Aktuellt

Arkiv

Fakta för fan

Lekcenter

Perspektiv & Retrospektiv

Topplistor

Plockat ur filmhyllan #72
Iskallt Uppdrag



Titt och text: Jan M. Komsa, 2024-02-14


Originaltitel: The Living Daylights
Produktionsår: 1987
Längd: 125 minuter
Genre: Action
Land: Storbritannien
Regissör: John Glenn
Skådisar: Timothy Dalton, Maryam d'Abo, Jeroen Krabbé, Andreas Wisniewski

Handlingen i ett nötskal: James Bond, agent 007 med rätt att döda för den brittiska regeringen, assisterar vid den sovjetiske generalen Koskovs avhopp till väst. Koskov presenterar sedan MI6 med information om en återupptagen hemlig KGB-operation från en förgången tid med syfte att eliminera spioner, Smiert Spionom, och namnger sin överordnade som ytterst ansvarig för detta.

Blev det en vintrig film inför sportlovet i år? Nja, tja, kanske det. Bitvis. En del skidåkning förekommer åtminstone. En Bond-film är det i alla fall. För att varför inte egentligen, gammalt Bond-filmfan som jag får lov att säga mig vara. Detta är den femtonde i ordningen men den första efter Roger Moores långa period i rollen mellan 1973-1985 som alltså spann över tolv år och sju filmer under den tiden. Så detta var något av en nystart. Iskallt uppdrag. The Living Daylights på engelska. Detta är också regissören John Glenns fjärde Bond-film på raken då på 80-talet, som enligt mig som nämnt annorstädes var den bästa och mest konsistenta Bond-filmperioden någonsin, men den första av vad som skulle komma att bli Timothy Daltons båda rullar. Den som har spanat in min egen Bond-filmtopplista har redan sett att jag placerar The Living Daylight längst fram på den listan. Detta är alltså den bästa Bond-filmen genom tiderna i min mening så jag kan väl lika gärna bara få det förkunnat redan här i denna text: Ja, det här är en bra film, en mycket bra film t o m, och alltså den bästa Bond-filmen i hela serien i min blygsamma bedömning.

Filmen börjar stämningsfullt nog med verkligen bra musik som sätter stämningen. Det klassiska Bond-temat vävs skickligt in i soundtracket. Introlåten av A-ha är rätt bra i sig men speciellt bara låten, utan sång då, som spelas under filmens gång gillar jag. Goda toner. Det finns så mycket som gör den här filmen så bra. Vanligtvis är det t ex skurken som hoppar upp ovanpå den flyende bilen med hjälten bakom ratten som försöker undkomma, så klättrar skurken runt där uppe utanpå fordonet och försöker komma åt hjälten genom att hugga rakt genom taket med kniv eller nåt... Här är det dock tvärtom. Vi kastas in i filmen med vad man inte från allra första början men snart inser är Bond som jagar och klättrar upp på ovandelen av lastbilen och försöker komma åt skurken genom att hugga genom tygtaket med kniv. Bara det att de vände på steken så här är liksom väldigt uppfriskande. Filmen är baserad på novellen av Flemming från 1966 med samma titel på engelska, The Living Daylights, fast Spionen från öst på svenska, men har egentligen väldigt lite att göra med källmaterialet utöver endast början där Bond agerar krypskytt strax efter den actionfyllda inledningen innan förtexterna. Novellen handlar bara om detta, det korta uppdraget med Bond som sniper alltså, medan filmen fortsätter sedan, bygger ut och följer helt egna spår.

Dalton gestaltar Ian Flemmings hemliga agent mycket bra och framför allt mycket mer seriöst än sin direkta föregångare Roger Moore. Denna Bond är inte alls fånig eller tramsig utan faktiskt på blodigt och dödligt allvar. Det är en seriös James Bond i en seriös film. En spionthriller. Många spionlekar mellan öst och väst. Många spänningar. Detta är en actionfilm när allt kommer omkring men det är ingen dum actionfilm utan en smart film med många intriger och vändningar i handlingen och fylld med spänning. En vuxenfilm. I ett sällsynt ögonblick för en Bond-film får man t o m skymta lite av en blottad kvinnas bröstvårta om än från sidan. Lite sideboob action alltså. Mums. Jag har hur som helst alltid gillat den här filmen, ända sedan jag först såg den på hyrvideo 1991. Min dåvarande styvfar var ett stort Bond-fan och brukade hyra olika filmer i serien varje helg, så efter bara några månader hade jag redan sett alla de dåtida delarna från 1960, 70- och 80-talen. Sedan gick ju alla också otaliga gånger i repris på TV3. Och det var liksom bara något med den här... Redan som kid uppfattade jag att den kändes mycket stabil typ. Inget trams som i många av de äldre filmerna utan bara en allvarlig och allvarligt bra film.

