Originaltitel: X-Men: First Class
Produktionsår: 2011
Längd: 126 minuter
Genre: Action
Land: USA, Storbritannien
Regissör: Matthew Vaughn
Skådisar: James McAvoy, Michael Fassbender, Kevin Bacon, Jennifer Lawrence
Handlingen i ett nötskal: Kan kärnkraftsålderns gryning ha accelererat nästa steg i mänsklighetens evolution? De säger det. Det är det hippa 60-talet och så kallade mutanter, människor födda med övernaturliga förmågor, börjar visa sig i allt större utsträckning. En del vill bara väl, en del vill inte alls göra väsen av sig utan bara passa in och en del vill göra världen sin egen.
Back to school? Ja, det är väl tillbaka till skolan nu eller snart för vissa. En skolfilm vore kanske passande då med detta i åtanke. Hmm... Eller vad sägs om en X-Men-prequel bara för att den har "First Class" i titeln? Japp, det kör vi på. Det blir bra. Som titeln antyder är detta alltså en prequel till den ursprungliga X-Men-spelfilmtrilogin från Fox från åren 2000-2006. Detta är dock inte den fjärde filmen i serien och faktiskt inte ens den första prequel-filmen, då X-Men Origins: Wolverine kom ut 2009. Den där filmen mottogs dock inte väl och blev därmed inte början på något nytt som Fox nog hade hoppats på. Den här filmen blev det däremot och den mottogs mycket väl. Och ja, jag kan förvisso sitta och ha kul med X-Men Origins: Wolverine men det är mest som ett lite skyldigt nöje. X-Men: First Class är däremot faktiskt bra på riktigt.
Av regissören av Stardust och Kick-Ass, även den baserad på en färgglad serietidning från Marvel förresten. Med musik av Henry Jackman, som tidigare hade arbetat med musiken till just Kick-Ass i regi av Matthew Vaughn och senare bidragit med musik till filmer som Röjar-Ralf, Big Hero 6, de senare Captain America-filmerna, de senare Jumanji-filmerna med mera. Gott och blandat. Bra musik är det i alla fall. Kraftfull.
Filmen börjar också kraftfullt nog i Auschwitz år 1944... Det är en scen man minns rakt av ur den allra första X-Men-filmen från år 2000. Här bygger de dock ut detta. Vi får se vad som egentligen hände därefter alltså. Filmen är väldigt mycket en origin story ur en annan infallsvinkel efter misslyckade X-Men Origins: Wolverine. Det är också en av de få X-Men-filmerna där Wolvie inte alls är i fokus. Från början var det tänkt som en origin story för Magneto. Titeln skulle t o m vara X-Men Origins: Magneto. Detta ändrades till fokus på hur hela X-Men började men delar av den först tänkta ploten behölls tydligen och man märker det då mycket handlar specifikt om Magneto.
Kevin Bacon är annars mycket bra som skurken, Sebastian Shaw, som serietidningsläsare säkert känner igen. McAvoy och Fassbender som de unga versionerna av professor Charles Xavier och Erik Lehnsherr innan han ens blir Magneto är också fullkomliga fullträffar båda två. Ja, verkligen mitt i prick med castingen där.
Mitt enda egentliga klagomål är Jennifer Lawrence som unga Mystique. Lawrence är inte särskilt bra i rollen helt enkelt. Och hon kom bara att bli märkbart mycket sämre och allmänt drygare i alla de efterföljande filmer där hon skohornades in av ingen annan anledning än att skådisen var poppis bland de unga och dumma. Men hon är åtminstone så att säga "serverbar" i den här delen och har tacksamt nog inte någon stor roll heller.
January Jones av Mad Men fame har annars fått mycket skit för sin gestaltning av Emma Frost här men jag tycker att den kritiken är obefogad. Jones har bara en biroll som Frost, även känd som White Queen, och hon får jobbet gjort även om rollen till stor del faktiskt är att bara vara ögongodis.
Rosa Byrne som spelar Moira MacTaggert funkar också bra och är mer än bara ögongodis, även när hon svansar runt i bara underkläderna. Tummen upp för henne med. Vi får även stifta bekantskap med flera andra gamla favoritkaraktärer från serietidningarna som tidigare inte varit med på film. Mest nämnvärt Banshee, Cyclops brorsa Havok samt Azazel och Riptide bland skurkarna.
