Jag spinner vidare på den egna minnestråden från mina manga-memoarer och fokuserar nu på animé-delen. Vi går därmed tillbaka drygt två årtionden, till då allt från 80-talet fanns på VHS.
Länge trodde jag att Sailor Moon som i urminnes tider (närmare bestämt på 90-talet) gick på TV4 var min första sedda animé-titel. Numera inser jag dock att det nog är lite av en tolkningfråga. Beroende på hur en ser på saken var det snarare den fransk-japanska produktionen av Ulysses 31. Serien var en nytolkning av den klassiska Odysséen fast nu i det 31:a århundrandet, därav namnet "Ulysses 31" (Ulysses = Odysseus i Sverige). Här blandas med friska tag Odysséens grundmaterial med övrig grekisk- med även bl a egyptisk mytologi och som en knatte på, vad kan det ha varit egentligen, någonstans mellan 5-7 år, tyckte jag att det hela var stentufft minst sagt. Faktum är att jag fortfarande tycker att det är stentufft och numera ser jag dessutom ett värde i hur lärorik den här serien kan vara. Det är ett fullkomligt lysande koncept för att introducera de gamla mytologierna och lite litteraturhistoria för barn. Jag hade ett par avsnitt av Ulysses 31 på VHS som liten pojk och minns att denna fanns på hyrvideo i Sverige under det tidiga 90-talet. Fanns faktiskt en serietidning i Sverige också men den har jag bara sett omslaget på. Den som är intresserad av TV-serien kan numera köpa boxen med samtliga avsnitten (dock förutom det japanska pilotavsnittet dumt nog >_<) på DVD eller se hela serien helt gratis och helt lagligt på Jaroo. Rekommenderas varmt, inte minst för den sköna, tidstypiska intromusiken.
Den andra animé-titeln som jag kom i kontakt med behöver inte någon närmare presentation (eller jo, blir jag nu informerad av en viss vis kollega som påpekar att framförallt yngre läsare inte alls säkert känner till trollen i fråga!). Jag pratar såklart om Mumintrollen och I Mumindalen, den finsk-japanska tecknade TV-serien som producerades av TV Tokyo 1990-1991 och som såklart gick på Sveriges television då det begav sig. Detta var heller inte första gången man gjorde en animé-version av Mumintrollet men det var däremot, och är fortfarande, den mest populära av de animerade tolkningarna. Självklart har antikapitalistiska röster höjts i protest för att serien har bidragit till att "kommersialisera" det stackars Mumintrollet... Trams säger jag, som tyckte mycket bättre om den tecknade I Mumindalen än den gamla, läskiga stop motion-serien som mest gav mig mardrömmar som barn. Fast precis som med Ulysses 31 hade jag ju ingen aning som liten knatte att det ens fanns något som hette animé, än mindre att vad jag tittade på råkade vara det. Den första animén som jag såg medveten om att det var en animé var sålunda just Sailor Moon på TV4.
De flesta som har haft minsta intresse för manga och animé under 90-talet och början på 00-talet känner förmodligen till Sailor Moon, en rätt så typisk shojo-animé, "tecknad film för flickor" med andra ord. När serien väl
började visas på TV4 runt mitten på 90-talet var det dock ingen som reflekterade över sådant som målgrupper här i Sverige. Då var det ju bara så himla häftigt att en svensk kanal visade en helt äkta animé att man nästan smällde av. Med visst uppehåll i högstadiet följde jag Sailor Moon på helgmorgnarna från mellanstadiet upp till gymnasiet. Något senare in på 00-talet gick dessutom hela den svenska versionen av serien i repris och då spelade jag även in de flesta avsnitten. Ni vet, som man fortfarande kunde göra på den tiden... Bara stoppa in ett kassettband i "videon" och spela in vad som än gick på TV... Vad jag tyckte bäst om i Sailor Moon var hursomhelst de i mina ögon häftiga striderna. Det kändes verkligen som i ett typsikt japanskt rollspel där karaktären högt ropade ut namnet på en attack, t ex "Måntiara attack!" varpå en kort sekvensk följde där attacken utfördes på bästa uppstyltade sätt (och det var alltid samma sekvens som visades för varje specifika specialare)... Charmigt som tusan. Den svenska översättningen ska för övrigt tydligen vida överträffa den amerikanska lokaliseringen. Där avsnitten som gick på TV4 var trogna det japanska originalet ska den amerikanska versionen ha bytt ut hela musikstycken och gjort många andra klipp i serien. Tummen upp för gamla TV4! Allt som allt visade man hela den ursprungliga Sailor Moon samt "uppföljaren" Sailor Moon R (notera dock att serien aldrig bytte namn i Sverige).
