Format: Mega Drive
Utvecklare: Sega (Sonic Team)
Utgivare: Sega (1991)
Genre: Platttform
Det första Sonic-spelet blev det alltså för idag. Släpptes ursprungligen i Amerika och möjligen Europa också den 23:e juni 1991, vilket blir för exakt 35 år sedan om nio dagar... Vi hade dock redan något annat på gång för den 23:e i år och lät Sonic löpa i förväg här. Och Sonic som är så snabb torde väl heller inte ha något emot att få komma före.
Detta första och numera klassiska Sonic the Hedghehog har tagits upp tidigare på POPKORN som alternativ till tvåan på Mega Drive-toppen och på vår topp-10 Sonic-spel. Och så är det. Detta är sannerligen ett värdigt alternativ till såväl Marios folkkära plattformslir som dess egen mer populära uppföljare och ett av de tio bästa Sonic-spelen och det fortfarande efter snart 35 år.
Spelkontrollen är förvisso inte lika tight som senare i tvåan och banorna är mindre intensiva men för övrigt är det fortfarande samma fartfyllda fröjd att styra Sonic genom vågade loopar, snäva tunnlar, urflippade flipperlandskap samt smått psykedeliska bonusbanor. Den första gången som man äntligen lyckas ta en kaossmaragd blir ett videospelminne för livet. Och trots att vi båda faktiskt annars gillar både Tails och Knuckles känns det ganska befriande att Sonics första framträdande är en solodebut. Här är det Sonic och ingen annan som får glänsa. Och snacka om en glänsande debut alltså!
Det här spelet etablerade Sonic direkt som videospelstjärna av rang och därtill som Segas egen maskot att konkurrera direkt med Nintendo och Mario, efter flera tidigare mindre lyckade försök på 80-talet, som t ex Alex Kidd.
Sonic, från början även kallad "Mr. Needlemouse", fick de till minsann alltså. Fort gick det också, redan inom bara ett år från sitt självbetitlade debutspel, som Sega faktiskt utvecklade specifikt för att vara startskottet för just en egen maskot och också framför allt för hemkonsolspelsidan av verksamheten, var den supersnabba blå igelkotten plattformshjälten nummer 1 i spelvärlden. Sonic var tydligen mer populär än Mario och mer känd än Musse Pigg bland barn på den tiden.
Detta var en fokuserad ansträngning från Segas sida och de lyckades jävlar oss också... De gjorde det, de galna jävlarna, de gjorde det verkligen... Tack vare detta enda spel så lyckades Sega tydligen ta mer än 60% och kanske t o m närmare 70% av marknadsdelarna från Nintendo under 1991 och in på 1992. Nintendo som inte ens såg Sega som en seriös konkurrent innan dess fick tänka om och konsolkrigen blev ett faktum.
Segas interna team bakom Sonic, som sedan dess också tagit namnet Sonic Team, lyckades verkligen över all förväntan. Sonic som karaktär blev en ikon helt i sin egen rätt och så spelet sedan...
Green Hill är ju klassiskt i videospelsammanhang numera. Rutnätiga landskap for life!
Som namnet antyder en grönskande och väldigt chill, väldigt rogivande första värld och alltid lika trivsam och skoj att återvända till.
Också kul, ju fler gånger man spelar det här, är att utforska och upptäcka nya vägar fram till mål, även om spelet alltså går från startpunkt på vänster sida av skärmen fram till en målpunkt någonstans långt åt höger, så är vägen dit långt ifrån bara från vänster till höger. Antigen att man tas typ höger, ner, vänster, ner, höger och upp igen innan nästa höger in i mål på mer korridorliknande banor med en bestämd färdväg, eller att man finner sig i nästan lika vertikala som horisontella nivåer där man helt på eget bevåg kan ta sig upp och ner och kan finna flera olika vägar fram åt höger från olika höjder.
Sonic 1 har alltså ett stort återspelvärde då varje spelomgång kan se olika ut beroende på exakt vilka vägar man tar från start till mål på banorna. Något som görs väldigt tydligt redan från första världen.
