Originaltitel: The Mask of Zorro
Produktionsår: 1998
Längd: 132 minuter
Genre: Action, äventyr
Land: USA
Regissör: Martin Campbell
Skådisar: Antonio Banderas, Anthony Hopkins, Catherine Zeta-Jones
Handlingen i ett nötskal:
Året är 1821 i den spanska provinsen Kalifornien. Det går inte så bra för Spanien som måste dra sig ur området. Den korrupte guvenören Don Rafael Montero har dock en pågående fejd med folkets förkämpe, den maskerade hämnaren Zorro, som likt just en räv alltjämt lyckats undkomma honom. En sista komplott av Don Rafael ser ut att vara slutet för Zorro...
Zista filmen att plockas ur hyllan för det här året är en helt ny tagning på den gamle räven som inspirerade detektivserierna med han fladdermusmannen...
Och jo, så mycket har Batmans "skapare" Bob Kane, som annars mer än gärna tog äran för vad andra hade åstadkommit, t o m själv medgivit. Närmare bestmämt att Batman var i mångt och mycket baserad på Zorro och Lee Falks Fantomen som för övrigt debuterade 1936, tre år innan Batman, typ som en korsning mellan de två karaktärerna.
Batman är en hämnare med hemlig identitet. Som Zorro och Fantomen. Den senare blev en maskerad hämnare efter att hans far dödades av pirater. Batman blev en maskerad hämnare efter att hans föräldrar dödades av en rånare.
Batman har en egen grotta, en sk fladdermusgrotta. Fantomen har sin dödskallegrotta och Zorro har sin rävgrotta. Bruce Wayne tillhör överklassen i sin civila identitet och har en butler som känner till hans hemlighet och hjälper honom. Precis som Zorro. Batman svingar sig mellan byggnader med hjälp av rep. Zorro gör detta med hjälp av sin piska. Zorro använder även pistol som vapen, Fantomen med för den delen, och Batman likaså från början. Om man känner till Zorro och Fantomen så lägger man märke till dessa och flera andra likheter. Men nu ska hela den här texten inte handla om hur mycket Batman är som Zorro och Fantomen...
Zorro själv skapades år 1919 av kiosklitteraturförfattaren Johnston McCulley och debuterade i romanen The Curse of Capistrano som ursprungligen publicerades som följetong i en veckotidning. Berättelsen adapterades till film i Zorros märke, The Mark of Zorro, 1920 till stor framgång. Sedan dess har det blivit många, många fler berättelser om Zorro av både Johnston McCulley och andra författare. Många, många filmer följde också under 1920, 30, 40, 50, 60- och 70-talen fram t o m den ökända parodifilmen Zorro, The Gay Blade 1981. Många TV-serier, däribland tecknade sådana, gjordes också och fortsatte att göras in på 1980- och 90-talen, men efter The Gay Blade blev det ingen mer Zorro på stora duken förrän 1998 och Zorro - Den maskerade hämnaren, just den här filmen som jag plockade ur hyllan för att skriva om inför dagens datum alltså... Denna nya rulle blev relativt framgångsrik på biograferna som så småningom ledde till en direkt uppföljare och Zorros populärkulturella historia slutade inte där heller. Nya TV-serier, inklusive diverse tecknade produktioner, fortsatte att göras långt in på 00- och 10-talen, ännu mer är planerat nu in på 20-talet och det har också gjorts serietidningar, teaterpjäser och musikaler, radioteater och annat därtill med Zorro.
Men med risk för att det här ska förvandlas till ett fucking Zorro-retrospektiv så sätter jag dock punkt för allt det där nu och går vidare in på själva filmen som det här egentligen ska handla om.
Zorro - Den maskerade hämnaren är i regi av Martin Campbell som strax innan gjorde GoldenEye. Ja, strax innan i filmmakarår då... En känd regissör bland Bond-fans då han senare även gjorde Casino Royal och båda dessa rullar anses allmänt vara väldigt lyckade nystarter av filmserien. Precis så som just den här Zorro-filmen sägs vara en väldigt lyckad ny tagning på den klassiska karaktären och jag håller helt med om detta. Skådespelarna går heller inte av för hackor här.
Antontio Banderas var väl för engelskspråkiga tittare mest känd för Desperado vid den här tiden men hade också en lång filmkarriär i Spanien innan.
Catherine Zeta-Jones var ny i branschen på 90-talet och innan Zorro mest känd för en mindre roll i Fantomen-kalkonrullen från 1996, den med Billy Zane, men har sedan dess såklart haft en lång och framgångsrik karriär.
Och legendariske Anthony "Hannibal" Hopkins behöver väl ingen närmare presentation?
Stuart Wilson som Don Rafael är dock också värd att nämnas som inte helt osympatisk skurk och inte minst Matt Letscher som kapten Harrison Love som verkligen skiner i rollen som den kallblodiga underhuggaren.