Ovan T.V: Ulysses 31 var en fransk-japansk produktion som blandade framförallt grekisk mytologi med science fiction. Resultatet är precis lika häftigt som det låter. Idag kan du se den gratis och helt lagligt på Jaroo.
Ovan mitten: I Mumindalen är förmodligen den allra mest kända TV-serien om de galna Mumintrollen och hålls faktiskt som ansvarig för den sk "Muminboomen" på 90-talet. Däremot är det nog inte lika känt att det faktiskt var en animé.
Ovan T.H: TV4 visade hela Sailor Moon och Sailor Moon R oklippt och oförändrad, tillskillnad från jänkarna som bara inte kunde hålla fingrarna i styr utan ändrade allt från intriger och musikstycken och t o m klippte bort hela avsnitt!
Även om jag nu var medveten om vad animé var för något och tittade på Sailor Moon på fyran kan jag ändå inte påstå att jag var något fan av det hela. Jag hade liksom inte sett något annat. Genom välformulerade artiklar i Animé Express (som alltså fanns att läsa i tidningen Super PLAY) blev jag dock väldigt intresserad av framförallt den animerade versionen av Ghost in the Shell. Den hade dessutom gått på TV1000 men jag lyckades alltid missa den så sent som den spelades. Den gick för sjutton t o m EFTER "Tusen och en natt" (dvs porrfilmerna...) och jag lyckades aldrig hålla mig vaken fram till dess. Oftast somnade jag innan midnattsporren ens hade börjat. Året var nu 1997 och såväl mangan som animén hade även funnits tillgängliga sedan 1-2 år tillbaka i den lokala serietidningsaffären och liksom lockat mig att köpa någon av dem. Eftersom jag då inte var villig att lägga flera hundralappar på seriealbum blev det ju filmen som införskaffades med surt förvärvade veckopengar. Gamla hederliga VHS-kassetter kom den på, ett band med själva filmen och ett med en bakom kulisserna-dokumentär. Både jag och klasskompisarna tyckte då att dubbelfodralet i sig var mäkta imponerande men gosse vad uttråkade vi blev av filmen...
Idag tycker jag att GITS är en av de mest tänkvärda animéerna som någonsin gjorts men där och då, hemma hos den där Dylan i början av högstadiet, var den bland de tråkigaste filmerna man dittills hade fått uppleva. Den var verkligen inte som vare sig Sailor Moon eller någon annan tecknad film vi tidigare hade sett och vi fattade heller knappt någonting av den. Nu i efterhand inser jag att det var en riktigt dålig film för den oinvigde att börja med. För mycket dialog vilket gör det alldeles för svårt att hänga med subben när man är bara 13-14 år och på tok för kompicerad story för fjortisar. Problemet var ju att vi var faktiskt bara ett par barnungar med knapphändiga kunskaper i engelska som satt och kollade på GITS med japanskt tal och engelsk text medan GITS i högsta grad är en vuxenfilm och därtill absolut inget bra förstahandsval för den som inte redan är insatt i den sortens animé och van vid att läsa engelsk text till ett helt obegripligt ljudspår. Actionscenerna tyckte vi förvisso var riktigt välgjorda men där var mycket mer handling och dialog och vi hängde inte alls med helt enkelt. Det blev alltså en kalldusch och det skulle nu dröja flera år innan jag gav animé en andra chans.
