Originaltitel: Willow
Produktionsår: 1988
Längd: 121 minuter
Genre: Fantasy
Land: USA
Regissör: Ron Howard
Skådisar: Warwick Davis, Val Kilmer, Joanne Whalley, Jean Marsh
Handlingen i ett nötskal: Saxat rakt av ur filmen:
"I en tid av fruktan... Siare har förutspått födelsen av ett barn som kommer att leda till den mäktiga drottningen Bavmordas undergång. Den onda drottningen låter gripa alla gravida kvinnor i riket och svär att förinta barnet när det föds..." Shit. Men vänta bara tills Willow kommer och kastar ekollon på kärringen!
Det blir inget sommarlov från filmtittandet i år heller utan jag tutar och kör på bara. Den här gången plockades högfantasyrullen Willow fram ur filmhyllan men hur väl har denna stått sig mot tidens tand? Den som läser får se...
Gamla goda Willow är tydligen den senaste i raden folkkära favoriter från förr som dagens Disney slaktat på sistone. Disneys strömningsserie suger enligt uppgift och är inget jag ens bemödar mig med. Men hur är originalfilmen då?
En Lucasfilm-film. Från den tiden då även det fortfarande stod för något positivt.
Okej, till att börja med är det rätt så bra musik i denna som fångar den rätta fantasy- och äventyrskänslan. Hm. John Williams? Jag vet inte i såväl skrivande som, eh, hörande, stund men det låter allt som det. Visade sig inte vara det dock, i lite senare skrivande stund (nu när jag renskriver mina anteckningar mao). James Horner var kompositören här. Han gjorde även musiken till Aliens, Landet för längesedan, som plockades ur hyllan tidigare i år och några gamla Star Trek-filmer för att nämna några från runt omkring samma tid när Willow gjordes. Längre fram är han dessutom ännu mer känd för musiken i James Camerons Titanic, The Amazing Spider-Man och de nya Zorro-filmerna för att nämna några. När musiken är på denna nivå så kollar jag gärna upp vem som kompade alltså.
Musiken sätter stämningen direkt men att filmen är välregisserad märks också redan från start. Willow är i regi av herr Ron Howard. Ja, han från Happy Days med Fonzie. Howard har dock sedan årtionden tillbaka utmärkt sig inte som skådis själv utan som just regissör. Splash, måhända känd på POPKORN från vattenspelfilmtopplistan, var en av hans tidigaste rullar och sedan Willow har mannen regisserat sådana nämnvärda filmer som Apollo 13, A Beautiful Mind och Frost/Nixon. Howard är en bra regissör helt enkelt.
Rollistan sedan... Mest framträdande förutom Willow i egen hög person är Val Kilmer som svärdsvingande och motvillig antihjälte samt Joanne Whalley som den onda drottningens, tillika hennes egen mors, underhuggare.
Kilmer var innan Willow mest känd som Iceman i Top Gun gentemot Tom Cruise och sedan dess som bl a Doc i Tombstone, Batman i Batman Forever och Helgonet i Helgonet. Sedan mitten på 00-talet har han gjort mest direkt till video-filmer och sedan har han även av hälsoskäl inte varit i rampljuset på senare år, men från slutet av 80-talet till början av 00-talet så var Val Kilmer faktiskt en rätt stor filmstjärna. Val Kilmer och Joanne Whalley blev för övrigt ett par på riktigt i samband med den här filmen.
Och Jean Marsh som spelar drottningen är också bra i sin roll. Kvinnan riktigt dryper av ondska.
Warwick Davis som lärligen Willow och Billy Barty som mästaren Aldwin.
Warwick Davis som Willow själv är såklart härlig i huvudrollen. Och Davis var bara barnet i den här filmen. Drygt 18 år gammal. Fastän hans karaktär uppenbarligen ska vara äldre, då han har egna barn i berättelsen, som är kanske i 6-8 års åldern. Davis är ju annars känd från Star Wars, Leprechaun- och Harry Potter-filmerna.
Val Kilmer är typ som Han Solo till hans Luke Skywalker i den här storyn. Och likt Luke är även Willow bonde från början som plötsligt måste fara ut i det okända för att rädda en prinsessa i nöd. Det är delvis en ganska klassisk saga om gott mot ont alltså, men ändå ur en egen infallsvinkel då Willow knappast är en riddare i skinande rustning. Och prinsessan är ett spädbarn. Willows "klass" så att säga är annars trollkarl. Han är ingen fullfjädrad trollkarl dock... Inte än. Mer av en lärling. Billy Barty spelar rollen som byns högste trollkarl, "the High Aldwin", och mitt enda klagomål är att man inte ser mer av honom.
Hela Willows by består för övrigt av småfolk. Kortvuxna i vår egen verklighet alltså. Men de kallas faktiskt inte dvärgar i filmen, fantasy-settingen till trots, utan man har hittat på ett nytt namn för den här rasen av människor, Nelwyns.
De storvuxna eller "normalvuxna" människorna som Willow också kallar jättar kallas annars Daikinis i den här världen.
Och därtill tillkommer verkliga lilleputtar, som i Gullivers resor, som också är ett slags skogsfolk som lever sida vid sida med typiska flygande féer. Dessa lilleputtar kallas Brownies här.
Willow är en fint filmad film. Inget känns stressat heller. Berättelsen tar god tid på sig att sätta stämningen. Scenerna får lov att andas. Tänka sig. Det är också mycket svärd och trolldom. Monster och troll och magiska föremål och sånt. Kul. Och kom ihåg nu att innan Sagan om ringen-filmerna så var Willow faktiskt det närmaste vi hade att tillgå en proper högfantasystorfilm...
