Originaltitel: The Lost World: Jurassic Park
Produktionsår: 1997
Längd: 123 minuter
Genre: Sci-fi/äventyr
Land: USA
Regissör: Steven Spielberg
Skådisar: Jeff Goldblum, Julianne Moore, Vince Vaughn, Arliss Howard
Handlingen i ett nötskal: John Hammonds vision sket sig... Att öppna upp en enorm temapark kring framklonade livs levande dinosaurier gick inget vidare. Fyra år senare blöder företaget InGen pengar och Hammond är inte längre i någon position att fatta besluten. Under ny ledning skickas folk från InGen att fånga in urtidsdjuren i det vilda, medan Hammond skickar Jeff Goldblum.
Dinosaurier, fuck yeah! Ja, knappt har man hunnit samla sig efter den senaste Läderlappenfilmen, den om DEN Läderlappen liksom, förrän hypen för nästa Jurassic Park/World-film börjar dra igång på allvar, och i väntan på den passar det väl alldeles utmärkt att jag hade både The Lost World och Jurassic Park III, dvs andra och tredje filmen i serien, ståendes på tur att plocka fram ur en samlingsbox i hyllan!
Den allra första filmen plockade jag förresten fram ur hyllan för snart fyra år sedan redan, som man kan läsa mer om här; way back i #4 av detta segment.
Och trean då, som om det inte framgick tydligt nog alltså plockades fram i samma veva som The Lost World inför dagen nu idag, kan man läsa mer om i #46, den direkt uppföljande delen av dagens double feature här på POPKORN.
Och med denna direktlänkinformation framförd är det dags för lite historik...
Jurassic Park var en väldigt stor grej då på 1990-talet, med start från den första filmen 1993. Likt Ghostbusters från nästan tio år tidigare var det heller inte bara en film utan det blev en hel franchise med actionfigurer, videospel, serietidningar och så inte minst T-shirts, kepsar, lunchlådor osv med koppling till ett lika ikoniskt märke för märket... En logga för franchisen mao, spöket för GB samt dinosaurieskelettet ovantill titeln i cirkeln för JP. Den ursprungliga JP-sensationen varade dock icke riktigt lika många år som GB. Något som i högsta grad förlängde livslängden för "Spökligan" var den tecknade TV-serien, The Real Ghostbusters, som först sändes mellan 1986-1991 och som användes som direkt grund för leksakerna. Jag vet inte säkert men 1991 var det sista året som jag själv kan minnas att man fortfarande kunde se den tecknade TV-serien på Barntrean på trean eller vad det nu var... Man kan hur som helst räkna 1984-1991 som tiden då gamla goda GB var inne. JP hade ingen tecknad TV-serie dock och heller inte någon egen pågående serietidning (bara en adaption av filmen i fyra nummer), så hur stor hypen än var kring det här varumärket, och tro mig; hypen var verkligen enorm, med McDonalds-menyer, godis, dinosaurieägg fyllda med godis och prylar, en skrämmande god grön isglass i form av en dinosaurie, diverse böcker för kidsen baserade på filmen som ju i sin tur var baserad på en bok, klistermärkesalbum, en massa videospel i diverse genrer till alla möjliga format och hela faderullan, så kunde det bara inte vara år in och år ut lika många år utan något pågående storydrivet i bakgrunden. När The Lost World: Jurassic Park väl kom upp på biograferna våren och sommaren 1997, löst baserad på Michael Crichtons bok The Lost World från två år tidigare, så var den stora hypen för JP mer eller mindre förbi. Franchisen fick alltså ingen andra vind i och med den andra filmen och det var heller inte som med GB att kalaset lugnt kunde fortsätta några år till tack vare en tecknad TV-serie som pågick. Den här andra filmen från drygt fyra år senare kändes som slutet på eran.
