Originaltitel: Ghostbusters II
Produktionsår: 1989
Längd: 104 minuter
Genre: Övernaturlig actionkomedi
Land: USA
Regissör: Ivan Reitman
Skådisar: Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis, Ernie Hudson
Handlingen i ett nötskal: Fem år efter händelserna i den förra filmen har spökjägarna i Ghostbusters sedan länge lagt ned den vanliga verksamheten. Ett nytt hot dyker dock upp och spöken börjar återigen uppenbara sig runt omkring New York. Efter ett visst svidande bakslag gör gänget storslagen comeback varpå verksamheten återupptas. Och allt eftersom växer hotbilden.
Vi avrundar inte bara året utan hela årtiondet som varit med: En nyårsfilm! Ja, Ghostbusters II är faktiskt, tekniskt sett, en nyårsfilm. Och sådana finns det inte direkt gott om. Inte jämfört med julfilmer i alla fall. Ett riktigt gott nytt år och ett lika gott nytt helt årtionde samt en god fortsättning på det måhända ännu pågående julfirandet önskar hursomhelst alla vi här på den virtuella redaktionen Er alla kära läsare på andra sidan skärmarna! Filmens, öh, nyårsfilmstatus är dock inte den enda anledningen till att jag valde att plocka fram denna. Tidigare i år fyllde den faktiskt hela 30 år så en återblick innan årsskiftet passar utmärkt av den anledningen med. Och så följer jag såklart upp ettan som plockades fram senast, nu i samband med årets Halloween. Första Ghostbusters är förresten en film som passar rätt bra att se ihop med hela familjen till Halloween. Då den inte är för läskig för de allra minsta men ändå läskig nog liksom. Och det är väl just därför som den filmen blev något av en familjetradition hemma hos oss i samband med den högtiden. Detta har vi också haft som vana att följa upp med Ghostbusters II på nyårsafton. Ja, på riktigt. För när man har blivit förälder och barnen i sin tur blivit tillräckligt stora för att faktiskt vara med på vad som händer, då firar man inte längre lika gärna nyår med att vara ute, festa och supa... Då har man tvärtom inget emot att bara vara hemma med familjen och ta det lugnt. Champagnen byts ut mot Champis eller Pommac så att de små också kan vara med och skåla in det nya året och de högljudda festligheterna skippas till förmån för en myskväll framför TV:n.
Ghostbusters II är för övrigt en av de två första filmerna som jag någonsin sett på biografen... Och den andra var då Batman. Föga förvånande är Ghostbusters II därmed en väldigt nostalgiladdad film för min del. Men tvärtemot vad vissa häver ur sig så är detta också en bra film helt i sin egen rätt. Innan jag går vidare in på det får jag väl nämna den vid det här laget återkommande frågan om speltiden dock. För att... Ja, än en gång. Än en gång är den svenska utgåvan tydligen lite klippt. Ghostbusters II ska vara 1 timme och 48 minuter.
Dvs 108 minuter. Den svenskutgivna DVD:n jag har är dock bara 104 minuter lång. Än en gång saknas det alltså några minuter från den svenska utgåvan. Den här gången så beslöt jag dock att se filmen även på Netflix där den är just 1 timme och 48 minuter och se om jag kunde se exakt vad som klipptes bort från DVD:n i Sverige.
För att vara superexakt är filmen 1:43:57 på den svenska DVD-utgåvan kontra 1:48:22 på Netflix. Så det är t o m mer än hela fyra minuter som saknas. Vi snackar nästan fyra och en halv minuters skillnad. Kan detta verkligen stämma? Tja, det är 1:36:33 in i filmen då de första eftertexterna dyker upp på bild på den svenska DVD:n kontra 1:39:49 in på Netflix. Så 3:16 minuters skillnad. Vilket ju också innebär att eftertexterna hade kortats ner i den svenska versionen på DVD. Men även fast själva eftertexterna är dryga en minut längre i vad jag förmodar vara den amerikanska originalversionen så saknas det ändå mer än tre minuter av filmen fram till eftertexterna på den svenska DVD:n. Vad hade då egentligen kapats?
