Format: Nintendo DS
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo (2006)
Genre: Platttform
"Nya" Super Mario Bros här fyllde 20 år tidigare i år. När det först kom ut var det 20 år sedan gamla Super Mario Bros kom till Sverige... Och nu har det alltså gått ytterligare 20 år och det nya är helt plötsligt det nya gamla. Tiden går så fort...
Men ja, nya Super Mario Bros släpptes för över 20 år sedan alltså, maj månad år 2006 i Japan och Amerika samt juni det året i Europa och Australien. Den första gången som jag spelade det var under
vår Secret of Mana-helg senare just den sommaren. Det var den där Dylan som hade ett exemplar och jag både varvade och klarade ut hans kassett, klarade allt till 100% mao, i "pauser" från Secret of Mana lustigt nog, ho, ho! Sedan köpte jag mig ett eget exemplar och både varvade och hundraprocentadde det också. Detta är alltså ett spel som jag redan sedan tidigare haft både varvat och klarat till 100% flera gånger.
Dryga 20 år sedan den sommaren då nya Super Mario Bros verkligen var nytt då det i sin tur var 20 år sedan gamla Super Mario Bros var nytt är dock just vad som gör spelet så passande för en framgrävning den här sommaren, så det fick bli en runda till för mig.
Jag lirar för övrigt solo den här gången, för ovanlighetens skull nu för tiden. Detta blir årets sololir för mig då. Förra sommaren täckte jag 1995 års Kirby's Dream Land 2 till Game Boy helt själv och denna sommar fick det alltså bli New Super Mario Bros till DS, ett annat plattformsspel till ett bärbart format från hela årtionden tillbaka. Detta fann jag också passande. Jag gillar mönster, som poesi typ!
Nya Super Mario Bros har annars tagits upp tidigare här på POPKORN, på diverse speltopplistor, så jag utgår en del från vad jag själv redan hade skrivit om det då. Detta är kort och gott ett typiskt sidoscrollat plattformsspel från Nintendo och inte alls svårt att komma in i utan det är bara att plocka upp och börja spela! Ett nytt sidoscrollat plattformslir med Mario var för sin tid verkligen något nytt igen med, då det hade varit 13-14 år sedan den runda rörmokaren senast spelat huvudrollen i ett eget sådant i Super Mario Land 2 till GB och 14-16 år sedan han gjorde det i just Super Mario Bros-serien i Super Mario World till SNES, som i Japan också kallades Super Mario Bros 4. Det var inte som på senare år när nya Super Mario Bros-spel pumpades ut på löpande band alltså... Detta första nya Super Mario Bros var därför högst välkommet år 2006!
Några frågetecken[block] att dänga skallen mot förekom förvisso. Som varför man behöver ta till ett hemligt trick för att få tillgång till Luigi i ett spel med titeln New Super Mario BROS... Vad är detta för jävla trams?
För "Bros" står ju faktiskt för brorsor!! Mario och Luigi alltså. Så låt gå för 3D-spelen som Super Mario Galaxy men precis som i Mario Bros, Super Mario Bros, öst- samt västerländska Super Mario Bros 2, Super Mario Bros 3 och Super Mario World som alltså också var Super Mario Bros 4 i Japan, dvs som i alla de föregående Mario BROS-spelen, så borde väl båda brorsorna även här ha lika stora spelroller, antigen för två spelare i huvudläget eller för singelspelare att välja mellan innan man startar spelet, inte att Luigi ska stukas undan som en gömd bonuskaraktär. Istället måste man trycka ned L och R samtidigt medan man väljer sparfil för att kunna spela som Luigi här. Varför? Det är så dumt, varför inte bara göra honom valbar på vanligt vis som tidigare? Stackars Luigi. Jag har alltid stört mig på det här alltså.
Jag är heller inte alls mycket för den trista Bowser Jr. Om något borde man ju ha använt Koopa-ungarna från Super Mario Bros 3... Det hade varit en mer naturlig fortsättning på Bros-spelen!