Jag såg i alla fall fram emot den här filmen när det begav sig. Jag var superstort fan av den första filmen, jag hade sett den på bio, jag hade beställt hem en hel väska fylld med JP-prylar, inklusive soundtracket på CD-skiva och själva filmen på VHS-band, från TV Shop, jag hade såklart sett om filmen på VHS hur många gånger som helst, jag brukade hyra SNES-spelet då det var något man kunde göra i hyrbutiker som fanns på den tiden, jag prenumererade på Allt om dinosaurier och ja, hela köret. Michael Crichtons ursprungliga roman från 1990 hade jag inte läst men jag svär, fastän jag inte hittar någon information om det på nätet just nu har jag väldigt tydliga minnen av att det fanns en bokadaption av filmen (som redan var en adaption av en bok alltså) och den läste jag som barn och där framgick vissa saker som verkar ha klippts bort från filmen. Jag var hur som helst 100% ombord för en uppföljare till vad som nog var min absoluta favoritfilm runt mitten på 90-talet. Jag överdriver inte med att jag såg mer fram emot denna film än självaste Star Wars episod I några år senare. Jag var så hypad alltså. Det här skulle bli så jävla fett! Och vid det här laget var jag i tonåren. Tidiga tonåren men ändå tonåren. Det innebar att jag var gammal nog att se film på bio själv med kompisar. Ingen förälder behövde följa med. Scream år 1996 var en av de första filmerna jag och kompisarna såg på bio själva, utan några föräldrar. Då var vi egeeeentligen lite för unga för just den filmen skall medges. Så tanten i kassan ville inte sälja biljetter till oss så vi väntade en stund och gick fram igen när det stod en annan tant i kassan och då gick det. Men öh, ja, just det, The Lost World handlade det om. Jo, filmen kom ut till slut och... Den var okej. Helt okej. Eller mer än bara okej egentligen för det var ju en bra film. Det var det faktiskt. Och det är det fortfarande. En bra film. Men den lyckades inte fånga vad som gjorde den första filmen så speciell och kändes då ganska underväldigande.
Det är Jeff Goldblum.
Ska vi gå lite närmare in på själva filmen nu? Kanske dags för det. Hjälten i den första filmen var doktor Alan Grant som gestaltades av Sam Neill men det kan nog lugnt sägas att Jeff Goldblum i rollen som eh, eh, Ian Malcolm var en fanfavorit. Och i denna film, liksom i den andra boken, är det just doktor Malcolm som har huvudrollen. Alan Grant är inte med här alls. Vilket, okej, intressant val. Richard Attenborough återvänder åtminstone, här i filmen då, som den gamle gode mysfarbrorn John Hammond. Det är han som skickar Jeff Goldblum på uppdrag till en annan ö som vi nu får veta om där man tydligen också klonade fram dinosaurier och där de tydligen också tappade kontrollen över urtidsdjuren. Vilket, okej, låter som äkta efterhandshittepå för en uppföljare men låt gå för det. När jag först såg det här i tonåren och alla andra gånger jag sett om den här filmen sedan dess, på hyrvideo och TV och min egna köpta DVD-utgåva och netflix och whatnot, så reflekterade jag ärligt talat inte över detta. Men nu gjorde jag det. Den här gången var jag faktiskt mer kritisk.
Varför är egentligen Malcolm en av de fyra som Hammond beslutar att skicka till den här andra ön för att dokumentera djuren ute i det vilda eller whatever? För vad är hans specialområde nu igen? Matematik? Eeh, exakt hur hjälper det? Vad kan han tillföra?
Så som den här filmen framställer det ges man ju intrycket att Malcolm hade långt fler close encounters med köttätande dinos än vad han faktiskt hade i den förra filmen. Ja, han stötte på en T-rex... Men that's it. Han var inte den som t ex jagades av raptorer över hela stället. Efter att de hittar honom skadad ute i regnet åker han med jeepen tillbaka till huvudbyggnaden och sedan sitter han liksom på bänken resten av filmen. Och eftersom detta inte ens är den ön som han var på då utan en helt annan ö så kan man inte ens ha det att han tidigare varit på stället som anledning till att just han behövs. Jag vet att karaktären hade sina egna motivationer i boken men nu snackar vi såklart uteslutande om filmen. Att ha med Malcolm här känns lövtunt är vad jag vill ha sagt.
Totalt fyra pers har Hammond för avsikt att skicka ut på det här uppdraget. Och syftet med det hela är att ha något att visa upp för allmänheten för att samla stöd för att hindra slipsarna från att exploatera djuren nu när det tydligen inte längre är Hammond som bestämmer utan hans brorson, eller systerson, som för övrigt framställs som da de facto human antagonist, adekvat gestaltad av Arliss Howard. Fick ni med allt det?
