Topp-10:
Skräckisfavoriter

Glad Halloween gott folk! En filmtopplista har vi här och med aftonen i fråga i åtanke blev det naturligtvis en på temat skräck. Och den här gången handlar det kort och gott om skräckfilmer i största allmänhet. Notera även att detta inte är någon framröstad lista utan det är bara mina egna personliga favoritskräckisar och jag är inte ens något direkt stort fan utav horrorgenren. Detta är för övrigt inte nödvändigtvis de filmer som jag tycker är mest skrämmande och faktiskt heller inte nödvändigtvis de filmer som jag tycker är bäst som film betraktade. Nej, bara på rak arm skulle jag säga att rullar som Exorcisten och Poltergeist är både mer skrämmande och överlag bättre filmer än vissa, inte alla men vissa, av mina placeringar. Men notera då även att det är faktiskt skillnad på vad man anser vara de bästa filmerna och ens egna favoritfilmer. Så fastän jag kan skriva under på att det finns andra filmer, som just Exorcisten och Poltergeist eller Dawn of the Dead för att nämna en annan, som må vara både bättre och mer skrämmande så handlar detta alltså om just mina egna personliga skräckfilmfavoriter. Det är filmer som jag finner som mest skräckblandat nöje med. Och då är det dessa följande tio som gäller...

===============================================================================================

10. The Grudge (2004)

En amerikansk remake, producerad av bl a Sam Raimi, i regi av Takashi Shimizu av den japanska Ju-On: The Grudge från 2002 av samma regissör. Nu ger jag oftast inte mycket för amerikanska remakes av japanska filmer. Godzilla 1998..? Nej, tack. Ghost in the Shell 2017..? Nej, tack. The Grudge är dock en amerikansk remake som jag kan ställa mig bakom. Och tillskillnad från andra remakes på i synnerhet japanska skräckisar, så som amerikanska The Ring från 2002 kontra den japanska originalfilmen från 1998 och amerikanska Dark Water från 2005 kontra den japanska originalfilmen från 2002, så utspelar sig den här nyinspelningen fortfarande i Japan. Och typ, "it makes perfect sense" för storyn att fortfarande utspela sig i Japan då det i denna tagning handlar om just gaijins som jobbar och bor i Tokyo och jag tycker därtill att detta ger filmen extra tyngd, fler lager liksom, att det är just, utifrån ett japanskt perspektiv, utlänningar inblandade... Vreden, ilskan mot dem kanske blir så mycket större då. Ja, som sagt var tycker jag att detta ger filmen fler lager gentemot originalet där det enbart handlade om japaner... Och filmfan är fan krypande och läskig. Det är den. Att springa hem, låsa dörren om sig och gömma sig under täcket i sängen hjälper inte här minsann. Scenen i hissen på väg upp är en av mina favoritscener evah i en skräckfilm. Sedan är jag kanske lite partisk till fördel för denna då Sarah Michelle Gellar, självaste Buffy, spelar huvudrollen här. Också; den där duschscenen.

===============================================================================================

9. The Cabin in the Woods (2011)

Apropå Buffy. Joss Whedon må ha visat sig vara ett stort arsel men skriva manus, det kunde han. Det kan man inte förneka. Denna lilla pärla är producerad av Whedon, i regi av Drew Goddard, som liksom Whedon tidigare var inblandad i Buffy och vampyrerna då han börjde sin karriär som författare för den TV-serien, och med manus av Whedon och regissören själv. Tydligen skrev de hela manuset över en långhelg på bara tre dagar. Men sedan tog det tre år att få filmen gjord också. Vi ser i alla fall Kristen Connolly i huvudrollen samt ingen mindre än Chris Hemsworth i en av de andra rollerna. Såg man denna när det begav sig och inte alls kände igen Hemsworth är det dock heller inte alls något konstigt med det då detta var innan den första Thor-filmen kom ut 2011, innan han var ett känt namn. Kul att även se Amy Acker från Angel i en av birollerna. Plus Sigourney Weaver i ett oväntat gästspel som jag precis spolierade för dem som bryr sig om sånt och inte redan sett filmen. The Cabin in the Woods är mörk galghumor när den är som bäst. Någon direkt parodi, i stil med Scary Movie, är det dock icke utan de komiska undertonarna till trots så är det här på fullt blodigt allvar alltså. Och bra jävla blodigt blir det med...

