Originaltitel: Jing wu ying xiong
Produktionsår: 1994
Längd: 99 minuter
Genre: Action
Land: Hongkong
Regissör: Gordon Chan
Skådisar: Jet Li, Chin Siu-ho, Shinobu Nakayama, Billy Chau, Yasuaki Kurata
Handlingen i ett nötskal: Chen Zhen, en framstående elev på en kampsportskola i Shanghai, har varit bortrest en tid men återvänder till skolan efter dess mästares och grundares Huo Yuanjias väldigt plötsliga död. Det är en tid av ökade spänningar mellan kineser och japaner i Shanghai och tillskillnad från andra tror Chen inte ett dugg på att Huo Yuanjia dog av naturliga orsaker...
Fist of Legend, som plockades ur hyllan i samma veva som Fist of Fury inför dagen idag, är något av ett sidospår i min egen Bruce Lee-följetong här på POPKORN.
Ja, så det var Fist of Legend som jag valde att se parallellt med Fist of Fury.
Inte den gamla ofärdiga versionen av Game of Death och heller inte Enter the Dragon. Den sparar jag till ett senare tillfälle.
Jag nämnde tidigare, i fråga om Way of the Dragon, att både den filmen och The Big Boss ingick i en typ av "box" där det fanns fyra individuella DVD-fodral inuti en billig slipcase. Fist of Fury var alltså också en av filmerna som ingick, vilket den likadana stilen på omslaget vittnar om. Fist of Legend var det inte. Av uppenbara själv då det här ju inte ens är en Bruce Lee-film. Så varför jag nu kör på den istället för den fjärde filmen som faktiskt ingick? För att den fjärde medföljande filmen var den gamla, ofärdiga och sönderstyckade versionen av Game of Death... Den som färdigställdes först 1978, fem år efter Bruce Lees död, och alltså inte av Lee själv och som följaktligen INTE var den filmen som Lee faktiskt filmade 1972, utan som snarare blott skändande Lees verk. Så den slängde jag faktiskt bort och behöll bara de tre tidigare filmerna var för sig, utan slipcase.
Men vänta, det kommer mera. År 1999 hittade man footage som fram till dess hade varit försvunnet i nästan 30 år och som mycket bättre visar vad som skulle ha blivit Bruce Lees Game of Death... Detta sammanställdes mycket troget i dokumentärfilmen Bruce Lee: A Warrior's Journey som kom ut år 2000 och just denna medföljer också som extramaterial till min utgåva av Enter the Dragon. Så jag planerar alltså att se om den filmen parallellt med den medföljande dokumentären lite längre fram.
När jag gjorde lite efterforskningar inför denna framplocking blev jag för övrigt varse om att man sammanställt en superny version av Game of Death, som tydligen ska vara mycket nära Lees egen (förmodade) ursprungliga vision då den endast använder vad han själv filmade innan sin död, som hade en begränsad premiär 2019 och gavs ut på Blu-ray 2020. Game of Death Redux kallas den. Shit pommes frites alltså! Definitivt något som jag spontant ville inhandla... Dessvärre finns denna ute endast som del av en hel samlingsbox med alla de andra kända Bruce Lee-filmerna och tillsammans med frakten så går den sällan för mindre än £100 på nätet, och inte sällan för upp mot £150... Och jag är inte alls pigg på att punga ut närmare 1700 svenska kronor för en styck film som jag gärna hade haft ståendes i hyllan. Ett så stort fan av Bruce Lee är jag heller inte så jag får helt enkelt hålla till godo med A Warrior's Journey som medföljde Enter the Dragon.
Och för denna gång fick det alltså bli Fist of Legend med Jet Li. En remake av Fist of Fury med Bruce Lee och då såg jag detta som ett bra tillfälle att plocka även den ur hyllan och jämföra direkt med Lees film. Tyckte att en double feature med Fist of Fury och Fist of Legend passade bra, varför jag såg om de andra två av Lees tre stora innan Enter the Dragon ur ordning dvs den första och tredje först och den andra först nu, för att jag alltså avsåg att para ihop den med remaken med Jet Li.
