Originaltitel: Gojira
Produktionsår: 1954
Längd: 96 minuter
Genre: Monsterfilm
Land: Japan
Regissör: Ishiro Honda
Skådisar: Takashi Shimura, Momoko Kochi, Akira Takarada, Akihiko Hirata
Handlingen i ett nötskal: Japan, inte hela tio år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.
Stilla havet är inte längre särskilt stilla när ett japanskt fraktfartyg plötsligt försvinner varpå ett till fartyg som genast sändes ut för att undersöka lika hastigt går samma mystiska öde till mötes. Det dröjer inte länge innan orsaken visar sig vara ett gigantiskt monster!
Efter en kort sväng tillbaka inom Hollywood med Coraline, fast den filmen spelades faktiskt in i Hillsboro, Oregon men ja, tillbaka till USA i alla fall, så bär det nu åter av bortom de förenta staterna för fler rullar från annorstädes runt om i världen. För tio filmer och ganska exakt ett år sedan plockades förresten King Kong fram ur hyllan. Vad vore då mer passande än Godzilla för den här gången? Japans "eget" jättemonster som gjordes just som svar på King Kong, som gick upp på biograferna på nytt 1952, men även inspirerat av en annan amerikansk monsterfilm, Skräcködlan från 1953. Båda de här, King Kong och Skräcködlan alltså, var enorma kommersiella framgångar då på 1950-talet. Vilket sporrade det japanska filmbolaget Toho och producenten Tomoyuki Tanaka att göra något eget i vad som sedan dess, och det i stort sett tack vare Godzilla 1954, har blivit sin egen genre; Kaiju eller kort och gott monsterfilm. Monsterfilm med fokus på inte bara vilka monster som helst dock, utan just jättemonster.
Det ska nämnas att jag är ganska trött på nya filmer. Nya amerikanska filmer åtminstone. Den nya amerikanska Godzilla: King of the Monsters t ex, den från 2019 alltså, var så dum, så overkligt jävla dum, att jag vid flera tillfällen på fullaste allvar ville resa mig upp och gå rakt ut ur biosalongen... Nu var jag inte helt själv som såg den och inte bara med någon annan heller utan vi var en hel grupp, varför jag trots allt motstod infallet att gå därifrån. Men jag blev arg på riktigt över hur jävla dum filmen var... Och årets Godzilla vs Kong var fan inte mycket bättre. Den nya Bond-filmen? Skräp. De senaste Star Wars-filmerna? Skräp, skräp, skräp. Jag tänker vara mycket mer selektiv med vilka nya amerikanska filmer jag bemödar mig att se hädanefter. Nya Bond var en brittisk-amerikansk produktion förresten. Sist någon
Bond-rulle bara var brittisk var ju på 1980-talet, då man gjorde flera av de allra bästa delarna i serien. Sedan GoldenEye 1995 har det däremot bara gått utför. Men nu ska ju det här handla om Godzilla från 1954!
Godzilla från 1954 är ju varken en ny film nu i nådens år 2021 eller en amerikansk film. Perfekt ju. Och här är grejen. Jag hade aldrig tidigare sett den här filmen. Inte det japanska original-originalet från 1954.
Fastän jag sedan åratal haft även denna japanska version på svenskutgiven DVD hade jag fram till nu i dagarna sedan tidigare bara sett den omklippta amerikanska versionen från 1956.
Tiden har liksom inte räckt till. Man har alltid haft mycket annat att göra, så många andra filmer att se. Denna har alltså fått stå i backloggen typ. Men varför egentligen? Varför plåga sig igenom alla dessa nya amerikanska skräpfilmer på bekostnad av alla gamla klassiker som man antigen kunde sett om eller som man, så som i mitt fall nu, aldrig tidigare sett? Makes no sense. Då är det ju mycket vettigare att bara avstå från den nya smörjan de pumpar ut och blicka bakåt i filmhistorien, mot de verkligt bra rullarna. Vad är Marvels senaste t ex? Är det han Mästaren på karate? Ööh... Nej, tack. Då ser jag alltså mycket hellre japanska originalversionen av Godzilla från 1954.