===============================================================================================

8. A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

Den tredje delen i Elm Street-serien (uppenbarligen...) och enligt mig t o m en bättre film än originalet. Denna del regisserades av Chuck Russell som senare gjorde bl a remaken av The Blob samt den mindre skräckfyllda The Mask med Jim Carrey. Wes Craven återvänder åtminstone som en av manusförfattarna, vid sidan av bland andra regissören själv även i den rollen. Liksom alla andra Elm Street-filmer handlar den här om demonen Freddy som mördar barn och ungdomar i deras drömmar. Twisten med den här delen var att personerna kunde hoppa in i varandras drömmar. Som en sorts dröm-LAN. Kuriosa nog hade Russell tidigare skrivit manus till en annan film med just denna premiss; Dreamscape från 1984 med Dennis Quaid. Kanske var det vad som landade honom det här giget? Jag gillar hur som helst den här filmen. Vissa scener är verkligen mardrömsbränsle. Tänk bara en levande mänsklig marionettdocka med utslitna senor som trådar, för fucking helvete alltså, det är något man minns. Ja, snacka om mardrömskt.

Heather Langenkamp återvänder i rollen som Nancy Thompson från den första filmen och i mångt och mycket kan detta ses som den direkta uppföljaren till ettan. Ja, man kan praktiskt taget bara hoppa över tvåan utan att missa något alltså. Den svenska undertiteln, Freddys återkomst, låter inte bara mindre löjlig än "Drömkrigarna" utan får det t o m att framstå som om detta, och inte tvåan, vore en direkt uppföljare till den första filmen. Langenkamp är helt klart en favorit som Nancy men Patricia Arquette, senare nog mest känd för Medium, i rollen som den nya tjejen Kristen i den här delen, hennes storfilmdebut för övrigt (hon hade bara en liten roll i en TV-produktion innan), går heller inte av för hackor. Och Robert Englund är lika vass som alltid i drömrollen som Freddy Krueger, som jag för övrigt hade rankat som den mest ikoniska mordiska filmkaraktären i vår generation, snäppet över både Michael Myers och Jason Vorhees.

===============================================================================================

7. The Thing (1982)

Saken med The Thing är att det inte bara är en skräckfilm utan en science fiction-skräckfilm. En lite ovanligare typ av skräckis. Inte helt ovanlig men allra oftast handlar det ju mer om monster och demoner och sådant från denna värld liksom. Baserad på kortromanen Who Goes There? av John W. Campbell Jr och typ en remake av The Thing from Another World från 1951, eller, eh, "Fantomen från Mars" som den då härligt ostigt nog döptes om till i Sverige. Den här The Thing, i regi av John Carpenter som några år tidigare definierade hela slasher-genren med Halloween, fastän den delar flera likheter med filmen från 50-talet och också är en tydlig homage till den i flera avseenden, är väldigt mycket sin egen grej. Något som utmärker den här The Thing är att det är en stor gore-fest. Det är praktiska effekter för hela slanten och det är sjukt blodigt, vidrigt, motbjudande och äckligt som fan alltså... Men det är inte hela grejen med The Thing. Och det är heller inte vad som gör den här filmen så jävla bra... Nej, vad som gör filmen är trots allt stämningen och spänningen mellan karaktärerna. Storyn utspelar sig i Antarktis, på och mellan två forskningsbaser där. Folket är helt isolerade från omvärlden och vet inte vem som kan vara vad. Känslorna av isolation och paranoia förmedlas utomordentligt väl. Jag har alltid gillat John Carpenters The Thing, fast jag hade glömt bort exakt hur mycket jag gillar den förrän jag såg om filmen nu i dagarna inför denna lista. Och med musik av Ennio Morricone!