Bowser Jr agerar mittboss på varje värld, ā la Boom Boom, vilket blir ganska trist i längden... Han är dessutom busenkel varenda gång man möter honom. Spelet är ju ganska lätt som det är, den största utmaningen ligger i att öppna upp de två dolda världarna via alternativa vägar samt att samla alla tre stora stjärnmynt på varje bana, men har man bara en eldblomma när man når fram till Junior, vilket jag hade antigen aktiv eller i reserv varenda gång jag nådde fram till honom den här spelrundan eftersom även bossbanorna är så pass lätta här, så går han ner direkt efter bara några träffar med eldklot. Det är ingen utmaning alls. Då var faktiskt gamla Boom Boom i Super Mario Bros 3 tuffare på vissa senare världar. Eller vänta, en gång hade jag faktiskt ingen eldblomma aktiv eller i reserv när jag nådde Bowser Jr, men däremot en megasvamp som jag bara var tvungen att prova och han var ännu mer chanslös då. Jag handikappar inte mig själv med flit annars för att göra spelet lite mer utmanande, för det är väl för fan heller inte mitt jobb att behöva balansera ut svårighetsgraden! Bowser Jr är alltså definitivt ett av spelets minus.
Slutbossarna på varje värld är däremot både roligare och mer intressanta och för en gångs skull unika. En mumie-Pokey i ökenvärlden, en giga-Goomba i en annan värld osv, osv. Senast vi hade sett sådan variation bland bossarna i ett 2D-spel i serien var i Yoshi's Island med förtiteln Super Mario World 2. NSMB bräcker inte det spelet, inte ens i närheten, men det är ändå kul med märkbart större variation än vanligt bland bossarna i ett 2D-Mario.
Dumma Bowser Jr drar dock likt förbaskat ner helhetsintrycket. Man ser honom för ofta! Istället för olika andra bossar i slutet på varje värld och Bowser Jr som återkommande boss på varenda värld, och t o m mer än en gång på vissa världar, så hade jag haft de åtminstone från varandra mer eller mindre varierande Koopa-ungarna som slutbossar på världarna och de olika andra mer unika bossarna som mittbossar. Det hade blivit större variation så, istället för att man får möta trista Bowser Jr i bossfight hela TIO GÅNGER. Vem fan på Nintendo tycker så jävla mycket om den här karaktären egentligen?! Världarna är i sedvanlig Mario-anda totalt åtta till antalet men för ovanlighetens skull är två av dessa tillgängliga bara om man hittar de gömda vägarna dit.
Man får alltså leta dolda utgångar på en vissa banor som leder annorstädes på världskartan, t ex till andra banor från den egentliga nummerordningen om man bara följer den ordinarie stigen hela vägen. Lite som i Super Mario World men mindre utvecklat. Och i två fall så leder dolda utgångar till just hela världar som annars är oåtkomliga... För att nå just dessa två så måste man banka bossar som mini-Mario, en av Marios nya power-ups (eller power-down då i det fallet, ha!) vilket är en lagom kul liten utmaning. Och att hitta tre stora stjärnmynt på varje bana är likaså lagom utmanande, speciellt på banorna som autoscrollar. Jag har aldrig tyckt om autoscrollers annars, men det har trots allt varit ett fast inslag i Mario-spelen sedan SMB3 så låt gå... Undervatten- banor återkommer också och även dessa känns mer som obligatoriska än roliga inslag men okej då. En del banor är annars vertikala snarare än horisontella och dessa kan å andra sidan vara ganska skoj för omväxlings skull.
Även en del banor som går på längden är ganska kul. En viss bana på sjätte världen där man måste undvika snurrande eldklotpelare uppe bland bergen och man kan gå längst tunna bergsavsatser med ryggen tryckt mot berget, så som i Super Mario 64, samt snabbt droppa ner och hålla sig fast i kanten, just för att undvika de där eldfällorna, är faktiskt riktigt skoj. Och en rörlabyrint på värld sju som för tankarna till en liknande bana från just värld sju i SMB3 är också kul. En och annan snäppet mer utmanande lavabana på åttonde och sista världen likaså. Problemet är de roliga banorna är så korta... Och så få... Mm, de hör tyvärr undantagen till då de flesta banor är inte alls lika minnesvärda utan tvärtom väldigt slätstrukna och som bortblåsta ur minnet så fort man klarat dem.
