Originaltitel: Home Alone 2: Lost in New York
Produktionsår: 1992
Längd: 115 minuter
Genre: Komedi
Land: USA
Regissör: Chris Columbus
Skådisar: Macaulay Culkin, Joe Pesci, Daniel Stern, Catherine O'Hara
Handlingen i ett nötskal: Familjen McCallister ska semestra i soliga Florida över jul. I all sin hast på flygplatsen lyckas de med konststycket att tappa bort yngste sonen Kevin som råkar hamna på fel plan och plötsligt finner sig själv i New York. Grabben lever loppan med familjens semesterpengar som han likaså råkade få med sig men stöter också på några gamla och farliga bekanta.
Dags för Ensam hemma 2 från 1992. Den andra delen i duologin i regi av Chris Columbus, med manus och producerad av John Hughes, med Macaulay Culkin som lillgrabben Kevin och i stort sett resten av skådisarna som repriserar sina roller från den första delen.
Jag kallar detta en duologi, ja. Trots att de kom ut med flera uppföljare till efter denna... Alla dessa cash-grabs utan Culkin och co har jag dock ignorerat totalt. I min värld finns det mao endast två stycken Ensam hemma-filmer. Originalet från 1990 och denna tvåa från 1992.
Ettan tog jag förresten en titt på inför #59 av Plockat ur filmhyllan parallellet med tvåan här för #60. Som tidigare nämnt i fråga om ettan är detta alltså en sådan här två i en-historia för min del, som i två olika filmer i ett och samma fodral... Och då passade det väl också alldeles utmärkt för att avrunda det här årets double feature-tema med tänkte jag. Plus att det rör sig om ett par julkomedier. Ok, då kör vi!
Ensam hemma 2 - Vilse i New York minsann. Även om Kevin egentligen aldrig är vilse i New York, bara ensam där med, men whatever.
Denna film följer mallen för många uppföljare från denna tid. Mer av samma som förra och verkligen samma upplägg som i att storyn upprepas i princip beat för beat men i större skala. Det blir nästan för mycket den här gången. Filmen känns något utdragen och nästan lite för lång faktiskt. Ettan var strax över en och en halv timme utan etertexterna. Denna tvåa är nästan hela två timmar lång. Jag såg om den nu dagen efter ettan och får medge att tvåan kändes lite dryg jämfört med det klockrena tempot och den raska speltiden i föregångaren. Det är inget som jag någonsin har tänkt på tidigare men så har jag tidigare heller aldrig sett om tvåan så här kort tid efter ettan. Nåväl...
John Williams magiska musik sätter i alla fall tonen direkt här med.
Liksom i förra filmen kompletteras soundtracket med kända julsånger, här bl a It's Beginning to Look a Lot Like Christmas, A Holly Jolly Christmas och Jingle Bell Rock.
Storyn är alltså en direkt fortsättning på originalet. Det hela känns dock lite mer tillgjort än i ettan.
Kevin beter sig fortfarande ganska omoget, visst, men han har egentligen inte fel och argumenterar ändå väl för sin sak. Med det i åtanke tänker jag att dramat som uppstår i början mellan honom och resten av familjen framstår framtvingat och lite onödigt. Det var nog mest bara för att storyn skulle följa exakt samma beats som i ettan.
Tvåan ska förresten utspela sig året efter ettan fastän det skiljer två års tid mellan filmerna i verkligheten. Kevin ska vara nio år gammal här. Macaulay Culkin var elva år i verkliga livet när de spelade in denna. Så det skiljde alltså drygt ett år mellan hans verkliga ålder och filmålder i ettan och två år här i tvåan... Bara lite onödigt vetande där.
Ok då, så premissen i den här delen är att Kevin råkar hamna på fel plan på flygplatsen. Och återigen är det en serie långsökta tillfälligheter som leder fram till detta. Men låt gå för det. Och istället för att vara ensam hemma i deras egen lyxvilla i Chicago så nästlar sig Kevin in på superlyxiga Plaza Hotel på Manhattan i New York. Det var nog inte svårt för Culkin att gestalta Richie Rich sedan. Jag säger bara det.
I en scen som har åldrats mycket bra visar en god samarit Kevin vägen till receptionen.
Liksom med ettan får man numera en kul liten nostalgikick av tvåan också. Kevin går t ex runt med en polaroidkamera. Coolt. En sådan hade jag också i den åldern. Här är lite mat för tanken annars... Hela "bekymret" i den här filmen hade kunnat lösas direkt om den utspelade sig nu för tiden när alla har egna telefoner med sig överallt. Föräldrarna och Kevin hade enkelt kunnat nå varandra direkt efter landning. Den här filmen är alltså sannerligen ett barn av sin tid.
Likt med förra filmen fann jag mig även skratta lite till flera scener som jag inte alls kan minnas att jag tyckte var något att skratta åt som kid. Fastän även tvåan är en film som jag har sett många gånger om sedan jag först såg den på hyrvideo i början av 90-talet så har det väl hunnit gå ganska många år sedan jag hade sett den senast och man har tydligen åldras en del.