===============================================================================================

6. Screamers (1995)

En till sci-fi... Men är det också en skräckfilm? Tja, jo, typ. Faktiskt. En "science fiction horror film" är hur filmen beskrivs på wikipedia och "Horror" samt "Sci-Fi" är de två främsta genrerna som den placeras i på IMDb också. Så en skräckis är det. Baserad på Philip K. Dicks novell Second Variety från 1953 och med självaste RoboCop (dvs Peter Weller...) i huvudrollen. Regissören Christian Duguay var nog tidigare mest känd för de två första direkt till video-uppföljarna till David Cronenbergs genombrottsfilm Scanners. Så, smått lustigt nog gick Duguay från Scanners till Screamers alltså. Screamers var inte direkt någon stor hit när den kom ut i mitten på 90-talet och lämnade heller inget direkt avtryck i filmhistorien, men jag diggar då den och har alltid ansett den vara grovt underskattad. Jag såg filmen först på TV en natt helt på måfå. Visste inte vad jag gav mig in på, bara något jag zappade över till. Såg den nästan helt från början den natten, från när ryymdskeppet kraschlandar inte många minuter in i filmen. Missade egentligen bara texten som sammanfattar bakgrundsstoryn à la Star Wars och det allra första dödsfallet. Screamers känns inte som en skräckis inledningsvis... Men ungefär halvvägs in så ja, jo, då hajar man till, detta är skräck. Vad vi har att göra med är helautomatiserade mördarmaskiner programmerade till att döda allt med en puls som man låtit massproducera sig själva och som sedan utvecklar sig själva... Hur lång tid tar det innan de vänder sig mot sina ursprungliga skapare också? Det är bra grejer. Uppföljaren från 2006 suger pung.

===============================================================================================

5. Wes Craven's New Nightmare (1994)

En intressant film. Jag gillar verkligen premissen. Skriven och regisserad av Wes Craven själv. Den enda andra filmen i hela serien som är det sedan den allra första från ganska exakt tio år tidigare, så det var ju också rätt så passande för ett slags tioårsjubileum. Och här gjorde man verkligen något annorlunda. För Wes Craven's New Nightmare är nämligen inte bara ännu en ny del i A Nightmare on Elm Street-serien. Det är en metafilm som utspelar sig i vår egen verklighet där alla de tidigare filmerna existerar just som dessa filmer. Fanfavoriten Heather Langenkamp återvänder återigen men den här gången i rollen som sig själv som spelade Nancy i filmerna som alltså bara var filmer i vad som framställs som verkligheten i den här filmen. Hänger alla med så här långt? Langenkamp var förresten med i ettan och trean men inte tvåan och efter trean var hon alltså med i denna men inte i fyran, femman eller sexan däremellan och heller inte i någon av de nyare filmerna efteråt. Detta är mao den tredje och sista filmen i vad som skulle kunna beskrivas som "Nancy-trilogin" och enligt mig så kunde hela den här filmserien egentligen lika gärna ha bestått av bara de tre filmerna (fastän jag får medge att Freddy vs Jason från 2003 är lite av ett skyldigt nöje). Robert Englund spelar både Freddy Krueger och sig själv, John Saxon som spelade Nancys pappa i de tidigare filmerna återvänder i både den rollen och som sig själv, och t o m Wes Craven är med i rollen som sig själv. Det här är rätt upp min gränd.

