Svensk titel: Det gyllene skinnet
Produktionsår: 1963
Längd: 100 minuter
Genre: Äventyr
Land: USA, Storbritannien
Regissör: Don Chaffey
Skådisar: Todd Armstrong, Nancy Kovack, Laurence Naismith, Jack Gwillim
Handlingen i ett nötskal: I de grekiska gudarnas tid bestämmer sig hjälten Jason för att söka efter det gyllene skinnet, som sägs ha varit en gåva från gudarna. Detta i syfte att inspirera folket att resa sig mot kung Pelias som årtionden tidigare dödade hans far och den rättmäktiga kungen i landet. Till sin hjälp har han samlat ihop en hel besättning hjältar, de sk argonauterna.
Detta är den episka berättelsen som var ödesbestämd att stå som en koloss av äventyr! Det var i alla fall vad som utlovades av en tagline för filmen och jovars. Som kolossal äventyrsfilm med över 60 år på nacken betraktad håller denna fortfarande måttet. Den har åldrats exceptionellt bra vill jag påstå.
Det här är en film som jag inte bara kommer ihåg från barndomen utan en som verkligen gjorde intryck på mig som liten pojk, speciellt då scenerna med titanen och de levande skelettkrigarna. Men mer om det senare.
Känd som Det gyllene skinnet på svenska fast jag fäste aldrig någon direkt vikt vid den titeln som barn, utan kallade den bara för "den med Jason och skeletten", så Jason and the Argonauts låter lika riktigt för mig nu i vuxen ålder. Arbetstiteln var däremot faktiskt Jason and the Golden Fleece, men det ansågs väl inte tufft nog i slutändan, bergis i synnerhet inte för den amerikanska marknaden.
Jason och argonauterna, som jag nu bestämt mig för att hädanefter kalla filmen men jag kan inte heller lova att vara helt konsekvent med detta, är baserad på den antika grekiska episka dikten Argonautika från 200-talet f.Kr. Och då passar det väl trots allt bra att argonauterna nämns i filmtiteln också. Dikten återberättar myten om Jasons resa med en samling hjältar som kallades just argonauterna, efter skeppet Argo som de seglade på och som i sin tur kallades det efter skeppsbyggaren Argus som också följde med på resan, för att finna det gudomliga gyllene skinnet i det avlägsna landet Kolchis.
Jag har nog alltid haft böjelse för grekisk mytologi i diverse tappningar. Blodigt allvarliga spel som God of War eller ostigt härliga Hercules med Kevin Sorbo i TV-rutan, vilket som liksom. Clash of the Titans, Class of the Titans, whatever, bara ge mig. Men det får gärna vara en balansgång mellan lätt dramatiskt och lagom ostigt ā la sånt som Xena eller han Percy. Jason och argonauterna träffar mitt i prick i detta avseende.
Mycket trevlig film att se, väldigt gemytlig. Äkta matinékänsla liksom om ni vet vad jag menar. Denna passar bra för hela familjen och då såväl de äldre som yngre. För gamlingarna klagar inte då detta är en gammal hederlig film med över hela 60 solvarv och de unga klagar inte heller då filmen håller fan måttet än idag och är fantasifull som få med monstereffekter som fortfarande imponerar och ger ett helt annat intryck än dagens själlösa och plastiga CGI. Detta var däremot på riktigt typ och det märks också!
Det slog mig förresten att jag hade aldrig tidigare visat den här för mina egna barn. Jag har varit mån om att låta dem ta del av mycket film från diverse tider, länder och genrer, från 1930-talet till 2020-talet, allt från King Kong till den senaste Studio Ghibli-filmen liksom, men just denna slank igenom sprickorna som det sägs. Till min stora förtjusning gillade båda ungarna denna, både sonen och dottern som annars föredrar nyare grejer.
TALOS!
Att föreställningen är så underhållande och fångar intresset t o m bland den minst tålamodiga generationen i mänsklighetens historia (för att tiktok och gatcha och sånt) beror delvis på de lika delar rysande som äventyrsklingande melodislingorna.
Med musik av Bernard Herrmann som kanske mest berömt även komponerade soundtracken till flera Hitchcock-filmer, inklusive Psycho tidigare på 60-talet, och konsulterade på Fåglarna, som inte hade något sedvanligt soundtrack, från samma år som just Jason och argonauterna. Ljudet i denna film förhöjer också stämningen. Det är t ex inte blott åsynen av en titan då denna hög som ett berg går mot argonauterna som är häftigt och mäktigt som fan, men scenen när han vaknar till liv och långsamt vrider huvudet mot Hercules (som förresten också är med här, ja) och man hör ett högst obehagligt metalliskt ljud när huvudet vrids... Detta gav mig kalla kårar som kid och näst efter skelettkrigarna i slutet är det den mest minnesvärda scenen i hela filmen i mitt tycke. Och slutstriden mot de levande skeletten sedan lämnar en mållös nästan. Det är så fräckt och bra gjort!
Ordningen som Jason i sägnen sägs ha stött på diverse förhinder, som det ovannämnda mötet med titanen Talos, har kastats om i filmen och allting från myterna kom heller inte med på film, men konstigt vore ju annars. En hel del saker har dessutom förändrats för filmen för att konstnärlig frihet och sånt där...
