Plockat ur filmhyllan #90
Indiana Jones och de fördömdas tempel

Originaltitel: Indiana Jones and the Temple of Doom
Produktionsår: 1984
Längd: 114 minuter
Genre: Äventyr
Land: USA
Regissör: Steven Spielberg
Skådisar: Harrison Ford, Ke Huy Quan, Kate Capshaw, Amrish Puri

Handlingen i ett nötskal: Indiana Jones plus sällskap råkar hamna i Indien. Undertill en ung maharadjas palats befinner sig de fördömdas tempel, där en urgammal kult tillbeder dödens gudinna Kali. Indy beger sig dit för att ta tillbaka en helig sten som har stulits samt rädda barn som rövats bort för att slava i gruvorna åt kulten, som med mörk magi avser att ta över världen.

Det är äventyrsfilmdags igen och likt ifjol alldeles lagom till jul! Häng på! Indiana Jones och de fördömdas tempel är den andra filmen i serien, efter Jakten på den försvunna skatten, men den första att faktiskt ha "Indiana Jones och" i början av titeln. Det här är annars en prequel till den första filmen. Inte så att den refererar mycket, eller något alls egentligen, till original-filmen utan eftersom den av någon anledning helt enkelt utspelar sig ett år tidigare. Det här är alltså den första filmen i kronologin. Vilket i efterhand, med tanke på att Indy i högsta grad är vittne till det övernaturliga i den här, gör hans inställning i den första filmen, som alltså ska utspela sig efter denna, då han säger att han inte tror på magi eller religiöst hokus pokus, till något av en huvudkliare. Och det känns bara så... Onödigt. Varför är detta en prequel, som utspelar sig blott ett år tidigare dessutom, vad är egentligen meningen med det? Den kunde väl lika gärna utspelat sig ett år senare eller t o m senare samma år som den första filmen. Nåja.

Vi hoppar återigen rakt in i händelsernas mitt, den här gången år 1935 i Shanghai, men detta är bara vad som kallas en "cold open" som egentligen bara har för syfte att introducera och föra samman de ledande karaktärerna och väldigt snart hamnar våra hjältar i Indien där resten av hela storyn utspelar sig. Det är för övrigt både välkänt och när man ser detta också helt uppenbart att Steven Spielberg väldigt gärna ville göra en Bond-film. Hela inledningen här, när de är i nattklubben med Indiana Jones i smoking med fluga och hela köret, är som ett segment rakt ur en Bond-rulle. Men även senare under filmen när den gode doktor Jones, vars rykte givetvis föregår honom, plus sällskap är bjudna till en ståtlig middag med skurkarna och dialogen under tiden, hela denna uppsättning ekar verkligen Bond. Detta är en mörk film annars. Mycket ond bråd död och många läbbiga scener. Väldigt fräckt och häftigt för en ung påg. Indiana Jones och Fantomen, det var de två stora och liksom något mer vuxna och vidriga men ändå häftiga grejerna för mig i barndomen, med alla dödskallar och förmultnande lik och sånt. Sedan tillkom Arkiv X också.

Fräckt som fan.

De fördömdas tempel är alltså märkbart mer grotesk och intensiv och ännu mindre lämplig för barn än den förra filmen, vilket såklart gjorde den desto mer åtråvärd för oss som var bara barn och inte ens tonåringar när den var mer eller mindre aktuell från när den först kom ut i mitten på 80-talet fram till mitten på 90-talet. Jo, filmer var i regel förhållandevis aktuella betydligt längre tid förr i världen. Det var för övrigt just De fördömdas tempel, på förslag av Spielberg själv efter liknande klagomål från töntiga föräldrar även på Gremlins som kom ungefär samtidigt, som direkt gav upphov till den nya åldersmarkeringen PG-13 i USA, mellan PG (Parental Guidance) och R (Restricted), så i stort sett något mellan vad vi ser som barntillåten och barnförbjuden. Vilket naturligtvis placerar den i sidorna för filmhistoria och bara av den anledningen är det en högst relevant film att se för alla med seriöst filmintresse.

Jag har stor nostalgi för den här filmen, mycket större än för den första faktiskt. Självklart hyrde jag hela trilogin på videokassettband på 90-talet, helt säkert vid mer än ett tillfälle, men jag såg ofta filmerna när de visades direkt på dumburken också. Flertalet gånger alltså... Eller del två och tre åtminstone. För den första filmen gick faktiskt inte så ofta på TV från vad jag kan minnas. Del två och tre däremot minns jag att jag såg flera gånger på TV. De kunde gå på dansk television också, och på den tiden, tidigt 90-tal, kunde man få in danska ettan och tvåan helt utan extra kostnad även i Sverige och De fördömdas tempel var just en sådan film som kunde visas i juldagarna på danska TV2. Vilket jag har mycket mysiga minnen av från barndomens juletider... Ända sedan dess har jag därmed sett denna lite som en julfilm och då passar det ju också som årets sista film att plockas ur hyllan här på POPKORN av den anledningen med, ho, ho!