===============================================================================================

4. Gremlins (1984)

Var går egentligen gränsen, i fråga om skräckkomedier, för när något är mer skräck än komedi eller när något är mer komedi än skräck..? Båda Joe Dantes Gremlins-filmer kategoriseras som skräckkomedier eller som svart komedi och skräck. Tvåan från 1990 skulle jag dock själv klassa som mer ren komedi med skräckelement. Den första Gremlins-filmen från 1984 är däremot tvärtom rena skräcken med komiska element. För vad gör en proper skräckfilm? Man måste känna fruktan. Uppleva skräcken liksom. Känner man ingen direkt skräck är det heller ingen direkt skräckis vi talar om. Ghostbusters t ex, fastän det handlar om spöken och sånt med en nypa av skräck, känns inte direkt som skräck. Det är mer en övernaturlig actionkomedi. Stämningsfull, visst. Smått skrämmande på sina ställen..? Jo, okej då, men inte tillräckligt för att i slutändan klassas som skräck vilket är varför jag själv räknade de filmerna som just övernaturliga actionkomedier när de plockades ur hyllan. Den första Gremlins bjuder däremot på riktig skräck. Och seriöst, sista skräckscenen är fan vad mardrömmar är gjorda av och skulle lika gärna kunna vara tagen rakt ur John Carpenters The Thing. Så jag skulle kalla Gremlins tillräckligt skräckinjagande för att räknas som just skräck i första hand och komedi sekundärt. Det är inget som jag hade rekommenderat att se inför just Halloween, dock endast av den anledningen att det är mer av en julfilm också. Jo, jul och skräck går också ihop minsann. Gremlins är i alla fall en av mina personliga favoritfilmer genom tiderna och jag kunde inte inte ha med den både på toppen och därtill på topp-5 av toppen. Skriven av Chris Columbus, regisserad av Joe Dante och med ingen mindre än Steven Spielberg som exekutiv producent.

===============================================================================================

3. The Others (2001)

Ett av årets bästa filmer 2001, alla kategorier. Stämningsfull som fan. Spänningen är på topp mest hela tiden. The Others är ingen Hollywood-produktion. Detta är en engelskspråkig spansk psykologisk skräckfilm. Skriven och regisserad av chilenske Alejandro Amenábar, som även gjort bl a förlagan till Vanilla Sky med Tom Cruise, och med musik av karln också. Vad är det här, Halloween 1978 eller? Här ser vi Cruises gamla flamma Nicole Kidman i huvudrollen och hon äger i denna film alltså. Christopher Eccleston, senare känd från och som Doctor Who, är med på ett hörn och ger filmen ytterligare en kuslig dimension. De båda barnskådisarna är utmärkta, likaså alla andra roller. Vilka är då "de andra" kan man väl undra... Och ja, det är ju frågan alltså. Det är ju frågan. Det är inget som jag vill spoliera för dem som inte sett filmen. Det här är inte på samma nivå som att Sigourney Weaver har en cameo i The Cabin in the Woods nämligen utan det vore en verklig spoiler nämligen. Mycket av vad som gör den här filmen så bra är just den här mystiken som omger allt första gången man ser den. Förstå mig rätt dock. Det är inte så att filmen inte tål att ses om eller att den tappar allt om man vet hur det slutar. Åh, nej. Denna tål i högsta grad att ses om då man ser den i ett helt annat ljus sedan. Och filmen är så pass välgjord och stämningsfull att den tål faktiskt att ses om och om igen. Det är en riktigt bra film som film betraktad alltså. Och otäck som utav bara helvete.

