Topp-10:
Amerikanska kalkonfilmer

En filmtopplista. Bästa amerikanska kalkonfilmer. För att det är amerikanska Thanksgiving idag. Gobble, gobble.

Det finns filmer som bara är dåliga och så finns det bra dåliga filmer. Vad gör en god kalkon? Ja, det är frågan. Detta är i alla fall mina kriterier... Filmen måste ha floppat på ett eller annat sätt; antigen finansiellt eller bland fans och kritiker (och helst hela köret). Och om rullen inte bombat på biljettkontoret så ska den åtminstone inte ha varit särskilt framgångsrik eller kommit in långt under förväntningarna. Likaså bör den ju ha haft vissa förväntningar på sig kvalitémässigt som inte uppfyllts. Det bör ha varit åtminstone viss hype kring filmen som den inte direkt levde upp till... Filmen ska mao även vara dålig eller relativt dålig. Den kan liksom inte bara ha varit en bomb men ändå bra eller ens hyfsat bra som film betraktad. En film som Waterworld, en av de största magplasken genom tiderna på bio, diskas därmed ändå från denna lista då den filmen är hyfsat bra trots allt. En god kalkonfilm ska vara som bäst bara godkänd.

En god kalkon bör dessutom vara så kass eller löjeväckande ostig att det är svårt att ta den på allvar. Filmen måste dock vara tillräckligt trivsam för att man ej ska ha något emot att se om den då och då trots att den inte är särskilt bra eller inte alls bra egentligen. Det ska alltså vara en bra dålig film och "bra" då i den mening att man trots allt inte har något emot att se om den emellanåt... Att det finns viss underhållningsvärde i den även om det endast ligger i den sk "ostfaktorn" eller att filmen är ofrivilligt komisk. En rulle som man snarare skrattar åt än blir arg eller irriterad på mao. En film som Sam Raimis Spider-Man 3 kvallar därmed heller inte in på denna lista då den utöver att ha varit långt ifrån en bomb på bio (inte av egen förtjänst utan naturligtvis tack vare de båda föregångarna men ändå) är mestadels bara irriterande dålig. Okej, så det är vad som gäller alltså. Utan vidare fördröjningar så kör vi igång då!

===============================================================================================

10. Battleship (2012)

Sänka skepp. De gjorde alltså en storskalig science fiction-actionfilm baserat på SÄNKA SKEPP. Det gamla gissningsspelet som enklast och bäst spelas med papper och penna... Bara själva idén må ge en intrycket att det ska vara någon form av parodi men nej, detta var på fullt allvar. De var helt seriösa med den här filmen. Det är ingen spoof. Det är inget skämt. Det är på riktigt. Vilket såklart bara gör det hela desto roligare. Och vi får Alexander Skarsgård, Qui-Gon Jinn, Rihanna, Rosa pantern, AC/DC... Fucking galenskaper... Filmadaptionen av sänka skepp drog in strax över 300 miljoner dollar mot en budget på över 200 mille men med tanke på att filmer i regel behöver tjäna in minst dubbelt så mycket deg som de kostade för att inte förlora pengar, för att marknadsföringskostnader upptill och studion får därtill heller inte 100% av intäkterna från biograferna då biograferna själva naturligtvis ska ha sin del av kakan också, bedömer man att filmen ändå förlorade produktionsbolagen någonstans mellan 100-150 mille. Det är definitivt en flopp alltså. Jag har den så långt bak på listan av den anledningen att jag tycker faktiskt inte att filmen är så dålig som film betraktad... Löjeväckande premiss, javisst, men när allt kommer omkring tycker jag faktiskt att filmen är helt okej. Detta är faktiskt kanske den bästa filmen av alla på denna lista. En stabil tvåpoängare av fem möjliga.

