Originaltitel: Under Siege
Produktionsår: 1992
Längd: 98 minuter
Genre: Action
Land: USA
Regissör: Andrew Davis
Skådisar: Steven Seagal, Tommy Lee Jones, Erika Eleniak, Gary Busey
Handlingen i ett nötskal:
Ett amerikanskt örlogsfartyg kapas av skurkar som planerar att slå mynt av affären. Och den enda personen som kan rädda dagen är skeppskocken som råkar vara Steven Seagal. Se Steven Seagal knappt prata men slåss med bara nävarna, slåss med kniv, kasta kniv, skjuta, spränga och också såga då alfahanen befinner sig... Under belägring. Dumm, dumm, duuumm!
Vi går från filmer om spel över till Under belägring med Steven Seagal som makalös tuffing. Och fastän hans namn, i sann divaanda, var det enda som framgick med stora bokstäver på filmpostern, och samma med DVD-omslaget, så är denna mest märkbart och nämnvärt även med Tommy Lee Jones som hipp skurk och Erika Eleniak som visar tuttarna. Året var 1992. Kul tider.
I grund och botten är det alltså en actionfilm med Steven Seagal. Ja, vad annars skulle det vara med honom inblandad? Under belägring sticker dock ut lite då den känns mycket mer som en riktig film än Seagals alla andra. Det är lätt hans bästa film med andra ord, hans lustiga lilla biroll i Robert Rodriguez Machete med Danny Trejo i huvudrollen ej inräknat. Vissa skulle t o m argumentera för att detta är Seagals enda ens någorlunda bra film, återigen ej räknat med Machete då som ju knappast var HANS film heller. Under belägring är i alla fall defintitivt den mest påkostade av alla Seagals filmer sett till produktionsvärdet. Och förmodligen den minst dumma sett till manus och sånt.
Erika Eleniak var mest känd från Playboy och Baywatch på den här tiden, men detta var faktiskt inte hennes första roll i en storfilm. Tio år tidigare hade hon en biroll i E.T. och hon hade också en mindre roll i nyinspelningen av The Blob 1988.
Och Tommy Lee Jones, som strax innan medverkade i JFK och sedan dess är kanske mest känd för rollen som den som jagar i såväl Jagad och U.S. Marshals som Men in Black-filmerna, behöver väl egentligen ingen närmare presentation?
Vi återser även Gary Busey som man på den tiden hade sett i bl a den första Dödligt vapen och den andra Predator-filmen samt Colm Meaney, mest känd från Star Trek: The Next Generation.
Året därpå gjorde regissören Andrew Davis långfilmadaptionen av den nyss nämnda Jagad (ursprungligen en TV-serie från 60-talet som jag faktiskt följde till och från sent om nätterna på 90-talet), med Harrison Ford i rollen som den jagade där Tommy Lee Jones likaså spelar mot huvudpersonen.
Seagal själv hade inte varit med i så många filmer innan Under belägring. Och efter denna har det blivit mest skitfilmer, däribland den direkta uppföljaren Under belägring 2: Den på ett tåg.
Sedan 1998 har det varit nästan uteslutande direkt-till-videofilmer för Seagal. Fan, t o m kring JCVD skulle man kunna få ihop en relativt respektabel topp-5 hyfsat sevärda filmer. Inte Seagal. Han var sämst. Och han blev bara sämre med åren. Här i Under belägring spelar Seagal en tuff och kaxig typ. Vilket typ är den enda rollen han någonsin spelat. Det blir ju nästan komiskt alltså. Nästan parodiskt. Seagals "karaktär" är inte som Rambo eller John McClane som båda faktiskt är såväl fysiskt som psykiskt sårbara. Seagal har inga svagheter. Han är bara bäst i allt han gör. Med en sådan träig och tråkig protagonist så är det väl inte alls undra på att Tommy Lee Jones stjäl hela showen som karismatisk och kreativ antagonist. Garey Busey som nästhögsta hönset är dock också bra i skurkrollen.