Värld två får mycket skit annars av somliga för att vara så slö i direkt kontrast till hela den första mer fartfyllda världen, men vet ni vad? Vi gillar faktiskt båda värld två. Ja, tempot är märkbart slöare här, vilket kanske var mindre lyckat redan på andra världen, men vi finner ändå denna mysig. Bakgrundsmiljön överst på banorna i denna värld skriker Altered Beast och musiken är så bra här, så där lagom mystisk. Vi har heller inget emot att ta det lite lugnare här och färdas med block som flyter fram på lava, undvika lavafall och lösa lite lätta pussel så som att i bästa Zelda-anda knuffa block ovanpå knappar som öppnar vägen framåt. Det ger spelet en nypa variation om inte annat.
Annars kan det kännas ibland som att man blir straffad om man försöker springa för fort fram, och det inte bara på denna värld, att det gör spelet typ kontraintuitivt eller något, men nej, egentligen inte, för ju fler gånger man spelar Sonic 1, desto mer kommer man på sig att man faktiskt hinner reagera och undvika plötsligt inkommande fiender och hinder. Det är inte rena rama trial and error som det så ofta var med Mega Man på NES t ex, även om det är knappt, på håret, så får man faktiskt tillräckligt med tid på sig att reagera här.
Bossmöten, som består av doktor Robotnik i olika flygande manicker varje gång, äger rum i slutet på tredje zonen av varje värld och är si och så. De är så där. Inte speciellt svåra alls. Sonic har dessutom alltid den fördelen att när man blir träffad så dör man inte så länge man har minst en guldring på sig. Det gäller t o m om man faller eller springer rakt på spikar eller hamnar i lava, bara att hamna i kläm leder till omedelbar död. Vad som händer om man tar skada annars är att man tappar alla sina ringar men får en kort stund på sig att plocka upp så många som möjligt igen, så tekniskt sett kan man bli träffad flera gånger om igen, så länge man hinner plocka upp minst en ring efter varje träff. Detta gör inte minst bossfighterna ganska lätta, trots att den onda doktorn i sin tur tål flertalet träffar.
En fight mot Robotnik där han med en spik rakt ner från sin svävare plockar upp block som utgör underlaget som Sonic står på är lagom intressant, då spelfältet blir mindre och mindre för varje gång som bossen gör sin attack, men även denna är lätt avklarad innan den stackars saten ens hinner göra tre attacker. Bossarna har inga stadier där de är immuna för anfall från spelaren nämligen och bara sårbara när de visar sin svaga punkt eller nåt sånt, nej, Sonic kan attackera fritt när som och bara bang, bang, bang, rakt på igen och igen och igen, så bossfighterna kan vara över riktigt fort.
Genom att rulla ihop sig till en spikboll som Sonic gör automatiskt när man hoppar anfaller man under nämnda bossfighter och på samma sätt kan man anfalla vanliga fiender med, men också genom att rulla ihop sig till en spikboll medan man springer. Här finns ingen spin dash som i senare spel fr o m Sonic 2 dock, nej, inget ladda upp sig själv på stället genom att peppra på en knapp här inte, utan man får trycka ner under tiden som Sonic springer fram. Det är lite avigt då man uppenbarligen trycker fram för att springa fram till att börja med så det kan vara lite knepigt att få till, speciellt när man ska göra detta för att krossa block som blockerar vägen för en. Att hoppa ner och krossa block under en funkar bättre. Att bara falla ner duger dock inte, inte heller att bara falla ner och landa med fötterna ovanpå fienden för då tar man skada minsann, detta är sannerligen inte Super Mario, utan man måste själv trycka på hoppknappen och göra ett skutt upp för att sedan falla ner ihoprullad till taggboll.
En liknande cool effekt är då delar av marken rasar under ens fötter i härligt blockiga animationer. Helt olikt Mario är detta lir för övrigt trots allt inte.
Power-ups finnes i form av en sköld som skyddar mot en träff och en oövervinnerlighetskraft, motsvarande supersvamp och kraftstjärna i Super Mario Bros. Inget som motsvarar eldblomman men mer behöver man ändå inte. Sonic är för snabb för eldbollar ändå så.