===============================================================================================

9. Green Lantern (2011)

Gröna lyktan... De gjorde alltså en proper långfilm av denna gamla superhjältepersona från DC. Med Ryan Reynolds som Hal Jordan, lätt den mest välkända av alla Gröna lyktor, Mark Strong som Sinestro och Taika Waititi som någon random snubbe bara för att nämna några. Detta var faktiskt Ryan Reynolds tredje roll som amerikansk superhjälteserietidningskaraktär, efter Hannibal King i Blade: Trinity från 2004 och den hatade inkarnationen av Deadpool i X-Men Origins: Wolverine från 2009. Det blev inte tredje gången gillt för honom... Det var tydligen meningen att den här filmen skulle vara starten för DC:s eget cinematiska universum redan två år innan Man of Steel. Det fanns redan planer för både en direkt uppföljare, förmodligen med Sinestro som storskurken, och en film med The Flash men efter att denna tankade bidde det inget mer med det. En solklar flopp pengamässigt. Studion förlorade pengar på denna. Hur mycket har det bara spekulerats om. Likt med sänka skepp tycker jag dock inte att Gröna lyktan är så dålig utan faktiskt helt okej ändå. Visst är den fånig och löjlig och så men den har sin charm. Jag kan se den och tycka att den är hyfsat underhållande ändå, på samma sätt som jag kan titta på t ex Hercules eller Xena - Krigarprinsessan och finna dem underhållande.

===============================================================================================

8. Hulk (2003)

Vad är stort, grönt, väldigt argt och slåss mot stridsvagnar, attackflyg och grejer? Ang Lees Hulk från 2003 var något som hände då, ja. Jag och den där dumma Dylan såg denna på bio när det begav sig och förutom oss båda så var det bara två andra i hela jävla salongen den kvällen... Det här var första gången som jag kan minnas ha sett en så tom sal under en föreställning. Folk flockade inte direkt till biograferna för att se denna då, nej. Filmen drog in 245 amerikanska mille mot en budget på 137, vilket är att betrakta som en flopp alltså. 2003 års Hulk är inte bara en kalkon dock. De gjorde en jävla pudel med denna. Bokstavligt talat. Och inte bara den. Tre jyckar. Som i tre stycken datoranimerade monsterhundar inklusive en pudel. Det här är ingen bra film. Som film i största allmänhet och amerikansk serietidningssuperhjältefilm i synnerhet finner jag denna vara sämre än Gröna lyktan. Saken med den filmen var dock att den var medvetet mer kampigt gjord liksom medan Hulk försöker vara på fullaste bajsnödigaste allvar vilket bara gör många scener desto löjligare... Vilket i sin tur alltså gör denna till en sämre film men bättre kalkonfilm. Valet att så ofta stycka upp bilden i vad som skulle föreställa rutor rakt ur serietidningarna var mer bisarrt än givande. Den datoranimerade Hulken kändes tveksam t o m för 2003. Eric Bana som Bruce Banner framstod mest som håglös. Och Nick Nolte sedan... Shit.

===============================================================================================

7. Godzilla (1998)

Vad är stort, grönt, väldigt argt och slåss mot stridsvagnar, attackflyg och grejer? Godzilla såklart. Och nu snackar vi alltså om den amerikanska filmen från 1998 i regi av Roland Emmerich som tidigare hade gjort Independence Day och Stargate. Varför Matthew Broderick har huvudrollen i den här actionfilmen, det vete fan. Vad Jean Reno egentligen gör här kan man ju också undra. Filmfan är en röra helt enkelt. Den bombade förvisso ej men kom in långt under förväntningarna. Sony förväntade sig att rullen skulle spela in 100 miljoner dollar bara under öppningshelgen. Den drog in drygt 44 mille dock. Så fastän inte så illa i sig ändå mindre än hälften av vad man siktade på. Vidare gick den inte alls hem bland biobesökarna och sågades längst fotknölarna av kritikerna vilket dödade planerna på de båda uppföljarna i vad som alltså planerades att bli en hel trilogi. Istället blev det ett cliffhanger-slut utan upplösning. Godzilla årgång 1998 var förresten första gången jag hörde talas om en kalkonfilm. Jag var 14 år och minns ack så väl hur Nils Petter Sundgren förklarade begreppet när han pratade om Godzilla på TV4-nyheterna och då även förkunnade att detta var årets stora kalkon. Så även om det inte är det största fiaskot och heller inte en av de sämsta filmerna på listan kvalitémässigt så är amerikanska Godzilla från 1998 således ändå DEN filmen som jag sedan snart ett kvarts sekel tillbaka genast tänker på när kalkonfilmer kommer på tal. För mig personligen är det därmed givet att denna tar en placering på kalkonlistan. Att denna därtill inte tar sig längre fram på listan beror just på att den inte bombade och att det inte är en sååå dålig film egentligen. Bara väldigt B, väldigt utdragen och ganska långtråkig. Och shit vad mörk. Hade faktiskt glömt bort hur mycket av den här filmen som äger rum då det är mörkt och regnigt, utan tvekan för att dölja den kassa CGI:n.

