Originaltitel: Yojimbo
Produktionsår: 1961
Längd: 106 minuter
Genre: Action, drama
Land: Japan
Regissör: Akira Kurosawa
Skådisar: Toshiro Mifune, Seizaburo Kawazu, Kyu Sazanka, Eijiro Tono
Handlingen i ett nötskal: En herrelös samuraj vandrar omkring landsbygden. Samurajen vandrar in i en by. En by där allting inte står rätt till. Döden lurkar bakom varje hörn. Ett utdraget gängkrig pågår i byn och folket får bara lida för det. Den vandrande samurajen ser ett sätt att bryta dödläget, genom att vilseleda båda sidorna, och själv tjäna en slant för besväret.
Med årets nästsista filmkoll blir det ännu en vända inom soluppgångens land, precis som på denna dag i denna månad både förra och förrförra året, och den här gången fick det bli Akira Kurosawas nästmest välkända stora klassiker efter De sju samurajerna; Yojimbo - Livvakten.
Yojimbo betyder bokstavligen livvakt på japanska förresten. Så Usagi Yojimbo betyder bokstavligen kanin livvakt, bara helt apropå.
Detta är hur som helst en Akira Kurosawa-film som jag inte hade sett tidigare. Trots att den är så välkänd. Det är faktiskt lite konstigt att jag inte hade det.
Jag minns att i början på 00-talet så hade de en stor Akira Kurosawa-maraton på SVT då många av mannens filmer alltså visades i rutan. Men om Yojimbo var en av rullarna som sändes vid det tillfället, vilket den ju troligtvis gjorde, så missade jag den. I ungefär samma veva fick de plötsligt in en massa Kurosawa-filmer för uthyrning på Hemmakväll eller Videomix (minns inte om det här var före eller efter namnbytet). Jag och damen min passade då på att hyra många i samma svep, man kunde hyra en fem eller sju filmer i en hel vecka vill jag minnas, och såg då en film om kvällen vecka in och vecka ut. Men Yojimbo var inte en av dem. Möjligen var alla exemplar som de hade av den redan uthyrda, det är trots allt den mest kända och populära Kurosawa-filmen efter De sju samurajerna, eller så hade de bara inte just den av någon anledning. Så det var inte en av Kurosawa-filmerna som jag såg på TV då SVT hade sin maraton och det var inte en av Kurosawa-filmerna som jag fick tillfälle att se på den tiden på hyrvideo heller. Och tillskillnad från De sju samurajerna så var det heller inte en Kurosawa-film som jag redan hade sett sedan ännu tidigare.
Lustigt nog så hade jag på den tiden däremot sett både För en handfull dollar med Clint Eastwood och Last Man Standing med Bruce Willis som båda berättar samma historia men på annan plats och i annan tid, den första en western och den andra en gangsterfilm. Akira Kurosawas förlaga hade jag dock lyckats att missa knäppt nog.
Det enda vettiga som återstod var ju att köpa hem den. Vilket jag också gjorde. En brittisk utgåva fick det bli. Minns inte om jag beställde den via en svensk återförsäljare (sidor som Discshop erbjöd också importfilmer) eller via eBay, men jag beställde i alla fall hem ett ex... Som sedan dess har stått osett och oöppnat i hyllan i alla dessa år. Det är därför man kan se plasten kvar på förpackningen på bilden av framsidan ovanför första stycket i denna text. Filmen har alltså stått inplastad, sealed, i min hylla hela den här tiden. Jag spräckte först plasten när filmen plockades ur hyllan nu inför denna text.
Detta var alltså en film som jag hade i den sk backloggen. Ja, vad kan jag säga? Man hinner inte alltid med allt.
Fast jag har ju sett en massa andra Kurosawa-filmer... Demonernas port, Att leva, Blodets tron, Dodeskaden, De sju samurajerna såklart och fler därtill. Just Yojimbo av alla möjliga har jag lyckats missa på något sätt och heller inte tagit mig tiden till att se även efter att ha köpt hem den. Tills nu.
För det ska heller inte bara vara filmer jag ser om som plockas ur hyllan. Ibland känner jag för att se något nytt. Ja, nytt för mig då... Och efter förra månadens hemska Q - The Winged Serpent, som också var en film jag såg för första gången men därtill en av de allra sämsta filmerna jag någonsin sett i hela mitt liv, så behövde jag något som motvikt typ.
