellanåt som tyvärr skär sig lite väl märkbart med den övergripande tonen i resten av filmen.
Vissa special-effekter, som det kallades dåförtiden, är också märkbart daterade men konstigt vore väl annars. Filmen är trots allt över 40 år gammal vid det här laget.
Ronald Lacey är underbart sliskig och läbbig som den sadistiske nassen i hatten bland skurkarna. En pompös fransk arkeolog, Paul Freemans karaktär Belloq, är i maskopi med nassarna och agerar även ärkerival åt Indy. Harrison Ford själv spelar av alla bra, man köper liksom att det här är en värld där han har hängt med ett bra tag. Många spännande scener blir det... Mycket pang pang och slagsmål som sagt, hissnande flykter och jakter, i synnerhet en lång ball biljakt, här finns mycket att gilla. En bra äventyrsfilm helt enkelt.
Filmen har kallats för kärleksbarnet mellan George Lucas, som kom på storyn, och Steven Spielberg, som regisserade. Det är välkänt att Lucas var inspirerad av och ville återskapa känslan av de ostiga äventyrsfilmerna från deras barndom, närmare bestämt urgamla följetongsfilmer från 1930- och 40-talen. Med Indiana Jones lyckades de dock över all förväntan. Indiana Jones blev nämligen en sådan framgång att det blev mer än bara en homage. Indiana Jones blev en arketyp i sig och sedan dess är det just Indiana Jones som har varit inspiration för framtida skapare, inte minst inom videospelens värld med numera välkända serier som bl a Pittfall, Tomb Raider och Uncharted.
Karaktären i sig har blivit ikonisk. Och rätt som det var har det gått mer än 40 år... Det har nu alltså gått ungefär lika lång, om inte längre, sedan Indiana Jones kom ut som det hade gått då den här filmen gjordes sedan de filmerna som inspirerade den. 80-talet idag är ju som 40-talet var på 80-talet. Sug på den en stund.
Ormar!
Det jag tänker gå igenom härnäst är väl egentligen en spoiler för den som inte har sett filmen men vad fan. Filmen har trots allt över 40 år på nacken så jag skräder inte orden.
En viss miss, eller vad man än vill kalla det, som har blivit uppmärksammad på senare år genom Big Bang Theory är att Indiana Jones själv är egentligen inte relevant för handlingen. För hade han inte tagit del av hela jakten på den försvunna skatten i fråga så hade det gått exakt som det gjorde för alla skurkar. Beloq och nationalsocialisterna hade hittat förbundsarken, precis som de gjorde, tagit den till ön och genomfört ritualen, precis som de gjorde, samt öppnat upp arken, frigjort andarna och dött hela bunten, precis som de gjorde. Och ja, jo... Det stämmer ju i stort sett.
Ett motargument är såklart att det är ändå resan som är det viktiga, hela äventyret som leder fram till slutet, helt oavsett om Indiana Jones närvaro spelade någon större, eller ens någon som helst, roll i slutändan eller inte. Och visst, det köper jag också. Det ändrar dock inte på det faktum att självaste huvudpersonens roll i storyn uppenbarligen inte var helt genomtänkt.
Att Indy inte alls är relevant stämmer ju annars inte riktigt eftersom han genom att vara på plats trots allt kunde leverera arken till sin egen regering till slut. Hade han inte varit där så hade ju arken stannat kvar på ön och man kan väl förmoda att nazisterna kunde ha skickat ut nya trupper att leta rätt på dem som försvunnit och då funnit arken där på köpet men ändå. Det är en klent tröstpris när man betänker att Indy själv inte lyckades hindra skurkarna. Han "vann" bara genom en deus ex machina. Och hur exakt kommer Indy och bruden sedan ifrån ön egentligen? Det händer off-screen, så det är inte meningen att man ska tänka på det. Om man däremot tänker ett steg längre så är det likt förbannat något att störa sig på.
Slutet är därmed ganska snopet när man tänker efter. Och vad hela grejen med arken egentligen är, dess konkreta egenskaper och så, förblir precis lika diffust som det var i början av filmen. WTF liksom? Var det heliga andar däri eller vadå egentligen?!
Den sista dryga halvtimmen som leder direkt till den slutgiltiga akten på ön är också ganska långsam. Här börjar man känna av speltiden lite faktiskt.
Jag gillar den här filmen och har alltid gjort det men kan inte ge den ett mer än "bara" ett bra betyg när allt kommer omkring. Det är en bra film men inte mer än så. Slutbetygen landar därmed på just "bra" vilket blir tre av fem.
Några av mina personliga favoritfilmer genom tiderna, som Ghostbusters och Batman från 1989, ger jag likaså "bara" tre av fem i slutbetyg. Bra filmer och några av mina personliga favoriter som sagt, men den som har läst om mina tidigare plockningar vet att jag ger inte automatiskt högsta, eller ens nästhögsta, betyg åt allt som jag gillar. För det finns faktiskt även objektiva kvalitéer eller brister att ta hänsyn till.
Att allting endast skulle vara subjektivt är rent nonsens. En recension bör väga det subjektiva mot det objektiva. Den som endast vill lyfta ens subjektiva tyckanden kan skriva en krönika.
Filmen är flerfaldig Oscarsvinnare. Den har faktiskt många fler vinster och nomineringar än någon av de efterföljande delarna men detta är inget som jag låter påverka min egen uppfattning. Visst är det en störtskön rulle men den har faktiskt en hel del brister och jag må vara i minoritet med, men enligt mig är detta också den klenaste delen i hela trilogin från 80-talet. Det är dock en klassiker som jag har sett om och om igen sedan barndomen och som jag fortfarande mer än gärna ser om och om igen. Allt som allt en bra och mycket underhållande äventyrsfilm.
Betyg: Tre av fem möjliga fertilitetsidoler. En bra äventyrsfilm.
|