Sommaren 1999 var vi ett gäng killar i klassen som hade bildat en informell filmklubb. Tanken var att vi skulle träffas och titta på film (duh) även om det mest blev att vi träffades och drack folköl medan vi spelade PlayStation och Nintendo 64 hela nätterna (jag är fortfarande obesegrad mästare i GoldenEye). Det var under den här sommaren som jag mot mitt intresse lånade och därefter sympatiköpte Akira och Angel Cop med engelsk dubb på VHS av en kille i klubben som var i desperat behov av fickpengar till en resa längre ner i kontinenten. Vanligtvis är jag rätt usel på att pruta men just då fick jag ner priset med mer än hälften, just eftersom jag var helt ärlig med att inte vilja ha filmerna. Tur för oss båda då att han var så desperat att jag till slut tyckte synd om honom och sympatiköpte dem för jag skulle då verkligen inte komma att ångra mig alltså. Angel Cop tyckte jag var rent ut sagt skitcool som omogen tonåring men Akira lämnade allt ett mer permanent intryck på mig: "Wow." Bara "Wow."
Efter Akira var jag helt fast och sedan gick det hela ganska fort. Med Animé Express som främsta informationskälla började jag köpa på mig diverse animé-titlar på VHS-band. Kom ihåg att det här var fortfarande på tiden då det i princip inte fanns någon animé utgiven i Sverige och DVD ännu inte var standard. Såvida man inte hade en regionsfri videobandspelare (och det var det ju ingen som hade) och då kunde ta del av den större amerikanska marknaden var gråimporterade brittiska utgåvor därför det enda man kunde köpa på sig. Internet-handeln var heller inte lika utbredd som nu och att handla på postorder var rätt så omständligt (med kataloger, handskrivna beställningar och allt det där jädrans joxet...) så det blev oftast istället att man valde bland det som fanns i specialiserade serietidningsbutiker. Bodde man då på en mindre ort var utbudet ofta smalt. Man fick antigen åka in till någon av de större städerna för att handla animé eller ta det som fanns tillgängligt i den lokala serietidningsbutiken helt enkelt.
Ovan F.V: Ghost in the Shell var min första animé-långfilm, men hur bra den än är i sig så var det faktiskt en dålig start för en nybörjare. Handlingen och dialogen är på tok för komplicerad och långdragen för en 13åring utan förkunskaper.
Ovan mitten: Akira är däremot fullkomligt lysande, en modern klassiker och en utmärkt introduktion till animé. Faktum är att det också var den stora genombrottsfilmen för japansk animation i väst.
Ovan T.H: Angel Cop är i sin tur fullkomligt värdelös. Våldsam och porrig 90-talsanimé när den är som sämst. Inte gjordes det bättre av att den engelska dubben bredde på med fler svordomar än självaste Tarantino. Det var precis sådana här titlar som gav manga och animé dåligt rykte på 90-talet... Självklart tyckte jag ändå som 15åring att det var hur coolt som helst. Som 25åring däremot, håller jag mig helst borta från smörjan. Ni som vill kan få er en uppfattning om exakt hur sunkig den här serien egentligen är via detta lustiga klipp.
Bland de första videokassetterna som jag därefter införskaffade var ett dubbelband med AppleSeed och Battle Angel Alita, båda i den typiska animé-genren cyberpunk, följt av de första volymerna av fantasy-serien Record of Lodoss War samt tonårsdrama/mecha-serien Neon Genesis Evangleion, samtliga med engelsk dubbning. Dubbade filmer verkade för övrigt vara standard. Den enda animén med subb som jag dittills hade sett var just GITS. I samma veva minns jag i alla fall att Dylan, som också blev helt tokig av Akira och Angel Cop, köpte på sig fantasy-parodier som Dragon Half och Slayers: The Movie vilka jag då fick chansen att se. Resten är som man säger historia. Min historia alltså. Nu var jag verkligen fast.