===============================================================================================

6. The Phantom (1996)

Fucking Fantomen som långfilm! Detta är en till serietidningsfilm men den här är inte baserad på en serie från vare sig DC eller Marvel. Fantomen var från första början en dagsstrippserie av Lee Falk som debuterade 1936, vilket var två år innan Stålmannen och tre år innan Batman. Vad många svenskar säkert inte känner till är att Fantomen är mycket mer populär i Sverige än han någonsin varit i USA, fastän det alltså är en amerikansk serie från början. Tillskillnad från DC- och Marvel-serierna som endast fick lov att översättas till andra språk utanför USA (på sin höjd hade Marvel UK lov att producera eget material) så fick serieskapare i Sverige göra helt egna äventyr med Fantomen. Vi snackar alltså om en svensk ikon här. Så fastän detta kanske inte var en film som många såg fram emot i USA var det dock det i Sverige. Men det är ändå en Hollywood-produktion. Billy Zane är Fantomen, Catherine Zeta-Jones är luftpiratkapten eller något och Cary-Hiroyuki Tagawa, självaste Shang Tsung, är också med på ett hörn. Och han Sex and the City men inte Mr Big. Han som knullade Samantha. Föga förvånande floppade filmen finansiellt. Den spelade inte in mer än den kostade att spelas in. Och det är ingen bra film heller. Dialogen är pinsamt dålig emellanåt. Storyn är klen. Och Fantomendräkten passar inte alls på Billy Zane. Det ser inte alls bra ut. Snarare riktigt för jävligt. På det stora hela känns detta som en mycket billig film. Men för fan, den har ändå mycket charm.

===============================================================================================

5. Masters of the Universe (1987)

He-Man - Universums härskare. Med Dolph Lundgren som han, mannen själv och Frank Langella som ärkeskurken Skeletor. Och shit alltså, så jävla dålig Skeletor-masken är. Det är faktiskt min största invänding mot den här filmen och en som jag har haft ända sedan jag först såg den på hyrvideo som kid i början på 90-talet. Man ser ju för fan att det är en gummimask! Man ser det jättetydligt på näsborrarna. Det är inga hål inåt nämligen, utan bara svart färg på de delarna av masken där näsborrarna borde vara. Och när ljuset slår fel, vilket det gör väldigt ofta, så reflekteras det på just det svarta så att man ser exakt hur fejk det är. Filmen är också full av andra problem såklart. Dolph Lundgren var inte någon bra skådis på den här tiden. Han har väldigt få repliker men allt som kommer ur mannens mun låter extremt tveksamt. Som om han hade svårt med engelskan då. Courteney Cox och rektor Strickland från Tillbaka till framtiden har väsentliga roller av någon anledning. Och He-Man kör runt i en rosa Cadillac. Liksom Fantomen spelade inte den här filmen in mer än den kostade att spelas in. Det är alltså inget snack om saken att detta var en bomb. Och en som enligt vissa måhända påskyndade leksaksförsäljningens nedåtspiral. Detta är kort sagt en dålig film på alla sätt och vis... Men det är också en film som jag sett och sett om och skulle kunna se om igen bara för att skratta åt, ropa ut högt hur jävla dum den är och liksom heja på. En mycket god kalkonfilm med andra ord.

