|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| + ny placering!
|
20. Pee-wee's Big Adventure (1985)
|
|
|
|
Pee-wee's Big Adventure, eller "Pee-Wees stora äventyr" som den kom att heta på svenska, var Tim Burtons första, hans allra första, långfilm som regissör. Han hade tidigare jobbat som bl a animatör på Micke och Molle samt Tron åt Disney. Hans regidebut var det förvisso inte riktigt då han två år tidigare regisserade en skum asiatiskt vinklad TV-special kring Hans och Greta, även denna åt Disney. Jag gillar hur som helst inte den här filmen. Typ, inte det minsta. Det kan ju bero på att jag inte alls kände till Pee-wee Herman. En "komisk" karaktär skapad och gestaltad av Paul Reubens som har liksom haft ett eget liv och en egen karriär både innan och efter Burtons film. Där fanns t ex The Pee-wee Herman Show och Pee-wee's Playhouse riktad åt barn och just den var tydligen en big deal på 80-talet, fram till början på 90-talet. Själv missade jag allt det. Jag har inga som helst band till denna karaktär från då det begav sig och finner filmen stundtals svår att stå ut med ärligt talat. Nej, tack.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: En fräck Jack-skalle av fem möjliga
|
Depp-faktor: Noll håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| + ny placering!
|
19. Alice in Wonderland (2010)
|
|
|
|
Alice i Underlandet, som den alltså fick heta i Sverige, är en film som jag BORDE tycka om men som bara inte klickar med mig... Och jag som såg så mycket fram emot den. För jag gillar verkligen den tecknade Disney-filmen från 1951. Faktum är att det är en av mina absoluta favoritfilmer av alla Disney-klassiker. Jag tycker också väldigt mycket om boken från 1865 av Lewis Carroll. Ja, faktum är att det är en av mina personliga favoritböcker. Och jag tycker ju uppenbarligen också om Tim Burton som regissör. Faktum är att han länge varit en av mina favoritregissörer. Dessutom gillar jag hela den här premissen med att Alice återvänder till Underlandet när hon är äldre och att den här filmen då kan ses som en direkt uppföljare till den tecknade Disney-klassikern. Det är ju precis som i Steven Spielbergs Hook där Peter återvände till Landet Ingenstans då han blivit vuxen och att den filmen då kunde ses som en uppföljare. Men icke. Denna Alicie i Underlandet känns fejk, fantasilös och fel.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: En halv fräck Jack-skalle av fem möjliga
|
Depp-faktor: Fem håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| + ny placering!
|
18. Frankenweenie (2012)
|
|
|
|
Just fan... Tim Burton gjorde ju faktiskt några kortfilmer också innan han regisserade sin första långfilm 1985. Däribland Frankenweenie 1984. Filmen som fick Disney-folket att sparka honom då de inte alls tyckte att den var lämplig för deras målgrupp. Två årtionden senare, efter att Burton hade gjort ett namn för sig själv med allt från Batman-filmerna till Alicie i Underlandet, som även om jag inte gillar den ändå spelade in över en miljard dollar åt slipsarna på just Disney, var det minsann annat ljud i skällan vad gäller Frankenweenie... Då gick det för sig. Frankenweenie från år 2012 är alltså en remake av kortfilmen från 1984. Men nu som långfilm. Och stop-motion-animerad. Och i svartvitt. Men nä, denna klickar faktiskt heller inte riktigt med mig... Hela filmen är i svartvitt och det funkade för Burton med Ed Wood men här blir det bara jobbigt för ögonen. Dessutom gillar jag inte alls storyn. Kan vara för att jag älskar djur men denna är lite väl svårsmält för mig. Jag avstår.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Fem fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Noll håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| + ny placering!