Något annat som för övrigt hände kring milleniumskiftet var att Pokémon hade slagit igenom runt om i världen. Animé-serien baserad på Game Boy-spelen visades på TV4 och den första långfilmen gick t o m upp på svenska biografer. Idag fnyser man väl mest åt hela grejen med Pokémon men det var faktiskt en riktigt stor grej för fans av manga och animé i Sverige, helt enkelt eftersom här fanns inte mycket annat att tillgå för drygt tio år sedan. Det här var trots allt animé som visades på TV och biografer i Sverige. Biopremiären snackade de t o m om på TV4-nyheterna. Tiden fick utvisa att det snarare var Pokémon i sig som var den heta trenden. Någon direkt avgörande betydelse för manga och animé-utvecklingen i Sverige kan man nog inte påstå att titeln hade men för drygt ett årtionde sedan gick man ändå upp på morgonen och tittade på TV-serien bara för att det var animé. Det skulle dock dröja ytterligare några år innan det började dyka upp något slags utbud av animé-titlar på hyllorna i videobutikerna. Det verkliga startskottet för både manga och animé i Sverige var, som jag nämnde i föregående del, publiceringen av Dragon Ball och inte var det en succé över natten heller utan det gick ett par år innan utvecklingen tog fart på riktigt.
Mitt eget intresse tog i vilket fall fart på allvar så snart jag fick min första DVD-spelare i form av en PlayStation2 med en sk Region X-skiva till (vilken alltså gjorde maskinen regionsfri) i början på det nya årtusendet. Min första animé på DVD var Record of Lodoss War, en för mig redan kärt bekant titel... Jag fick pappboxen ihop med PS2:an julen 2001 och tvingades att se serien i svartvitt då jag från början inte hade någon RGB-kabel. En sådan fick jag ju köpa i efterhand och gosse så ljuvt det var att sedan få återse hela serien i färg. Härliga tider. Jag vet inte om det var just Record of Lodoss War (som jag alltid har värderat högt) eller Dragon Half (som är skitkul för den med koll på fantasy i allmänhet samt japanska rollspel i synnerhet) som var den främsta anledningen till att jag senare totalt snöade in på fantasy-animéer men under en relativt lång period (något år eller två) hade jag nästan uteslutande diverse fantasy-titlar i DVD-hyllan.
Ovan F.V: AppleSeed, baserad på en manga av legenden Masamune Shirow, kom på köpet med Battle Angel Alita... En helt OK, om än rätt så typisk, 80-tals(polis)action i cyberpunk-format. Tänk typ Miami Vice med robotar. Titeln filmatiserades på nytt en bit in på 2000-talet men själv förknippar jag den alltid med 80-talsfilmen.
Ovan mitten: Battle Angel Alita var en riktigt bra cyberpunk/actionrulle för sin tid och är en av mina gamla favoriter. Den släpptes egentligen som en OAV-serie i två delar men till den brittiska utgåvan klippte de ihop de båda avsnitten till en enda film på ca 70 minuter. Detta tyckte jag fungerade betydligt bättre faktiskt, mycket av tempot försvinner annars med eftertexter mitt i handlingen.
Ovan T.H: Många animé-fanatikers heliga Graal, Neon Genesis Evangelion. Själv finner jag den vara en grovt överskattad och pretentiös, melodramatisk struntserie där tonårsångest och stora robotar är enda behållningen fastän jag tyckte bra om den till en början.