Ah, Jet Li... Senare mer känd i väst från sådana rullar som Dödligt Vapen 4 och The One och på ännu senare år som en av The Expendables.
Okej, här finns valmöjligheten att se filmen på ursprungliga kantosensiska, ursprungliga mandarin eller en engelsk dubb. Eftersom kantonesiska är det som talas mest i Hongkong och detta trots allt är en Hongkong-produktion så känns kantonesiska mest rätt i sammanhanget. Text bara på engelska dock. Detta är ingen svensk utgåva alltså. Något jag måste ha beställt hem när det begav sig. Men jag minns att jag faktiskt hyrde den här på VHS på den gamla goda tiden, så den fanns definitivt utgiven i Sverige också.
Alla mot en.
Just denna DVD-utgåva är från år 2010 förresten.
Då kunde jag ju uppenbarligen inte ha köpt och sett om filmen tidigare än så, då in på 10-talet, men ärligt talat så minns jag inte nu om jag faktiskt såg om den då jag köpte in den. Det är därmed mycket möjligt att jag inte sett den här filmen sedan jag först såg den på hyrvideo då på 90-talet, allra senast en bit in på 00-talet. Det är mao mycket möjligt att det har hunnit gå mer än 20 år sedan jag sist såg den här alltså. Sålunda såg jag verkligen fram emot denna omtittning.
Storyn börjar i Kyoto, Japan. En skillnad redan där mot filmen från 72. Jag kommer göra en hel del direkta jämförelser. Det är lite av det roliga i att se en remake tycker jag. Den japanska rasismen mot kineser
är högst påtagligt även här. Dock är det inte lika svart och vitt här. Uff, härligt våldsamt går det till här. Schysta fighter! Ljudet av ben som krossas, härligt! En annan skillnad är att Chens mästare dödas i en match här, där han i Lees film antogs ha dött av lunginflammation. Precis som där visar det sig dock att han blev förgiftad även här. Men här gräver de t o m upp liket och kollar efter gift...
I den här versionen vet den japanska kampsportläraren heller inte om att hans rival förgiftades. De båda slogs inte ens i den äldre versionen utan den kinesiska mästaren dog av enbart giftet. Jag har förresten Hongkong-versionen och inte den amerikanska där repliker gjorts om. Denna är mindre ursäktande mot japanerna, men ändå inte så till den grad att de alla är onda rasister.
Lis film följer mycket av samma beats som Lees film. Chen går för att sparka röv på den japanska skolan vilket slutar med att han sparkar även deras mästares röv.
Hans motiv till att gå dit är dock annat. Lees Chen ville bara ge igen, få dem att äta sina egna ord... Lis Chen går dock dit för att pröva den japanska mästaren för att se om han verkligen kunde ha besegrat hans mästare.
Settingen känner man också igen. Shanghai under japanskt förtryck... Ironiskt nog ungefär så som Hongkong numera är under kinesiskt förtryck.
Fist of Legend är hur som helst mer både drama och action än Fist of Fury som trots allt var mestadels action och lite drama. Musiken är lite sådär här. Lite väl upbeat och äventyrlig. Och lite väl, euhm, 90-talsrocking eller nåt.
En rätt stor skillnad gentemot den gamla filmen är storskurken i den här nya tagningen på storyn. Här är det en stenhård japansk general som drar i alla trådarna och t o m eleverna på den japanska skolan blir förda bakom ljuset. Motsvarigheten till den lömska tolken i Fury är annars inte alls lömsk här i Legend. Tvärtom är han faktiskt en av de hyggliga japanerna i den här versionen. Han för tankarna till Reeve i Final Fantasy VII (och ja, jag vet ju att den här filmen gjordes först så det borde vara Reeve som för tankarna till honom och inte tvärtom...).