|
17. Charlie and the Chocolate Factory (2005)
|
|
|
|
Suck. Ja, jag suckade verkligen nu precis när jag skulle börja skriva på den här texten. En lång jävla suck var det också... En sådan där då man andas in djupt och håller andan i någon sekund och så kommer suuucken... Den här filmen är väl tekniskt sett kompetent sammansatt och så och nä, visst, låt gå för att jag själv faktiskt kan se den utan att det blir en pina men ändå... Jag finner den ändå något tröttsam. Förutsägbar liksom. Kalle kan gå och lägga sig ser ni. För det här är the Johnny Depp Show. Den här filmen, Kalle och chokladfabriken på svenska, kom ut mitt under Depps storhetstid. Mellan Pirates of the Caribbean samt Once Upon a Time in Mexico och de följande två Pirates of the Caribbean-filmerna, Burtons egen Sweeney Todd samt Public Enemies. För att nämna några, BARA NÅGRA, filmer med Depp som kom ut under de här åren. Och man blev ju bara så trött på karln. Men att Depp roffar åt sig strålkastarljuset här känns åtminstone inte lika påfluget som det gjorde i Alicie i Underlandet.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Noll fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Fem håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| + ny placering!
|
16. Planet of the Apes (2001)
|
|
|
|
Vet ni, Tim Burtons tagning på Apornas planet, som för övrigt också fick heta Apornas planet när filmen kom ut i Sverige, är inte så tokig ändå. För helt ärligt talat nu, de gamla Apornas planet-filmerna var faktiskt inte så bra till att börja med. Ja, ja... Den första filmen från 1968 med Charlton Heston i huvudrollen är ju en klassiker, bla, bla, bla... Även om jag kan se viss charm med den, även om jag inte har något emot att se om den och även om jag kan tycka att det är en bra film på sitt sätt är den dock verkligen inte utan sina brister. Astronauterna landar på vad de tror är en helt främmande planet, aporna som bor där ser för det första ut som apor från jorden men snackar framför allt flytande engelska och vår klipske hjälte finner inget konstigt med det? Lägg av. Säg vad man vill om Burtons version men den är åtminstone mer trovärdig. Något som jag uppskattar. Ett tips. Jämför inte denna med 60-talsrullen utan se den som sin egen grej och bara njut av åkturen.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Noll fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Noll håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| + ny placering!
|
15. Miss Peregrine's Home for Peculiar Children (2016)
|
|
|
|
Ah, ja... Just det. Den här, ja. En film som jag minns att jag såg fram emot när jag såg trailers för den på den tiden.... "På den tiden" som i år 2016 alltså. Vilket lustigt nog känns som en halv evighet sedan nu trots att det "bara" gått 4-5 år sedan dess. En film som jag, trots att jag alltså såg fram emot den, ändå missade att se på bio av en eller annan anledning och senare bara köpte hem på DVD (och sedan lät stå i filmhyllan till inför Halloween året därpå innan jag faktiskt såg den).
Miss Peregrine's Home for Peculiar Children. Eller Miss Peregrines hem för besynnerliga barn på svenska.
Lite som Harry Potter. Lite som X-Men. Med Samuel L. Jackson som stygging. Kunde ha varit bättre. Men kunde ha varit sämre också. Är "sådär" mao. Blir aldrig konstig nog konstigt nog. Känns liksom aldrig udda nog och blir därmed just uddlös. Återhållsam, lite tam. Men ändå inte direkt dålig alltså. Den är helt okej faktiskt. Pluspoäng för den smått komiskt långa titeln. Sånt gillar jag.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Tre fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Noll håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| - från 10:e pl.
|
14. Corpse Bride (2005)
|
|
|
|
Corpse Bride är en både charmig och otäck liten saga... Eller dockteater kanske man snarare ska säga. Ja, stop motion-animationerna är overkligt snygga, storyn om den mördade bruden som är fast i underjorden är lagom bisarr och liksom i så många andra av Tim Burtons filmer är Halloween-stämningen väldigt hög men... Problemet är bara att det finns en annan stop motion-animerad berättelse av Burton som är vida överlägsen denna. En där såväl temat som musikstycken och karaktärerna är alla bra mycket mer minnesvärda, så med detta i bakhuvudet framstår Corpse Bride som ett tämligen tydligt försök att återupprepa den äldre succén utan att kunna tillföra något mer egenartat till smeten så det blir liksom heller inte värst storartat. Och nej, Johnny Depps röst räknas inte som något nytt eller annorlunda för... Johnny Depp i en Tim Burton-film är helt enkelt inte någondera numera... Corpse Bride är helt okej men den kommer aldrig någonsin upp i samma kultstatus som en viss annan Tim Burton-film...