Vi är framme vid år 2002 då jag och några andra entusiaster startade intresseklubben KyoumiKai med inriktning på manga och animé. Föreningens syfte som vi så fint formulerade det i stadgarna var "att sprida den japanska populärkulturen vidare samt att samla alla med liknande intressen under samma tak." Detta gjordes genom att regelbundet marknadsföra föreningen med reklamblad och runt om på nätet för att kontinuerligt kunna värva nya medlemmar och anordna animé-visningar som huvudsaklig aktivitet för den då slutna medlemskretsen... Allmänna visningar kunde vi ju inte arrangera, även om det var en luddig gråzon i och med att filmerna inte fanns utgivna i Sverige. Faktum är att vi var i kontakt med allt från kulturförvaltningar till Svensk Filmindustri i denna fråga och ingen visste någon råd! Att vi själva så ihärdigt ändå sökte svar berodde på att vi som förening ville ha ryggen fri från eventuellt upphovsrättskrångel... Till slut så fick vi i alla fall, från SF, uppmaningen att bara köra på om vi ändå skulle hålla visningarna inom en sluten grupp, dvs endast för medlemmar, i en ideell förening. Och därmed körde vi på. KyoumiKai överlevde i tre år, från sommaren 2002 till sommaren 2005. Jag tror att föreningen låg precis rätt i tiden. Precis då som manga och animé började bli uppmärksammat och populärt på allvar, men ändå innan det riktigt hade tagit fäste i Sverige... När vi startade KyoumiKai så kunde man ju fortfarande inte hitta några svenskutgivna animéer att hyra eller köpa och nedladdning var ganska så reserverat för de mest insatta nördarna. Därför fanns det ett större intresse att gå på just sådana filmvisningar som arrangerades inom föreningen. Dessutom fanns där ett urval av manga ståendes i bokhyllorna och en samling konsoler med spel på plats under samma tak. Att vi tillhandahöll ett klubbhus hade avgörande betydelse för hela syftet med föreningsverksamheten.
Medlemskap kostade oftast en hundralapp per år och för detta fick man komma och gå som man ville under alla evenemangen som hölls. Vi höll 1-2 evenemang i månaden och det visades alltid minst tre olika animéer per evenemang så det var ju onekligen en bra deal för alla lokala animé-fans. Folk som inte ens var från trakten tyckte tydligen att det var värt resan för vi hade t o m en hel del medlemmar från diverse andra orter, som Göteborg, Malmö, Stockholm, Växjö, Kristianstad mm och de tog sig alltså tiden att åka ned till lilla Halmstad bara för att gå på animé-visning hos oss. Allt som allt hade vi till slut över etthundra inskrivna medlemmar och började dessutom anordna diverse andra grejer, t ex olika spelturneringar, så det blev ju en relativt omfattande verksamhet av det. En egen föreningslokal hade vi ju, som ovan nämnt, lyckligtvis och det med tillhörande toaletter och hela köret så det var ju aldrig några problem med faciliteter direkt.
Att vi överhuvudtaget fick medlemmar från andra städer var nog mycket tack vare nätet och alla olika diskussionsforum som dök upp under första halvan av 00-talet. Det var t ex mycket snack om animé på Super PLAYs gamla blå forum. På den tiden var forumet uppdelat i olika sidor för olika kategorier men trots att manga och animé var en del av tidningen fanns där på forumet inte någon egen sida för sådant. Jag kommer ihåg att vi var en grupp forumiter som därför tog över en sällan aktiv del av forumet; "pocket" (låt oss bara säga att gamla Game Boy inte var hälften så hett då som Nintendo DS är nu) och endast postade manga och animé-relaterade inlägg där i form av en liten protest och vår lilla kupp fungerade faktiskt! Till slut gav Super PLAY-redaktionen med sig och skapade en egen manga och animé-kategori åt oss. Kul minnen. Annars var jag mycket inne på Animanga.nu som var ett rätt så aktivt socialt nätverk fram till för några år sedan och t o m lyckades anordna ett mindre konvent eller två för egen räkning. Det var också kul.
Tiden med KyoumiKai var hur som helst den allra mest intensiva i min personliga manga och animé-historia. Varken förr eller senare såg eller köpte jag lika många animéer som under de här åren och varken förr eller senare var jag lika aktiv på forum eller lika mycket insatt i vad som var senaste nytt... Till mina egna absoluta favoriter från den här tiden hör Cowboy Bebop, Jin-Roh, Memories, så gott som allt av Hayao Miyazaki (Castle of Cogliostro, Kiki's Delivery Service) och Isao Takahata (Only Yesterday, Grave of the Fireflies), Now and Then, Here and There, Gunbuster och praktiskt taget alla filmer och serier av Satoshi Kon (Millennium Actress, Tokyo Godfathers, Paranoia Agent ^_^). Jag tänker inte gå in närmare på någon av de nyssnämnda titlarna, för då hade jag väl fått skriva ungefär tio sidor till, utan nöjer mig med att konstatera att det helt enkelt är titlar som alla filmintresserade (inte bara alla animé- utan alla filmintresserade...) ska ha sett. Punkt.
