Originaltitel: El Mariachi
Produktionsår: 1992
Längd: 78 minuter
Genre: Action
Land: USA
Regissör: Robert Rodriguez
Skådisar: Carlos Gallardo, Consuelo Gómez, Peter Marquardt, Reinol Martínez
Handlingen i ett nötskal: Med en gitarr i handen och ett pris på sitt huvud var han inte ute efter trubbel. Men trubbel kom att vara ute efter honom... Eller något liknande. En mariachi vandrar in i en liten Mexikansk stad på jakt efter arbete och kanske kärleken men förväxlas med en yrkesbrottsling som har ett gitarrfodral fyllt med vapen och får fly för livet. Hoppsan!
Enligt snacket på gatan är detta regissören Robert Rodriguez vinnare vid Sundance Film Festival! Vi snackar givetvis om El Mariachi från 32 år sedan.
Detta är en spanskspråkig amerikansk film. Spelades in på en superlåg budget av Rodriguez och från början menad för den fattigare spansk-talande amerikanska direkt-till-video-marknaden. Ödet ville dock annorlunda och helt plötsligt fick rullen uppmärksamhet i något mer "prestigefyllda" kretsar.
Det var dock inte bara Rodriguez stora genombrottsfilm utan även hans första långfilm överhuvudtaget, lustigt nog parallellt med hans vän Quentin Tarantinos genombrott samt första långfilm Reservoir Dogs från samma år. Deras vägar har kommit att korsas vid flera tillfällen under åren som följde. From Dusk till Dawn som regisserades av Rodeiguez senare på 90-talet var t ex efter manus av Tarantino som dessutom är skådespelare i den filmen. Tarantino regisserade en scen i Rodriguez och Frank Millers Sin City i mitten av 00-talet. Rodriguez och Tarantino gjordes även varsin halva av Grindhouse från 2007.
Rodriguez karriär har dock varit något mer spretig än Tarantinos annars. Ingen pratar någonsin om sci-fi-skräckisen The Faculty som han gjorde i slutet på 90-talet t ex och fastän åtminstone den urpsrungliga trilogin Spy Kids-filmer har fått hyfsat till bra mottagande av kritikerna så är det heller inget som direkt brukar komma på tal i någon vidare positiv bemärkelse.
Karln kom igen senare in på det nya årtusendet med flera uppmärksammade filmer skall medges men för varje Sin City och Machete kom även The Adventures of Sharkboy and Lavagirl och ytterligare Spy Kids som ingen någonsin någonstans frågade efter... Uppföljarna till just Sin City och Machete nådde heller inte de första filmernas nivå.
En märkbart spretigare och ojämnare karriär än Tarantinos alltså. Och hans allra senaste film, om man då inte räknar med kortfilmen 100 Years som ska ha premiär år 2115, var fjolårets Spy Kids: Armageddon... Men nu backar vi tillbaka till 90-talet, och gamla hederliga El Mariachi här som detta trots allt ska handla om.
En mariachi
Den här filmen är alltså lågbudget. Superlågbudget. Den kostade tydligen blott $7000 att göra. Inte sju mille, bara sju tusen alltså. Rodriguez hade visst bara en enda kamera att jobba med dessutom. Resultatet är verkligen inte illa men den mycket låga produktionskostnaden märks ändå direkt när filmen sätter igång. Den något skakiga kameran i vissa specifika scener var knappast ett avsiktligt kreativt beslut liksom. Det hela känns lite som en heminspelad video från 1992.
Fast för att vara så märkbart låg budget är detta även nästan märkligt märbart väldigt välgjort. Val av kameravinklar, inte minst de många olika vinklarna, de snabba klippen, dialogen men även hur dialogen fortsätter över scener som det klipps över till, bakgrundsmusiken... Allt är mycket skickligt gjort, även om det är helt uppenbart gjort på en skosnörebudget. Väldigt imponerande.
El Mariachi är en actionrulle helt enkelt. Mycket pang pang. Bara en sådan sak som att skurkens lilla kupp i början inte går felfritt och därill går helt snett gör däremot filmen intressant.
Att filmen dock är så skickligt gjord håller intresset uppe. Raskt tempo och många snabba klipp. En del komiskt rappa klipp med. Rodriguez visar att han tar inte detta på bajsnödigt allvar, här finns en del dum humor också.