Nåja, det är hur som helst mycket här som upprepas från första filmen fast i annan skrud. Istället för skyltdockor ser vi den uppblåsbara badclownen. Kevin glider mellan benen på en person medan han jagas av några som tar honom för en tjuv, precis som i ettan. Istället för att lura pizzabudet med den påhittade gangsterrullen Angels with Filty Souls på VHS lurar han hotellpersonalen med den påhittade uppföljaren Angels with Even Filthier Souls på VHS.
Ja, Angels with even Filthier Souls alltså... Klockrent. Jag hade så gärna velat se hela de här påhittade filmerna i filmerna. Och Blue Monkey? Kan det vara en skämtsam vink till Blue Parrot från Casablanca?
Det kommer mera. Istället för den snälla gamla gubben till granne som Kevin från början var rädd för ser vi den snälla hemlösa duvdamen som borde vara täckt med fågelskit som Kevin från början är rädd för. Och liksom, vad ska den här damen föreställa egentligen? Hon är ju som Råttkungen från Turtles för bövelen... Vad mer? En sentimental scen när Kevin går runt och deppar. Check. Ett hus fullt med fällor i slutet såklart. Check. T o m det sista skämtet med någon som skriker ut efter Kevin precis innan eftertexterna rullar är på plats här. Det är så mycket som upprepas beat för beat alltså.
Nytt för den här delen är Tim Curry och Rob Schneider i rollerna som två ur hotellpersonalen. Varför Tim Curry ögonblickligen blir så besatt av den här lilla pojken kan man ju undra. Men det tillför i alla fall något nytt till storyn. Det närmaste motsvarande i ettan var tjejen i kassan som fann det lite suspekt att Kevin storhandlade själv i hans ålder.
Visst, miljöerna må vara annorlunda men har man sett ettan så känner man ju definitivt igen sig.
Detta är inte alltid nödvändigtvis något negativt såklart.
Den stämningsfulla musiken som gör så mycket för upplevelsen och alla de kända och härliga julsångerna som kompletterar John Williams originalkompositioner, precis som i den förra filmen, är ju bara plus.
Det största tillkortakommandet i den här delen är hela biten med leksaksaffären. Liksom... Året var 1992. Och där finns inga som helst leksaker som man hade funnit i varje annan leksaksaffär. Inga He-Man, inga Turtles, inga Action Force, inga actionfigurer av något slag, inga Barbie-dockor, inga Micro Machines, inga brädspel, inga videospel, inget som barn år 1992 verkligen lekte med... Endast "leksaker" av den typen man kunde se i jultomtens verkstad från 1930-talet. Kom igen liksom. Detta var något som man naturligtvis reagerade starkt på som kid själv i just den åldern på den tiden.
Duncans jävla så kallade leksaksaffär. För vad har de här egentligen? Modelltåg, modellhus, ett parishjul, karusellhästar, julgranskulor, nötknäppare, creepy som fuck tomtedockor som rider på enhörningar, pennor med sudd... Suck. Jag var alltså i exakt den åldern som Kevin är i filmen när jag först såg den 1993 och måste säga... Worst toy store EVER. Enstaka nallar var det mest normala som jag kunde skymta nu som faktiskt finns i riktiga leksaksaffärer.
Joe Pesci och Daniel Stern återvänder som de båda tjuvarna Harry och Marv, som nu planerar att stjäla från just den här tråkiga leksaksaffären, och när de bara råkar stöta på Kevin på gatan så menar de verkligen allvar med att de vill mörda den här nioåriga grabben... De vill verkligen mörda barnet alltså... Okej. Lite väl mörkt kanske, kan man ju tycka så här i backspegeln.
Det nya stora dödsfällohuset har inte riktigt samma charm som det förra.
Detta var ingen nödvändig uppföljare... Men den känns inte nödvändigtvis onödig heller. Den får jobbet gjort. Även om ettan gott och väl kunde ha varit en one and done så är det trots allt kul nog att se den storyn fortsätta.
Även här kulminerar det med ett hus fullt med fällor. Den här gången är det ett tomt radhus mitt i storstaden. Tydligen Kevins farbrors hus som bara råkar stå tomt då hela kåken ska renoveras. Visst, vi kör på det. Jag tog precis en kall kaffeslurk medan jag skrev det där. Urgh. Inget som har direkt med filmen att göra. Men tankarna vandrar lite då rullen är faktiskt lite spretigare och mindre engagerande än den förra.
Den här delen är något mer dryg. Man känner faktiskt av den längre speltiden. Ettan hade liksom sina lärorika stunder, ett tydligare tema och hängde allt som allt samman bättre. Den galna luffartanten i denna känns t ex verkligen skohornad in bara för att matcha den snälla gamla mannen som i slutändan räddar grabben i originalet.