Mycket animé-tittande blev det alltså under tiden med KyoumiKai, både privat och inom den slutna kretsen. Vid slutet av föreningens levnadscykel hade saker och ting dock hunnit förändras en hel del. Nedladdning var nu en mer eller mindre allmän företeelse bland landets unga (vem minns inte gamla Kazaa t ex?) och nu fanns det ju t o m svenskutgivna animéer som både köp- och hyrfilmer i helt vanliga videobutiker. KyoumiKai hade alltså i princip spelat ut sitt syfte och flera av oss bakom kulisserna var dessutom redo att gå vidare med våra egna liv. Där var högskoleutbildningar på andra orter att söka till, värnplikter att tjänstgöra, flickvänner att flytta ihop med och saker av den sorten. De tecknade filmerna fick alltså läggas åt sidan under perioden som följde.
Ovan F.V: Det var en stor grej när "Pocket Monsters" till Game Boy släpptes utanför Japan, det var en stor grej när Pokémon-serien började visas på TV4 och det var en stor grej när den första Pokémon-filmen gick upp på svenska biografer. Idag är det ingen som bryr sig om Pokémon längre.
Ovan mitten: Record of Lodoss War i elegant pappfodral var min första animé på DVD och tro't den som vill men pappfodral var faktiskt standard till DVD:er ett tag i början. Sedan tog de billigare och mindre sofistikerade plastfodralen över. Titeln i sig är för övrigt en klassik fantasy-berättelse i sann Tolkien-anda.
Ovan T.H: Någon gång under min långa köpyra av animé på DVD fyndade jag en denna kultfavorit: Starzinger på VHS med den ökända svenska dubben för blott 59:-/band. Självklart köpte jag på mig samtliga sex volymerna. Ibland kan det vara trevligt med rea-backar.
En av de sista animéerna jag köpte in under den nästföljande tiden, Witch Hunter Robin, tittade jag och min dåvarande flickvän tillika nuvarande hustru, regelbundet på när vi ännu "dejtade". Hon hade (och har fortfarande) en förkärlek för övernaturliga (tonårs)dramaserier som Smallville och Förhäxad nämligen. Därmed var Witch Hunter Robin (hur medioker jag själv än fann den vara) tydligen rätt upp i hennes gränd. Ångpunkserien Last Exile var den sista animén som jag minns att själv jag var väldigt intresserad av den här tiden. Jag såg ett par avsnitt på en sådan där winamp-kanal och gillade konceptet och musiken skarpt. Det blev aldrig att jag skaffade in den dock utan den sista animén som jag köpte in innan intresset lade sig i princip helt och hållet var faktiskt Ghost in the Shell 2: Innocence. Detta var rätt under min tid i lumpen 2005-2006 och jag orkade bara inte med den. Det är en bra film i sig (och mer actionbetonad än originalet) men just då kändes det mest meh. Att just GITS2 blev min sista animé på flera år är i efterhand ganska så ironiskt med tanke på att VHS-köpet av den första GITS också avdankade mitt intresse för animé i början av högstadiet.
