Originaltitel: Jaws
Produktionsår: 1975
Längd: 124 minuter
Genre: Thriller
Land: USA
Regissör: Steven Spielberg
Skådisar: Roy Scheider, Robert Shaw, Richard Dreyfuss
Handlingen i ett nötskal: Utanför USA:s östkust ligger den lilla ön Amity vars ekonomi i grund och botten vilar på turister som varje sommar flockas till badstränderna. Mindre bra för affärerna är då när hajattacker börjar förekomma runtom Amity. Den relativt nyinflyttade lokala polischefen vill stänga av badstränderna men möts av motstånd bland politiker och invånare.
Den första sommarblockbustern. Vi hoppar tillbaka till Spielberg men fortsätter likväl på spåret om amerikanska blockbusters efter Independence Day förra- och
Jurassic Park förförra månaden och vad vore då mer passande än att ta en närmare återtitt på filmen som startade det hela? En tanke som också slog mig var att spara denna till fjärde juli nästa år eftersom Hajen, precis som den nyssnämnda Independence Day från över 20 år senare, utspelar sig i dagarna fram till just fjärde juli dvs amerikanernas självständighetsdag. Det vore en bra uppföljning till Independence Day på dagen i fråga året efter tänkte jag alltså... Vad som trots allt avgjorde att jag tog en ny titt på Hajen redan nu i dagarna var Meg. Nej, inte den Meg utan denna. The Meg öppnar nämligen brett upp käftarna på biografer runt om i världen idag, fredag den 10:e. Folk i bl a Sverige får dock vänta en vecka till, dvs till den 17:e, på att få se den senaste stora hajfilmen på stora duken. Då kan man ju för all del även se detta som en aptitretare inför nästa fredag.
Hajen innebar flera stora genombrott när den kom ut 1975. Dels så var detta, som ovan nämnt, den första riktiga blockbustern och förändrade följaktligen för alltid hur storfilmer marknadsfördes och distribuerades på biografer jorden runt. Men detta var också det stora genombrottet för inte bara regissören Steven Spielberg, vid tiden för inspelningen bara 27 år gammal, som sedermera har blivit den nog mest inflytelserika enskilda filmmakaren i världen men även John Williams, den tveklöst mest kända och erkända filmkompositören ever. Hajen markerar framförallt början på den mer moderna filmeran i min mening. Den alla vi 80-talister växte upp med. De något färre än arton stycken uppföljarna åsido är det som om det gick en tydlig skiljelinje 1975 mellan äldre och nyare slags filmer. Jämför bara James Bond-filmernas mossiga Mannen med den gyllene pistolen år 1974 med nästa del i ordningen; overkliga Älskade spion från 1977 som f.ö introducerade just Jaws/Hajen till tittarna som en återkommande hantlangare. Vidare har vi den första Rocky 1976, första Superman och Halloween 1978 och däremellan självklart den första Star Wars-filmen 1977... Heller inte att förglömma den första Alien 1979. Det går inte att förneka att en väldigt stor del av vad som gjorde 80-talet till 80-talet faktiskt började komma fr o m 1975 i och med Hajen.
"We're gonna need a bigger boat." "No shit, Sherlock!"
Justerat för inflation är Hajen även fortfarande den nästmest framgångsrika filmserien någonsin. På riktigt. Bara självaste Star Wars kommer före. Men nu får det vara nog med förhandssnacket. Dags att gå rakt på sak. Filmen i sig. Första gången jag såg Hajen var, jag vet inte, någon gång på 1990-talet. Senast jag såg den var väl någon gång in på 2010-talet iallafall. Det är hur som helst inte en film jag brukar se om med jämna mellanrum eller som jag har sett om och om igen hur många gånger som helst som säg Måndag hela veckan och jag måste medge att då vi nu såg Hajen igen så fann jag den vara mycket, mycket bättre än vad jag mindes den. Är det för att jag själv har blivit ännu äldre? Vem vet, men det blev i alla fall en hajskalle mer i slutbetyg än vad jag från början hade i bakhuvudet. Det är alltid kul att bli positivt överraskad, även då det är nåt som man känner till sedan tidigare som därmed inte borde innebära några överraskningar. Eller kanske FRAMFÖRALLT då... När den där klassiska Hajen-musiken sätter igång precis i början är man i vilket fall fast direkt. Och de följande två timmarna flyter förbi som om i ett ögonblick.
Hajen är ett perfekt exempel på vad som är en renodlad thriller men ingen direkt skräckfilm. Det finns förvisso de som kallar Hajen för just det dvs en skräckfilm men nej. Exorcisten från 1973, DET är en skräckfilm så om man är det minsta tveksam till vad som egentligen skiljer en skräckis från en thriller behöver man bara jämföra Exorcisten med Hajen för att haja skillnaden. Hajen är en thriller alltså. Men som hajfilm därtill betraktad är det också en relativt låg body count så att säga. En som man kan räkna på ena handens fingrar.