Bra film är tidlös. Gamla Godzilla har 67 år på nacken och är fortfarande relevant men tror ni att MCU-fluffet om Mästaren på karate kommer att vara något att se år 2088, dvs 67 år från nu? Jag tvivlar. Så varför slösa tid på den nu? Livet är för kort.
Kommer militären att kunna stoppa Godzilla..?
Vad jag gjorde nu var att jag först såg om Godzilla: King of the Monsters, och då menar jag inte den nya amerikanska skitfilmen från 2019 utan den omklippta amerikanska versionen från 1956, som var först med undertiteln King of the Monsters, av det japanska originalet från 1954. Och direkt efter såg jag, för första gången i mitt liv, den ursprungliga japanska filmen, för att verkligen jämföra denna med den amerikanska tagningen från två år senare. Mm, det var en rolig förmiddag. Kidsen i skolan, jag hemma själv med katterna (jag jobbar inte alla vardagar i veckan), i godan ro i TV-soffan och gamla klassiska Godzilla-filmer rullandes, eller rättare sagt snurrandes, i spelaren. Och jodå, dessa skiljer sig sannerligen åt.
Den amerikaniserade versionen av Godzilla skiljer sig så mycket från originalet att det faktiskt räknas som en separat film på både IMDb och wikipedia. Undertiteln, King of the Monsters, används för att skilja denna åt från förlagan.
Denna version kom faktiskt ut i Japan med, som Monster King Godzilla, året efter den amerikanska premiären. En japansk film gjordes alltså om helt för den amerikanska marknaden, som sedan blev den version vi fick i Europa också, för att sedan släppas om igen i Japan under en annan titel med de ändringarna som gjordes för USA. Som från Doki Doki Panic till SMB2 till Super Mario USA.
Den japanska originalversionen av Godzilla från 1954 gjordes förresten inte tillgänglig utanför Japan förrän 2004! Innan dess var det den amerikaniserade versionen från 1956 som man fick hålla till godo med. Det dröjde alltså 50 år, FEMTIO fucking år, innan gemene man utanför Japan hade någon konventionell möjlighet att se den första Godzilla-filmen så som den faktiskt spelades in från början. Föga förvånande är den japanska filmen mycket bättre. Japanerna lyckades bättre med stämningen och det är också mycket bättre flyt från scen till scen. Fastän jag direkt innan hade suttit igenom jänkarnas egen Frankensteins monster till Godzilla satt jag ändå som fastklistrat vid den japanska och tyckte den var genuint spännande. Amerikanska Godzilla från 1956 tråkade ut mig däremot. Detta trots den kortare speltiden! Japanska Godzilla från 1954 är 1:36. Amerikanska Godzilla från 1956 kortades ner till 1:18. Men det är inte bara drygt 20 minuter som försvunnit ur filmen. Åh, nej... Det är faktiskt mycket mer än så.
Man hade nämligen inte bara klippt bort mycket från originalfilmen utan därtill klippt in många nya scener med Raymond Burr i rollen som den amerikanska journalisten Steve Martin. Burr får verkligen mycket skärmtid också. De scenerna regisserades av Terry O. Morse förresten. Den amerikanska Godzilla har alltså en extra regissör gentemot japanska Godzilla. Det är verkligen som en helt annan, och sämre, film.
Total förgörelse.
Amerikanska Godzilla från 1956 får det att framstå som att Burr är huvudpersonen i berättelsen. Den japanska filmen kretsar å andra sidan inte direkt kring någon enskild person, utan är mer av en ensemblehistoria. Om något så är det just Godzilla själv som står i centrum. Som väl sig bör!
Som den amerikanska filmen har klippts sönder och klippts ihop igen funkar inte riktigt för mig.