Då återstår väl endast spelets power-ups för att hålla en vaken. Minisvampen nämnde jag redan, men annars är det megasvampen som får Mario att växa till en riktig jätte som gjordes till en big deal med det här spelet. Med den är man i stort sett oslagbar och kan t o m krossa delar av banorna, inklusive flaggstången i slutet smått komiskt nog. Olikt minisvampen så är megasvampen dock en tidsbegränsad power-up, precis som superstjärnan som också återfinns i det här spelet.
Och om man är eld-Mario när man får megasvampen och blir jätte så skiftar man inte tillbaka till eld-Mario igen när den tidsbegränsade jättesvampen slutar verka, utan då blir man bara vanliga Super Mario! That's some bullshit right there! Det här gör att man ibland aktivt UNDVIKER att bli jätte! Inte direkt lyckat för vad som skulle vara en sådan big deal...
Flaggstången är alltså tillbaka förresten. Vilket var kul år 2006. Men den har återkommit igen och igen sedan dess vilket varit mindre kul. En grej med Mario-spelen var nämligen att man bytte ut målpunkten för varje ny del i serien. När det begav sig så återkom flaggstången endast i den japanska tvåan, dvs The Lost Levels. Vårt eget SMB2 tillika Super Mario USA hade ju kråkhuvudet istället för flaggstång i slutet på varje bana. SMB3 hade en målbox likt en ruta ur en enarmad bandit där man fick en av tre olika ikoner. SMW, som alltså de facto var SMB4, hade ett mål likt en port med en limbostång. SMW2 hade en målring likt ett roulettehjul. Och i Super Mario 64, som var nästa "mainline" del i serien, så agerade stjärnorna målpunkter på banorna. Likaså hade alla Super Mario Land-spelen till GB sina egna olika målpunkter. Poängen är att det fanns variation. Det var inte bara fucking flaggstången hela tiden som det tyvärr numera har blivit i precis alla linjära Mario-spel, även i Super Mario 3D Land och 3D World, Super Mario Run samt Bros Wonder... Så jävla trist och fantasilöst ärligt talat och detta ända sedan NSMB här... Det var ju kul och gulligt att återse flaggstången år 2006 som sagt men så här i backspegeln så önskar jag faktiskt att de aldrig hade tagit tillbaka den.
Osynliga checkpoints, någonstans i mitten eller tre fjärdedelar in på en bana, återkommer annars som i det första SMB men den här gången syns de ändå som i SMW. Det är som så att checkpoints är osynliga som i att man ser dem inte i förväg men när man väl passerar en checkpoint så visas den en kort stund i bild med tillhörande ljudeffekt. Så det mittemellan hur det funkade i gamla SMB och SMW. Man badar i extraliv annars, så spelet hade varit lätt nog även utan dessa checkpoints. Det finns svamphus att besöka på världskartan där man kan få både power-ups men även extraliv och har man tur med lottningen kan man få upp till ett helt dussin gröna 1up-svampar på en gång. Vansinne! Dessutom finns det extralivssvampar att finna på banorna, varje 100 mynt inkasseras till ytterligare ett extraliv och om man landar högst upp på den där jävla flaggstången i slutet på varje bana så får man ännu ett extraliv. För mig är det svårt att INTE ha 99 extraliv när jag når slutet av spelet.
Livräknaren går dock inte över 99 i bakgrunden som i Donkey Kong Country-spelen, så
om man tar säg ett dussin fler extraliv när man redan har 99 stycken och sedan råkar dö en gång så räknar spelet raskt ner till 98 igen. Vilket bullshit!
För att återgå till power-ups så finns det inte många andra sorter än de diverse svamparna, dvs mini, mega- och den vanliga supersvampen...