Har man sett någon eller några Kurosawa-filmer sedan tidigare kan man ju lugnt förutsätta att även Yojimbo är något att se. Och det är den som det visade sig.
Något att höra är den med. Bra musik är det alltså i filmen. Riktigt bra musik. Det låter dock inte som något ur en samurajfilm utan mer... Western, lite mellanöstern kanske, som något ur Jonny Quest från senare på 60-talet. Och jo, tydligen sa hade Akira Kurosawa instruerat kompositören Masaru Sato att komponera vad som helst så länge det inte lät som för eran när filmen utspelar sig, runt mitten av 1800-talet, typisk samurajfilmmusik så detta var mao avsiktligt och Sato ska visst ha låtit sig inspireras av Henry Mancini, senare även känd för bl a musiken i Rosa Pantern-filmerna från 60-talet och framåt. Så det är inte mina öron det var fel på alltså. Musiken i Yojimbo sticker verkligen ut, men på ett bra sätt.
Toshiro Mifune som spelar huvudrollen som den vandrande samurajen här och som vi introduceras till under de distinkta tonerna till inledningsmusiken har för övrigt varit med i flera tidigare Kurosawa-filmer, mest nämnvärt i rollen som den oborstade knäppa Kikuchiyo i De sju samurajerna. Och man känner inte igen honom här från den filmen. Bra skådis alltså.
En dag på stan.
Konflikten i den lilla staden som den herrelösa samurajen vandrar in i helt på måfå, man ser i början hur han kastar en pinne och går i den riktningen som en av ändarna på pinnen råkar peka mot när den fallit till marken, utspelar sig mellan en viss Seibei, som ursprungligen var stans enda kriminella boss, och Ushi-Tora, som tidigare var Seibeis högra hand men gick sin egen väg då Seibei avsåg att låta sin oduglige son efterträda honom. Båda sidorna rekryterar områdets unga män att slåss för dem. Detta har såklart skapat spänningar med resten av folket fångat i mitten.
Hansuke, stadens likgiltige konstapel, är den som först sätter idén i samurajens huvud att hyra ut sina tjänster och agera livvakt åt någon av de båda sidorna. Samurajen är tystlåten men talar när han har något att säga. En tydlig förebild för mannen utan namn, Clintans karaktär i den senare western-rullen. Liksom Clintan senare är samurajen utan namn. Han hittar på ett namn åt sig själv vid ett tillfälle, men hans riktiga namn avslöjas aldrig och hans pseudonym använts i praktiken heller inte varför jag väljer att referera till honom endast som samurajen.
Vi stiftar bekantskap med olika invånare i någon form av maktposition som står bakom olika sidor i konflikten, som sidenhandlaren tillika tafatte borgmästaren Tazaemon samt stadens bryggare Tokuemon. Samurajen själv svänger fram och tillbaka. Han utger sig för att stödja den ena sidan först och sedan den andra osv. Allting i syfte att spela ut de båda sidorna mot varandra och ta betalt av dem båda under tiden, för det står han minann inte över. En mycket intressant premiss.
Många intriger men storyn är ändå rätt rakt på sak. Det är mycket snack men också ganska mycket action. En fröjd att se. Snyggt filmat, med många bra val av kameravinklar i både närbilder och vida perspektiv. Flera scener är verkligen underhållande, som när samurajen sitter och ser över slagfältet efter att precis ha lämnat Seibei i sticket, efter att ha hört hur denne i sin tur planerade att hugga honom i ryggen, såväl bildligt som bokstavligt talat.
Yojimbo är baserad på, eller åtminstone inspirerad av, en eller flera böcker av en engelsman... Dashiell Hammetts Röd Skörd från 1928 och Glasnyckeln från 1931. Detta är i sig lite intressant. För det var inte direkt normen för andra Kurosawa-filmer som var antigen baserade på verk av japanska författare eller regissörens helt egna originalfilmer så som De sju samurajerna eller Akira Kurosawas drömmar, den sistnämnda baserad på just Akira Kurosawas drömmar...