Tja, öh... Jag vet inte. Jag kunde för allt i världen inte peka ut vilka scener som var klippta. Först trodde jag mig ha fångat dem men när jag sedan poppade in DVD:n igen, efter att ha sett om filmen på DVD och därefter kånkat igenom den en gång till via Netflix alltså, och spolade fram till de scenerna (för jag såg då inte om hela filmen för tredje gången på raken) så visade det sig att icke, de snuttarna som jag först tyckte verkade saknas var ju med på DVD:n trots allt. Jag lade bara inte direkt märke till dem innan. Jag tänkte först köra igång filmen på Netflix på datorn och DVD-utgåvan på TV. Samtidigt alltså. Och se dem sida vid sida. Men så tänkte jag nja, utan att överdriva och jag kommer nog märka skillnaderna när jag ser den ena versionen efter den andra. Men icke och riktigt så hängiven är jag heller inte att jag nu vore villig att se om hela filmen igen bara inför den här texten. Så jag får bara konstatera att det skiljer några minuters speltid mellan hur lång filmen ska vara och hur lång den svenska DVD-utgåvan som står här i min filmhylla är. Varför de i Sverige ändrade originaltiteln "Ghostbusters II" till "Ghostbusters 2" kan man också verkligen undra förresten. Det är en så superonödig ändring liksom. Romersk tvåa är det som makes more sense dock med tanke på den nya loggan där spöket visar V-tecknet tillika två med fingrarna. Två streck bara, I + I = II. Klockrent. Fastän det är en sådan bagatellartad detalj är Ghostbusters II således en mer passande titel än "Ghostbusters 2" men nåväl.
It's the river of slime!
Ok, fokus nu. Jag hör till den skaran som gillar Ghostbusters II. Jag tycker både att det är en bra film i sig samt att den på ett bra sätt kompletterar den första filmen. Alla pellejönsar som hävdar sådant som att ettan var typ "lighting in a bottle" och tvåan bara är en dålig upprepning vet fan själva inte vad de snackar om. Tvåan är ju på många sätt t o m bättre än ettan Ja, jag säger då det och jag menar det, jag vågar skriva det och även skriva under på det. Det är heller inte nostalgin som talar för jag tycker ju kanonbra om den första filmen med och har vuxit ihop med den också och även om jag inte var gammal nog att komma ihåg ettan även om jag hade sett den på bio när den kom ut 1984 så har jag sedan dess nog ändå sett den fler gånger än tvåan. Jag har alltså i princip lika mycket nostalgi till båda rullarna så när jag uttrycker att tvåan är på många sätt en bättre film än ettan så har det inget att göra med hur stor del av min barndom den ena filmen hade gentemot den andra eller något i den stilen utan jag har faktiskt mer konkreta anledningar än så till att göra detta ställningstagande. En anledning är t ex att slutskurken i ettan dyker praktiskt taget bara upp i slutet och har egentligen lite till inget med storyn att göra. Den stora skurken i tvåan vävs däremot in i den övergripande storyn på ett betydligt mer sömlöst sätt och är en återkommande närvaro genom hela filmen. Ernie Hudsons Winston Zeddemore har ganska självklart också en större närvaro här än i ettan där han dök upp först mot vad som kändes vara slutet av filmen. Här är han med redan från start och även om han en bit in spårlöst försvinner ur filmen ett kort tag av skäl som jag kan förstå varför de gjorde så men som inte alls känns nödvändigt så är han ändå med i fler coola scener i den här delen.
Många minnesvärda scener i tvåan är dessutom direkt läskiga. Sådär härligt läskiga. Spöktåget nere i den övergivna tunnelbanan. De avhuggna huvudena spetsade på pålar. En flod av slem! "It's a river of slime!"
Ivan Reitman återvänder som regissör. Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis och Ernie Hudson återvänder i titelrollerna som da Ghostbusters. Sigourney Weaver återvänder som Dana Barrett, Rick Moranis återvänder som knasbollen Louis Tully, Annie Potts återvänder som Janine Melnitz; gängets sekreterare som mellan filmerna blivit nästan lika knasig som Louis dock med mer spunk, och David Margulies återvänder som borgmästaren Lenny vad han nu heter. Det är alltså inte för intet att filmen ändå känns så mycket som den förra. Men med tanke på hur helfestlig och mysig den förra delen var, vad är då problemet med att den här också är det? Sedan när är mer av det goda något negativt liksom? Nej, jag fattar inte "kritiken" att Ghostbusters II är i samma anda som den första filmen. Hur är det något dåligt? Och varför besparas andra kända uppföljare från samma tid, som t ex Tillbaka till framtiden del II-III som verkligen upprepar den första filmen scen för scen på flera ställen, denna kritik? Jag misstänker ärligt talat att det i många fall handlar om folk som vill vara märkvärdiga och visa sig stå över något som trots allt har varit såhär populärt. Och visst, Ghostbusters II må ha spelat in mindre pengar på en högre budget än ettan och fått däng av just Batman på biograferna men det var fortfarande en framgångsrik rulle.
Men nog om det nu. Raskt vidare. Bland de nya ansiktena ser vi Kurt Fuller som borgmästarens högra hand som här fyller samma sorts roll rent storymässigt som Walter Peck gjorde i den förra filmen. Den nya sista bossen Vigo spelas av Wilhelm von Homburg men röstas av Max von Sydow och i en snarlik roll till Louis Tully i förra filmen har vi Janosz Poha spelad av Peter MacNicol, senare även känd som knasige John på Ally McBeal. Fastän Louis Tully själv alltså är med igen. Här spelar han dock en annan roll. Rick Moranis spelar ju samma karaktär som sist men karaktären spelar en annan roll i storyn alltså. Harris Yulin som domaren gör också en nämnvärd prestation.