===============================================================================================

2. The Shining (1980)

Stanley Kubricks klassiker baserad på romanen av Stephen King. Även om King själv, ökänt nog, starkt ogillar Kubricks adaption (King tycker tydligen mycket bättre om miniserien från 1997 som ingen någonsin pratar om) så kvarstår faktum att detta är en vår tids största filmklassiker och det av en anledning. För filmen är verkligen så jävla bra alltså. Även om man inte alls gillar skräck så är The Shining en av de där filmerna som man ska ha sett om man är det minsta intresserad av film. Detta var en film som jag själv såg först i början på 2000-talet, i samma veva som sådana Kurbrick-rullar som Eyes Wide Shut, Full Metal Jacket och A Clockwork Orange. Det var när man fortfarande kunde hyra det mesta på videokassettband och jag hade en fas då jag verkligen började intressera mig mer för det här med film och aktivt sökte ut och såg en massa kända filmer som jag dittills hade missat. Det var för övrigt även då jag först såg den första Halloween-filmen, den första Fredagen den 13:e, den första A Nightmare on Elm Street, eller Terror på Elm Street som den hette på svenska, osv. Ingen av dem lämnade dock ett lika starkt intryck som The Shining. Shit alltså. Detta var faktiskt länge, länge ett av de mest skrämmande filmerna som jag någonsin hade sett. Vid det här laget har jag hunnit se om den så pass många gånger att jag inte direkt finner den särskilt skrämmande alls längre, för jag minns ju liksom allting som kommer att hända, men nog fan är det ändå riktigt jävla kusling atmosfär genom hela rullen. Jack Nicholson är givetvis utmärkt i rollen som Jack "Here's Johnny" Torrance men även Shelley Duvall skiner som hustrun och den de facto hjältinnan Wendy. Och det är mångra störande scener i den här filmen som stannar med en efteråt... Tvillingssystrarna som står i korridoren, hela häcklabyrinten, kvinnan i badet i DET DÄR rummet... Ja, jävlar.

===============================================================================================

1. In the Mouth of Madness (1994)

Pepsi eller Coca-Cola, Sega eller Nintendo, John Carpenter eller Wes Craven? Vad föredrar man? Craven är alltså känd för sådana titlar inom skräckgenren som The Hills Have Eyes, Swamp Thing, A Nightmare on Elm Street samt inte minst Scream. Utöver flera storfilmer bortom skräckgenren som Flykten från New York och Big Trouble in Little China är Carpenter å andra sidan känd för titlar som Halloween, The Fog, The Thing samt Prince of Darkness. Och icke att förglömma denna såklart, In the Mouth of Madness eller I skräckens skugga på svenska, från 1994. Samma år som Wes Craven kom ut med sin New Nightmare. Själv lutar jag mer åt Carpenter. Och visst, Halloween i all ära men detta är mannens definitiva mästerverk i min bok.

Jag såg denna för första gången en random natt i min barndom, så där helt på måfå precis som Screamers. Och precis som med Screamers så var detta något som jag bara råkade kanalsurfa rakt in i under föreställningen utan att ha minsta aning om vad det handlade om. Den natten missade jag lite mer av början än på Screamers. Jag började titta då de båda huvudpersonerna gestaltade av Sam Neill och Julia Carmen är ute och kör på en landsväg mitt i natten på väg... Någonstans. Varpå något väldigt märkligt och läskigt utav bara helvete händer under tiden som Neill nickat till och Carmen sitter bakom ratten. En pojke på cykel som de passerar på vägen... Igen... Och igen... Och för fan alltså! Jag var fast direkt!

När jag några år senare spelade Silent Hill till PlayStation för första gången så var det för övrigt inte för intet som jag genast fastnade för det spelet... För om Silent Hill var en film, vilket det i och för sig också var sedan men detta kom före, hade det i mångt och mycket varit In the Mouth of Madness... Gillar man Silent Hill gillar man mao förmodligen denna film också. Det är en väldigt störande film. Disturbing alltså. Atmosfären som Carpenter bygger upp i denna är helt, ja, vansinnig. Väldigt mycket i samma anda som H. P. Lovecraft och med liknelser till Stephen King. Jag är som nämnt i inledningsstycket inte direkt något stort fan av skräckfilmer, men det här är trots allt inte bara en av mina favoritskräckfilmer utan en av mina personliga favoritfilmer i största allmänhet. Ja, jag tycker att den här är så sjukt bra alltså.

===============================================================================================