Erika Eleniak agerar mest ögongodis men t o m hon får in minst en lyckad snärtig replik. Hennes karaktär var förresten Miss Juli 1989 i Playboy. Och skojfriskt nog så var Eleniak faktiskt Miss Juli 1989 i verkligheten också.
Tommy Lee Jones stjäl föreställningen och får t o m sin löjliga utstyrsel att funka.
Tommy Lee Jones karaktär spelar en gammal tokhippie typ, men är alltså inte så tokig egentligen, och levererar sina repliker med sådan naturlig och lekfull elegans att man vill bara se och höra mer av honom. Han utstrålar märkbart mycket mer karisma och närvaro än den sk "huvudpersonen" i storyn. Han är helt enkelt härligt vrickad i skurkrollen och helt klart filmens höjdpunkt. Och hans namn framgick alltså inte ens på filmpostern. Ja, vad ska man säga? På tal om snack så är det mycket militärjargong man får höra i den här filmen. Teknobabbel typ... Och det så till den grad att det faktiskt blir märkbart. När allt kommer omkring är dock premissen simpel nog. För att ja, Under belägring är i princip mycket riktigt som Die Hard på ett fartyg. Det är typ den stämpeln filmen fått och det stämmer bra. Fartyget i fråga är USS Missouri och det var också ett riktigt slagskepp i den amerikanska flottan på den tiden. Storyn i filmen sammanfaller dessutom med den livs verkliga avvecklingen av det gamla slagskeppet som ägde rum 1992.
Viss förankring i verkligheten är det alltså och fastän större delen av filmen enligt uppgift spelades in ombord på museifartyget USS Alabama så ser man en hel del av den verkliga Missouri också, om än i wide shots av hela fartyget utifrån. Dessutom syns gamle president Bush i rutan, filmad under ett riktigt tal karln gav 1991. Och inte George W. Bush då, utan George H.W. Bush. Eller bara George Bush som han kallades. Just det, den var på den tiden fortfarande.
Det var en simplare tid också. En tid då en actionfilm som Under belägring lätt kunde gå hem hos folket.
Inget övernaturligt, ingen science fiction, inga superkrafter och inga spektakulära set pieces eller välkorrigerade stunts.
Det räckte liksom att man fick se klumpiga slagsmål, slentriansk skottlossning,
några explosioner och en pytteliten skymt av jättestora tuttar. Släng in en dos typiska svordomar och vi har oss själva en film gott folk!
Tommy Lee Jones och till viss del även Gary Busey lyfter dock filmen. Det är egentligen de båda som gör den här värd att återkomma till i min mening. Och tydligen så är Tommy Lee Jones med mer än självaste Steven Seagal. Jones ska alltså ha mer skärmtid än den sk stjärnan i filmen. Vilket väl torde säga en hel del.
Ja, jävlar vad dålig skådis Seagal är alltså. Han funkar som bäst när han inte har några repliker. När han bara behöver sikta och skjuta, springa och skjuta, stå och skjuta, sitta och skjuta... Mycket skottlossning i den här filmen. Inte lika mycket slagsmål som i Seagals andra rullar dock. Men inte mig emot då jag egentligen finner Seagals fight-scener vara ganska trista. Vi får ett ganska gott knivslagsmål dock. Men sedan får vi ett ganska kasst sådant också.
Det är ganska dålig dialog för övrigt. Alla högt rankade officerare känner såklart till Steven Seagal och kan gå i god för hur förträflig han är. Han är den bästa. Snark.
Erika Eleniak agerar framför allt ögongodis men hon får jobbet gjort i alla fall.
Seagals rollfigur är kort sagt tråkig och ointressant. Det beror nog till stor del på skådisen själv.
