Originaltitel: The Iron Giant
Produktionsår: 1999
Längd: 83 minuter
Genre: Science fiction
Land: USA
Regissör: Brad Bird
Skådisar: Eli Marienthal, Jennifer Aniston, Christopher McDonald, Vin Diesel
Handlingen i ett nötskal: Den 4:e oktober 1957 skjuts Sputnik upp i rymden, som världens första artificiella satellit, och rymdkapplöpningen är igång parallellt med kalla kriget... Senare samma månad slår en jätterobot från yttre rymden ner i Atlanten strax utanför den lilla staden Rockwell i Maine, längst den nordöstra amerikanska kustlinjen. Men är det en vänlig jätte..?
Iron Giant alltså.
Järnjätten på svenska. Den västerländska traditionellt tecknade filmen om en jätterobot från yttre rymden, med ingen mindre än Vin Diesel. En familjefilm såklart då!
Baserad på den brittiska romanen The Iron Man, eller Järnmannen på svenska, från 1968 av Ted Hughes och uppenbarligen inte att förväxlas med de amerikanska Marvel-serietidningarnas Iron Man, som också kallades Järnmannen på svenska, från 1962. Den nordamerikanska upplagan av boken ändrade dock titieln till just The Iron Giant och det just för att undvika att förväxlas med Iron Man från Marvel där borta. Och då just den här tecknade filmen är en amerikansk produktion kallades den också The Iron Giant från första början. Detta är en bra film i alla fall. Faktiskt en av de bästa västerländska traditionellt tecknade filmerna som är gjord av en annan studio än Disney. Inte för att konkurrensen för detta någonsin varit direkt mördande men ändå, det säger ju ändå något.
Den här filmen är stämningsfull och stundtals mörk samt lite läskig faktiskt. I stil med Batman: The Animated Series. Och inte undra på då båda gjordes av Warner Bros Animation.
Det är snäppet mer cartooniga mänskliga karaktärer här förvisso men ändå inom ramen för mer realistiskt animerat med västerländska mått mätt. En mycket stabil film som många tyvärr sovit/sover på.
Nu såg jag den brittiska utgåvan inför idag men vi har exakt den här i svensk utgåva också, med valbara svenska röster och Järnjätten som titel på framsidan. Jag hittade bara inte vår svenska utgåva. Jag tror jag vet varför. Det var en av filmerna som stod i barnens filmhylla nämligen, ihop med andra tecknade barnfilmer och serier, i deras gamla rum när de ännu var små och delade rum ett tag. Sedan fick de varsitt rum och sedan dess har vi också flyttat flera gånger, så vad jag tror hände är att en del av de filmerna som stod i den hyllan i barnens gamla rum packades ner med annat ur hela den hyllan, barnböcker och sånt, istället för i någon av lådorna med alla andra filmer som vi vuxna hade i hyllorna i vardagsrummet.
Den ligger alltså alldeles säkert fortfarande nerpackad i någon låda men glöm det att jag kommer hitta den nu. Visserligen finns eller fanns den tillgänglig att se på Netflix också men nej, rätt ska vara rätt och plockat ur filmhyllan ska bokstavligt talat innebära plockat ur filmhyllan, fysiskt, så vad jag gjorde var att jag för principens skull köpte hem ett begagnat exemplar från Storbritannien bara för denna plockning. En brittisk utgåva fick det ju bli då men jag kallar den fortfarande för Järnjätten.
Hogarth och Järnjätten
Animationen är fin, med bra använding av skuggor och ljus samt bra flyt i rörelserna. Bra ljud och bakgrundsmusik också.
Röstskådespelet är... Okej. Bara okej. Jag minns inte om det är första gången jag ser denna med de engelska orginalrösterna och då kan man väl undra huruvida jag inte bara är mer van vid de svenska rösterna men jag fann vissa av de engelska originalröstskådisarna en smula... Dämpade.
Vi hör Eli Marienthal. som själv bara var 13 år gammal när filmen kom ut, som rösten åt den ungefär jämnåriga pojken Hogarth i huvudrollen och sedan Jennifer Aniston, het från Vänner på den tiden, som rösten åt hans ensamstående mamma, Annie, och jag får inte direkt intrycket av att hon verkligen är där liksom. För mig låter det mer som att hon bara läser sina repliker rakt från ett papper.
Som antagonisten Kent Mansley, en paranoid agent åt regeringen, hör vi Christopher McDonald, som framför allt också spelade skurken i Happy Gilmore. Tyvärr är jag inte helt såld på hans framförande heller. Och jag känner detsamma för en Ian Malcolm-aktig karaktär röstad av Harry Connick Jr i en av de mer framträdande birollerna.
Sedan har vi såklart även ingen mindre än Vin Diesel som gör rösten åt självaste Järnjätten i titelrollen. Honom har jag inga direkta anmärkningar på. Men då handlar det också om den väldigt fåordiga roboten... Som oftast uttrycker endast enstaka ord och det med förvrängd röst dessutom. Så liksom...
Det är allt lite lustigt förresten, att några av de bästa filmerna med herr Diesel är denna och Guardians of the Galaxy där han har dessa väldigt fåordiga röstroller. Det får mig att undra för övrigt, hur hans topp-5 mest väsentliga filmer hade sett ut... Tja, en Fast/Furious-film måste ju vara med och femman är den i särklass bästa av dem alla så den då, en Riddick-film är också ett måste, antigen Chronicles of eller den första, Pitch Black, och så Saving Private Ryan... Plus nyss nämnda Guardians of the Galaxy och just Järnjätten då såklart. Och med det åter över till denna film som hela denna text egentligen ska handla om.