Okej. Men hur visste Jeff Goldblum att han Hammond hade för avsikt att skicka fyra pers är vad jag skulle vilja veta. Detta var inget som kom på tal innan... Jeff Goldblum är först med att nämna det. Hoppsan... Slarvigt Spielberg. Slarvigt.
Det finns något av en uppsjö nya karaktärer i filmen. Vi ser Vanessa Lee Chester som Malcolms tonårsdotter. Pete Postlethwaite som storviltjägaren som faktiskt fäller en T-rex. Arliss Howard som släkting till Hammond och efterträdare och de facto skurkfigur i filmen som sagt var. Julianne Moore, Vince Vaughn och Richard Schiff som de där tre andra utsända av han Hammond. Och inte minst Sveriges egen Peter Stormare som en dussinkaraktär med karaktär. Hur liten roll Stormare än har, och det är en väldigt liten roll egentligen, så är det ändå Peter Stormare och alla scener med honom hör faktiskt till några av filmens mest minnesvärda.
Cinca Muertas. De fem döden. Säger Vaughn som om det vore ett lokalt namn och som om han fann det inte bara lite löjligt. Varpå Schiff näst intill rullar med ögonen åt detta. Vilket visst, okej. Men, MEN, som jag lade märke till nu när jag kanske för första gången verkligen tittade med ett kritiskt öga på den här filmen så är det ju precis vad det står att ögruppen faktiskt heter när lilltjejen tittar på kartan i scenen precis innan. Det är alltså den här ögrupppens formella namn. Så varför spelar Vince så försvånad? Och varför verkar det som att ingen av dem kände till detta? Det står ju för fan klart och tydligt på kartan på skärmen som de hade öppen för alla att se i fordonet som de hade med till en av öarna att detta är namnet på ögruppen... Återigen; slarvigt Spielberg. Ja, vad ska man säga? Även de bästa kan fumla till det eller vad?
Den första filmen byggde på ett galant sätt upp stämningen. Här går det däremot väldigt fort fram, nästan för fort.
Och jag finner många misstag med filmen. Många fler än vad jag tidigare lagt märke till alltså. Små misstag förvisso men ändå nästan förvånande många misstag med tanke på att det var ingen annan än Spielberg själv som regisserade denna del också. Nåväl.
Varför ska alla gapa så mycket i den här filmen?
Där Lost World utmärker sig är i flera enskilda just utmärkta scener. När "de dumma" människorna som skickas ut av företaget för att fånga in dinosaurier att frakta bort från ön kommer dit och är samordnade och väl utrustade och jagar dinos med high-tech fordon och grejer. Hela släpfordon över klippkanten-scenen. Mycket stämningsfullt. Mycket spännande. När Peter Stormare till slut biter i gräset. När en T-rex bokstavligt talat kommer nosandes med nosen in i ett tält och dess silhuett syns utanför. När raptorerna sätter kurs mot folket i det höga gräset. Och sedan när raporterna går all out stalker killer mode där runt de övergivna byggnaderna. Bra raptorscener. Och så naturligtvis när T-rexen goes rampage i storstaden. Och nej, ingen spoilervarning, för liksom kom igen, filmfan fyller faktiskt 25 år i år.
Detta är dock också problemet med filmen. Att där den är som bäst är i utvalda enskilda scener alltså. Den saknar mao bra sammanhängade story. Handlingen är ju egentligen papperstunn. Ur ett övergripande storyperspektiv är det som händer inte ett dugg intressant... Hela filmen är en samling häftiga scener som klistrats ihop utan mycket till story bakom eller runt omkring. Detta kompetent nog förvisso men ändå alltså. Den första JP-filmen hade inte bara fördelen med att vara den första varför man på ett naturligt vis kunde bygga upp stämningen innan man såg alla dinosaurier klart och tydligt. Den hade även en intressant handling att följa. Den hade bra dialog. Verkligen tankeväckande meningsutbyten. Denna saknar allt det. Här handlar allt om dinoaction och allt som sker i filmen känns som en ursäkt för att komma till da dinoaction. Lost World känns mer som en porrfilm i det avseendet gentemot originalet som var en bra film som film betraktad.