En garde!
Det blev allt en till svärdsvingarfilm för mig efter förra månadens Yojimbo - Livvakten. Då såg vi även Blade däremellan, en familjefilmkväll innan Halloween, och var nära att se Highlander samma kväll. Ja, jo, av någon anledning så snöade jag visst in på svärdsvingarfilmer denna höst. Inte bara såklart skall dock medges men ändå. Zorro kommer såklart inte i närheten av Yojimbo men det är en bra film och, kanske föga förvånande, bättre än Highlander och Blade i alla fall då den är faktiskt bra på riktigt också och inte bara som ett mer eller mindre skyldigt nöje.
Storyn börjar i Kalifornien år 1821 och filmen rullar, eller snarare snurrar i mitt fall då, igång som något från 1930-talet eller nåt. Vilket alldeles säkert var en högst medveten vink till de gamla svartvita Zorro-rullarna från just den tiden. Mycket bra setup här. Vi börjar med Sir Anthony Hopkins som Don Diego de la Vega tillika Zorro. Efter en minst sagt händelsefylld inledning gör filmen en Batman Beyond och tar vid 20 år senare. Vi får nu följa Antonio Banderas som Alejandro Murrieta som kommer att tränas av Hopins Don Diego till att bli hans efterträdare. En ny yngre Zorro som tar upp masken och manteln. Som i Batman Beyond alltså. Men då den serien sändes först 1999, året efter den här filmen, så är det väl rättare sagt Batman Beyond som gör en Zorro - Den maskerade hämnaren! Batman upphör mao aldrig att ta efter Zorro, ho, ho, ho...
Något som direkt slår en och därtill stannar med en långt efter man sett filmen är vad man också hört av den. Musiken alltså... Det är kort sagt jävligt bra musik av James Horner, en kompositör som för övrigt redan fått mina komplimanger då Willow plockades ur hyllan tidigare i år. Musiken karln komponerade för Zorro är hur som helst riktigt fin och jag har helt ärligt nynnat på låtar ur filmen hela veckan lång (jag renskriver detta helgen efter att ha sett om filmen förresten).
Att Zorro anno 1998 är en alltigenom välgjord film märker man direkt. Den är mycket fint filmad med snygg scenografi, ljuv musik. välkoreograferade svärdstrider, bra tempo, bra skådisar, bra story... En alltigenom bra film alltså. Och alla gillar väl också Zorro som hjälte? Med hatten, masken, kappan, svärdet, piskan och hästen är han ju en av vår tids mest klassiska och omtyckta hjältefigurer. En hjälte för alla åldrar också.
Jag brukade titta på den gamla svartvita Zorro-serien på TV med min mormor när jag var liten, den från 50-talet med Guy Williams som Zorro, så jag har en del nostalgi för karaktären och hade det redan då på 90-talet när denna film var ny. Nu har jag dessutom lite nostalgi för filmen i sig då den trots allt är 25 år gammal i år så nu blir jag liksom nostalgisk för den tiden då jag var nostalgisk för Zorro när jag först såg den här filmen förrförrförra årtiondet. Nostalgi på metanivå typ... Kan man kalla det metanostalgi?
Men det är ju inte bara nostalgin som talar till mig. Filmen är som sagt bra på riktigt och ska ju ha sitt rättmätiga beröm. Det är mycket som görs rätt, rätt och slätt.
Det är t ex bra flyt från scen till scen. Mycket bra t o m. Det är bra manus, bra regi, bra dialog, bra skådespel, bra stunts och hela köret. Striderna och actionscenerna i allmänhet är dessutom inte bara snyggt koreograferade men också fantasifulla och lekfulla. Detta är en underhållande film med den rätta matinékänslan.
Här finns viss historisk kontext med. Filmen är inte en helt och hållet påhittad historia, bara väldigt, väldigt förskönad. General Santa Anna, en central figur i storyn även om han bara omnämns i filmen, var en verklig person som levde 1794-1876 och var Mexikos president elva gånger under sin livstid.
Kapten Harrison Love var en verklig person som levde 1810-1868, tjänstgjorde just i Kalifornien och känd för att han dödad den verklige Joaquin Murrieta, som är Alejandros bror i filmen.
Den trefingrade Jack, som har en mindre roll i filmen, var en verklig bandit, verksam i Kalifornien på 1850-talet. Enligt uppgifter ska soldater ledda av kapten Love ha stött på en grupp banditer sommaren 1853 då både trefingrade Jack och Joaquin Murrieta ska ha dödats, ungefär så som i filmen.
Och Zorro själv ska tydligen vara baserad på just den verklige Joaquin Murrieta, som var något av Mexikos egen Robin Hood. Och spoiler-varning typ men Joaquin är också namnet på den andre Zorros nyfödde son i den här filmen med antydningen att han måhända någon dag kommer att bära masken liksom Alejandro efterträdde Don Diego som Zorro. Fiffigt.