===============================================================================================

4. Superman IV (1987)

Den fjärde amerikanska serietidningsfilmen på listan och den andra från DC. Och denna handlar alltså om självaste Stålmannen i kamp för freden. Det var tydligen något av ett passionsprojekt för Christopher Reeve som enligt uppgift var mycket investerad i produktionen och verkligen ville göra en bra film efter hur meh den tredje delen i serien blev... Och med det i åtanke är det i synnerhet synd hur kass den här filmen blev i slutändan. Men det är alltid gott att se Reeve som Stålis. Margot Kidder återvänder även som Lois Lane efter att ha varit nästan helt frånvarande i trean och Gene Hackman återvänder dessutom som Lex Luthor efter att faktiskt ha varit helt frånvarande i den delen. Så mycket missat potential. Denna kunde ha blivit bra på riktigt. Eller ja, hyfsat bra åtminstone. Slutresultatet beror tydligen mycket på att filmens budget kapades med mer än hälften. Reeve ska bl a ha sagt att det från början var meningen att han gjorde sex månaders efterproduktion för att filma alla flygscener och sådant men att detta sedan kapades till bara en enda månad. Stora delar av filmen klipptes dessutom bort, som en hel fight med ytterligare en supervarelse som Stålis skulle tampas med innan löjliga Nuclear Man. Nåväl. Även om detta inte var den största floppen på listan gentemot sin budget så var det inte på något sätt en hit heller och pajade planerna för en femte film i serien långt innan Reeves tragiska olycka. Reeve själv är i vilket fall lika utmärkt som alltid som Stålis. Det är gott att se honom flyga runt en sista gång, även om det inte såg lika fint ut den här gången.

===============================================================================================

3. Super Mario Bros. (1993)

En videospelspelfilm! Den allra första faktiskt. Satte sannerligen ribban lågt. Jag funderade förresten ett tag på att även slänga in Double Dragon på listan men strök den då jag inte tror någon förväntade sig något bra av den skitfilmen. Super Mario Bros var däremot något annat och gjorde visst många barn mycket besvikna. Och den tokfloppade också. Detta är ännu en film som inte spelade inte in mer än den kostade att spelas in. Och det är ju ingen bra film heller... Produktionen var tydligen en mardröm för alla inblandade dessutom. Jag står dock fast vid att Bob Hoskins och John Leguizamo är bra i rollerna som Mario och Luigi. Nä, handlingen är inte vettig någonstans. En trogen representation eller bra egen tolkning av källmaterialet är detta icke. Som film i sin egen rätt är det inte mycket bättre. Men filmen är fan fascinerande ändå. Scenografin som inte utan anledning andas Blade Runner. Miljöerna är även mer som Total Recall än Super Mario. En korkad film, helt klart. Men inte helt utan meriter. Och inte så dålig på ett sådant sätt att man inte står ut med att se den. Detta är faktiskt en film som jag sett om flertalet gånger sedan jag, liksom med He-Man, först såg den på hyrvideo som kid under första halvan av 90-talet. Det är en film som jag minns att man snackade om med kompisarna i skolan på den tiden. Om hur konstig den var men att den ändå inte var helt kass. En stabil enpoängare av fem möjliga... Verkligen inte bra alltså men faktiskt inte helt värdelös heller. Vissa saker funkar faktiskt. Och det mesta andra som inte funkar är ändå underhållande dåligt.

===============================================================================================