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Fem fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: En håglös Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| + ny placering!
|
13. Big Eyes (2014)
|
|
|
|
Big Eyes känns kanske lite väl tja, ordinär för att kamma hem en högre placering. Det är ingen dålig film dock. Alla rullar den här sidan om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är topplistematerialvärdiga.
Detta är Tim Burtons andra biopic, dvs biografiska film, efter Ed Wood från 20 år tidigare. Och visst, vill Tim Burton göra någon enstaka mer jordnära rulle som handlar om en verklig person en gång typ vartannat årtionde så... Kör på. Det här är alltså en verklighetsbaserad film. Storyn kretsar kring Margaret Keane, från 1950-talet fram till 80-talet, och hennes målningar av framför allt kvinnor och barn med abnormt stora makabert mörka ögon samt hur hennes make på den tiden utgav sig för att vara konstnären bakom verken.
Det blir ju inget övernaturligt då men en scen, när Margaret hallucinerar och föreställer sig att folket hon ser i livsmedelsaffären har sådana där ögon, är faktiskt ganska creepy och ger därmed filmen åtminstone en halv Jack-dödskalle på Halloween-andeskalan.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: En halv fräck Jack-skalle av fem möjliga
|
Depp-faktor: En håglös Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| + ny placering!
|
12. Dumbo (2019)
|
|
|
|
Från stora ögon till stora öron. Denna Dumbo-film är inte så dum ändå. Det är alltså Tim Burtons andra spelfilmatisering av en tecknad Disney-klassiker från årtionden tidigare, efter Alice i Underlandet anno 2010. Och kritikerna har då inte varit nådiga mot den här. Men liksom... Att Dumbo t o m kunde få sämre kritik än Burtons tråkigt andefattiga tagning på Alice i Underlandet visar bara att kritikernas tyckanden på det stora hela är något inte värt att ta notis om. Den samlade kritikerkåren vet mao inte vad de snackar om och är för det mesta mer benägna att plocka lätta PK-poäng och smöra för filmbolagen, inte minst Disney, när de tror de behöver göra det. Dumbo var däremot en sådan film som Disney verkade lämna åt sitt öde bara. Kanske för att den krockade med Captain Marvel. Det är däremot en mycket bättre film än 2010 års Alice i Underlandet. Burton återförenar för övrigt Dannny DeVito med Michael Keaton och man har faktiskt en bra tid mest hela tiden med den här filmen. Tummen upp.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Fem fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Noll håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| - från 9:e pl.
|
11. Big Fish (2003)
|
|
|
|
Jag ville verkligen tycka om Big Fish mer än jag gjorde men det är något mellan mig och filmen som bara inte riktigt klickar... Skumt då jag är ett hängivet fan av Tim Burton i övrigt. En vidunderlig livsberättelse som denna (i det närmaste Forrest Gump fast nu med övernaturliga inslag) och betydligt mer färgstark än Tim Burtons i regel mer dunkla bildspråk borde rimligtvis vara en vinn-vinn situation för min del men icke. Att jag inte faller pladask för filmen betyder dock inte att jag inte alls uppskattar den. För det gör jag. Det är en trivsam liten saga med rätt slags matiné-känsla som, även om den inte träffar mitt i prick hos mig, ändå hade en säker plats på min topptiolista. Hade, ja... För tio år sedan kunde Big Fish simma lugnt som hamnade med bland tio-i-toppen. Detta har uppenbarligen ändrats som ni ser då filmen nu hamnar strax utanför. Men det är ändå en skön rulle och Danny DeVito som varulv är fortfarande inte helt fel heller. Ge den här en chans vet jag!