På senare tid har vi börjat handla in enstaka animéer igen, men jag har inte bemödat mig med att ens räkna med dem i "har-listan". Flera av våra senast inköpta DVD:er är dessutom svenskutgivna, något som jag blankt vägrade beblanda mig med ett tag. När jag först började köpa in DVD:er till samlingen fanns det ju inga svenskutgivna animéer utan det mesta var i region 1 från USA och då ville jag helt enkelt ha en enhetlig samling med enbart amerikanska region 1-utgåvor... Enstaka brittiska region 2-utgåvor fick vara tillfälliga undantag tänkte jag (som visade sig ha blivit permanenta delar av samlingen trots allt). Min gamla tumregel om en enhetlig samling känns dock inte alls lika adekvat längre nu när det har blivit mycket smidigare och ibland även billigare att bara plocka animé-titlar från svenska butikshyllor, så när vi nu ibland köper nya animéer är det även som om det vore vilka filmer som helst. Den lite mer "speciella" känslan från när manga och animé betraktades som kult och underground har alltså försvunnit. Animé på DVD är heller inte längre lika exklusivt när man kan hitta nya titlar på allt från Hemmakväll till ICA och en stor del av charmen med detta "konstiga från Japan som få känner till" har därmed försvunnit. Det må låta lite uppblåst att uttrycka sig på det sättet men så är det faktiskt. Ibland är det faktiskt roligare att ha en lite mer udda hobby.
Jag nämnde tidigare att flickvänner, värnplikter och utbildningar hade kommit i vägen för flera av oss i gänget men det var inte riktigt hela sanningen heller. En bidragande anledning till att åtminstone jag tappade intresset för animé i mitten på 00-talet var nog också att manga och animé vid det laget hade hunnit bli just såpass kommersiella i Sverige att det då plötsligt inte kändes lika intressant längre. Trist resonemang, jag vet, men så är det. Nu har det dock gått ett par år sedan dess, jag har fått något mer självdistans till hela den här grejen och återigen börjat få upp intresset. Nu har vi dessutom egna barn att uppfostra och jag kan bara inte låta bli att introducera utvalda Ghibli-filmer för vår lilla dotter. Då är jag glad att utvecklingen trots allt har gått som den gått. För bara några år sedan fanns till exempel My Neighbor Totoro på DVD inte ens ute i USA utan man tvingades fortfarande att svartimportera sk Hongkong-utgåvor. Detta slipper man nu. Jag har kommit till underfund med att det sannerligen är en mycket trevlig fördel att man kan köpa "Min granne Totoro" i närmaste videobutik här hemma, komplett med svensk tal och text. Kommersialism är en bra grej.
Ovan F.V: Cowboy Bebop är en av mina absoluta favorit-animéer. En rätt unik sci-fi där ett jazzigt soundtrack blandas med hårdkokta eldstrider med komiska vardagliga situationer med Bruce Lee-referenser och Jeet Kune Do. Helt enkelt ett måste i filmhyllan.
Ovan mitten: Vem kunde ana att vi en dag skulle kunna köpa "Min granne Totoro" i en vanlig svensk videobutik. Studio Ghibli-filmerna är för övrigt guld värda allihopa. Hayao Miyazakis senaste mästerverk "Ponyo på klippan vid havet" hade dessutom svensk biopremiär såsent som i år.
Ovan T.H: Paranoia Agent var en av de första animéerna som jag såg att man kunde hyra i svenska videobutiker. Både jag och frun tyckte bra om den och ifjol var det t o m HON som fick den svenskutgivna boxen i julklapp.
Avlutningsvis har jag nu även kommit till en punkt i livet där jag kan köpa allt från min gamla att köpa-lista från gymnasiet. Alla animéer som jag ville ha, som då låg utanför min räckvidd, skulle jag nu kunna införskaffa på bara några månader utan att alls överanstränga bankkontot (eller t o m inom loppet av en månad om jag var som Thomas och inte tänkte på att pengarna gärna ska räcka till mat och sådant också). Manga-albumen tycker jag fortfarande är förhållandesvis dyra, i alla fall de engelska utgåvorna, men det vore heller inga större bekymmer. Jag funderar nu alltså starkt på att återuppta och komplettera den gamla samlingen. Sedan att det nu har gått mer än en fem år sedan jag uppdaterade önskelistan och att det rimligtvis borde vimla av nyare titlar som torde vara intressanta, det är en annan femma. För nog hade det känts för jäkla gott att få göra fullständigt den samlingen som jag började på- och bara kunde drömma om i gymnasiet.
|
