Originaltitel: JCVD
Produktionsår: 2008
Längd: 93 minuter
Genre: Kriminaldrama
Land: Belgien, Frankrike, Luxemburg
Regissör: Mabrouk El Mechri
Skådisar: Jean-Claude Van Damme, Franįois Damiens, Zinedine Soualem
Handlingen i ett nötskal: Van Damme sparkar högt på film. Men kan Van Damme sparka högt i verkliga livet när det verkligen gäller livet? Det är frågan. Kan det därtill vara så att Van Damme, så här vid nästan 50 års ålder, helt enkelt har blivit för gammal för den skiten? Har Van Damme något att bevisa för dig, mig, världen eller sig själv? Och vem bryr sig ens?
Tjenare kära läsare! En till rulle på skiva framplockad ur hyllan var det här. Och ja, jo, jag går äntligen vidare från amerikanska 1940-talsrullar med Humphrey Bogart. På dagens schema stod istället en belgisk/fransk/luxemburgsk halvt biografisk halvt fiktionell dramatisering från 2008 om Jean-Claude Van Damme som brukade sparka högt på film med Jean-Claude Van Damme som sig själv (typ). En version av sig själv alltså. Det blev för övrigt, som ni nu märker, inget sedvanligt sommaruppehåll för plockat ur filmhyllans del av sidan det här året. Eftersom jag körde dubbelt med Bogart-filmerna båda förra och förrförra gången och av den anledningen plockade fram dem varannan månad så blir det så här, att istället för tre till nästan fyra månaders sommarlov från film kör jag i år bara vidare varannan månad fram till hösten. Även om jag nu återgår till bara en film per tillfälle, ja. Okeeej... Hängde alla med så här långt? Ska vi hoppa rakt på filmen?
Jag sitter här och stirrar rakt ut över datorskärmen en stund. Jag har inga tankar att sätta ord på angående den här filmen? Men det kan väl inte stämma? Nej, för sedan kommer jag ihåg att jag förde anteckningar under filmens gång. Vilket innebär att jag först och främst måste "renskriva" dem på datorn... Jag för inte alltid anteckningar. Ibland ser jag bara på filmerna och skriver helt fritt ur skallen efteråt. Men när jag inte för anteckningar så har jag ju det i bakhuvudet. Det jag vill skriva sedan alltså. Då tänker jag framåt att DET ska jag ta upp och DET DÄR måste nämnas, och då kommer jag ju ihåg det med. När jag för anteckningar däremot, då stänger jag typ av den delen av hjärnan. För då tar jag en sida rakt ur Sean Connerys bok från Indiana Jones och det sista korståget... Jag skriver ju ner det så att jag inte ska behöva komma ihåg det! Det är rätt Henry. Det är alldeles riktigt. Och så mycket för att hoppa rakt på filmen. Bär med mig.
Alltså...
"Jean-Claude Van Damme rånar posten!" Inte ens en bank, utan posten. Det är humor det. Och tänk att få det anropet på andra sidan luren. "Jean-Claude Van Damme rånar posten!" Men allt är inte som det verkar...
Den särskilda introsnutten till filmen, då det franska filmbolaget Gaumonts logotyp ska presenteras och där en animerad silhuett av Van Damme gör en hög round kick rätt i skallen på pojken med blomman, sätter tonen direkt. Tror man. Sedan inser man att den inte alls gör det. Alltså, verkligen inte alls. För hur kul man än kan tänkas ha åt att Van Damme sparkar högt så är detta faktiskt ingen komedi. Tänker man bara efter lite är det snarare tragikomiskt mer än något annat. Att sparka högt är vad som gjorde Van Damme till en stjärna. Att sparka högt är summan av vad han är känd för och att sparka högt är därmed vad han förväntas visa upp även under de mest dystra omständigheterna. Så Van Damme sparkar sannerligen högt. Tragikomiskt nog.
JCVD är helt klart Jean-Claude Van Dammes egen Rocky Balboa. Den filmen kom ut sådär ett och ett halvt år innan denna. Och det är svårt att inte dra parallellerna. Även om JCVD uppenbarligen är mer om än ändå inte helt direkt baserad på den verkliga personen i fråga.
Hur högt Van Damme än sparkar är det ju som att de sparkar på en som ligger ner då man påminns hur lågt karlns karriär har sjunkit sedan hans egentligen ganska korta tid i rampljuset från slutet på 1980- till mitten på 90-talet med den ena B-actionfilmen utan någon som helst genomslagskraft efter den andra. Som sagt rakt ut är de sortens filmer Van Damme förpassats till sedan dess inte direkt Citizen Kane, nej... Inte för att någon av hans tidgare framgångsrika filmer ens var i närheten heller. Men de hade åtminstone hjärta... Ja, låt gå för vissa av dem åtminstone. Van Damme biter dock ihop. Han gör sitt jobb. Han spelar sin roll... Tills de t o m väljer Steven Seagal framför honom. Aj, aj.
