Svensk titel: Den mörka kristallen
Produktionsår: 1982
Längd: 93 minuter
Genre: Mörk fantasy
Land: USA, Storbritannien
Regissörer: Jim Henson, Frank Oz
Skådisar: Stephen Garlick, Lisa Maxwell, Billie Whitelaw, Barry Dennen
Handlingen i ett nötskal: En annan tid, en annan värld... Tusen år tidigare var denna värld grönskande, ända tills Kristallen sprack och två nya raser uppstod; de hänsynslösa Skeksisen och de milda Mystikerna.
Skeksisarna tog kontrollen. Deras regim ledde till fördärv. Nu finns det endast tio kvar av vardera ras. Döende raser i en döende värld. Men det finns en profetia...
Lagom skräckfyllt? Om inte för Halloween så åtminstone så här för veckorna ledandes fram till Halloween? The Dark Crystal är en dockfilm i genren mörk fantasy som alldeles säkert bidrog med mardrömsbränsle för en och annan pojke och flicka på 80-talet. Vilket är gott nog för mig den här tiden på året!
The Dark Crystal är en dockfilm men inte i samma bemärkelse som stop motion-filmer som The Nightmare Before Cristmas och Coraline. Den här är nämligen egentligen inte alls animerad utan helt enkelt en spelfilm inspelad med dockor som rör sig. Precis som mupparna...
Designen på dockorna är dock verkligen mardrömslik i denna film. Baserat på story av Jim Henson, känd som skaparen av just mupparna, producerad av honom och även regisserad av honom tillsammans med Frank Oz, också han känd för mupparna för övrigt och senare bl a även nyinspelningen av Little Shop of Horrors som jag tog upp för en topplista över bästa spelfilmskräckisar tillika skräckkomedier för hela familjen här om månaden.
Detta är inget som jag sett sedan tidigare. Liksom med Q för den här tiden på året förra året hade jag lust att se något jag inte hade sett innan. Den mörka kristallen är titeln på svenska men för mig är detta alltså en okänd film, så jag känner bara till denna som The Dark Crystal.
Gjordes en serie för Netflix på senare år, som har fått väldigt positivt mottagande, men denna har jag heller inte tagit mig tiden till. Jag var inte alls bekant med Dark Crystal helt enkelt. Vi har haft specialutgåvan av originalfilmen här på DVD i åratal, om inte årtionden, men detta är alltså första gången jag snurrar igång skivan i spelaren. Det är en rätt fräck utgåva annars, titta bara på de här skivorna liksom. Mm, sånt här inklusive massor med bonusmaterial får man inte genom sumpiga strömningtjänster minsann.
Okej, filmen snurrar igång då och genast är det snack om Kristallen som sprack, raser som uppstod, stridigheter dem emellan, världens förfall... En massa snack är det. Skeksisarna är kort sagt de onda samt de mest minnesvärda i hela filmen med sina hårda förvridna kroppar och viljor som det kallas. Shit alltså. Världsbygget här går minsann inte av för hackor. Filmen slänger in en direkt och bakgrundshistorien är väldigt matig, väldigt köttig, mycket kött på benen här alltså. Vilket är mer än man kan säga om Skeksisarna...
Berättelsen kretsar alltså kring Kristallen, inte bara vilken kristall som helst utan DEN stora. För tusen år sedan sprack tydligen Kristallen låter berättarrösten oss veta och allting gick åt fanders med denna värld. Skeksisarna har sedan dess haft kontrollen över Kristallens slott och vad som kom att bli den mörka Kristallen när en skärva gick förlorad. Hm... Så här i backspegeln så kan jag inte låta bli att tänka att bakgrundsstoryn låter för fanken mer intressant än vad som följer därefter. Nåväl. När berättelsen drar igång på riktigt har ett helt årtusende alltså hunnit passera och världen är i ruiner. Den mörka Kristallen ger tydligen Skeksisarna sådan makt på något sätt. Makt som de själviskt missbrukar. Det är bara tio kvar av de onda Skeksisarna och det är likaså bara tio kvar av de goda Mystikernas... Utdöende raser. Och allt det här förmedlas under de fem första minuterna av hela filmen. Snacka om en tung start! Detta var en barnfilm?
Mardrömsbränsle
Ja, det var trots allt 80-tal.
Hjälten i sagan heter Jen och är av en helt annan ras, Gelfling. Det finns alltså andra raser i den här världen. Jen ser märkbart mycket mer mänsklig ut än både Mystikerna och Skeksisarna som är mer fågellika. Detta gör att han också är mycket mer creepy. Onda dockan typ. Vilket säkerligen inte var meningen men så är det faktiskt.
Sedan har vi hela biten om en profetia, Jen måste hitta kristallskärvan och göra den stora Kristallen hel innan de tre solarna möts bla, bla, bla. Fantasy och äventyr var det här, ja. Något man kunde ha sett i ett Final Fantasy av pixelsorten från 80-tal och tidigt 90-tal.
Varelserna i den här filmen är dessutom verkligen läbbiga. Vissa är helt vidriga och definitivt skrämmande för de små barnen. Dark Crystal är dark fantasy med betoning på DARK alltså. Men det var ändå en barnfilm, för att 80-talet var en sådan härlig tid.