Vidare är det mycket mer jämna fighter mellan kineser och japaner även utan Chen. Och polisen är inte helt koko. Här får vi även se rättegång och allt. Plus en del rasism från kineser mot japaner också. Chens flickvän är en japanska i den här versionen och hon accepteras inte av alla kineser just eftersom hon är japanska. En del interna konflikter pågår dessutom bland både japanerna och kineserna. Legend är överlag en mycket mer nyanserad tagning än originalfilmen alltså.
Lee-filmen fokuserade i stort sett bara på Chen. Här skiftar däremot fokus under en del av rullen över till en annan karaktär än Chen. Intressant. Vissa saker är dock snarlika.
Två förrädare varav den ena är kocken t ex.
Bossfight.
Japanska grejen om ära samt den japanska imperialismen spelas upp mer här. Så ja, detta är mer än bara en scen för scen-remake. Fastän Legend är snäppet kortare än Fury har denna tagning på storyn ändå mycket mer kött på benen och därför fann jag även mycket mer att skriva om den här än den äldre filmen. Plus alla direkta jämförelser då. Spikar genom bräda-scen? Check. Här är det dock generalen och ingen inhyrd ryss som stylar.
Kärleksintresset spelar en kanske minst lika viktig men ändå inte en lika stor del av storyn. Hon är inte med lika mycket helt enkelt. Och kostymnissen är som tidigare nämnt ingen lömsk vessla i den här versionen och heller inte lika stor del av storyn som Wei Ping-ous tolk Wu. Istället har Chin Siu-ho en större roll som nästhögsta, efter deras mästares död det de facto högsta, hönset på den kinesiska skolan vid sidan av Chen.
Fist of Fury hade typ tre bossar; tjockmageläraren, ryssen som kallades in från utlandet samt mustaschen som också var högsta hönset. Legend har också typ tre bossar; läraren som faktiskt ser ut att vara fit, en till japan som kallas in från utlandet samt generalen som också är högsta hönset. Ordningen på bossfighterna är densamma. Fast generalen är en blandning mellan ryssen och mustaschen. Li bits f.ö inte här när han möter japanen från utlandet som Lee gjorde när han fann sig i ungefär samma position mot ryssen... Fury var också mer som en boss rush där Lee mötte den första bossen igen och sedan den andra och den tredje direkt efter medan Legend har bossfighterna mer utspridda genom hela filmen.
En lång och blodig slutfight blir det sedan. Synd bara att den supermuntra musiken som av någon idiotiskt anledning börjar spelas mot slutet av slutfighten pajar hela stämningen. Ingen katana vs nunchaku här, däremot katana vs en livrem som fyller samma funktion. Hur mycket jag än gillar Bruce Lees Fist of Fury så går det inte att komma ifrån att den här nyinspelningen med Jet Li är i många avseenden en bättre film. Den faller däremot kort på vissa områden...
Li är förträfflig helt i sin egen rätt men han är trots allt inte Lee. Den muntra och äventyrliga musiken passar inte filmen alls. Alltså, verkligen inte alls... Och jag föredrar det mer dystra och ödesdigra slutet i Fury. Slutfighten känns även mer episk i Fury. Den japanska trädgården ser mycket mer imponerande ut och det är mer stämningsfullt med fight på natten än som här mitt på ljusa dagen. Da standoff i Legend är även mer inzommat vilket inte ser lika snyggt ut. Fist of Legend är mao en bättre film i vissa avseenden men i andra avseenden inte. Och i slutändan ungefär lika bra. Slutbetyget blir därför detsamma.
Och det var det för sommarens filmer plockade ur hyllan. Nu tar jag alltså en till kort paus från filmtittandet och återvänder till denna del av sidan med något mer skrämmande och främmande inför Halloween...
Betyg: Tre av fem legendariska nävar. Bra på sitt sätt gentemot Lees film.
|