Urgh... Det där var den sista kalla kaffeslurken. Blä... Jo, scenerna med luffartanten kunde ha kapats ner. Hela den långa scenen i operahuset som ska motsvara scenen i kyrkan i ettan känns så väldigt utdragen och löjeväckande. Den där scenen i ettan var allt fin. Skillnaden är den att den gamla mannen var ingen galen jävla luffare som tanten i denna. Det är nog här som de flesta kollar på klockan. Det är här som filmen står och stampar på stället.
Den plockar dock upp sig snart och John Williams musik kommer till undsättning och sätter genast mer fart på vad som händer. Okej, slutfighten nästa. Dags att sätta upp fällorna i huset. Home Alone this shit now. Det var på tiden.
Kevin har inte direkt någon långsiktig plan förresten. Vad ska han göra EFTER att ha tagit itu med skurkarna? Vandra omkring New York ensam och hemlös?
Vidare känns det som att Catharine O'Hara hade en lite större roll i ettan än hon har här. Hon får inte alls lika mycket att göra den här gången. Nåväl.
Öööh... För det första: Den här påstått jättestora leksaksaffären har bara en enda kassa? För det andra: De tömde inte kassan efter stängningstid? Låt gå för att de har kvar kontanterna i affären men då brukar man faktiskt ändå tömma kassan och flytta pengarna till ett kassaskåp som inte är så lätt att bryta upp som kassaapparaten. Man kan väl bara himla med ögonen åt detta.
Harry och Marv gör en lika kul duo som innan i alla fall.
Tom & Jerry-våldet är dock lite väl överdrivet i denna. Mycket mer så än i ettan där det ju redan var överdrivet. Här tar t ex Marv flera tegelstenar kastade från taket av ett flervåningshus rakt i pannan och överlever. Värst är scenen när Marv blir fucking electrocuted så han blir ett skelett. Det är när detta blir tecknad film på riktigt. Bara en smula för mycket. Jag gillade inte denna scenen som kid heller.
Vidare ser vi återigen samma misstag, än värre den här gången, med att Kevin lyckas rigga ett helt hus fullt med fällor på bara en eftermiddag och kväll. Den här gången är det ett flervåningshus som han inte ens är bekant med sedan tidigare... Det finns inte en chans att han skulle hinna med detta i tid. Han skulle behöva minst flera dagar på sig. En hel vecka förmodligen.
Och hur rika är hela familjen McCalister egentligen? Farbror Robs "hus" i New York ser ju ut att vara en tre våningar hög lägenhetsbyggnad. Säkert med en stor källarvåning och takvåning upptill. Man hade bergis fått plats med fem hela familjer i den byggnaden. Och det samma farbror Rob som hade ett ställe i Paris också dit de åkte på besök i förra filmen. Det är inget som man reagerade på som kid men ja, jösses, en vanlig medelklassfamilj är detta då icke.
Vissa av fällorna den här gången är mycket mer långsökta än sist. Som en med spikpistol fäst vid ett rep fäst vid ett dörrhandtag... Varför fortsätter Marv dra i repet liksom?
Och varför är det sedan ett stort hål i golvet precis när man kommer in genom ytterdörren? Har jag missat något..? Är det meningen att vi ska tro att det var Kevin som gjorde det hålet i golvet? Hur? Han skulle behöva en tryckluftsborr eller något för detta.
Ett stort minus som denna film har gentemot den första är att vi som tittare heller inte känner till huset som riggas sedan tidigare. Att se hur huset som i princip hela filmen hade utspelat sig i fram till dess sedan användes mot skurkarna var en del av behållningen i den första filmen. Här återfinns alltså inte samma behållning då Kevin är ensam på hotellet under större delen av filmen och huset med fällorna kommer in i spel endast för slutakten.
Detta är alltså en uppföljare som inte är lika bra som sin föregångare.
Den känns inte lika magisk eller speciell som originalet.
Tillskillnad från den första filmen som jag fann lika trivsam och underhållande nu som när jag var kid så är jag mindre nådig mot tvåan numera. Som kid hade jag mycket mer överseende med den här men nu är jag inte lika villig att se bortom alla brister.
Med det sagt är det ändå en kul nog uppföljning och en okej film i slutändan.
Men inte lika bra som ettan. Och bra i sin egen rätt är den heller inte. Denna bygger nämligen mycket på att man har sett föregångaren. Tillskillnad från andra direkta uppföljare från denna tid som Ghostbusters 2 och Die Hard 2 som funkar självständigt så känns det inte som att denna hade funkat särskilt bra om man hade sett den här utan att ha sett den första filmen innan. Den här känns alltså mer beroende av den första filmen.
Fortfarande en okej film. Men det blir bara godkänt för denna.
Måste medge dock, att det var lite tårdrypande när mamman lyckas hitta Kevin i slutet. Inget jag någonsin reagerat på tidigare men som förälder själv nu så...
Betyg: Två av fem möjliga snuskigt lyxiga Monopolhotell till hus.
|
