Format: Mega Drive
Utvecklare: Sega
Utgivare: Sega (1995)
Genre: Platttform
Se den stigande stjärnan. Ristar. Som i "Ri(sing)star", hajar ni? Ristar står med andra ord för "Rising Star", dvs den stigande stjärnan. Och spelkaraktären själv är alltså en liten stjärna ifall det nu undgick någon.
Detta är ett spel som vi frilirade för ett par år sedan.
Vi kom fram till bana nummer två på värld nummer tre innan vi bröt för den frispelkvällen, då vi hade det så pass roligt med Ristar att vi lirade övertid. Och vi hade också så roligt att vi kunde tänka oss återvända till detta, som i för en proper framgrävning ur spelkistan någon dag, vilket är alltså exakt vad vi gjorde nu också. Och eftersom vi hade skrivit ganska mycket samt rätt så ingående kring detta då så utgår vi också från vad vi hade skrivit då för den här framgrävningen.
Och här finns inget batteriminne men med en kod för att välja bana kunde vi fortsätta direkt från där vi slutade den där gången och den här gången spelade vi vidare till slutet och varvade hela spelet.
Ristar är utvecklat och utgivet av Sega själva och släpptes över hela världen 1995. Ett relativt sent spel i konsolens livscykel, då Saturn redan hade hunnit komma till Japan vid det laget och var på ingång i Nordamerika och Europa bara några månader senare. Ristar blev föjaktligen tyvärr tämligen förbisett. Sanna våra ord, hade det här spelet kommit ut två år tidigare så hade det varit vida omtalat än idag som en av konsolens största klassiker, i samma liga som Sonic 2 och Gunstar Heroes. För att ja, Ristar är verkligen så bra.
Men vad är detta, Sonic? Jo, förmodligen så utvecklades Ristar mer specifict av just Sonic Team inom Sega själva. Rent visuellt är spelet ett av de snyggaste plattformstitlarna från hela 16-bits-generationen, lätt jämförbart med kända tungviktare som Donkey Kong Country 2: Diddy's Kong Quest och Super Mario World 2: Yoshi Island som släpptes i samma genre till SNES senare samma år, och Sonic-vibbarna är alltså märkbara.
Grejen med Ristar som spelkaraktär är hans förmåga att sträcka ut armarna och greppa tag om allt möjligt, inklusive fiender. Det är också så man tar död på fienden eller närmaste bestämt genom att greppa tag om dem för att slunga iväg sig själv mot dem och bokstavligt talat skalla dem till döds. Så fräckt. Och kontrollen är mycket simpel. En knapp för hopp och en knapp för grepp. Man kan i sedvanlig Mega Drive-anda själv ställa in vilken eller vilka av A, B- och C-knapparna som ska göra vad också.
Ristars starka armar kommer till användning på flera olika områden, som att klättra upp för stegar eller rakt över stup. För omväxlings skull är det inga one-hit kills annars, utan man har en skademätare i form av stjärnor. Men se upp! Spelet är inte direkt Sonic-snabbt men det är ändå fartfyllt nog så är man inte lite försiktig, vilket vi då inte var när vi först hoppade in i detta, så är det lätt hänt att råka ta skada från fiender. Men det finns även gott om hälsopåfyllande stjärnor och extraliv att hitta på banorna så man har ändå råd att vara lite vårdslös.
Vilket är rätt lätt hänt att man är då Ristar kan även slunga iväg sig själv från pålar eller liknande i alla riktningar, vilket är både coolt och sådär buskul att göra. Musiken är även trevlig och trallvänlig och bidrar till den lekfulla stämningen.