Van Damme ska vara 47 år gammal i den här filmen och han var fortfarande 47 år när filmen kom ut också. För en skådis vars hela karriär byggde på actionfilmer där han sparkar högt är det likaså en hög ålder. Van Damme orkar ju inte lika mycket längre som 20 år innan i Kickboxer. Eller ens dryga 15 år innan i Street Fighter... Han börjar bli sliten. Det begriper man väl. När Van Damme sedan anländer till sitt hemland Belgien, efter att i en amerikansk kängururättssal ha fått stå till svars för otyget som är videovåld (ve och fasa!) då han är mitt uppe i en vårdnadstvist med någon av sina många ex-fruar, är han märkbart helt slut. Jetlagad och trött på livet tvingas han stå ut med en taskig taxichaffistant, så ringer telefonen och Van Damme får veta att han genast måste föra över pengar till sin advokat också. Vilket då leder honom in på ett postkontor där i staden. Och skit händer. Med Van Damme fångad i mitten. Och det hela blir en lokal mediacirkus.
I huvudet på Van Damme.
JCVD är ingen lång långfilm. Bara strax över en och en halvtimme. Storyn är dessutom uppstyckad i kapitel ā la Pulp Fiction. Handlingen utspelar sig heller inte i kronologisk ordning, återigen ā la Pulp Fiction, där den första delen av filmen får antas vara kapitel noll ā la Pulp Fiction.
Det audiovisuella bör väl nämnas. Här finns en del dialog på engelska men filmen är ju mestadels franskspråkig. Den som inte är slipad i franska får allt vara beredd att hänga med i textningen. Och nu kan jag inte flytande franska, mina tre år med franska som språkval C i grundskolan till trots, så jag vet inte säkert men det verkar som att en bit av dialog verkar vara felöversatt..? Då Van Damme säger att de borde kräva något mindre realistiskt av polisen... Borde det inte vara något MER realistiskt? För det är väl ändå vad han menar? Nåja. Detta är förresten ingen direkt färgglad film. Det ska vara så där typ realistiskt, lite grynigt filmat. Lite shaky cam med.
Utöver Van Damme själv som typ sig själv fylls rollistan ut med bland andra Franįois Damiens som poliskommisaren Bruges och Zinedine Soualem som den mest hänsynslösa av skurkarna i dramat. Men även Karim Belkhadra gör intryck i rollen som en av de andra rånarna, Arthur, som är ett stort fan av Van Damme... Det finns också en tredje rånare som dock inte direkt utmärker sig utan mest bara är där.
Storyn är lagom nervpirrande när det kommer till rånet på postkontoret som man till en början inte vet om Van Damme verkligen är inblandad i och som man sedan inte vet om Van Damme tar tillfället i akt att utnyttja för egen del eller inte.
Och därtill är detta ju något av en metafilm. Självreflektion the movie liksom. Inte minst när det kommer till en flera minuter lång jävla monolog drygt en timme in där vi bokstavligt talat tas ut ur filmen ihop med Van Damme och han bryter fjärde väggen. Så WandaVision kan slänga sig i den. JCVD gjorde detta lååångt innan.
Van Dammes slumpartade närvaro och hans personliga bekymmer i livet åsido är det här ett väldigt "ner-till-jorden" gisslandrama. Tvärtemot vad någon skrivit som genre på baksidan av fodralet är det knappast någon actionkomedi. Välkommet lite udda är det hela dock. Som då filmen t ex spolar tillbaka sig själv under de sista tio minuterna. Det är coolt.
Och man måste ju ge Van Damme en eloge för att han så öppet bjuder på sig själv...
Van Damme vet att hans storhetstid har varit. Han får heller inte till en så hög och häftig spark när det gäller i verkligheten i filmen som i hans egen fantasi. Van Damme driver självmedvetet med sig själv mao. Och resultatet är relativt lyckat.
JCVD, med den svenska titeln JCVD - I huvudet på Van Damme, är en bra film. 3/5 får den. Jag velade mellan 2,5 och en jämn 3 i slutbetyg. Fick bli det snäppet högre betyget. Tycker att denna film är tillräckligt säregen och sevärd för ett "bra" betyg.
Trevlig musik i filmen också.
Och det var det! Till nästa gång blir det en sjuhelsickes rulle som dessutom förmodligen är DEN absolut största svenska filmklassikern genom tiderna. Till dess; må väl & surfa lugnt i sommar!
Betyg: Tre av fem stycken brysselkål... Huvuden? Knoppar? Whatever.
|