Liksom, okej, ett tankeexperiment här och nu. För att varför inte. Klipp ut all dinoaction ur första filmen. Den handlar fortfarande om dinos men T-rexen och raptorerna bryter sig aldrig ut och giftspottosaurien dödar inte Newman. Visst hade filmen inte varit lika spännande då men det vore fortfarande en mycket bra film även utan just de bitarna. Storyn hade ju fortfarande varit stabil, karaktärerna hade fortfarande varit bra, dialogen hade fortfarande varit tankeväckande och intrigerna kring vad Newman hade för sig hade fortfarande varit nervkittlande. Tänk nu om man klippte ut all dinoaction ur Lost World. Vad hade varit kvar då..? Fem, tio minuter kanske medan de preppar för att ta sig till ön, kommer fram dit och tar foto på några Stegosaurusar. Mission accomplished, nu reser vi hem igen. Hajar ni vad jag menar? En riktigt bra film, t o m en riktigt bra actionfilm, innehåller mer än bara action. Lost World består däremot nästan bara av dinoaction. Vilket visst, efter första filmen och speciellt om man var kid då på den tiden, det var ju som nu skippar vi middagen, bort med tråkiga köttbullar och potatis, den här gången hoppar vi rakt på efterrätten, glass och chokladpudding och godis efteråt, så okej... Men ju äldre man blir desto mer inser man att efterrätten smakar faktiskt mycket, mycket bättre om man har ätit propert först, potatis och allt, snarare än proppar sig mätt med sötsaker på tom mage.
Lost World är alltså inte en av Spielbergs bästa. Eller tja, inte en av mannens tio bästa i alla fall. Men på 14:e plats placerade jag den åtminstone på min egen Spielberg-topplista. Och att den inte är en av Spielbergs allra bästa innebär såklart inte att den inte är bra alls. För det är den. Det är en ändå bra film som sagt var. Men inte mer än bara bra.
Jag finner Lost World vara väldigt ytlig. Alldeles för ytlig för att vara mer än bara bra. Den kommer alltså inte i närheten av varken den första filmen i synnerhet eller Spielbergs bästa filmer i allmänhet... Bland Spielbergs svagare rullar är det dock ändå en som jag inte har något emot att återvända till då och då. Som dum actionfilm betraktat så duger den här. Actionscenerna är välgjorda och spännande. Stämningen av att vara i en "Lost World" infinner sig. Lost World funkar gott nog som en actionfilm som egentligen inte har något att säga, bara visa. Typ titta, titta, Stegosaurier äntligen! Titta, titta, så högt och häftigt raptorerna hoppar! Titta, titta, de kan gräva som hundar också! Och shit pommes frites, titta, har ni sett, en T-rex som löper amok i en storstad!
Lost World är bara show alltså. Från sekunden då vi visas de där Stegosaurierna. Bara show.
Filmen är alltså baserad på Michael Crichtons bok The Lost World, uppföljaren till hans egen första bok som hela franchisen bygger på, men egentligen så har Spielberg bara plockat enstaka bitar ur boken och tydligen baserat filmen lika mycket på den urgamla filmen med samma namn... The Lost World från 1925 alltså. En av de äldsta filmerna som jag har ståendes någonstans i hyllan för övrigt. Och så har man hittat på en massa för att fylla ut speltiden...
De flesta karaktärerna i filmen är t ex påhittade just för filmen och är inte alls med i boken medan de flesta karaktärerna i boken är å andra sidan inte alls med i filmen. Så... Detta är en väldigt lös adaption alltså... Vilket väl delvis beror på att Spielberg började hjärnstorma fram idéer till en uppföljare på vita duken långt innan Crichton var färdig med boken. Ja, så kan det gå.
Filmen är när allt kommer omkring tillräckligt kompetent gjord för att vara mer än bara godkänd. Detta är en bra film men verkligen inte mer än bara bra.
Den nya loggan diggar jag dock också.
Betyg: Tre av fem stycken inte riktigt lika kultiga The Lost World: JP-loggor av fem möjliga!
|