Detta är också en ganska mörk film ändå. Själva bakgrundshistorien om spädbarn som dödas eller ska dödas och flera brutala dödsfall redan under de första fem minuterna. General Kael som lyder under drottningen, tänk Darth Vader under kejsaren, har en riktigt fräck dödskallehjälm. Det är något jag minns ända sedan jag först såg Willow en kväll på TV i början på 90-talet. Jag tror vi passade på att spela in den då med. Det var allt en magisk TV-kväll. Det blir i alla fall aldrig för mörkt och dystert. För det mesta är Willow äventyrlig.
Det är helt enkelt en trivsam, lagom spännande, lagom skrämmande och på det stora hela underhållande fantasy- och äventyrsfilm.
Här är en del humor som inte riktigt landar förvisso. Främst är det de två lilleputtarna som spelar över. De tillgjorda rösterna hjälper inte läget. Jag har aldrig varit ett fan av uppenbarligen skohornade in "comic reliefs" till karaktärer och tyvärr är det just vad dessa ska vara. Nåväl.
Joanne Whalley som Sorsha, som sparkar röv.
Sorsha är cool. Hennes motivation senare kommer kanske lite hastigt och kan kanske ifrågasättas. Men whatever, hon är ändå min favoritkaraktär.
Effekterna var bra för sin tid. Har åldrats lite sådär. Stop motion-animationen sticker ut lite. Men Willow var tydligen om inte banbrytande så något trendsättande med en specialeffekt kallad morfing (tänk Altered Beast fast "på riktigt"). Filmen kommer verkligen igång under andra halvan av speltiden och då visar den onda drottningen vad hon egentligen går för och släpper loss med morfandet. Fan, hon onda drottningen var ändå rätt så het för sin ålder. Minns att jag tyckte hon var hur gammal och creepy som helst när jag såg denna som kid. Men hon var bara 54 år när filmen gjordes. När det sedan gäller drottningens egen motivation så får man liksom bara stå ut med några klichéer. Som att barnet är den utvalda. Den utvalda som ska förgöra drottningen. Vilket innebär vad exakt rent konkret..? Ja, det kan man ju undra. Och anledningen att de inte bara kan döda barnet är för att hon onda drottningen tillika häxan ämnar att förvisa flickans själ? Så att hon inte kan återfödas då eller? Mm, de nämner något sådant i förbifarten. Man kan väl tycka att de kanske kunde ha varit lite tydligare med det med tanke på att det är vad hela den slutgiltiga slutstriden kretsar omkring men nåja.
Har man spelat sin beskärda del av roll- och äventyrsspel så snappar man lätt upp de vibbarna här... Filmen känns allt lite som ett Zelda-spel eller liknande. Ett av Willow uppdrag på vägen: Finn Fin Raziel. En trollpacka som ska hjälpa honom vidare.
Jag gillar framför allt världsbygget i Willow. Jag tycker att det funkar. Man får kort sagt en känsla för den här världen. Det är ju fantastiskt då, duh, det är trots allt fantasy vi talar om, men det känns ändå lagom trovärdigt. Världen känns bebodd, levd i liksom. Det talas om större fältslag som vi som tittare själva inte får se men som ändå bidrar till att sätta stämningen och skapa bredd, scope alltså.
En del saker känns också som tagna rakt ur ett videospel. Magiska ekollon som förvandlar det man kaster dem på till sten? Det är ju lätt något som skulle kunna vara med i ett Zelda-spel. Och som praktiskt taget också var det tio år senare. Deku-nötterna i Ocarina of Time någon? Sedan trollstavar som skjuter blixtrar och annat, skyddande trollformler och självklart en god portion svärdsvingande. Härligt.
Vi får också många olika karaktärer att hålla reda på, som i ett rollspel. Och sista fighten mellan trollpackorna är fan grym på riktigt. Mage on mage duel liksom. Eldmagi, ismagi, blixtrar och dunder, fuck yeah. Sedan är det kul att det hela urartar i att kärringarna börjar utdela käftsmällar med knytnäve och strypa varandra med bara händerna.
På det stora hela gillar jag alltså Willow. Jag tycker det är en bra film. Inget banbrytande, inget mästerverk, ingen modern klassiker men ändock en bra film. En bra fantasyfilm framför allt. Och ärligt talat nu, helt ärligt talat alltså, hur många bra, och då menar jag verkligt bra, fantasyfilmer förutom Sagan om ringen-filmerna från in på 2000-talet har vi egentligen att tillgå? Och då menar jag också högfantasy, så Harry Potter och dylikt räknas inte. Mm, just det. Högfantasy som filmgenre är faktiskt inte direkt jättevanligt. Det är främst en litterär genre, något man alltså finner mest i böckernas värld och sedan i papper och penna-rollspel och andra spel. Innan filmatiseringen av Sagan om ringen 2001 och visst, måhända TV-serieadaptionen av Game of Thrones från 2011 också (råder visst delade meningar om det är högt eller lågt eller vadå egentligen), så fanns det inte direkt mycket värt att tala om att titta på i denna genre och förutom just de nyss nämnda så återstår inte mycket än till denna dag. Japansk animation ej inräknat, utan nu snackar vi alltså också spelfilm. Det finns alltså gott om plats för Willow att fylla. Att filmen är "bara" bra räcker med andra ord gott och väl för en högfantasyfilm just eftersom det faktiskt inte finns så jättemycket annat ens "bara" bra att välja mellan inom film.
Betyg: Tre av fem ekollon. Ännu en bra film plockad ur hyllan.
|