Sköldpaddan som korsar vägen är verkligen med i filmen förresten.
Det talas t o m om den. Det är kul. Vi hör för övrigt en berättarröst. Protagonisten själv, som förblir namnlös för den delen. Han är bara någon arbetslös kringströvande mariachi. En sådan där mexikansk musiker mao.
En dag vandrar vår mariachi in i en random mexikansk småstad där helvetet bryter lös i ett simpelt fall av förväxlad identitet. Han misstas för en yrkesbrottslig, klädd i svart som mariachin, som går runt med en massa vapen i ett gitarrfodral, likt det mariachin har, och skjuter ihjäl den lokala organiserade brottsbossens hejdukar som del av en pågående konflikt dem emellan.
Mariachin råkar alltså snubbla in mitt i detta medan han bara sköter sig själv och letar jobb i staden. Och snart är han jagad, måste fly för livet och tvingas försvara sig själv.
Moco är loco!
De huvudsakliga spelarna är Carlos Gallardo som mariachin själv, Consuelo Gómez som kärleks-intresset Domino som låter mariachin gömma sig i hennes bar och lägenhet, Reinol Martinez som brottslingen Azul som är den som busarna misstar mariachin för och inte minst Peter Marquardt som storskurken Mauricio eller Moco som han även kallas. Och han är verkligen helt loco också. Peter Marquardt har egentligen ett ganska stiligt ansikte, när han bara slappnar av liksom, men när han får fnatt och fullkomligt spelar över så är han för härlig med sina extremt överdrivna ansiktsuttryck. Förvandlngen är ögonblicklig och helt otrolig. Han blir som Hulken. Scenen i slutet av filmen när han hånar mariachin är vad memes är gjorda av liksom. Jaime de Hoyos gör förresten också intryck som skurkens högra hand Bigoton. En utmärkande underhuggare med värsta porrmustaschen. Som en något tjock mexikansk Freddie Mercury.
Alla pratar alltså spanska men Rodriguez håller snacket relativt sparsamt och bjuder oss även på hyfsat långa scener helt utan dialog, bara action. Och det är sannerligen snyggt filmat alltså. Hört talas om Tjechovs gevär förresten? Vad sägs om Tjechovs morgonstjärna då? En spikklubba på kedja alltså. Det är exakt sådant som bringar en ett leeende på läpparna. Synd bara att den inte används till att dunka någon i skallen. Men en del inte alls dåliga stunts här håller spänningen uppe.
Storyn är simpel som stek egentligen om det där ens är ett uttryck. Ingen djupare mening här inte hur som helst. Men det gör inget, för det behövs inte. Filmen är tekniskt sett väldigt kompentent sammansatt, trots att den är så billigt gjord och den är framför allt rolig att se.
Detta var inte första gången jag såg den här filmen förresten. Jag hade sett den flera gånger innan, men inte på säkert snart 20 år sedan senast. Efter så lång tid blir det ju lite som att se en film för första gången även när man egentligen ser om den. Jag blev inte besviken.
Filmen är ljuva dryga en timme och tjugo minuter lång bara. Lagom längd för en actionrulle. Det känns dock ändå lite som att rullen drar benen efter sig emellanåt, bara lite men ändå. Mest så ungefär halvvägs in. Det största problemet med filmen är dock att det trots allt märks tydligt hur billig produktionen var. Ljudet är lite dovt, vilket är synd då soundtracket är rätt funky, bildkvalitén är inte den bästa och dylikt... Lite som en privat video från tidigt 90-tal som sagt var. Detta sänker tyvärr filmen en aning.
Drömsekvenserna är dock ändå ett intressant val. Actionsekvenserna är däremot där filmen verkligen skiner.
Allt som allt är detta en anspråkslös men hyfsat fängslande historia. Bara det faktum att Azul har sin egen story liksom, även om man inte direkt går vidare in på djupet någonstans.
Det här är en ganska bra film för vad den är, men inte mer än så. Ganska bra. Slutbetyget landar därmed på ganska bra, dvs två och ett halvt av fem. Hade Rodriguez haft större budget hade det säkert blivit ännu bättre. Eller..?
Betyg: Två och en halv av fem gitarrer för en mariachi. Ganska bra.
|