Minisvampen förstärker förresten kopplingen mellan Mario och Alice i Underlandet! Utöver svamparna och superstjärnan finner man hur som helst bara blåskalet som ny power-up och den återkommande gamla hederliga eldblomman. Med blåskalet blir Mario som en Koopa Troopa och när man springer en bit så far man iväg inuti skalet och studsar mot väggar. När man är blåskal-Mario och duckar så tar man heller inte skada från fienden. Man är osårbar precis som när man förvandlas till staty som tanooki-Mario i SMB3 fast man kan ducka i detta osårbara läge hur länge som helst här.
Eldblomman är dock den verkliga MVP:n bland alla förmål här. Jag har nog banne mig aldrig sett lika mycket använding av den som i det här spelet. Det verkar som att man spelar som eld-Mario, eller eld-Luigi då, mest hela tiden faktiskt. Det är sååå skumt att inte blåskalet gjordes mer till en grej att finna i vanliga frågeteckenblock runt om på banorna, precis som lövet i SMB3, och att de satsade så stort på bara eldblomman.
Också, när man är Mario med blåskal så kan man inte skifta power-up om man trots allt vill byta till eld-Mario?! Tar man en eldblomma som blåskal-Mario så sparas den bara undan som ens föremål i reserv, men även om man då petar på pekskärmen så att eldblomman trillar ner från ovan och man nuddar vid den så gälls det ändå inte?! Utan då åker den raskt tillbaka till nedre skärmen som ett föremål i reserv? När man är blåskal-Mario, då kan man alltså verkligen inte byta power-up som man vill?! Men om jag inte vill vara blåskal-Mario då? Om jag faktiskt vill vara eld-Mario? Vad är det här för jävla bullshit nu då? Är de inte riktigt kloka eller? Jag fick ju för fan gå rakt in i en goomba med flit som blåskal-Mario bara för att bli av med den dräkten så att jag kunde bli eld-Mario som jag ville när jag lirade nu. Minisvampen blockar också eldblomman på det sättet om man får en eldblomma som extra förmål när man redan har minisvampen där. Och samma kan jag allt tänka mig med megasvampen...
Återigen, vilket jävla bullshit! Och varför har jag aldrig tidigare reagerat på de här sakerna?! Fann sådan bullshit riktigt irriterande nu däremot.
Det finns faktiskt fler irritationsmoment än så...
Man kan inte gå ner i rör medan man håller i ett sköldpaddsskal, WTF?
Och man kan heller inte längre kasta skal rakt uppåt. Vilket bullshit! Kom igen liksom. Varför är spelkontrollen så mycket mer begränsad och mindre smidig här än i det så mycket äldre SMW? Borde inte "nya" Super Mario Bros vara en vidareutveckling, en förbättring, på alla fronter? Tydligen inte. Därmed finns det heller inget snurrhopp här som i SMW. Kom igen, t o m Super Mario Land 2 på GB hade snurrhopp... Man kan heller inte plocka upp och bära med sig P-switchar, det finns ingen power-up för flygande och ingen Yoshi. Om SMW var SMB4 så känns NSMB knappast som ett SMB5... Varför ingen Yoshi?! Detta är ingen vidareutveckling, detta är mer som en knock-off av ett SMB-spel. Det må vara hårda ord men det märks verkligen att Shigeru Miyamoto själv inte hade något med det här spelet att göra. Det känns inte lika genomtänkt som tidigare Mario-spel, inte lika genomarbetat och inte alls lika genuint...