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Två fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Inga håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| - från 8:e pl.
|
10. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007)
|
|
|
|
De som gillar Johnny Depp i Tim Burton-filmer lär ha fått sitt lystmäte uppfyllt med Sweeney Todd, filmatiseringen av den prisbelönta musikalen om den mordiske frisören i 1800-talets skitiga London. Trots att både Depps och Helena Bonham Carters roller är nästan löjligt dominerande är det inget som stör ens mig (som inte gillar det här med att Tim Burton mer än gärna överanvänder sina älskningar). Anledningen till att det nu fungerar så bra som det ändå gör här är nog att Sweeney Todd trots allt är en musikalfilm. Då passar t o m Depps tillgjorda skådespelarinsatser bra alltså. Sedan är det hela så där härligt blodigt och bisarrt så man kan inte låta bli att sitta och mysa lite. Det är inte förstahandsvalet direkt när man står där och väljer i DVD-hyllan en ruskig höstkväll och då passar nog t o m de föregående titlarna här på listan bättre. Men vi såg den här på bio av någon anledning och jag måste erkänna att den gör sig märkbart mycket bättre på stora duken, därav den höga placeringen.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Tre fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Fem håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| - från 7:e pl.
|
9. Beetljejuice (1988)
|
|
|
|
Beetlejuice var inte Tim Burtons allra första film men det känns som att den lika gärna kunde ha varit det. Den övergripande känslan som skulle komma att genomsyra alla Burtons kommande filmer finns såklart på plats även här. Michael Keaton (Burtons Depp innan Depp) är klockren i rollen som den döde, oberäknelige samt perverse bio-exorcisten Betelgeuse. Ja, just det, "Betelgeuse" och inte "Beetljejuice" alltså! Vår osannolike antihjälte tillika regelrätte skurk ska
på sitt sätt "hjälpa" spökparet Adam och Barbara att bli av med deras nyinflyttade levande människor... Vilket visar sig innebära att han då på så sätt mest hjälper sig själv. Handlingen är skruvad, grotesk och övernaturlig, den visuella stilen är glatt enslig och kaosartat överdriven på sådant vis som bara Tim Burton tycks kunna komma undan med och så står Danny Elfman för musiken också. Beetlejuice är även en härlig retrotripp till när skräck + familjekomedi var en vanlig kombination (Lost Boys, Monster Squad, Ghostbusters mm).
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Fyra fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Inga håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| - från 6:e pl.
|
8. Sleepy Hollow (1999)
|
|
|
|
Vi ser här Johnny Depp i ännu en av hans knasiga roller, den här gången som den excentriske Ichabod Crane, sänd att lösa mordfall i den ruskiga lilla staden Sleepy Hollow. En lika vardaglig som underlig protagonist, dystra mijöer kompletta med en mörk och hemsökt skog och så en mordisk huvudlös ryttare där ute. Bättre källmaterial än den gamla "Legenden om Sleepy Hollow" (eller "Sagan om Sofdalen" som det hette på ren svenska) går väl knappast att finna för denna regissör... Burton-känslan tillika Halloween-stämningen är på absolut topp och faktum är att Sleepy Hollow är den mest direkt "skräckfilm-aktiga" av alla Burtons filmer men så är den tydligen också en tribut till gamla skräckfilmer från 1950-70-talen med bl a Christopher Lee som passande nog har en roll här också... Och även om Johnny Depp-faktorn är farligt nära bristningsgränsen här gillar jag ändå Sleepy Hollow allt som allt. En mycket passande film att se när det ruggiga höstmörkret tränger sig på och perfekt till allhelgonaafton.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Fem fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Fyra håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| - från 5:e pl.
