Originaltitel: Home Alone
Produktionsår: 1990
Längd: 99 minuter
Genre: Komedi
Land: USA
Regissör: Chris Columbus
Skådisar: Macaulay Culkin, Joe Pesci, Daniel Stern, Catherine O'Hara
Handlingen i ett nötskal: Familjen McCallister ska hälsa på släkten i Paris över jul. I sin hast på väg till flygplatsen lyckas de med konststycket att glömma bort yngsta sonen Kevin som alltså blir lämnad ensam hemma... Grabben lever livet som får göra vad han vill utan tillsyn. Snart kommer han dock att sakna sin familj, inte minst när några inbrottstjuvar siktar in sig på huset.
Det har blivit dags för årets sista två filmer som plockats ur hyllan, så här inför dagen med blott tio dagar kvar till dopparedagen. Med just den dagen i åtanke så fick det också bli några rullar i den rådande säsongens rätta anda. Jag ger er en duo folkkära familjejulkomedier i och med Ensam hemma del 1 och 2.
En sådan här två i en-historia för min del, som i två olika filmer i ett och samma fodral. Har för övrigt ettan enskilt också men hittade inte tvåan för sig utan endast som del av denna dubbelutgåva. I de flesta fall ogillar jag när de ger ut flera filmer i samma fodral på det viset men i vissa fall, som med just de här två filmerna, gör det mig inget. Jag hade ändå föredragit att ha tvåan i ett eget fodral men låt gå. Apropå tvåan så täcker jag alltså den för #60 av Plockat ur filmhyllan parallellt med ettan här för #59.
Ensam hemma regisserades av en viss Chris Columbus, tidigare mest känd för att ha skrivit, dock ej själv regisserat, både Gremlins och Goonies. Ensam hemma var dock en av de första filmerna som han själv fick regissera. Han har därefter haft en rätt så framgångsrik karriär som framför allt just regissör med filmer som Mrs. Doubtfire, Vid din sida, de två första Harry Potter-rullarna och såklart Ensam hemma 2. Han har dessvärre haft mindre tur det senaste årtiondet med den första Percy Jackson och Pixels (fast jag tyckte faktiskt om Percy-filmen).
Så vem sjutton är John Hughs då och varför står hans namn överst på framsidan? "AV JOHN HUGHES" står det med stora bokstäver ovanför filmtiteln.
Filmen är nämligen producerad och med manus av John Hughes, tidigare mest känd som författaren och regissören bakom flertalet populära 80-talsrullar som Breakfast Club, Weird Science, Fira med Ferris (eller Ferris Bueller's Day Off på engelska), Raka spåret till Chicago (Planes, Trains and Automobiles på engelska) och Uncle Buck samt för att ha skrivit alla de dittills tre Ett päron till farsa-filmerna.
Ensam hemma visade sig ha varit kulmen på hans karriär. Han skrev manuset till både ettan och tvåan men uppnådde därefter inga lika stora framgångar igen. Mest nämnvärt för Hughes från 90-talet och framåt, förutom just Ensam hemma-filmerna, är att han även skrivit manus till filmer som Beethoven (den med hunden), Dennis (den the Menace) och Flubber... 2008 gick han tyvärr bort, bara 59 år gammal.
Ett annat känt namn bakom kulisserna är John Williams som alltså, möjligen något otippat nog, komponerade musiken för filmen och nog gör det skillnad också. John Williams musik är underbar. Magisk... Det är det första som slår en och det gör verkligen mycket för stämningen i filmen. Kända julsånger som Rockin' Around the Christmas Tree, White Christmas och Have Yourself a Merry Little Christmas kompletterar soundtracket.
Familjen McCallister bor hur som helst i ett enormt och fint hus i Chicago. Stort nog för en familj på 15 personer, varav elva barn och fyra vuxna. Detta är förvisso inklusive farbrodern och hans fru plus alla deras ungar som hakat på men ändå. Vi snackar alltså två barnfamiljer med fem och sex ungar vardera. Har dessa människor inte hört talas om preventivmedel eller? Något att fundera på mellan alla goa låtar.