Vattenvärlden, den fjärde, är sedan inte så tokig ändå, långsam, javisst, men det finns visst harmoniskt, eh, flyt här så det funkar ändå för oss. Vi har spelat mycket drygare vattennivåer än dessa. Sonic kan såklart inte simma under vatten, utan rör sig som vanligt som om han vore på land fast mycket långsammare, nästan som om i slow motion, och så kan han inte andas heller utan måste med jämna mellanrum nudda stora luftbubblor under vatten för att inte drunkna.
Just detta att det finns risk för drunkning medför trots allt viss press på dessa banor då man ändå måste skynda sig vidare hur slö Sonic än är under vatten. Sedan kan vi väl undra hur avsiktligt det var från utvecklarnas sida att återigen trycka in en så pass mycket slöare värld spelmässigt som följer en kvickare som följde en slöare som i sin tur följde en kvickare... Var detta ett högst medvetet försök till variation i spelupplägget måtro?
Vattenrutschkanor ovanför vattenytan ger en hyfsat kul åktur i alla fall och bjuder på ett unikt och mer fartfyllt spelmoment. Därtill finner man sig även i något som en labyrintborg i Super Mario Bros, där man måste hitta rätt väg för annars så loopar hela banan bara. Och det finns bara ett enda sådant här tillfälle i hela spelet vilket kan få en ur balans. Det känns faktiskt rätt så udda för det här spelet.
Nästa värld igen är återigen välkommet mer fartfylld i största allmänhet. Vi gillar denna värld som känns lättare och som att man kan andas ut igen efter all tid under vatten i världen innan. Femte världen har fler långsträckor och loopar där man bara kan springa full fart framåt och den har så sköna vibbar, så där upplyftande atmosfär liksom som var äkta Sega. Det är en rolig värld helt enkelt. Bra musik här med. Det är bra musik i hela spelet annars såklart, som komponerades av Masato Nakamura från det japanska popbandet Dreams Come True. Och mycket fin grafik med, för tidigt 90-tal på 16-bit.
Det finns hur som helst totalt sex världar här, med tre zoner per värld så 18 banor totalt alltså, vilket kan tyckas ganska lite jämfört med t ex Super Mario Bros och dess åtta världar gånger fyra banor per värld, men då får man ha i åtanke att banorna i Sonic är större, mer omfattande och kan utforskas åt alla håll och kanter för alternativa vägar fram till målen. Sex världar med tre zoner per värld är alldeles lagom för det här spelet. Likaså finns det förresten bara sex kaossmaragder att samla här, tillskillnad från sju i senare spel. När man samlat alla sex så dyker den superstora guldringen som tar en till bonusbanor helt enkelt inte upp längre i slutet på en zon där den annars hade gjort det om man har minst 50 ringer när man kommit dit. 100 guldringar ger en ett extraliv också förresten, i sann videospelanda.
Den sjätte och sista världen är estetiskt inte så olik den femte, vilket tyvärr gör den lite trist, men har mer fällor och förhinder som sinkar en vilket gör det till ännu en slöare värld, åtminstone något slöare, som följer efter en kvickare. Här börjar det bli knepigt, märkbart mer så än tidigare, just pga av alla fällor och förhinder då, men det är ju inget konstigt med det egentligen eftersom hallå, det är sista världen, och spelet blir aldrig för svårt.
Utom kanske vid allra sista bossen som man måste göra i ett svep med noll ringar... Men även detta bullshit fixade vi faktiskt på första försöket nu senast. Beroende på exakt hur lång tid man tar på sig i framför allt bonusbanorna, och det finns ingen tidsbegränsning så om man kan undvika att kastas ut ur dem direkt genom att råka nudda utgångströskeln, då kan man sitta långa stunder åt gången med bonusbanorna, så tar det väl någonstans mellan en till två timmar att varva hela spelet...