Det här var regissörsdebuten för Brad Bird, som senare kom att regissera de datoranimerade The Incredibles/Superhjältarna och Ratatouille/Råttatouille åt Pixar men även spelfilmerna Mission: Impossible - Ghost Protocol, som till denna dag är den nästbästa eller åtminstone topp-3 bästa filmen i den serien, och den enormt underskattade sci-fi-äventyrsrullen Tomorrowland med George Clooney och han, House.
Och där har vi också den mannens topp-5 mest väsentliga filmer som regissör för den delen, ho, ho...
Detta var i alla fall inte illa pinkat för en regissörsdebut och för faktiskt tankarna till E.T. sett till premissen om bl a en pojke som blir vän med en märklig och mäktig men vänligt inställd utomjording, även om denna därtill råkar vara en metallätande jätterobot i det här fallet.
Hogarth och Järnjätten, igen
Det kan vara värt att känna till att en viktig scen saknas tyvärr i denna utgåva, en flashback till Järnjätten på sin krigshärjade hemvärld.
Ungefär 55 minuter in, när Järnjätten lagt sig för att sova på en skrottipp. I den här utgåvan som jag såg nu, då klipper det direkt över till när Hogwart kommer hem igen, strax innan han blir konfronterad och olagligt kvarhållen och förhörd av agenten. Och här saknas det alltså egentligen en scen däremellan. För när Järnjätten somnar så drömmer han nämligen, och en flashback är alltså en del av den drömmen som han oavsiktligt och omedvetet råkar sända vidare till en TV-apparat som Ian Malcolm-snubben fångar en glimt av. Vilket sedan förklarar varför han återigen är mer på sin vakt mot arma Järnjätten, för att han såg detta alltså. Detta är en viktig plot point. Dessutom är den tillbakablicken, på hur en hel armé med Järnjättar marscherar fram, en av de scenerna med mest tyngd och mening i hela filmen och ger både viktig bakgrundsinformation om Järnätten och varifrån han kom samt vad världskrig i värsta fall kan leda till, vilket är en viktig moral med hela filmen. Därmed är det sannerligen riktigt synd att inte ha med denna scen, som bara är omkring en minut lång, i denna version.
Det är också synd att inte fler har sett Järnjätten.
Nog för att filmen är väl knappast okänd heller, men är den välkänd? Tja... Jag skulle nog tro att det är fler som endast känner till den än har sett den själva. Filmen bombade stort då det begav sig, men inte för att den fick dåligt mottagande. Åh, nej. Tvärtom så hyllades den till skyarna redan då... Usel marknadsföring, eller i stort sett icke-existerande marknadsföring, från Warner Bros pekas ut som den främsta orsaken. Man gjorde tydligen en teaser-poster och inte mycket mer än så. Wow. Det gick mycket bättre för filmen när den gick till TV och kom ut på VHS, som fortarande var det aktuella formatet då, och DVD, som var det nya heta runt millennieskiftet.
Vi köpte vår svenska DVD-utgåva, den jag inte hittar nu alltså, någon gång runt mitten på 00-talet, och det var också en specialutgåva precis som denna brittiska Special Edition som jag köpte hem senast. Det var hur som helst en film som vi ofta såg med båda barnen, både dottern och sonen, när de var små då, under andra halvan av 00-talet och första halvan av 10-talet. Den talade verkligen till dem tror jag. Det är en bra film för barn, med alldeles lagom allvarliga och tänkvärda teman.
Järnjätten är i stort sett en äventyrsfilm med komiska undertoner, såklart för att tecknat från väst så lite kul och skojiga upptåg måste typ vara med. Meh kan väl jag som vuxen och uppvuxen med animé som Akira tycka om det.
En del deadpan-humor landar däremot bättre än andra "skojiga" situationer. Och t o m ett toalettskämt "landar" med en "bang" här, ho, ho...
Sedan tycker jag att det är kul att grabben läser serietidningar som Action Comics med Superman, och då detta är Warner Bros så var det väl inga problem med att visa detta.
Järnjätten är en bra film i största allmänhet och det är skoj att se lite mer unika tecknade robotar på film. Som i denna, Laputa från tidigare eller Wild Robot från senare.
Filmen är lagom känslosam och lagom actionspäckad, då Järnjätten är som en gående tank och hamnar i strid med militären.
Bra story, ovanligt vuxen för en tecknad film från väst och lätt en av de bästa västerländska tecknade filmerna från en annan studio än Disney.
Så långt som till mycket bra sträcker jag mig dock icke. Röstskådespelet lämnar en del att önska. Det är inte dåligt direkt, bara... Tämligen slätstruket. Humorn funkar för det mesta men inte alltid... Och just denna version av filmen saknar dessutom vad jag anser vara en nyckelscen vars avsaknad därtill lämnar en ringar på vattnet-effekt för en senare viktig scen som utan den föregående framstår förhastad. Det är dock fortfarande en bra film. Absolut.
Betyg: Tre av fem möjliga möjligen självmedvetna järnjätteskruvar.
|