Detta var sannerligen en lyckad nystart med en ny Bond och Dalton är heller inte den enda som är ny här. En ny Moneypenny ser vi med. Lois Maxwell som spelade rollen ända sedan den allra första filmen 1962 var 60 bast vid den här tiden så det var faktiskt på tiden att hon pensionerades... Att se en yngre Bond flirta med en 60-årig tant hade liksom inte funkat. Caroline Bliss är okej i rollen men får inte riktigt tillfälle att utmärka sig. Robert Brown återvänder i alla fall som Bonds överordnade M, Desmond Llewelyn återvänder givetvis som den prylglade Q, Geoffrey Keen återvänder i rollen som Storbrittaniens försvarsminister och Walter Gotell återvänder som den nu pensionerade generalen Anatol Gogol och tidigare chefen för KGB. The Living Daylights må alltså ha varit en nystart men det var på intet sätt en reboot utan definitivt menad att vara i en och samma pågående kontinuitet trots att det nu hade gått hela 25 år sedan den första filmen kom ut. John Rhys-Davies, som många säkert känner igen som Sallah från Indiana Jones-filmerna, spelar general Leonid Pushkin, Gogols efterträdare och alltså den nya chefen för KGB och gör ett bra jobb i rollen. Jeroen Krabbé som den till synes deserterade generalen Georgi Koskov funkar också och har riktigt bra skärmnärvaro så att säga.


En allvarlig Bond.


Andreas Wisniewski som den främsta underhuggaren Necros stjäl dock verligen föreställningen... Han ekar Robert Shaws Red Grant från From Russia with Love, Agent 007 ser rött på svenska, men är enligt mig ännu bättre. De olika metoderna som han har ihjäl sina offer på är kreativa och kyliga. Musiken som så sömlöst vävs in i själva filmen då han stryper människor med hörlurarna till sin walkman och man hör en del av den tuffa och så väldigt, väldigt Bond-typiska melodin; "Wheeere, has everybody goooone, tada-da-da..." är ju helt fucking bäst alltså. Mördarlåten i fråga av The Pretenders som spelades in speciellt för filmen är inte bara mycket passande utan ball i sig också. Och exploderande mjölkflaskor när han utger sig för att vara mjölkbud och sedan ögonblickligen justerar utsyrseln för att kunna utge sig för att vara något annat, det är kreativt alltså. Briljant. Fighten mellan honom och bara en helt random agent gillar jag också skarpt. I vanliga fall i filmer så brukar hjälten vara badass medan alla andra namnlösa random agenter faller som flugor när skurkarna attackerar. Inte här dock. Denna random agent kämpar verkligen emot bra och det blir verligen en jämn och trovärdig fight. Återigen uppfriskande nog. Detta är en film som bryter lite med etablerade normer. Här snackar vi "subverting expectations" på ett bra sätt minsann. Och året var förresten 1987.

The Living Daylights är i mångt och mycket en av de mer realistiska Bond-filmerna genom tiderna. Här finner man inga överdrivna superskurkar som vill ta över eller förgöra hela världen, inga stulna atombomber, inga rymdraketer och inget så urbota tramsigt som DNA-målsökande robotblod här inte (vilket för övrigt nog var det absolut dummaste i hela filmseriens historia). Det mest fantastiska i den här filmen är Bond-bilen, den här gången en tidsenlig Aston Martin V8 Volante, utrustad med diverse vapen och extra funktioner som missiler och skidor, men även detta är bara en mindre del av filmen. Fast vi bjuds på en god biljakt, som slutar med Bond och bruden som använder hennes cello som kälke med dumma kommunistsvin på skidor hack i häl. Bond själv har inte många high-tech gadgets här dock. Bara en speciell nyckelring med lite extra funktioner. Bond själv är alltså även allvarlig men droppar ändå en och annan one-liner. Dialogen är bra, skarp, och ofta med dubbel mening. Och Maryam d'Abo funkar också bra som Bond-brud. Hon är inte den starkaste eller mest självständiga Bond-bruden någonsin men skådisen är bra och karaktären visar också att hon kan ta initiativet och sparka röv när det verkligen gäller.