Jämte honom framstår t o m Eleniak som en bra skådis. För fastän hennes framträdande är inte så mycket bättre så får hon ändå till det ibland. Hon säger sig t ex stödja jämställdhet, när det är till hennes fördel. Men inte annars, som när hon förväntas bära på saker. Underbart. Helt klockrent. Dels så är det ju kul för att det ligger sanning i det men hon säger det också på ett sådant sätt att det funkar liksom. Hon får till det alltså. Seagal verkar däremot kämpa med varenda bit av dialog han har. I en scen när han säger åt en vakt att ta ut hans pajer ur ugnen så vet man inte om han menar allvar eller om det är menat som ett skämt. Han levererar sina repliker så träigt att man vet inte... Många scener med Seagal är annars helt i det tysta. Det är bakgrundsmusik men han säger inget och ingen annan pratar heller. Ganska utdragna scener där man bara ser honom göra imponerande saker, MacGyver style, eller vara ninja. Man fattar ju varför han inte har mer repliker och det var nog för filmens bästa också men ändå. Det är ändå något som man liksom lägger märke till. Som elefanten i rummet.
Under belägring är åtminstone inte bara ett av Seagals egna egoprojekt. Hans karaktär i den här filmen är inte till hundra procent osårbar eller oövervinnelig. Han skadas faktiskt lite ytligt och utan viss hjälp kan man också förmoda att han kanske hade åkt dit. En av småskurkarna heter förresten Luigi. Kul. Också, en nordkoreansk ubåt. Varför inte.
Filmen är inte hela en timme och fyrtio minuter lång, ganska exakt en och trettiofem utan eftertexterna. Det är inte mycket story och inte mycket dialog utan mest action men ändå känns den lite utdragen. Ganska exakt runt en timme och tjugo minuter så känns det som att filmfan börjar "overstay its welcome" så att säga. Då börjar den kännas tröttsam. Då började jag titta på klockan och önska att filmen var över.
Sedan sliter Seagal strupen av en man. Men vid det laget har man redan hunnit checka ut. Tja, halvt om halvt.
Vilka är alla jävla människor som joinar Seagals sällskap mot slutet av rullen? Hel jävla folksamling blir det ju.
Die Hard funkade förresten så bra för att Brue Willis såg helt förstörd ut i slutet av den filmen. Man köpte att han klarade det med en hårsmån liksom. Seagal är inte ens svettig. Seriöst alltså. Han är inte ens svettig.
Under belägring är en film som jag har sett många gånger, men mest på 90-talet då man ofta kunde fånga den på dumburken. Det är inte en film som har åldrats särskilt bra. Inte mycket under ytan här. Olikt andra actionrullar från den här eran, framför allt Die Hard som tvärtemot denna tycks ha blivit ännu bättre med åren, så känns Under belägring tom, ihålig liksom. Hade det inte varit för Tommy Lee Jones och Gary Busey så vore denna inte alls värd att återkomma till som sagt var. Nu är den dock ändå det, om än bara lite. Men shit, kan ni tänka er Tommy Lee Jones Billy vad han än heter från den här filmen som skurk gentemot John McClane? Ja, tänk bara, Under belägring som den är, med Tommy Lee Jones och Gary Busey som skurkar, samma miljö och samma plot men med John McClane som av någon anledning fann sig ombord istället för Steven Seagal? Även detta säger något förresten. Att man kallar Bruce Willis karaktär från Die Hard för John McClane, som hans karaktär heter i de filmerna, eftersom Bruce Willis ÄR John McClane i Die Hard. Steven Seagal är däremot fortfarande Steven Seagal i Under belägring. Detta är som redan inledningsvis nämnt lätt hans bästa film. Men han är också lätt det sämsta med den här filmen. Nåväl.
Filmfan nominerades faktiskt till två Oscars; för bästa ljud och bästa ljudredigering.
I slutändan en ganska dum actionfilm. Underhållande nog men håller inte måttet hela vägen. Skulle inte kalla detta en bra film alltså. Men en godkänd actionfilm är det i alla fall.
Betyg: Två av fem Playboy-kaniner. En dum men godkänd actionfilm.
|