Pattar?
Storyn har den livs verkliga Kubakrisen som backdrop och spelar gärna upp att det hela utspelar sig på hippa 60-talet. Hellfire Club med Shaw och Frost i spetsen agerar skurkarna. Det funkar. Allt funkar. Filmen tar oss runt världen. Vi landar i Kuba via Schweiz, Argentina osv, och sedan bara ett kort återbesök i USA också såklart, och en sak som jag verkligen uppskattar är att när de pratar tyska bland tyskar så pratar skådisarna verkligen tyska, inte engelska som de låtsas är tyska, när de pratar franska så pratar de verkligen franska, inte engelska som de låtsas är franska osv. Detta tackar jag för. Det känns mer som en riktig film då.
Storyn är stämningsfull och det är mycket på gång. Många bollar i luften samtidigt. Drama, action, en bit humor... Men allt är verkligen välbalanserat.
Vi snackar välkorrigerade actionscener, bra effekter och inga jävla fjantiga MCU-skämt som förstör all spänning då detta var gamla hederliga 20th Century Fox innan de sålde ut sig till den mörka sidan. Den humorn som finns här är sparsam och välplacerad och kommer inte på bekostnad av allvarliga scener. Kanske för att det här är egentligen ingen film för småbarn. Den är lite mer mogen än så.
Nicholas Hoult, Om en pojke-pojken som vuxen, funkar också bra som Beast och filmen både visar honom innan han var blå och förklarar hur han blev blå på ett sätt som jag tror funkar för dem som bara sett de tidigare filmerna.
Hela den här filmen funkar väldigt bra som en prequel till de ursprungliga tre filmerna. Inga contradictions, inga plot holes, utan tvärt om mycket som fyller in luckorna. Det är mycket som funkar mycket bra i den här filmen helt enkelt. Ja, t o m montagen då de letar upp nya mutanter är bra och jag
brukar inte gilla montager i filmer. Också: Bäst cameo ever.
Allt som allt är X-Men: First Class en stämmningsfull och underhållande film. Det är också ett barn av en nu förgången era. En tid när den här sortens filmer fortfarande kunde vara filmer och inte endast produkter på ett löpande band och delar av så kallade, tvi, "cinematiska" universum.
Det är så här superhjälteserietidningsfilmer borde vara. Ja, det är en del i en filmserie. Men det funkar alldeles utmärkt som en fristående film. Man behöver inte ha sett en enda tidigare film för att uppskatta denna och få ut en hel story från början till slut. De kunde också gott och väl ha satt punkt här. Så som denna slutar så leder den både perfekt in i filmerna från 00-talet och avrundar även berättelsen på ett sådant sätt att det behövdes inga uppföljare. Den knyter ihop alla lösa trådar. Så detta är en del i en hel filmserie men också alldeles utmärkt som en enskild film betraktad. Tänka sig.
Jag såg X-Men: First Class på bio när den var ny och var som man säger helt blown away över hur oerhört väl de lyckades med en spelfilm baserad på en färglad amerikansk superhjälteserietidning från 60-talet. Köpte den på DVD så fort tillfälle gavs och tyckte lika mycket om den. Har sett om den flera gånger sedan dess och alltid tyckt lika mycket om den. Och föga förvånande tyckte jag minst lika mycket om den nu också.
Något som jag lade märkte till nu, som i något som jag inte kan minnas att jag reagerat på tidigare, är förresten att här förekommer en del scener där skärmen delas upp i rutor likt serietidningsrutor. Som i Ang Lees Hulk. Tillskillnad från i den filmen så används det dock sparsamt här och sticker inte alls ut som en öm tumme. Och faktum är att jag alltså inte ens kom ihåg detta förrän jag nu såg om filmen för denna text. Så att t o m detta lyckades de minsann få till helt rätt i den här filmen. Så en liten eloge för det med.
Patt?
X-Men: First Class är en fartfylld film men med mycket kött på benen också. Det är inte bara action och non-stop fart utan scener med dialog, scener med känslor och scener som får andas. Och inget jävla MCU-trams.
Här är många starka scener, kraftfulla scener, känslomässiga scener, plus några smått riktigt roliga scener som klarar av att vara roliga utan att det hela går till överdrift. Allt som allt är det en väldigt underhållande film. Filmen är över två timmar lång men känns inte alls som det. Mycket bra flyt från scen till scen. Rullen är mycket bra klippt i allmänhet.