Mums.
Den här filmen har alltså gott om kött på benen. Den bjuder på ett gott skrovmål för den som uppskattar bra film. Här finner man spänning, intriger, en gnutta humor och en fängslande nog historia om hämnd och kärlek. Kan man kalla detta en romantisk film också? Visst. En romantisk äventyrsfilm. Catherine Zeta-Jones spelar bl a kärleksintresset och den berömda scenen mellan henne och Banderas som slutar med henne nästan näck är sannerligen kryddig. Att den säkerligen hade kallats "problematisk" av somliga tröttsamma individer i dagens vansinniga PK-klimat gör den såklart bara ännu bättre nu för tiden. Zeta-Jones är naturligtvis het som fan och Banderas är allt en stilig djävul. Han får verkligen till det med kroppsspråket och blickarna. Och hon får också visa vad hon går för med en klinga i hand. Kanon. Som han också avfyrar. Hopp och lek alltså. Filmen är stämningsfull och hyfsat känslosam och allvarlig men också lekfull och rolig.
Zorro - Den maskerade hämnaren är allt som allt en gammal hederlig film. En sådan som man blir glad av att se.
Det är i stort sett en sk swashbuckler-film, för vilket det inte riktigt finns någon motsvarande term på svenska annat än det intetsägande äventyrsfilm vilket ju kan innebära väldigt mycket annat också. Mest direkta raka översättningen av swashbuckler vore väl svärdslag, eller sving, och sköldare. Filmen fångar den rätta kavalleristandan eller vad man än kallar det. Man vet det när man ser det liksom.
Filmen vet när den bör bromsa in också, utan att tappa tempo dock.
Den är över två timmar lång men första timmen flyger verkligen förbi, utan att kännas stressad för den delen, och den andra timmen är minst lika spännande. Filmen håller tittaren engagerad från början till slut, trots en så pass lång speltid. Fartfyllda scener varvas sömlöst med mer stillastående och snackiga bitar likaså allvar sömlöst varvas med välavvägd humor. En välbalanserad film alltså... På det stora hela så är det här inte någon billig eller dum actionfilm. Det är väl ingen direkt djup film heller. Den har ingen djupare mening bortom att vara en välgjord äventyrsfilm men det känns så upplyftande att en film inte behöver vara helt ogenomtänkt bara för det. Zorro här bjuder på ett underhållande matinéäventyr och ibland räcker det gott så.
Dagens ungdom kanske inte vet exakt varför Anotnio Banderas är Mästerkatten i stövlar förresten, Puss in Boots alltså. Det är ju för att han först var Zorro i just den här filmen och den direkta uppföljaren på denna och Puss från Shrek är i mångt och mycket en parodi på detta. Det är synd att de aldrig gjorde en trea, även om tvåan inte var i närheten lika bra och på tok för tramsig. Nåväl.
Hopkins är utmärkt som den gamle räven och mentorn. Banderas är utmärkt som den unge hetlevrade hjälten. Zeta-Jones är utmärkt som den unga heta damen som ej är i nöd. Det är bra personkemi mellan Hopkins och Banderas, mellan Banderas och Zeta-Jones samt mellan Zeta-Jones och Hopkins. Bra kemi all around alltså. Och alla andra skådisar gör också ett bra jobb i sina roller. T o m hästarna.
Glöm biljakter förresten för här har vi hästjakter! En riktigt bra jaktscen med hästar livar upp föreställningen under den sista halvtimmen eller så. Och då återstår fortfarande hela slutakten! Här är en random observation på tal om inget förresten...
Mustaschen är också viktig för Zorro. Banderas har ansiktshår genom nästan hela filmen. Mer i början, mer ansat i slutet men alltid något. Så varför han är helt rensakad till slut, och på själva omslaget till filmen, kan man väl undra. Zorro borde ha åtminstone sin tunna lilla mustasch. Det är karaktäristiskt!
Jag är i alla fall glad att jag såg om denna. Det var ett bra val. Jag hade skoj. Det var länge sedan jag senast såg den här filmen, säkert mer än tio år vid det här laget, och jag hade nästan glömt bort hur välgjord den är.
Det är inte direkt en av mina favoritfilmer och ingen film som jag brukar se om men jag har ändå sett om den flera gånger, en gång med min mormor då jag köpte henne ett exemplar av samma utgåva som min egen på DVD i julklapp ett år, och jag har alltid tyckt bra om den.
När allt kommer omkring är detta visserligen inte mer än en bra äventyrsfilm, men det behöver ärligt talat inte vara något mer än det heller.
En mycket stabil trepoängare.
Betyg: Tre av fem Zorro-masker i maskeradabutiken. En bra film.
|
