Originaltitel: Fight Club
Produktionsår: 1999
Längd: 133 minuter
Genre: Drama, thriller
Land: USA
Regissör: David Fincher
Skådisar: Edward Norton, Brad Pitt, Helena Bonham Carter, Meat Loaf
Handlingen i ett nötskal: Slagsmål och sånt. Samhällskritik..? Kanske det. Vem bryr sig. Alltså egentligen... Kritikerna? Vi vanliga dödliga tittare? Spelar det någon roll? Kuken. Blir filmen så mycket bättre eller sämre som film med tydlig ståndpunkt? Kan vi tillåta oss själva att vara lite ytliga och primitiva men ändå kunna tänka efter och bete oss civiliserat? Fight!
David Finchers moderna kultklassiker plockas fram ur filmhyllan denna månad. Första regeln är att vi pratar inte om det dock... Men läs vidare så "pratar vi om det" i vilket fall som helst.
Fincher var bäst på 90-talet. Alien 3 var långt ifrån felfri men vem som helst kunde väl se att detta knappast var något som han kunde beskyllas för. Och den filmen var inte dålig heller. Men Seven sedan, The Game därpå och slutligen Fight Club då... Fuck yeah. Fincher var dessutom före M. Night Shyamalan med en twist eller en oväntad vändning i slutet av varje film på den tiden.
Den oväntade vändingen i Alien 3 var väl att Ripley faktiskt dog till slut. Seven överraskade med hur exakt den sjunde dödssynden manifesterades och vem som kom att bli den sjunde som dödas. Hela The Game var en enda stor twist fram och tillbaka, är det ett spel eller inte, är det eller inte, var det eller inte. Twisten i Fight Club var ett stort åh, jävlar-ögonblick som jag inte kommer spoliera här för dem som måhända inte sett detta mästerverk ännu men kan tänkas göra det efter att ha läst denna text. Vilket jag definitivt rekommenderar att göra i så fall.
Panic Room från in på 2000-talet var sedan dock ganska meh och twisten i den filmen kändes klen. Det var filmen som spräckte min Fincher-bubbla, som nog redan nämnt annorstädes här på POPKORN, och Zodiac från 2007 såg jag följaktligen inte ens när det begav sig. Det dröjde faktiskt ändå till nu på 20-talet innan jag såg den första gången. Den var bra. Men hur som helst!
Fight Club är baserad på romanen med samma namn av Chuck Palahniuk från 1996, i sin tur inspirerad av en verklig upplevelse i författarens liv då han efter en fysisk konfrontation hade kommit in till jobbet med blåmärken som ingen frågade honom om utan alla låtsades inte om det bara. Underbart. Viss gammal hederlig moralpanik bröt ut bland dåtidens kritiker över hur våldsam filmen är och tänk på ungdomarna och sånt. Jävla trams.
Min favoritkritiker, den legendariske Roger Ebert, vars åsikter om film jag dock i sällsynta fall inte håller med om, var heller inget stort fan. Men även om den helt enkelt inte var för honom så har han i alla fall uttryckt beundran över hur skickligt gjord filmen är. Det var något som jag gillade med Ebert, att han kunde se en films kvalitéer och åtminstone uppskatta den som ett gediget hantverk om än ej en personlig favorit.
Bara två snubbar?
Edward Norton är en så bra skådis. Och vilket fysiskt skådespel också! Scenerna då han spöar upp sig själv är ja, sannerligen något att se. Fincher ville tydligen ha Norton i rollen efter att ha sett honom i Larry Flynt – Skandalernas man. Fincher har god filmsmak. Brad Pitt gör också ett starkt intryck men han stjäl faktiskt inte föreställningen. Han och Norton spelar snarare väldigt bra av varandra. Helena Bonham Carter är också bra. Och fucking Meat Loaf är med här!
Det här är en extremt välgjord film, snyggt och framför allt genomtänkt filmad. En del brytande av fjärde väggen, ibland uppenbart som när vår protagonist vänder sig direkt till tittaren och berättar vad som försiggår men ibland väldigt subtilt och lätt att missa, inklusive minst ett genuint blinka och du missar det-ögonblick som återkopplar till ett tidigare skämt i filmen. Lite meta alltså. Mycket roligt.