Filmen gör så mycket rätt. Den tar sig friheter, javisst, men helt logiska steg, som att förklara varför Beast är blå eller para ihop Mystique och Azazel utan att skriva något på näsan men bara det, för dem som sett X-Men 2 med Nightcrawler, är ju en glasklar hint. Också, blå tuttar. Och de får t o m de gula spandexkostymerna att funka.
Jag kan alltså rekommendera att man ser denna film. Det är bara beklagligt att den ska vara del av dumma Disneys äckliga strömningstjänst numera för detta, att man stödjer strömningstjänster i allmänhet och Disney i synnerhet, kan jag inte rekommendera... Så här är en idé. Köp filmen på gammal hederlig fysisk media. Och helst en utgåva från innan Disney tog över som man alldeles säkert fortfarande kan hitta fabriksnya exemplar av ute på ebay (det kan man, jag kollade nyss).
Nu har jag mest prisat filmen... För det är en bra film. Jag vet inte om jag riktigt vill gå så långt som att kalla den mycket bra dock... Och ärligt talat så är det ju väldigt få amerikanska superhjälteserietidningsfilmer som är bättre än "bara" bra, för det finns liksom en gräns för hur bra den sortens filmer kan vara och det går åt båda hållen, både hur skojsfriska de kan vara innan det bara blir löjligt (som väl framför allt de senaste årens MCU-skitfilmer från Disney) eller på hur stort allvar de kan ta sig själva innan det likaså blir löjligt (som Chris Nolans bajnödigt pretentiösa Batman-filmer). För i slutändan så handlar det om folk med närmast magiska superkrafter eller en snubbe som klär ut sig till fladdermus för att hoppa mellan hustak och slå busar på käften. Själva grundpremissen kommer liksom med en gräns för hur bra det egentligen kan bli. Och jag anser detta som gammal serietidningsläsare själv som utan att överdriva förmodligen har några tusen serietidningar packade undan, både svenskutgivna och amerikanska originalutgåvor samt samlingsalbum. Och jag klargör saken eftersom de som oftast verkar bli mest bestörta när man påtalar detta är komiskt nog inte ens serietidningsläsare själva utan bara relativt nya fans av endast filmerna som säkert inte ens såg den första Iron Man på bio när det begav sig. Jisses. Till dessa personer skulle jag vilja säga att det är kul att ni funnit en ny hobby och så men dessa filmatiseringar är knappast det bästa som hänt världen sedan skivad bröd liksom. Chilla.
First Class är dock en klassakt av god balansgång mellan skojfriskt och allvar och trots allt så bra att den är mer än bara bra, men ändå inte riktigt mycket bra. Mitt slutbetyg hamnar därmed däremellan. Mellan bra och mycket bra alltså. Ett starkt bra eller bra plus blir det. Vilket på en från ett till fem-skala översätts till tre och en halv av fem poäng.
Detta är helt seriöst en av de bästa amerikanska superhjälteserietidningsspelfilmadaptionerna någonsin.
Men det finns som sagt väldigt få filmer baserade på inte bara amerikanska serietidningar från framför allt Marvel eller DC (för då snackar vi ju sådant som A History of Violence och Road to Perdition också...), utan amerikanska superhjälteserietidningar som är bättre än "bara" bra, som jag hade delat ut fulla fyrpoängare för. Då snackar vi filmer som Logan, Joker, Deathpool, The Suicide Squad... Som alla råkar vara rated R som de säger. Mönstret är uppenbart. Några andra av mina personliga favoritfilmer i "genren" som dock inte är R och som jag "endast" hade gett tre av fem, men som alltså ändå hör till några av mina personliga favoritfilmer, är t ex Tim Burtons båda Batman-filmer med Michael Keaton, den första Iron Man och den första Guardians of the Galaxy. Och vet ni, X-Men: First Class hamnar också med på den toppen. Min personliga topp-10 filmer baserade på superhjältar från amerikanska serietidningar alltså. Så bra är denna. Släng in regissörens egen Kick-Ass också och toppen är komplett.
Betyg: Tre och ett halvt av fem X... På gränsen till mycket bra.
|