|
7. Mars Attacks! (1996)
|
|
|
|
Den här minst sagt absurda nytolkningen av 1950-talets science fiction-rullar, baserad på en serie samlarkort från 1960-talet(!!), där rymdmän kommer i sina flygande tefat för att förgöra Jorden togs underligt nog emot relativt svalt av världsalltet... Varför förblir en gåta för mig. Filmen är för fasen hur vrickat störtskön som helst! Till att börja med är ensemblen kända skådespelare inte av denna värld. Se Jack Nicholson, Pierce Brosnan, Michael J. Fox, Martin Short, Sarah Jessica Parker och Natalie Portman, Danny DeVito, Jack Black mf. Hör även Frank "Megatron" Welker som gör rösten åt marsianerna och Tom Jones sjunga för t o m han är med i svängarna. Och folk slaktas till höger och vänster! Det spelar ingen roll alls vilken kändis det än må röra sig om, vem som helst kan gå en grotesk död till mötes precis när som helst här... Hela stämningen i Mars Attacks! är helt suveränt surrealistisk. Den är lätt Tim Burtons mest underskattade film genom tiderna.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Två fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Inga håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| - från 4:e pl.
|
6. Edward Scissorhands (1990)
|
|
|
|
Tim Burtons egendomliga
variant av berättelsen om Frankensteins monster är egentligen en romantisk julsaga (samt också redan med på vår topp-10 annorlunda julberättelser för den delen). Berättelsen om denne tragiske Edward som har begåvats med saxar istället för händer är dock så pass vriden i dess absurt fridfulla inramning att den passar nästan lika bra även till Halloween. Filmen är ett talande exempel på Tim Burtons unika stil verkligen. Förortsidyllen blandas med ve och fasa - och resultatet är något som helt enkelt måste ses. Det här ett av Tim Burtons tidigare verk, samt den allra första av hans filmer där den då unga och relativt oerfarna Johnny Depp medverkar. Jepp, det var här det började med Depp. Detta skänker hela filmen en slags genuin naivitet som verkligen passar berättelsen, och som knappast skulle kunna överträffas hur hårt de båda herrarna än har försökt, igen och igen, på senare år. Burton och Depps allra första kollaboration förblir alltså en av deras allra bästa.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Tre fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Tre håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| + ny placering!
|
5. Dark Shadows (2012)
|
|
|
|
Burtons bästa från de senaste tio åren och det står jag för! Jag gillar verkligen Dark Shadows. Tim Burtons film från 2012 mao. En originalfilm är detta dock icke. Filmen är baserad på någon gammal svartvit TV-serie som sändes 1965-1971. Det fanns tydligen två tidigare filmer också, från början på 70-talet, som byggde direkt på TV-serien. I början på 90-talet försökte man återuppliva Dark Shadows i form av en ny TV-serie men det varade bara en säsong. Och i början på 00-talet försökte man igen men då kom man inte ens längre än ett pilotavsnitt. Och så in på 10-talet kom alltså Tim Burtons långfilm. Denna har heller inte mottagits väl. Av det jag sett verkar en stor del av kritiken bestå av hur den här filmen inte är som den gamla svarvita TV-serien från 60-talet. Men alltså... Gå och lägg er vill jag säga till de människorna. Själv har jag inte sett något av någon tidigare TV-serie eller film med Dark Shadows. Bara denna. Och som film i sin egen rätt är denna faktiskt ruskigt bra vågar jag säga.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Fem fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Tre håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
| + ny placering!