I dikten så är det t ex till stor del genom list och jävlar anamma som Jason och argonauterna tar sig igenom Sympelgaderna, klippor som rasar och krossar sjöfarare som försöker segla förbi till eller från Svarta havet. Här i filmen så är det däremot snarare genom Jasons vredesmod och ren jävla rövartur som de lyckades ta sig förbi... Men hur exakt de sedan kan förmodas ta sig till andra sidan på hemvägen framkommer inte alls i filmversionen och så som de tar sig igenom från början här i denna kan man ju inte låta bli att undra sedan, hur sjutton kommer de förbi igen om de färdas samma väg? Borde de inte vara fast på Kolchis sida av bergen? Eller? Att sådana frågor förblir obesvarade ser jag som en trist miss faktiskt.
Och låt gå för att Herkules inte gör mycket i dikten heller men kom igen... Har man Herkules, fucking HERKULES med i sin film så förväntar sig filmtittarna, notera; inte diktåhörarna eller litteraturhistorikerna utan FILMTITTARNA, att självaste Herkules ska, tja, GÖRA NÅGOT. Och gärna något mer storartat än att kasta en diskus och öppna en tung dörr. Vilket alltså är det enda som han får göra i den här filmen innan han skrivs ut ur berättelsen.
Peleus är förresten en annan som är med här. Vem? Far till Akilles. Hans roll i storyn? Att vara en bland många i bakgrunden.
Viss eloge ska filmen trots allt ha för att vara en relativt trogen skildring av källmaterialet. Men vissa saker kunde och kanske borde ha gjorts lite mer intressanta just med filmformatet i åtanke.
Filmen kunde också ha varit lite längre. Drygt en timme och 40 minuter är ganska kort för en långfilm. Det var förvisso 60-talet men för att jämföra med andra brittiska produktioner från den här tiden så var de första Bond-filmerna med Connery som kom ungefär samtidigt nästan två timmar långa.
En kvart eller tjugo minuter till hade gjort mycket för att Jasons äventyr skulle kännas mer, ja, fulländat. Istället får vi ett väldigt abrupt slut som känns som mitt i, vilket faktiskt också är just det eftersom Jason och hjältarnas hela lång resa hem uteblir helt och vi bara lämnar dem där de råkar befinna sig för tillfället...
De draksådda beväpnade levande döda...
Föreställningen slutar med löften om nya äventyr. Löften som ej infriades på film. Det pågående äventyret lämnas dessutom hängandes i luften. Vi får ingen upplösning här! Det är inte riktigt lika illa som ett stort "Fortsättning följer..." men kunde i ärlighetens namn praktiskt taget ha varit just det...
Berättelsen fortsatte i serietidningsformat 2007 och 2014, årtionden senare!
Jag kan inte ljuga, den här filmen är faktiskt inte lika bra som jag mindes den innan jag nu såg om den igen. Då hade det varit minst tio år sedan jag senast hade sett denna, säkert närmare 15. Kan det t o m ha varit upp till 20 år sedan sist..? Nej, för jag vet att jag köpte denna på DVD längre fram i tiden än så, men det kan absolut ha varit upp till 15 år sedan. Föga förvånande så hinner man ju förändras, ens smak fördädlas och sånt, på drygt ett och ett halvt årtionde. Fast jag ville ändå minnas att denna var bättre än så här eller att storyn var mer tight åtminstone.
Detta var väl förvisso första gången som jag såg den med kritiska ögon i syfte att just framföra kritik i form av såväl ris som ros och då kunde jag ju heller inte lika gärna bara blunda för bristerna i t ex manus och dialog. Skådespelarinsatserna var väl mestadels okej för sin tid och lagom kampiga genre, men en del dialog är påfallande styltig. Något som helt säkert inte gjordes bättre av att självaste huvudpersonen och den senare ledande damen tillika kärleksintresset på äventyret dubbades över, från engelska till engelska! Tydligen var det här för att just dessa två var jänkare tillskillnad från typ alla andra i rollistan som var britter och det inte skulle skära sig med- och folk störa sig på olika dialekter. Typiskt britter, då detta var en oberoende och mestadels brittisk produktion, som själva har sina femhundrafemtioelva helt olika dialekter mellan var och varannan landplätt på deras lilla ö, att tro något sådant.
När allt kommer omkring kan jag dessvärre inte ge denna högre än tre av fem. Filmen dras med för många brister helt enkelt... Men jag kan å andra sidan heller inte ge denna lägre än tre av fem! För så mycket gillar jag den trots allt.
Detta är framför allt annat för Ray Harryhausens arbete med specialeffekterna. Man ser inte Jason and the Argonauts så mycket för den (o)sammanhängande handlingens skull som för alla de sannerligen speciella scener när våra klassiska hjältar ställs inför diverse vidunder och sattyg. Dessa lyfter och bär upp hela filmen, likt Atlas med skyn.
Varje ny utmaning som Jason och hans besättning möter, även om detta mer spelas ut så som korta avsnitt i en TV-serie än en enda långfilm, är så fantasieggande, upplyftande och underhållande att man kan inte annat än låta sig dras in och sitta där och bara vara glad liksom. Detta är så välgjort och roligt att det faktiskt väger över alla brister för filmens del så vågen lutar mer åt bra än dåligt. Och då kan det inte bli lägre än över medel, då måste betyget vara minst tre.
Betyg: Tre av fem fina pärlor. Långt ifrån perfekt men ändå bra.
|