Chamberlain gillar jag. Han är en av skurkarna och han är som Starscream. Just denna karaktär kände jag faktiskt redan till av någon anledning konstigt nog, trots att jag egentligen inte alls var bekant med Dark Crystal sedan tidigare... Jag minns inte exakt från vilket sammanhang, om jag kanske hade sett åtminstone någon scen med honom tidigare eller vad.
Filmen börjar med att den onde kejsaren dör, och Chamberlain vill leda, samtidigt som den gamle vise dör för den goda sidan, vilket triggar igång händelserna som följer. En sak ska sägas och det är att filmfan sannerligen är stämningsfull... Med passande storslagen och äventyrligt musik därtill. Musiken komponerades av Trevor Jones som tidigare gjorde musiken till Excalibur och Time Bandits, också i fantasy-genrerna. Detta var ingen billig produktion. Detta är en storfilm, men med dockor då.
Att detta är som mupparna, och inte stop motion-animerat, innebär såklart att dockornas rörelser är mycket mer flytande. Inte alls hackiga. Dockorna ser jävligt bra ut. Alla utom just Jen dock som är huvudpersonen, som de tvunget skulle ha med mer mänskliga drag för ansiktet och så. Nåja.
Men Jen är nog inte bara en docka. Det är nog en liten person i kostym också, åtminstone i vissa scener. Som när man ser honom snabbt bakifrån, springandes iväg och sånt.
Jen har inre monolog förresten... Man hör hans tankar alltså. Som om det här vore film noir med Humphrey Bogart eller något. Okej då, varför inte.
Jen ger sig hur som helst ut på sin quest. Först ska han hitta dit, sedan prata med den, få veta det osv. Det känns precis som något ur ett gammalt japanskt konsol-rollspel fast dessa skulle inte slå igenom förrän först några år senare i och med Dragon Quest.
Våra hjältar
Podlings är ännu en annan ras i den här världen.
Många läskiga varelser och miljöer finnes här. Även de som nog inte skulle se läskiga ut gör ändå det. Och en till Gelfling råkar Jen stöta på förresten, en brud såklart. Hon ser lite mindre creepy ut i ansiktet än grabben. Kira heter hon.
De onda fåglarna förslavar också andra raser, då fattar man att de är onda. För om de bara hade skött sig själva i sitt ödsliga slott, vem bryr sig liksom..? Men som det är nu så fattar man. Och de sätter djur i burar med. Då vet man att de är rediga skurkar. Det och att de också är skyldiga till folkmord och sådant... En barnfilm var det här alltså!
Ett kryp vid namn Garthim är boss för en ras underhuggare. Skekses kallas de och skrämde likaså alldeles säkert skiten ur små barn när det begav sig.
Gelflingarna måste alltså ta sin lilla skärva till den stora mörka Kristallen och göra den hel igen. Kung Koopas plan i Super Mario Bros-filmen från 1993 någon? Storyn är intressant nog för att, ja, hålla ens intresse uppe. Åtminstone den första halvan...
Halvvägs in tappar filmen tempo lite tycker jag. En dockfilm av det här slaget kommer trots allt med sina begränsningar. Det är mestadels ganska långsamma scener. Vilket väl är vettigt för att, ja... Dockor kan ju inte göra snurrsparkar och bakåtvolter direkt. De relativt få och sparsamma actionscenerna lämnar därmed en del att önska, milt uttryckt.
En del dockor är bättre än andra. Många bakgrundskaraktärer är uppenbarligen simplare skapelser och ibland ser det verkligen ut som att man tittar på mupparna. Mest tydligt blir detta i scenen i baren, som är ganska lång så man hinner verkligen lägga märke till det också. Alla dessa muppar är långt, långt ifrån nivån på fågelskurkarna.
Men på det stora hela så var det här ändå... Intressant. Man förstår ju att detta blev en kultfilm. Ungefär vad jag förväntade mig i slutändan. Ingen positiv överraskning då men jag blev åtminstone inte besviken heller. Mycket, mycket bättre än fjolårets fiasko som var Q med han Kill Bill. Jag är i alla fall glad att äntligen ha sett den här.
Filmen känns däremot lite lång till slut, trots att den är bara strax över en och en halv timme. Den kunde kanske ha trimmats med en 10-15 minuter?
Sista halvtimmen bjuder dock på en och annan twist som man kanske inte såg komma om man inte tänkte mer på det, som återkopplar till början på ett fiffigt sätt. Man får en liten aha-upplevelse. Okej, inte illa. Jag nappar. Jag ska inte spoila vad det är men storyn plockar alltså upp sig lite fram mot sista akten. Alldeles lagom intressant.
Det mest intressanta i hela filmen är dock fågelskurkarna kontra de visa Mystikerna. Jag önskar att man hade sett mer av detta. Större delen av handlingen följer vi Gelflingarna på deras äventyr. Jag hade önskat en central konflikt mellan fågelskurkarna och de snälla fåglarna. Mystikerna är faktiskt knappt med i storyn!
På det stora hela är filmen ändå bra för vad den är. Och ett litet plus i kanten för själva genren, för jag har då aldrig tidigare sett en dockfilm som varit på fullaste allvar och inte inte en komedi som mupparna. Detta är en bra film alltså. Slutbetyget landar därmed på tre av fem, dvs bra.
Betyg: Tre av fem mörka kristaller. En bra film för vad det är.
|