Allt är inte hopp och lek, för det finns många sätt att dö på och det finns också minibossar att handskas med på banorna innan det bär raskt av vidare till nästa område. Och det utöver rediga bossar i slutet av varje värld. Två vanliga banor plus bossbana per värld är vad som gäller här, ungefär som i Sonic 2 om bossmötena från slutet av var världs andra zon hade varit som sina egna små banor där. Detta är alldeles lagom i vår mening, med tanke på att banorna är inte bara från vänster till höger och varje bana är ganska lång också, med flera segment. Spelet börjar mycket inbjudande dock, relativt lätt och väldigt soligt och varmt, vilket var varför vi valde detta för en skara somriga lir för den där frispelkvällen.
Redan andra banan på första världen känns däremot inledningsvis mindre solig och varm än första, för nu är man i "Mörka skogen" minsann. Den skogen visade sig dock inte särskilt mörk alls egentligen och den varma, tropiska atmosfären från första banan fortsätter snarare även längre in i spelet. Verkligen inte oss emot!
Det blir visserligen riktigt mörkt där i skogen trots allt, men bara för en kort stund innan banans slut.
Resten av spelet bjuder på varierande miljöer i olika världar och då det handlar om just hela planeter för Ristars räkning så kan man verkligen tala om världar också.
Även senare världar är för det mesta varma och färgstarka dock. Ja, kanske inte just isvärlden då... Grafiken och estetiken är mycket snygg i alla fall. Vissa bossar, som en viss vis gammal kattboss (tja, han ser åtminstone vis ut) har ju för härlig design. Hela spelet är så härligt.
Om det inte framgått tydligt nog så gillar vi alltså det här liret och dess stora "gimmick" med greppandet om allt och alla känns aldrig repetitivt, trots upprepande moment, utan snarare helt naturligt. Det är en väl implementerad spelidé helt enkelt.
Och Ristar behöver inte ta tag om allt möjligt, inklusive fiender då, rakt på bara utan det går precis lika bra diagonalt också. Det bidrar till väldigt smidig styrning vilket gör spelet riktigt roligt att sitta med.
Fans av plattformsgenren lär känna sig som hemma här. Andra världen är ökenvärlden. Det verkar ganska vanligt att andra världen är öken i plattformsspel. Rock Star i Kirby 64, Angry Aztec i DK64, Desert Land i SMB3 för att bara nämna några exempel...
Ristar överraskar däremot lite på den här punkten. Andra världen är ökenvärlden, ja, men under vatten! Det blir också mörkare och mörkare desto djupare man dyker, precis som i Ecco the Dolphin!
Andra banan på andra världen fortsätter under vattenytan, genom ett försvunnet sjunket palats med en stor mördarhavssnigel som miniboss!
Bossbana på värld nummer två utspelar sig likaså under vatten och börjar stämningsfullt nog... Där ser man den elaka hajen till boss för hela världen som först simmar runt om i bakgrunden innan den attackerar! Befara dock icke. Ristar är nämligen inte direkt svårt, hur hårda och tuffa bossarna här än ger sken av att vara. Spelet är alldeles lagom utmanande. Tummen upp för det.
Vi har för övrigt för ovanlighetens skull heller inget emot undervattennivåerna i Ristar. Kanske för att spelkaraktären själv är väldigt lätt att manövrera och man har heller ingen tidspress som i Sonic-spelen utan kan verkligen ta det lugnt och beundra omgivningarna liksom.
Värld tre motsvarar en lavavärld typ. Här går det hett till och man får t ex undvika eld som kommer upp ur marken. Man kanske kan undra hur detta är ett problem för Ristar, för som stjärna borde han väl själv vara glödhet, men nåväl. Det är inte den sortens spel, ho, ho...
I optionsmenyn finns ett val för att skriva in lösenord. Inget tricksande med att snabbt behöva trycka in några knappkombinationer på titelskärmen eller nåt sånt här inte alltså, utan det är bara att välja att skriva in lösenord i optionsmenyn. Så då gjorde vi det. Lösenordet "ILOVEU" låter en att välja bana. Och vi var på bana 3-2, andra banan på tredje världen världen alltså, där vi bröt sist vi spelade detta, så då började vi just härifrån också.