Jag finner Fight Club inte bara alldeles lagom tänkvärd utan även väldigt underhållande. Filmen är över två timmar lång men den speltiden flyger verkligen förbi. Inte en trist stund här inte. Bra tempo, inte för slött men aldrig för jäktigt heller. Perfekt balanserat.
Filmen presenterar inte lite subtila nihilistiska undertoner. Ställer sannerligen existentiella frågor i alla fall. Om identitenskris, om vem man är och vem man skulle vilja vara, om ens plats i samhället... Vad som är viktigt, vad som ytligt etc, etc. Vad som är manligt, vad som bara är mänskligt, vad som därtill bara är naturligt. Människan har trots allt knogar av en anledning. Varför aldrig använda dem?
Trots tunga ämnen, som mental hälsa, blir det aldrig för tungt dock, då Fincher skickligt väver in en god dos humor i rullen. Mörk humor givetvis men ändå.
Och trots uppenbar kritik mot konsumtionssamhället visas moralen i storyn heller inte i svart och vitt... Poängerna som görs är tveklöst tvetydiga. Man får tänka efter lite och var och en kan alldeles säkert göra sina egna tolkningar. Gråskalan är allt bred i denna alltså. Kanske därför filmen uppfattas som så provocerande av somliga. Att något är tankeprovocerande och lämnar utrymme för tolkning snarare än slår en över huvudet och skriver en på näsan med ett simpelt budskap är dock endast positivt i min bok. Bra soundtrack och mycket bra klippning också förresten.
Ööh...
Okej, så vad handlar Fight Club om egentligen? Bokstavligt talat en slagsmålsklubb? Nja, inte riktigt. Det är bara en del av det. Den som vill se snubbar gå en mot en mot varandra och utdela knogmackor och käftsmällar så att blodet sprutar får se detta men inte bara.
Filmen är också en fröjd att lyssna på. Dialogen är smart. Tyler var en nattmänniska. Medan alla vi andra sov, så jobbade han. Okej. Inget man direkt reflekterar närmare över till en början. När man är varse om twisten och hör den här biten av dialog igen så får man sig en aha-upplevelse däremot. Och när jag nu läser denna bit av dialog igen så ser jag en annan dubbelmening i detta också. Det finns både en bokstavlig och bildlig dubbelmening att utläsa här. Och detta är bara något som sägs i förbifarten i vad som annars är en lagom lättsam och skämtsam scen som bryter fjärde väggen... Jag älskar det. Helt underbart. Fight Club kan ses som en film om att finna sig själv, att finna en mening med sitt liv eller bara något meningsfullt att göra i sitt liv, om kontroll, det kan ses som en film om ensamhet, rop på hjälp och hur det moderna samhället avskärmar människor från varandra snarare än för folk samman men också bara som en enda grym bromance-historia. Och det är nog därför som den här filmen också kunde uppskattas så mycket av så många olika människor.
Detta är inte en film som enbart tål att ses om igen. Nej, detta är en film som BÖR ses om igen. Inte så att man måste... Men för att man verkligen ser den ur ett helt annat perspektiv när man ser om den och fångar mycket som man helt enkelt förbisåg första gången. Många små hintar som förebådar vad som i slutändan visar sig vara vad så att säga, för att inte spoliera slutet för vissa. Vilket gör detta en film som är precis lika kul att se om, men ur ett annat perspektiv då, efter man har sett den för första gången. Något som jag tydligt minns att jag faktiskt också gjorde DIREKT efter jag sett den för första gången på hyrvideo när det begav sig. Så jävla bra. Och "Where Is My Mind?" av Pixies att avrunda föreställningen med funkar helt fucking galant. "Your head will collapse, and there's nothing in it. And you'll ask yourself, where is my mind? Where is my mind?" Helt jävla perfekt.
Fight Club är kort sagt en av de bästa filmerna någonsin. Om jag inte fått hjärnsläpp och helt glömt bort någon nu så är det bara den andra filmen, efter Pulp Fiction, som jag ger högsta betyg, fem av fem. Det är den värd.
Hela filmen är faktiskt som ett stort pussel där alla små bitar passar perfekt med varandra när man ser den stora bilden.
Betyg: Fem av fem möjliga klubbtvålar. En av världens bästa filmer.
|