Det är kul att man fortfarande kan flyga med Lakitus moln åtminstone, men varför finns här ingen proper power-up för flygande? För Lakitus moln räknas ju inte... SMB3 hade diverse flygsvansar via lövet, tanooki-dräkten samt P-vingen... SMW, vilket som redan nämnt alltså släpptes som SMB4 i Japan, hade kappan och Yoshi-dinosar med vingar och t o m P-ballongen därtill. Yoshi's Island, som släpptes som SMW2 i väst och som i alla fall ett Super Mario-spel i Japan med, hade minsann helikoptern och Super Mario 64, som var nästa del i den huvudsakliga serien efter 16-bitstiden, hade flygkepsen. Att det sk "nya" SMB då inte har någon power-up för flygande, som har varit en sådan stor grej i samtliga Mario-plattformare ända sedan SMB3 till NES, utan att man endast har Lakitus moln att tillgå, vilket i princip är en återgång till den flygande mattan i vårt SMB2 tillika Super Mario USA, är alltså ett stort steg bakåt, inte framåt. Det känns inte nyskapande, det känns gammalt. "Nya" SMB my ass alltså... Och vill man inte räkna NSMB ihop med tidigare Mario-spel på stationära konsoler så borde det väl i så fall jämföras med Super Mario Land-liren på GB, fastän detta trots allt har titeln New Super Mario BROS och inte New Super Mario Land, men även i dessa gamla bärbra Mario-lir fanns det likaså diverse flygmöjligheter! Flygplanet i SML som varade hela banor, inte bara en kort stund, kaninöronen i SML2 och jetmössan i SML3...
Spelkontrollen är annars som vanligt i Mario-spel. Man kan gå, springa, simma, klättra, hoppa, hoppa längre och högre medan man springer, ducka, glida duckandes, plocka upp och kasta vissa saker, men bara framåt då och inte uppåt som man kunde tidigare, samt skjuta eldklot. Typ nytt för denna del är att man även kan göra en rumpdunk samt vägghoppa, som var nya förmågor för vår spelhjälte i Super Mario 64.
Styrningen här funkar gott nog för det mesta men...
Det känns inte som att man alltid har 100% kontroll över bröderna, snarare bara 99% typ. När man springer rakt fram en lite längre sträcka och ska hoppa eller när man springer och hoppar och vill raskt hoppa vidare från en plattform till en annan utan att sluta springa däremellan så kan jag svära på att det ibland är en kort fördröjning från det att man trycker på hoppknappen till att ens spelfigur faktiskt hoppar, det känns inte som att detta registreras ögonblickligen. Något jag, som är så pass van vid den extremt responsiva spelkontrollen i de gamla SMB-spelen, reagerar på direkt... Det känns som att man är något slöare här, något klumpigare liksom. Och även om det bara skiljer en procent så har det inverkan på spelet när spelet i fråga går ut på att snabbt och smidigt hoppa mellan plattformar! Kontrollen är ju ändå bra men inte lika bra som i tidigare Mario-spel.
Men det är trevligt att de tagit tillvara på möjligheten från SMW att klättra i galler och slå på luckor i gallren för att byta sida. Så tummen upp för vissa saker och tummen ner för andra.
Att spelet fortsätter på den nedre skärmen när man tar ett rör neråt är däremot fyndigt skoj, not gonna lie.
Synd bara att så inte alltid är fallet, för om man tar ett rör ner och merparten av den banan sedan utspelar sig under vatten t ex, då får man trots allt spela på övre skärmen. Så spelet är inte konsekvent med detta. Antagligen för att de ville vara söta med att man måste peta på pekskärmen för att aktivera föremålet i reserv, istället för att bara kunna trycka på SELECT som tidigare i SMW, och det hade då inte funkat lika väl om man spelat nästan hela banor med massa fiender på nedre skärmen, så spel på nedre skärmen när man tar rör ner är bara som en liten gimmick för blott kortare sträckor. Nåväl. Hela det här spelet är faktiskt som bäst blott kortare stunder åt gången.
Bitesize skoj typ. Något att spela som ren förströelse, ett simpelt tidsfördriv, och då kanske göra en värld eller två åt gången innan man lägger undan spelet och fokuserar på annat och sedan plockar upp det igen för en till värld.
Typ så.
Man måste "sejva" själv från startmenyn på världskartan men kan å andra sidan göra det när som helst där mellan banorna.
Detta funkar bra för ett bärbart spel.
"Bye, bye!" säger Mario när man stänger ihop DS:en med spelet fortfarande igång och "It's me, Mario!" när man sedan öppnar upp konsolen igen. Gulligt.
Synd bara att man inte hör Luigi säga det här när man spelar som den brorsan. Det hade varit pricket över i:et.