Vi kom väldigt fort in i spelet igen, kontrollen och spelupplägget är så simpelt och intuitivt att det rätta knycket infinner sig direkt typ, och rätt som det var var vi framme vid bossen för tredje världen redan. Denna var lite intressant faktiskt, då striden mot den utspelar sig både på plan yta på markplan med också fritt fallandes rakt nedåt, vilket förde tankarna till en viss bossfan från Treasures Gunstar Heroes. Och sämre förebilder kan man ju ha, så inte oss emot det heller.
Fjärde världen är mer gimmickartad, det är en musikvärld typ, och rent tematiskt skulle det här kunna vara något ur ett gammalt klassiskt Sonic-spel. En del fräcka hinder här, som dessa stora solglasögonprydda robotfåglar vars näbbar liksom faller ner mot en! Och så bossfighten i slutet för hela denna värld är sannerligen trippad, med väldigt psykadeliska vågade specialeffekter...
Sedan är det dags att chilla lite, coola ner sig, då man kommer till isvärlden, ooh! Typiskt nog för ett plattformspel så är underlaget halt här för att hallå, is ni vet? Så man får allt passa sig för att inte snubbla och glida på rumpan...
En viss fiende kan bara besegras i snöbollskrig! Vattensegment finns här med, men trots att vattnet borde vara iskallt verkar det inte vara något som helst problem för vår heta stjärna. Bossen för denna värld är verkligen något annat också... Riktigt fräck. Tänk den där bossen i Wario Land 4 från mer än fem år senare.
Den sjätte och sista världen heter Planet Automaton och känns, trist nog, lite slentrianmässig efter alla föregående världar, som alla var mycket mer intressanta både spelmekaniskt och inte minst estetiskt. Det känns ironiskt nog lite som att spelutvecklingen gick på autopilot för den här världen...
Lite som i det första Donkey Kong Country, som också hade en mindre intressant och visuellt tradigare sjätte och sista hela värld. Och precis som i DKC så består den "sjunde" världen i Ristar endast av den sista bossfighten. Men också precis som med DKC så är det heller inte tillräckligt för att sänka Ristar från ett mycket bra omdöme. För det är alltså ändå ett mycket bra spel i slutändan. Den sista bossen är sedan lagom utmanande och hela spelet är inte särskilt svårt annars. Man klarar det hyfsat lätt på en kväll eller två. Men det är verkligen inte oss emot, då vi mycket hellre föredrar en väl avvägd, balanserad, utmaning än något som görs orimligt svårt bara för sakens skull. Spel ska framför allt vara roliga att spela och det är Ristar med råge. Det här spelet är snygggt, smidigt, stämningsfullt samt sannerligen skoj.
Det var det. Sedan återstår bara sluttexter. Dessa är värda att sitta igenom för de tillhörande fina illustrationernas skull.
Det tog oss runt en timme och tjugo minuter till att varva det här spelet helt, från där vi senast lämnade det. Och då hade vi redan spelat det i runt 40 minuter fram till den där brytpunkten på bana 3-2, så det tog oss alltså ca två timmar totalt att varva Ristar från början till slut. Det är alldeles lagom för ett sådant här spel. Ristar är onekligen en underskattad plattformare från mitten på 90-talet, för fastän inte direkt okänt och obskyrt och därtill lätt komma åt, då det är av och från Sega själva och har gjorts tillgängligt av dem på senare generationers hårdvara ända sedan deras samlingsskivor på PS2-tiden, så är det likt förbannat tämligen förbisett. Fans av den gamla hederliga sidoscrollande 2D-plattformsgenren som av någon outgrundlig anledning måhända ännu inte tagit tiden till att ge det här spelet en ärlig chans bör givetvis göra så omgående! Ristar är helt enkelt ett mycket bra plattformsspel och väl värt fyra av fem stjärnor. Detta är lätt i klass med sånt som Gunstar Heroes och Sonic 2!!
Vårt slutgiltiga betyg: Fyra av fem glada stjärnor. Mycket bra!
|