Den som annars visar sig vara en av skurkarna, nummer två i ordingskedjan, är karismatisk som få och man kan inte låta bli att gilla honom. Högsta hönset, vapenhandlaren Whitaker, gestaltad av Joe Don Baker är något klen däremot. Kuriosa nog kom Joe Don Baker att återvända i Brosnans två första filmer, där i en helt annan roll som CIA-agenten Wade. I rollen som skurken här, och inte bara någon skurk utan DEN skurken, får han dock inte mycket att göra, inte mycket skärmtid och är i slutändan bara en vapenhandlare. Möjligen bara en aning excentrisk men varken hans karaktär eller motivation är egentligen särskilt intressant. Inte skådisens fel och förvisso passar det väl just den här filmens mer jordnära story och stämning att skurken är bara en vanlig gubbe men ändå... Det är inget som drar ner helhetsintrycket av filmen, eftersom filmen som helhet är så pass bra, men att den huvudsakliga boven är ganska ointressant är ändå ett minus. Men så ger jag ju filmen inte allra högsta betyg heller. Att jag trots den klena huvudskurken finner filmen som helhet vara mycket bra är dock talande i sig. Storyn, actionsekvenerma, det fartfyllda tempot, Dalton som Bond och många andra skådespelarinsatser, musiken, miljöerna m.m håller hög nivå.


En iskall Bond.


Handlingen som jag sammanfattade i ett nötskal utgör förresten egentligen bara katalysatorn för hela händelseförloppet. Jag går dock inte igenom hela storyn i detalj helt enkelt eftersom vem som egentligen är i maskopi med vem och vad som egentligen det hela handlar om, dvs om faktiskt inte en sammansvärjning att döda spioner så vad, är en stor del av det roliga att bitvis få reda på under föreställningens gång. Detta är en av sakerna som gör det här till en så bra spionfilm. Att man vet inte exakt vem som är skurk, vem som är med vem eller vad exakt skurkarnas plan är redan från filmens början utan att detta snarare avslöjas mer och mer längre in. Även om svaren inte är särskilt spektakulära utan snarare väldigt jordnära så gör det inget. Detta är en mer realistisk Bond-film trots allt och varenda konspiration behöver inte ha folkmord på global skala, världsherravälde eller hela underrättelsetjänstens undergång som mål... Såhär 30 plus år senare är det dessutom väldigt uppskattat att en Bond-film vågar ha lägre insatser. Less is more och allt det där. The Living Daylight gör så mycket rätt alltså. Att filmen t ex kan få oss att till slut faktiskt gilla en viss agent som från början framställs som en dryg paragrafryttare för Bond att avfärda och tittaren att störa sig på är inte illa pinkat. En scen när Bond sedan blir arg på riktigt och råkar rikta sitt vapen mot en oskyldig pojke med ballong och hans mamma för att genast och i förskräckelse inse sitt misstag är fan också stark på riktigt alltså.

The Living Daylights är på det stora hela både underhållande och engagerande. Man dras snabbt och lätt in i filmen och följer mer än gärna denna Bond genom diverse miljöer runt om i världen. En riktigt bra jaktscen, med riktigt skön bakgrundsmusik till, är när Bond flyr till fots rakt över hustaken i Tanger. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av vad man ser och hör här. Och det är i stunder som denna som man verkligen känner att detta är den bästa Bond-filmen ever alltså. Nästan allt klaffar i denna och gör det så bra att man lätt kan ha överseende med de få sakerna som inte klaffar riktigt lika bra. Det positiva väger mao sannerligen över. Storyn tar oss vidare till Afghanistan för slutakten, men inte sista-sista, och alla landar precis där de ska liksom. När Bond och bruden sedan flyr från den sovjetiska flygbasen i landet och det har hunnit bli natt och helt mörkt ute så är det sannerligen mysigt. Ökenscenerna sedan... Äkta matinéäventyrskänsla. Filmen är även som en stillbild ur tiden som visar Afghanistans motstånds-rörelse mot den sovjetiska ockupationen som ägde rum i verkligheten under de här åren. Spola framåt i tiden till 37 år senare är det samma gamla visa, nu i Ukraina. Vidriga kommunistsvin.