Interaktionerna den mindre armadan av kidsen emellan är faktiskt rätt goa de med. Känns äkta. Lite Goonies-vibbar.
Och Macaulay Culkins Kevin beter sig som en liten skitunge, visst, men helt ärligt, de andra ungarna är inga direkta helgon heller. Som förälder själv kan jag dessutom numera inte låta bli att reagera lite på att det, milt uttryckt, inte är det bästa tillvägagångssättet som t o m de vuxna i familjen har med grabben. Han får ju verkligen all skit för allt. Fast Catherine O'Hara är så härligt mammig ändå. John Heard som spelar pappan är också bra.
Fuck yeah.
En serie osannolika tillfälligheter leder till att Kevin blir lämnad ensam hemma. Det är i stort sett var det mesta av humorn och sensmoralen kommer ifrån i den här berättelsen. Kevin har kul som få på egen hand men lär sig allt eftersom att ta eget ansvar också. Premissen är simpel nog och det funkar.
Det är trevligt med en sådan här film emellanåt. Man har roligt. Filmen är inte direkt haha-rolig då, men den är smått komisk och mycket mysig.
Sedan kan man väl undra om Kevin inte är lite för stor för att tro att han trollade bort hela sin familj med en önskan? Eh, tja. Kanske, kanske inte... Kids mognar olika snabbt. Vissa tror fortfarande på tomten i den åldern, andra inte. Det är inget att haka upp sig på.
En kul notis är däremot Angels with Filthy Souls på VHS som Kevin tittar på när ingen längre kan förbjuda honom från att göra så. Detta är nog den bästa påhittade filmen någonsin. Någon borde göra en hel riktig film av den ā la Machete. Bara den korta scenen som vi ser spelas upp här är i min mening mycket mer underhållande än den livs verkliga förlagan Angels with Dirty Faces, Panik i gangstervärlden på svenska, från 1938. "Keep the change you filthy animal."
Men ja, i den här filmen ser vi alltså videokassettbandspelare, mynttelefonautomater, en fysisk adressbok... Åh, du härliga 90-tal. Härliga, härliga 90-tal. En fördel med att se om Ensam hemma nu, mot att ha sett den då, är man numera får en stor dos nostalgi på köpet.
Filmen är förövrigt faktiskt inte helt tokig utifrån ett lärandeperspektiv också. Det var en film som jag kunde visa för klasser i de lägre åldrarna i typ livskunskap eller vad det än hette under den tiden då jag arbetade som lärare. Det finns en del att plocka härifrån nämligen. Detta att pojken faktiskt lär sig att vara självständig... Att gå och handla livsmedel själv, laga mat själv, städa själv, tvätta själv, tvätta sig själv, den sortens saker. Sedan kan man diskutera att det är en sak att akta sig för främlingar och något helt annat att skrika rakt ut och springa i panik så fort man ser en granne som man tycker ser lite läskig ut... Culkin kunde förresten skrika, han.
Joe Pesci och Daniel Stern är en kul skurkduo sedan. De har bra kemi tillsammans. And the plot thickens...
En seg film är detta ej men det går inte för fort fram heller. Tempot är bra. Väldigt välavvägt. Speltiden är som handen i handsken. Filmen är nästan en och fyrtio ihop med eftertexterna. Utan eftertexterna är den bara strax över en och en halv timme. Perfekt. Jag saknar tiden när filmer faktiskt brukade vara runt en och en halv timme. In och ut bara liksom. Det börjar bra, allting kommer ihop fint i slutet och allt däremellan är underhållande nog.
Visst, en del suspension of disbelief måste man ha. Som skulle inte pizzabudet ha ringt polisen om han trodde att någon sköt på honom med maskingevär? Men whatever. Givetvis skulle man lätt kunna plocka isär denna rulle när det gäller hål i handlingen och sånt men kom igen liksom.
Det allra mest långsökta är även just vad de flesta mest kärt minns från den här filmen, nämligen alla fällorna i huset som ska skydda mot inbrottstjuvarna. Detta har blivit något av en populärkulturell grej i sig. Att man "home alone" något, dvs kör med hemmagjorda fällor och grejer. Och det allra mest orealistiska som händer? När Sterns Marv får ett fritt fallande strykjärn rakt i skallen utan att dö av det. Kanske han bara har ett ovanligt stryktåligt huvud...