Den amerikanska rullen börjar efter det att det 50 meter höga monstret redan gått bärsärkagång i Tokyo och tonar sedan ut i en tillbakablick. Mm, den gamla tröttsamma tropen alltså. Och så får man höra Burr som berättarröst genom hela jävla filmen. Snark.
Sådant slipper man i originalet. Den japanska filmen spelas istället upp mer som ett mysterium som bygger upp stämningen på ett helt annat sätt än i den omklippta amerikanska versionen fram till att man ihop med karaktärerna i storyn faktiskt får se monstret med egna ögon för första gången.
Att det 1954, då originalfilmen spelades in, inte ens hade gått tio år efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki bidrog alldeles säkert också till att den amerikanska klippningen som de började jobba på bara året efter blev som den blev, där referenser till kärnvapen tonas ner så till den grad att det nästan är helt bortklippt.
Den japanska filmen visar däremot öppen dialog och diskussion kring detta.
Den amerikanska versionen spelar istället upp vad som sägs vara en kärlekstriangel mellan några av de japanska karaktärerna i filmen. Detta var något som skedde i bakgrunden i den japanska filmen, som det inte fästes någon uppmärksamhet på. Om och om igen känns det alltså som att amerikanerna fokuserar på fel saker. Bidrog den amerikanska versionen överhuvudtaget med något av värde då? Tja, undertiteln King of the Monsters har ju blivit något av en slogan för Godzilla. Ett tillnamn typ. Och det t o m i Japan. Likt 007 med rätt att döda för James Bond. Den svenska undertiteln för filmen från 1954 är Monstret från havet förresten.
Bara helt apropå svenska påhitt så gillar jag den svenska DVD-utgåvan som står i min filmhylla. Den kommer med två omslag, så att man alltså kan ta ut och byta sida på omslagsbilden bakom plasten på fodralet, och där på andra sidan så är omslagsbilden densamma som den ursprungliga japanska filmpostern. Guldstjärna i kanten för det. Och apropå stjärnor... På ryggen till detta omslag är titeln Godzilla - Det enda monstret med en stjärna på Hollywood Boulevard. Charmigt.
Har man sett många Kurosawa-filmer känner man alldeles säkert igen Takashi Shimura, kanske mest känd från De sju samurajerna från tidigare samma år. Här spelar han rollen som den gode doktorn Yamane som egentligen inte vill döda Godzilla, utan att man studerar varelsen...
Momoko Kochi spelar doktorns dotter Emiko och med på varsitt hörn bland de mer framträdande rollerna är även Akira Takarada som skeppskaptenen Ogata och Akihiko Hirata som den sargade forskaren Serizawa. Men mest framträdande är alltså Godzilla själv... Och detta urtidsmonster gjordes inte med hjälp av stop motion-animation, för detta hade man tydligen inte det tekniska kunnandet på Toho. Det blev man i gummidräkt istället. Och miniatyrer. Vilket såväl Spielberg som Lucas sägs ha dragit mycket inspiration av i deras senare respektive karriärer. Och musiken sedan! När militären t ex rullar ut för att möta monstret. Gåshud. Och ljuseffekten när Godzilla liksom laddar upp för sin "atomic breath" ser fan bra ut än idag! Sedan att en sådan här film trots allt åldrats märkbart på många ställen, ja, konstigt vore väl annars. Något som jag, uppvuxen med Allt om dinosaurier, inte kan låta bli att reagera på är ju då att vetenskapsmännen i filmen menar att dinosaruierna härskade på jorden för två miljoner år sedan... Det påståendet är bara sådär 63 miljoner år fel. Och nu tänker jag inte se vidare in i saken om det var verkligen vad man trodde på 1950-talet. Sånt här får man dock bara ha överseende med när filmen i stort är så pass välgjord och sevärd.
Betyg: Tre av fem stycken stjärnor med Godzillas namn på från Hollywood Walk of Fame på 6925 Hollywood Blvd.
|