Slutakten urartar i vilket fall till ett helt fältslag mellan ryssarna och afghanerna med Bond och bruden fångade i mitten. Och dessutom får vi en stor jaktscen med ett militärt fraktflygplan samt ett väldigt intensivt slagsmål mellan Bond och den huvudsaklige underhuggaren ombord på det här flygplanet där båda hänger för livet utanför lastluckan där bak samtidigt som en bomb tickar någonstans ombord på planet som samtidigt är på väg att flyga rakt in i ett jävla berg. Alltså, detta är action är toppklass. Det är exakt sådant som Tom Cruise kom att göra årtionden senare i sina Mission:Impossible-filmer. Och detta var alltså år 1987. Jag säger då det: Bästa Bond ever. Förunderligt nog så är den ovan nämnda långa actionsekvensen INTE den egentliga slutstriden... Den sista konfrontationen kommer faktiskt direkt efter, är mycket kortare, mindre omfattande och mindre spännande och känns faktiskt mer som en epilog snarare än filmens klimax. Men whatever, det hela funkar gott nog ändå. Hela filmen funkar gott nog och mer än bara gott nog utan mycket gott nog alltså. Detta är allt som allt en mycket bra film som redan nämnt.

För att sammanfatta så är filmen inte perfekt men mycket bra och därtill den bästa Bond-filmen genom tiderna. Jag har sett den många gånger. Det var en av Bond-filmerna jag hade redan på VHS. Jag har den i en samlingsbox ihop med alla filmerna i serien fram till någon av Craigs (vilken som än var den senaste då boxen gavs ut) men eftersom jag gillar just den här filmen så mycket har jag även en specialutgåva, special edition alltså, på DVD med en hel del extramaterial som inte ingår på skivan i samlingsboxen och jag har t o m suttit igenom allt extramaterial vid mer än ett tillfälle. Så mycket gillar jag den här filmen. Som redan nämnt i min Bond-filmtopplista också så är The Living Daylights den absolut bästa Bond-filmen genom tiderna och så är det bara. För om inte annat så är det den mest "Bond-aktiga" filmen av dem alla. Den fångar verkligen allt som är väsentligt med Bond nämligen. Allvaret, den minnesvärda underhuggaren, det kalla kriget, spionlekarna mellan öst och väst samt spänningarna därav, prylarna, bilen, miljöbytena, musiken som därtill så sömlöst vävs in i filmen, Felix Leiter! Kort sagt den bästa Bond-filmen någonsin.




Betyg: Fyra av fem ögonblick av Bond synlig genom en gevärspipa
innan blodet rinner ner för ögonen på vem som än håller i vapnet.

- - - - - - - - - - - - - - - -
| Förstasidan |

Till arkivet!
Spelrelaterat
Framgrävt ur spelkistan
Frispel
För eller emot

Säsongsspecialare
2000-talets julspecialare
2010-talets julspecialare
2020-talets julspecialare

Vidgade vyer
Arkiv X
|
Plockat ur filmhyllan

| A-D
| E-J
|- El Mariachi
|- Ensam hemma
|- Ensam hemma 2
|- Enter the Dragon
|- Fight Club
|- Fist of Fury
|- Fist of Legend
|- Ghost in the Shell
|- Ghostbusters
|- Ghostbusters II
|- Godzilla
|- Hajen
|- Independence Day
|- Iskallt uppdrag
|- Jackie Brown
|- JCVD
|- Jurassic Park
|- Jurassic Park III
| K-S
| T-Z
|
PS-bloggen

POPKORN bedrivs som en helt fristående ideell sysselsättning och är inte del av något
annat samfund, samarbete eller liknande. Ansvarig uppläggare för sidan är Jan Komsa.