Filmen blir väldigt våldsam egentligen. Väldigt mycket gamla klassiska Tom & Jerry. Med imponerande stunts och bra ljudeffekter upptill.
Stort hem.
Men seriöst alltså, hur stort är den här familjens hus egentligen? Man hade, utan att överdriva, fått plats med en hel mindre skola i den byggnaden. Jag tänker typ två klasser per årskurs 1-3. För liksom, vad kan det vara, uppskattningsvis en tio rum? Minst det skulle jag säga. Minus det enorma köket, alla badrum och andra utrymmen. Och vi snackar tre våningar, för det framgår klart och tydligt att de har minst ett till sovrum på vindsvåningen också, plus källare. Lätt att man skulle kunna trycka in en liten matsal, lärarrum och dylikt där. Det är faktiskt inget som jag reagerade på som barn men detta är inte bara ett stort hus. Det är en herrgård.
Jag kollade upp saken på nätet och huset är omkring 400 kvadratmeter. Ungefär som fyra hyfsat stora lägenheter alltså. Eller 6-7 mindre lägenheter enligt vad som är den genomsnittliga ytan för den vanligaste lägenhetsstorleken i Sverige. Det här handlar inte om vilken medelklassfamilj som helst alltså. Familjen McCallister är laddade.
Känns lite lustigt att se den här filmen med helt vuxna ögon och sitta här nu och anmärka på den sortens saker men ja, så är det ju.
Fastän filmen som nämnt var inte är direkt haha-rolig får jag medge att vissa scener, som jag heller inte kan minnas att jag reagerade på i barndomen, fick mig faktiskt att skratta till lite nu i mina äldre dagar... Som när Marv går ut igen från källaren och glömmer att det var ishalt där ute. Eller när de båda tjuvarna inte hittar lille Kevin där de står och tittar ut genom ett öppet fönster på andra våningen och Marv säger "Han kanske begick självmord?". Det är en så kul replik i en familjekomedi. Hade aldrig flugit i dagens träiga klimat.
Realistiskt sett hade det hur som helst tagit mycket längre tid än en eftermiddag/kväll för att sätta upp alla fällorna. Speciellt för bara en person. Speciellt för en åttaåring.
Mammans subplot att försöka komma hem igen så fort som möjligt är också fin i alla fall. John Candy har en liten roll här mot slutet som Gus, polkakungen. Liten men minnesvärd. Tydligen var för övrigt det mesta av dialogen helt improviserat i Candys scener och det funkar galant. Jag saknar John Candy i nya filmer.
Ensam hemma blev oväntat nog en av de mest framgångsrika komedifilmerna någonsin och säkrade Macaulay Culkins plats i populärkulturen. Det är inte en av de roligaste filmerna jag sett men jag har en rolig tid med den. Det är något av en må bra-film också. Bra kameraarbete med. Och det är en mycket stämningsfull film. Mycket tack vare musiken. Men här hörs också en del goa julsånger som strösslats in i soundtracket och kompletterar John Williams originalkompositioner. En tidlös julklassiker? Visst, varför inte.
Den stora mysfaktorn vinner över mig i slutändan. Det här är en sådan rolig och gemytlig filmupplevelse. Jag må gå mer på känsla än förnuft i det här fallet och kan då inte låta bli att dela ut mindre än en trea i slutbetyg. Men ändå, filmen är trots allt så pass välgjord och genomtänkt, så pass bra filmad, med så pass ljuv och t o m rent ut sagt episk musik samt överlag härlig stämning rakt igenom att den nog ändå är värd mer än bara godkänt. Mer "objektivt" sett kanske en två och en halv, men jag gillar den så mycket, måhända är jag något nostalgisk därtill då detta är en film som jag sett om många gånger sedan jag först såg den på hyrvideo i början på 90-talet, att den är en given trea i min bok.
Betyg: Tre av fem möjliga snuskigt lyxiga Monopolhotell till hus.
|