2. Street Fighter (1994)

Street Fighter, filmen baserad på spelet Street Fighter II. Fastän ingen stor flopp finansiellt så var det ingen vidare hit heller, speciellt jämfört med Mortal Kombat-filmen från samma tid. Jag gav denna en av fem poäng när jag plockade fram filmen ur hyllan tidigare i år, vilket kan läsas här. Och vad mer kan jag egentligen skriva om den här nu som jag inte redan skrivit då? Okej, Guile har huvudrollen av någon anledning. Eller tja, anledningen stavas ju Jean-Claude Van Damme. Flera av de andra karaktärerna från spelet hamnar i skymundan, inte minst Ryu som egentligen borde vara huvudpersonen. Kylie Minogue är med. Hon må vara gammal tant nu men hon var het då. Raul Julia som Bison stjäl showen. Det var tyvärr hans sista storfilm i livet. Men Ming-Na som Chun-Li, Wes Studi som Sagat, Jay Tavare som Vega, Andrew Bryniarski som Zangief... De funkar verkligen bra allihopa i sina roller. Filmen har många brister. Och alla karaktärerna från spelet funkar inte lika bra för filmen. Men vissa passar verkligen i sina roller. Och hur kass filmen än är egentligen, och det är faktiskt en kass film, så är den ändå mestadels ganska underhållande. Super Mario Bros-filmen känns liksom mer intressant än rolig att titta på och den fjärde Stålmannenfilmen är mer bitterljuv men liksom Fantomen och He-Man är Street Fighter här en av de mest genuint trivsama dåliga filmer jag sett. Fastän jag inte ger den mer än 1/5, underkänt, så är det ändå en film jag emellanåt gärna återvänder till.

===============================================================================================

1. Batman & Robin (1997)

Den här jävla filmen alltså... Att den tekniskt sett ska utspela sig i samma kontinuitet som Tim Burtons båda Batman-filmer med Michael Keaton från 1989 och 1992 känns bara så väldigt, väldigt fel... Den nya regissören Joel Schumacher på uppdrag av Warner Bros i syfte att sälja leksaker slaktade verkligen den här filmserien. Inte för att Schumacher var en dålig regissör, för det var han inte. Flera av hans tidigare rullar, som The Lost Boys och Falling Down, var utmärkta. Moderna klassiker. Och t o m Batman Forever var väl kanske ganska okej åtminstone... Men med Batman & Robin hoppade de verkligen hajen eller hur man nu ska uttrycka det. Forever var ett stort steg i fel riktning men Batman & Robin var ett jättekliv rakt ut över ett stup! Snacka om missbedömning liksom. Men en fet eloge till Schumacher och George Clooney som den nya Batman som båda offentligt erkänt att det helt enkelt blev fel och t o m bett fansen om ursäkt för hur fel det blev. Snacka om ödmjukhet. Snacka om klass. Detta gör givetvis att man trots allt kan ha mycket större överseende med stolpskottet till film än om regissören och stjärnan hade varit buttra och kallat folk som framfört legitim kritik för hatiska troll, homofobiska, sexistiska och vad mer där finns... Nej. Det var en sving och en miss. Filmen blev inte bra. Både Schumacher och Clooney har medgett detta och bett om ursäkt för det. Okej då... Respekt. Eller, eh, som Arnold Schwarzenegger möjligen hade uttryckt det då; way cooool.

Det är faktiskt oklart huruvida Batman & Robin förlorade pengar eller inte. Förmodligen var den nätt och jämt lönsam, som i att den "broke even" alltså. Det innebär att den i bästa fall inte var särskilt lönsam och som sådan den minst framgångsrika filmen i serien, då alla de tidigare delarna var stora kassakor. Men även om den inte var en direkt förlustaffär så var det ändå den filmen som för en tid dödade just denna franchise. Något som Clooney också varit öppen med för den delen. Man hade planer för en femte del i samma pågående serie men efter Batman & Robin fick detta skrotas och Batmans karriär på den stora duken fick ta en längre paus för att sedan rebootas helt. Jag hade i alla fall gett denna noll av fem poäng. Noll. Det stämmer. Detta är en nollpoängare alltså. Med det sagt är det ändå en film som jag sett om flera gånger sedan jag först såg den på bio sommaren 1997. För grejen med en god kalkonfilm är ju att man inte blir så värst irriterad eller besviken på den utan faktiskt kan rycka på axlarna och acceptera den för vad den är. Det är därför Batman & Robin är en bättre kalkonfilm än den tidigare Batman Forever fastän Forever är en bättre film som film betraktad. Och det är därför Spider-Man 3 inte är någon bra kalkonfilm, just eftersom den är dålig på sådant sätt att man blir irriterad på den. Spider-Man 3 är inte roligt dålig utan bara irriterande dålig alltså. Batman & Robin är däremot så pinsamt löjlig och urbota dum att man kan bara skratta åt den. Titta bara på Uma Thurman...

===============================================================================================