|
4. Batman Returns (1992)
|
|
|
|
Jag var en dåre som inte hade med den här på listan redan för tio år sedan. Det medger jag nu. En dåre. Den var minsann "inte alls lika bra" som Tim Burtons första Batman-film från 1989 skrev jag då, som ni för övrigt fortfarande kan läsa här nedan. Nähä, men menade jag då att den inte var bättre än någon av de andra föregående sju filmerna heller..? Nä, såklart inte. Däremot resonerade jag som så att det räckte med en film i serien på listan för jag nämnde åtminstone den här andra också. Men vet ni vad, Batman återkomsten, som den heter på svenska, har vuxit så mycket på mig under de senaste tio åren att jag nu inte bara har med den för att kunna ha med hela 20 filmer här på listan, utan jag trycker t o m in den så pass högt upp på toppen. För jag tycker inte längre att Burtons andra Batman inte alls är lika bra som den första filmen, utan snarare att den inte är RIKTIGT lika bra. Stor skillnad där. Det finns mycket som jag har kommit att uppskatta här. Inte minst Kattkvinnan.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: En fräck Jack-skalle av fem möjliga
|
Depp-faktor: Noll håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
|
|
3. Batman (1989)
|
|
|
|
Inte bara en av Tim Burtons bästa + mest framgångsrika filmer någonsin, men också en av de bästa spelfilmerna som baserats på en serietidning. Bara Danny Elfmans numera klassiska Batman-tema är ju värt att lovordas hårt. Trots den storskaliga produktionen känner man dessutom raskt igen Tim Burtons så speciella visuella stil... De mörka tonerna, den gotiska utformningen och de direkt obehagliga scenerna som i alla fall fick mig att sitta som på nålar när jag först såg Batman på stora duken för drygt 30 år sedan. Förresten säger det en hel del om regissören i övrigt att en film som handlar om en superrik hemlig brottsbekämpare utklädd till fladdermus är en av Tim Burtons mest realistiska och minst fantasifulla filmer... Ibland är det dock bara bra med en smula återhållsamhet såsom Batman från 1989 har blivit ett prima exempel på. Och inte att förglömma är även uppföljaren Batman Återkomsten från 1992 som visserligen är ännu mer i linje med Tim Burtons läbbiga stil men heller inte alls lika bra.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: En fräck Jack-skalle av fem möjliga
|
Depp-faktor: Inga håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
|
|
2. Ed Wood (1994)
|
|
|
|
Edward Davis Wood Jr var en högst passionerad men dessvärre också usel manusförfattare, regissör och producent - bara för att nämna några av hans roller. Han är ofta omtalad som en av historiens absolut sämsta filmskapare och mest känd för sina bedrövliga skräck- och monsterfilmer från 1950- och 60-talen. Mm, en fascinerande person vars liv Tim Burton skildrar omsorgsfullt med Johnny Depp i titelrollen. Och för omväxlings skull känns det inte som att Johnny Depp spelar en knasig Johnny Depp. Detta är t o m ett av skådisens allra bästa framträdanden just eftersom Depp-faktorn är så nedtonad till förmån för en trovärdig gestaltning av den så entusiastiske Ed Wood. Hela filmen är dessutom inspelad i svart- vitt och fylld med historiska referenser till- och rekonstruktioner av den gamla tidens skräckfilmer, allt från Bela Lugosis berömda roll som Dracula till Ed Woods egna skräpfilmer om galna vetenskapsmän, flygande tefat och vandrande odöda. En intressant film att se till Halloween.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Fyra fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Två håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
|
|
|
1. Tim Burton's The Nightmare Before Christmas (1993)
|
|
|
|
Den i särsklass bästa Tim Burton-filmen är ironiskt nog inte regisserad av Tim Burton själv. Däremot är den producerad och författad av honom (och därmed kvalificerad att vara med på den här listan! ^_^) och känns i alla aspekter så som en genuin Burton-kreation. Hela storyn bygger ju på hans originella idéer och hela den mardrömslika men samtidigt absurt charmfulla världen fullkomligt osar av mannens säregna dunkla atmosfär. Denna lika skräckinjagande som hjärtknipande stop motion-animerade saga om Jack Skellington från Halloween-staden och dennes plan att stjäla en annan högtid har på
väldigt kort tid hunnit bli en riktig kultklassiker och Jack själv har blivit en ikon. Halloween-stämningen är på topp, men The Nightmare Before Christmas är såklart en given titel även inför jul. Filmen har redan hamnat högt i topp för våra annorlunda julberättelser och omkring Halloween passar den bara ännu bättre. Utifrån Burtons alla verk är den dessutom ett praktexempel på den besynnerlige filmskaparens lika delar förtrollande som -vridna visioner, alla kategorier.
|
|
|
|
|
Halloween-anda: Fem fräcka Jack-skallar av fem möjliga
|
Depp-faktor: Inga håglösa Johnny Depp av fem möjliga
|
|
|
|