De fördömdas tempel är mer på plats än den förra filmen... Med det menar jag att filmen är mer sammanhängande och i slutändan mer fullföljande. Det är ett mycket mer underhållande fortlöpande händelseförlopp som leder fram till slutet där det framför allt är Indy själv som får den stora skurken på fall, och slutet är följaktligen mycket mer tillfredsställande. T o m den allra sista korta scenen som följer efter att äventyret är över och strax innan sluttexterna är faktiskt mer tillfredsställande här än vad vi fick i den förra filmen. Att den här delen enbart skulle vara så mörk och dyster stämmer ej. De positiva och hoppfulla bitarna skiner tydligt igenom mörkret. Men även resan till palatset Pankot som har en ny, väldigt ung, maharadja, och agerar en stor front för de fördömdas tempel som filmen kretsar kring, är riktigt välgjord. Det är bra tempo. Alldeles lagom för att liksom ta tid på sig att hinna bygga upp stämningen men utan att det går för slött. Harrison Ford är i toppform som Indiana Jones. Ke Huy Quan i rollen som Indianas kid sidekick Short Round är toppen. Helt enkelt toppen. Amrish Puri som storskurken Mola Ram kommer lite som från ingenstans men gör också starkt ifrån sig. Kate Capshaws karaktär Willie Scott, som inte bara blir damen i nöd utan även SKRIKER rakt ut om hon så bara ser en uggla i natten ute i skogen, är dock inte den bästa ledande kvinnan i serien, men man kan väl inte få allt...

Vår hjälte.

De bästa delarna i filmen följer tätt efter varandra; Indy upptäcker en hemlig tunnel ner till templet, han och hans unga medhjälpare går in och utforskar, de fastnar i en stor dödsfälla med hela taket som åker ner att krossa dem och enorma spikar som sticker fram ur golvet och taket, kvinnan kommer och räddar grabbarna för en gångs skull, de hittar ner till templet, bevittnar hela ceremonin där med en ond överstepräst som sliter ett bultande hjärta rakt ur kroppen på ett fortfarande levande mänskligt offer, Kali ma, Kali maa, fucking lava, hjärtat som fattar eld när kroppen på den som sänktes ner mot lavan gör det, plattformselement som rakt ur nyare videospel fast detta var 1984, drickandet av Kalis blod, flykten sedan, genom gruvgångar och framför allt i gruvvagnar, vilken åktur, lätt att detta var den direkta inspirationen för de banorna där man åker gruvvagn i Donkey Kong Country tio år senare, men även senare när de kommit ut ur berget, konfrontationen och spänningen på en enorm hängbro och sedan den kapade bron som hänger kvar likt en stege från ena bergkanten och då är sista bossen ännu inte besegrad... Shit, alltså!! Det är mer än en hel timme kvar av speltiden när denna serie händelser kör igång och det är en helvetes häftig, spännande och underhållande åktur hela vägen ända fram till slutet av filmen.

Jämför detta med slutakten i den första filmen... Indy och skurkarna är framme på ön. Indy hotar dem med en bazooka. En av skurkarna lyckas dock snacka ner honom så istället för att hindra dem eller rädda kvinnan i nöd så ger han upp och låter sig själv tas tillfånga. Sedan händer vad som hade hänt oavsett om han hade varit där eller inte. En deus ex machina räddar dagen. Och vi ser inte ens hur de kommer därifrån, med arken! LÄTT att De fördömdas tempel var ett stort steg upp från detta! En del tveksamheter kvarstår dock. John Williams musik är utmärkt som alltid, men har fortfarande spår av vad som dåförtiden skulle vara skojfriskt och nuförtiden förmodligen kan anses vara smått, tja, etniskt okänsligt kan vi väl kalla det. Middagsscenen som då också fått kritik för sånt är dock kul, den är så överdriven att man kan inte annat än att ta den på skämt. Kyld aphjärna till efterrätt liksom. Scenerna med lavan däremot, så nära fucking flytande lava som bruden hänger så borde även hon ha fattat eld vid det laget. Eller när de faller ut ur ett flygplan på en jävla gummiflotte vilket räddar dem. Ja, eller hur? En hel del skavanker som gör att jag kan inte sätta ett väldigt högt betyg på den här delen heller när allt kommer omkring, utan det kan "bara" bli ett högt betyg, precis som för den förra, dvs tre av fem. En bra film, mycket häftig och underhållande och bättre än den första men slutbetyget blir ändå detsamma.




Betyg: Tre av totalt fem stycken magiska Sankara-stenar. Bra film!