Who you gonna call?
En annan bra sak med Ghostbusters II. Ray röker pipa. Jo, i den förra filmen så kedjerökte hela gänget mest hela tiden. För det var det folk gjorde förr i tiden. Det ändrades dock i tvåan som såklart därmed också har beskyllts för att vara för barnvänlig. Snacka om att leta fel. Avhuggna huvuden spetsade på pålar, minns ni det? Avhuggna förmultnande huvuden spetsade på pålar t o m. Men det som är viktigast är visst huruvida karaktärerna i filmen röker eller inte? Alltså, jag tror alldeles säkert att det kan ha varit ett medvetet val att skippa cigaretterna eftersom man den här gången hade bättre koll på vilka målgrupper man egentligen nådde ut till men kom igen... En sådan här sak är väl knappast något att kritisera hela filmen för? Dessutom stämmer det inte riktigt att ingen längre röker i den här. För som sagt var; Ray röker pipa. Det visas ju klart och tydligt när han sitter där i sin mysiga lilla ockulta bokhandel. Och som en gammal piprökare själv är det svårt att inte dra på smilbanden när man ser detta. Innan eventuella moralkärringar bland alla Er kära läsare får spader ska ni dock veta att jag har varit rökfri i över fem år nu. Så det så. Därmed kan jag också säga att det är visst häftigt att röka... Men även att det enda som är häftigare än att röka är då att sluta röka. Mikrofontappning. Eller nåt. Men jo, visst har den här filmen sina legitima brister också. Den mest uppenbara logiska missen, och då räknar jag inte ens med hur exakt grabbarna kan styra Frihetsgudinnan med en NES Advantage-kontroll för det var bara hur asballt som helst så det köper vi bara, måste vara hur i helsefyr det kan vara möjligt att den stora allmänheten tycks ha totalt glömt bort hela infernot med alla spöken och gastar som härjade fritt i staden blott fem år bakåt? Detta borde inte vara något som försvinner ur folks medvetanden och det därtill efter bara några år. Men som ännu en liten fördel gentemot den förra filmen får infernot i denna, för ett sådant inträffar såklart den här gången också, något mer skärmtid då vi både får höra talas om och själva se fler djävulskaper som händer...
Borgmästaren fäller en av de mest minnesvärda replikerna i filmen med
"What am I supposed to do? Go on television and tell ten million people they have to be nice to each other? Being miserable and treating other people like dirt is every New Yorker's God-given right!" Fuck yeah! Go Lenny! Ja, jag har alltid gillat denna replik. Den typ talar till mig. Alla har rätt att vara rövhål. Man kan inte tvinga folk att vara hyggliga. Grejen är den att folk ska själva vilja och själva välja att vara hyggliga mot varandra. Men då måste ju den motsatta valmöjligheten också finnas. För har folk inget annat val än att bete sig "som man ska" så betyder det ju inget. Då är det ju inte äkta liksom. Det blir inte genuint. Vad denna film handlar om är dock just det i slutändan. Att då det verkligen gäller så går folk samman i genuin välvilja. Att folk egentligen menar väl. Vilket ju är ett fint budskap för vad som alltså är en nyårsfilm. Ja, det är förvisso ostigt men vad gör det? Ibland har vi väl ändå tid över för lite ost. Men jovars, allt som allt gillar jag alltså den här direkta uppföljaren. Jag har absolut ingenting emot tidshoppet heller. För likt i verkligheten har det ju gått fem år mellan händelserna i de båda filmerna. Jag tycker det är kul att typ "catch up" med var alla nyckelkaraktärerna från den första filmen befinner sig i livet när denna börjar. Venkman har en egen lagom tvivelaktig talkshow, Egon har återgått till mer eh, "normal" forskning, Ray har sin bokhandel som ovan nämnt där man ju kan anta att han sitter och röker sin pipa då han inte uppträder tillsammans med Winston iklädda deras riktiga Ghostbusters-munderingar på småbarns födelsedagskalas, medan Dana gängade sig med en annan snubbe, fick barn, sepererade och nu uppfostrar bebisen själv under tiden som hon har ett nytt jobb. Världen som de här båda filmerna utspelar sig i känns äkta helt enkelt. Och likt originalfilmen är tvåan mer än bara en dum actionkomedi. Det är liksom en riktig film. Och den är också bra på riktigt.
Betyg: Tre stycken smått fyndiga Ghostbusters II-loggor av fem möjliga!
|