Trots en del gore (och jag är då medveten om min alltmer frekventa svengelska
men vissa uttryck pallar jag bara inte med att tänka om på ren svenska) ā la avslitna lemmar, som en lös arm flytandes under vattnet här eller ett löst ben som flyter där, är det heller inget direkt svårmält. Vad Hajen handlar om är stämningen. Den där känslan av att hajen i fråga kan attackera när som helst, mer än själva åsynen av en hajattack. Något som faktiskt berodde på lyckliga tillfälligheter för från början var det tydligen meningen att man skulle se mer av hajen i Hajen och hade filmen gjorts idag hade vi tveklöst fått något mycket sämre pga överanvändningen av CGI som hade möjliggjort inspelning helt enligt manus. Men när Spielberg spelade in Hajen fanns enbart praktiska effekter att tillgå. Man hade då ingen möjlighet att klistra in en datoranimerad jättehaj i filmen. Vad man hade var tre stycken stora robothajar som gestaltade rovdjuret. Och dessa krånglade så mycket (kortslöts av saltvattnet mm) att de helt enkelt fick finna andra lösningar till att ha hajen i bild. Nöden är uppfinningarnas moder sägs det och även detta blev Hajen ett bra exempel på därav diverse point of view-delar av filmen, där man alltså ser utifrån hajens perspektiv istället för att se själva hajen. Parat med John Williams utmärkta musik är det faktum att man ser väldigt lite av hajen men ändå ANAR den, ändå KÄNNER dess närvaro, vad som gör filmen så otroligt nervkittlande och stämningsfull.
It's the Jaws of Doom!!
Ett annat uppfinningsrikt exempel på hur Spielberg hanterade tekniska motgångar var att bara visa hajfenan från ovanför vattenytan komma närmare och närmare... Briljant alltså. Att det var väldigt mycket tur i oturen att de mekaniska hajarna strulade är också något som Spielberg själv inte har stuckit under stol med. Och han som fick kalla fötter och ville backa ur som regissör redan innan produktionen började men studion (Universal) vägrade låta honom. Vilken tur! Tänk så mycket tråkigare världen vore om Steven Spielberg aldrig slagit igenom som filmskapare... Storyn i Hajen är egentligen väldigt simpel och rättfram. Roy Scheider spelar polischefen Brody som redan till följd av den första hajattacken vill göra det förnuftiga och stänga badstränderna. Richard Dreyfuss är marinbiologen Hooper som Brody ringt dit för råd och så har vi Robert Shaw i rollen som veteranen och hajfiskaren Quint som erbjuder sina tjänster åt staden för 10000 dollar vilket borgmästaren sent omsider skriver under på. Detta leder till att våra tre hjältar drar ut på öppet hav i jakt på den människoätande hajen. Hooper har vid det laget redan kunnat fastslå att det rör sig om en stor vithaj, dvs den största levande rovfisken. Men det är först när trion kommit iväg som vi får se hela hajen och veta att besten är 25 fot dvs ca 7,5 meter lång och det är nu Brody yttrar den där berömda repliken. "We're gonna need a bigger boat" Eller, egentligen säger han först till Quint "You're gonna need a bigger boat" och upprepar sedan "We're gonna..." ett par gånger. Bara en pytteliten anmärkning på filmen, då det är en så bra replik att det hade varit mer effektfullt om han bara börjat med "We're..." och sagt den ena repliken en enda gång.
En annan liten anmärkning hör faktiskt, hör och häpna, till John Williams musik. Soundtracket i dess helhet är kanon, den saken är klar. Men när gubbarna är ute till havs så övergår musiken ibland till vad jag skulle beskriva som ganska munter som ger en härlig äventyrskänsla. Vilket inte riktigt passar ihop med den annars så bokstavligt talat blodigt allvarliga atmosfären. Och hur bra den andra halvan av filmen än är, då vi endast följer de tre huvudsakliga karaktärerna vs hajen snarare än vad som händer bland hela befolkningen på ön, kommer man inte ifrån att det känns lite som två seperata filmer ihoptryckta till en. Ganska exakt 1 timme och 12 minuter in i filmen åker Brody och Hooper ut med Quint på hans båt för att spåra upp och döda hajen och från den tidpunkten förflyttas hela handlingen från ön till båten och kretsar bara kring de tre. Ja, och hajen såklart. Övergången är inte helt smidigt. Vid ett tillfälle har de t ex radiokontakt med Brodys fru som är kvar på ön men får då bara se och höra den ena sidan av samtalet. Varför inte klippa tillbaka till Brodys fru på ön så att man får se att hon (och annat folk från innan) ännu existerar? Antagligen pga Spielbergs (och det enligt hans egna utsagor) dåtida oerfarenhet. Istället för att filma allt växelvis så filmade han nämligen först alla scener som utspelade sig på land och sedan allt som hände på båten. Vissa mindre anmärkningar är alltså vad som hindrar Hajen från att kamma hem full pott från mig, även fast jag också tycker mycket, mycket bättre om filmen nu än i mina yngre dagar. I en alternativ tidslinje hade Hajen 19 premiär år 2015. I vår egen verklighet kom man däremot "bara" så långt som till Hajen 4. Spielberg hade dock inget med någon av uppföljarna att göra och föga förvånande blev filmerna bara sämre och sämre för varje ny del i serien. Första uppföljaren hade åtminstone en av filmvärldens mest minnesvärda taglines genom tiderna: "Just when you thought it was safe to go back in the water...". Första Hajen vann hur som helst tre Oscar-statyeter; för bästa musik, ljud samt klippning, och var åtminstone nominerad för bästa film med (men losade mot Gökboet).
Idag är Spielberg kanske mest synonym med framförallt E.T. och därtill Indiana Jones-filmerna, Jurassic Park och Schindler's List. Hajen är dock vad som gjorde honom till den regissör vi känner till. Det är en riktig filmklassiker.
Betyg: Fyra par människoätande käftar ur djupet av fem möjliga!
|