Bonusbanorna i fråga, som man alltså får tillfälle att äntra men kan fumla att göra så i slutet på första eller andra zonen av var värld om man har minst 50 guldringar med sig fram till dess, är helt psyko annars och desorienterade som fan. Det finns ett antal olika variationer på dem, men alla går ut på samma sak; att navigera nästan svävandes i den snurriga labyrinten fram till kaossmaragden. Det är inte omöjligt utan man får tvärtom faktiskt häng om det till slut.
Är det lönt att satsa på kaossmaragderna då? Nä. Det enda som man får för det är att det poppar upp blommor i den korta slutsekvensen som annars är exakt likadan fast utan dessa blommor då... Sonic the Hedgehog 2 belönade verkligen spelaren senare för att samla alla kaossmaragder, med superhäftiga Super Saiyan-inspirerade Super Sonic som kunde användas från den tidpunkt som man fick dem alla och genom resten av spelet, det var verkligen något. Men här? Visst kan det vara en kul grej bara för sakens skull, och nu råkade vi faktiskt själva samla dem alla både förra och förrförra gången vi varvade spelet, men känn ingen press att tvunget göra detta säger vi, för det är egentligen inte alls mödan värt här. Så det är en till lite trist brist med Sonic 1 som gjordes bättre i senare spel med den blå igelkotten. Fast man har i alla fall svängrum med bestyret här då det finns bara sex smaragder att samla och bonusbanorna är åtkomliga i de två första av spelet sex världar, så man har liksom råd att fumla och faila i snitt varannan gång. Och det är ganska generöst ändå. Och även om så bara som en utmaning för sakens skull ger det ändå spelet en gnutta mer återspelvärde. Så det känns inte helt meningslöst ändå.
Vi har i slutändan rätt så roligt med Sonic 1, om än ej lika roligt som med tvåan från bara året efter. Att det är så många som tre zoner per värld i ettan är lite mycket faktiskt, speciellt om man är mer van vid vad som blev normen i Sonic 2 och dess mestadels två zoner per värld för en mycket rappare, kvickare, mer fartfylld spelupplevelse. Inte för att de individuella banorna är dåliga här i Sonic 1, men tre mer eller mindre likadana banor efter varandra på raken blir lite väl utdraget faktiskt... De är inte direkt olika varandra heller vad gäller bandesign och sånt. Många delar känns som kopierade och klistrade in efter varandra och vad exakt som skiljer t ex zon 3 från zon 2 på värld 3 kan man ju undra, då många segment känns likaså som kopierade och klistrade in från zon till zon. Då varje enskild bana inte direkt har någon egen identitet, utan det är snarare hela världarna som känns mer unika, så är det förståeligt att utvecklarna själva insåg att det bästa för Sonic 2 var då att bara kapa antalet zoner från tre till två per värld.
Sonic 1 är fortfarande ett bra spel dock och framför allt en väldigt lyckad debut för Segas nya maskot och faktiskt trots allt ett bra alternativ till det senare, överlag förbättrade, Sonic 2.
Det är inte riktigt lika roligt som Sonic 2 som sagt var, inte lika fartfyllt, har ej lika stor wow-faktor (där tvåan även plockade wow-poäng för sin tid med dess bonusbanor i pseudo-3D samt tvåspelarmöjligheten med Sonic och Tails samtidigt), därtill är kontrollen lite avigare här och spelet känns lite utdraget med tre så pass snarlika zoner efter varandra på samma tema för varje värld utan mycket som skiljer dem från varandra.
Och allt det är också vad som skiljer Sonic 1, ett bra spel, från Sonic 2 som är ett mycket bra spel och följaktligen likaså varför vi delar ut betyget "bra", som i tre av fem, för ettan här och inte betyget "mycket bra", som i fyra av fem, vilket vi delat ut för Sonic 2.
Förstå oss rätt dock, detta första Sonic the Hedgehog är alltså fortfarande ett bra plattformsspel och betyget reflekterar detta då tre av fem är ett BRA betyg!
Vårt slutgiltiga betyg: Tre av fem guldringar... Ett bra spel!
|