Samurajen avser i vilket fall som helst att spela ut de båda sidorna mot varandra och gör det också. Han spelar även svårflörtad när den andra sidan först försöker hyra honom. Det är bra scener. Detta är en sådan där film som man sitter som fastklistrad vid och verkligen super in varendra scen och uppmärksamt hänger med i varendra bit av dialog. Musiken gör sig även sannerligen hörd genom hela föreställningen. Snyggt gjord den här filmen. Bildkvalitén och allt. Nattscenerna ser också bra ut. Det märks att den här filmen gjordes så sent som in på 1960-talet och efter framför allt De sju samurajerna bara ur ett rent tekniskt perspektiv... Även om det inte skiljde tio år ens mellan dem så känns Yojimbo ändå som en mycket nyare film.
En natt på stan.
Speciellt snyggt filmade är alla nattscenerna, och vi får alltså flera olika av dem, som en när man bara ser samurajens silhuett mot eld som lyser upp nattmörkret i bakgrunden. En del riktigt snygga svärdstridsscener får vi med och vår antihjälte är en bad-ass alltså.
Allt går dock inte alltid helt enligt samurajens plan. Nä, långt ifrån. Inspektören som oväntat kommer in i staden sätter käppar i hjulet. Ushi-Toras bror som återvänder efter att ha varit iväg ett år och ändrar dynamiken mellan de inblandade.
Handlingen fortsätter att utvecklas allt eftersom. Svänger lite i olika riktningar. Som med två män som Ushi-Tora betalade för att döda en vakt i en annan stad för att bli av med inspektören varav en av dem sedan försäger sig på fyllan vilket får dödliga konsekvenser.
De båda gängen själva smider ständigt planer mot varandra, det är inte bara vår samuraj som har något i görningen, så handlingen är i konstant rörelse i riktning framåt på nya och spännande sätt. Storyn känns aldrig stel eller matt.
Drygt en timme in, och alltså med tre kvart kvar, fortsätter filmen att tillföra nya element till handlingen. Allting passar verkligen ihop också, som bitar av ett pussel som skapar en större bild. Så att fastän premisen i grunden är väldigt enkel känns storyn ändå fläskig och uppfriskande nog så det räcker och blir över.
När en mans fru blir tillfångatagen av Ushi-Tora för att användas som bricka i spelet ogillas detta skarpt av vår samuraj som genom att ta en stor risk för att befria henne tydligt visar sin moraliska kompass. Konflikten i staden eskalerar naturligtvis med den ena hämndaktionen efter den andra mot de etablerade verksamheterna och snart kantas gatorna av döda kroppar. Detta är uppenbarligen ingen fredlig stad, nej. Vår samuraj är en bad-ass som sagt var men verkligen inte osårbar eller oslagbar, så man känner av spänningen också. Filmen lyckas vara lätt humoristisk dessutom och detta utan att det alls skär sig med spänningen. Vilken film alltså.
Yojimbo är lätt en av de bästa Kurosawa-filmerna. Och så har jag av så att säga sovit på just den här i alla dessa årtionden som gått.
Jag gillar förresten verkligen Att leva och Dodeskaden men just bland Kurosawas samurajfilmer hamnar Yojimbo i toppen, lätt i klass med De sju samurajerna och möjligen är den här t o m bättre.
Snacka om en rak U-sväng efter förra månadens nollpoängare.
Jag har verkligen inte mycket alls att kritisera utan får tvärtom klia mig i huvudet och tänka efter... Och jag kommer fram till bara bagateller egentligen. Möjligen är filmen något utdragen och känns bara lite seg den sista halvtimmen eller så. Möjligen är det bara en nypa för lite action av svärdsvingarsorten, vilket man trots allt gärna hade sett mer av i just en samuraj- film, till förmån för en nypa mer drama... Men detta är verkligen petitesser alltså och bara sådant som hindrar mig från att dela ut högsta möjliga betyg i slutändan. Men fyra och en halv av fem möjliga, lika högt betyg som jag tilldelade De sju samurajerna, är denna definitivt värd.
Jag kunde heller inte ha givit Yojimbo mindre än så, då jag finner den vara minst lika bra som De sju samurajerna. Detta kan mycket väl vara min nya favoritfilm av Kurosawa.
Yojimbo är ett snyggt filmat, stämningsfullt, underhållande, genomtänkt och alltigenom gediget verk i regi av en sann mästare i konsten. Eller kort sagt en mycket, mycket bra film.
Betyg: Fyra och en halv av fem kaninlivvakter. Mycket, mycket bra.
|