Jag plöjde hur som helst rakt igenom spelet över en helg för den här framgrävningen och då spelade jag inte hela dagarna och heller inte i ett svep varje dag utan just i kortare omgångar. Man får nog ut som mest av det här spelet på så sätt.
Om man känner sig färdig med huvudläget så finner man också en samling minispel att tillgå på kassetten, där man t ex ska rulla snöbollsklot till musiken från snöbanorna i Super Mario 64. Dessa är uppdelade i olika kategorier, som action och pussel, och styrs med stylus (och ett med blåsjobb). Jag provade alla dessa mest pliktskyldigt. Wario Ware är detta icke säger jag bara... Vissa kortspel med Luigi är åtminstone småkul. Dessa minispel är dock verkligen bara en parantes och inget som gör hela spelet mer värt att ha om man inte redan vill ha det för plattformandet.
Annars är det ju kul att man fortfarande fick en tjock instruktionsbok att bläddra i. Så mysigt. Storyn som man kan läsa i instruktionsboken är ju banal som bara den... Är ni redo för detta? Prinsessan kidnappas igen så Mario måste rädda henne och besegra både Bowser och Bowser Jr. Den svenska delen av boken översätter förresten "The moustachioed marvel" som Mario kallas här till "Mannen med mustaschen" och jag kan bara tänka mig översättarens huvudbry med den kluringen till formulering vilket säkert slutade med ett skit samma, mannen med mustaschen får det bli, ho, ho!
Som jag förutspådde redan då när NSMB forfarande var aktuellt så blev detta aldrig en ny tidlös klassiker som tidigare Mario-spel utan mer som ett flyktigt fast fortfarande trevligt återseende tillika trivsamt tidsfördriv för stunden. Det var kul när det först kom och det har varit värt att spela om men det är en klen fortsättning på 2D-plattformsspelen med Mario.
Nu har jag kanske varit väldigt kritisk mot det här spelet överlag men då jämför jag ju det trots allt med bl a självaste SMB3 och SMW, två av de bästa plattformsspelen någonsin, signerade Shigeru Miyamoto. Med den skyhöga ribban är det väl heller inte så konstigt att ett nytt spel från sådär ett och ett halvt årtionde senare och som Mario-skaparen själv inte hade att göra med inte når upp till samma nivå. Jämför man istället NSMB med det mesta som kommit ut i genren sedan SNES:ens dagar, och då inte minst från andra företag än Nintendo, så är det faktiskt ett helt briljant litet plattformslir. Allting är ändå relativt. Och NSMB är i slutändan ändå relativt roligt alltså.
Jag hade i vilket fall både varvat och klarat detta till 100% redan när det begav sig, den där sommaren 2006, på den där dumma Dylans kassett. Jag har nu också varvat och hundraprocentat min egen kassett tre gånger om, en gång för varje sparfil. Så fyra gånger totalt de senaste 20 åren, i snitt vart femte år. Fast egentligen har det varit mer än tio år sedan jag senast hade spelat igenom hela det här spelet, innan jag nu grävde fram det igen. Och när jag nu spelade igenom alla banor ännu en gång så kändes det mer meh än vad jag kommer ihåg att jag någonsin fann det förr faktiskt. Väldigt plant, väldigt ytligt. Fortfarande hyfsat skoj, fortfarande ganska bra men jag kan nu med all säkerhet bekräfta hur rätt jag hade redan då för alla dessa år sedan, då jag konstaterade att NSMB var mer av en sommarens blockbuster snarare än en blivande klassiker. Det har INTE åldrats lika bra efter 20 år som gamla SMB hade gjort när det hade 20 år på nacken och idag spelar jag hellre de gamla SMB-spelen, allra helst All-Stars-versionerna, framför NSMB. Annars hade jag nog mer roligt bara med att spela på DS överhuvudtaget än att spela just det här spelet på formatet om det låter vettigt. Nu blir jag sugen på att spela andra DS-spel.
NSMB är ett bra plattformsspel men inte mer än så och det är INGET nytt Super Mario Bros ironiskt nog.
Mitt slutgiltiga betyg: Tre av fem megasvampar. Ett bra spel.
|
