|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
Bubblare: Mina grannar Yamadas (1999)
|
Regissör: Isao Takahata
|
Okej... Jag må ha gjort det enklare för mig genom att inte räkna med filmer som faller utanför ramen för helt propra helgjutna Studio Ghibli-produktioner, som Nausicaä och The Red Turtle, och därmed kunna kondensera listan till en topp-20... Men ändå har jag nu med en bubblare, ja. Därför att förutom den sedan tidigare i år bioaktuella Aya och häxan, som jag inte har sett och inte avser att se heller då den är datoranimerad och fått minst sagt fisljummen respons och som jag följaktligen inte räknar med, så återstår bara Mina grannar Yamadas av alla Studio Ghibli-filmer. Detta är en av de till dags dato totalt 21 traditionellt tecknade Ghibli-filmerna. Om jag bara hade gjort en topp-20 och Mina grannnar Yamadas inte återfanns någonstans på listan... Då vore det mao givet att den hade varit film nummer 21 i mitt tycke. Och då kunde jag väl lika gärna ha med den här som en bubblare resonerade jag. För det är Isao Takahata ju värd också.
Och Takahata var bara den andra stora filmmakaren på Ghibli, jämte Hayao Miyazaki. Han var den som näst efter gamle Miyazaki regisserat flest filmer för företaget. Långt innan Studio Ghibli grundades var han den som för övrigt regisserade Panda, panda! skapad och skriven av Miyazaki. Och han var den enda på Ghibli vars verk konkurrerade direkt med Miyazakis egna. Vilket ni kära läsare som läser igenom denna lista uppifrån och ned senare kommer se.
Hur mycket jag än gillar några av Takahatas andra filmer måste jag dock medge att Mina grannar Yamadas bara inte funkar för mig. Vi får följa familjen Yamadas anspråkslöst vardagliga liv och stilen på hela filmen är den som ni kan se på bilden nedan. Minimalistisk. Och urblekt. Och det är inte en av de kortare Ghibli-filmerna heller. Drygt en timme och tre kvart snackar vi. Vilket är minst en halvtimme för länge med den här stilen. Det blir nästan jobbigt för ögonen. Jag respekterar Takahata för att han uppenbarligen försökte sig på något mycket annorlunda med den här men jag hade ljugit om jag påstod att jag finner resultatet vara vidare lyckat. Mina grannar Yamada är baserad på en manga i sk yonkoma-format, en dagsstrippserie i princip. Och jag kan tänka mig detta som en annan manga med, inte olikt något som En kopp kaffe till. Men inte som en lång långfilm.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
20. Sagan om prinsessan Kaguya (2013)
|
Regissör: Isao Takahata
|
Okeeej... Mina grannar Yamadas gick alltså inte hem hos mig men tydligen heller inte hos många andra. Filmen var alltså ingen framgång och det, ovanligt nog för en Ghibli-rulle, inte ens i hemlandet Japan. Detta måste ha tagit hårt på Takahata för sedan dröjde det dryga 14 långa år innan han gjorde en till film för Ghibli. Och denna visade sig dessutom tyvärr bli hans sista. Takahata gick bort inte hela fem år senare, 82 år gammal. Och tyvärr måste jag säga... Tyvärr blev den legendariske regissörens svanesång heller inte jättelyckad enligt mig. Mm, enligt mig alltså för kommersiellt blev denna mycket mer framgångsrik än Mina grannar Yamadas och kritiskt blev den mycket mer hyllad med. Och ja, jag håller ju åtminstone med om att den här är bättre än Yamadas i alla fall. Den liksom blekta stilen som Takahata fortsatte med är inte lika blekt här och därmed behagligare för ögonen men alltså... Kom igen. Jo, jag förstår ju "grejen" med denna stil och kalla mig ytlig men jag tycker ändå inte om den. Jag hade verkligen föredragit en NORMALT animerad film, vilket från Ghibli hade varit helt sanslöst vackert, framför den här mer experimentella visuella stilen. Och jag kan fortfarande uppskatta att Takahata ville göra något annorlunda men någon måtta får det ändå vara... Om det hade rört sig om en eller några scener, återblickar t ex, så vore det en sak men återigen HELA filmen... Det blir för mycket. Sagan om prinsessan Kaguya är dessutom den allra längsta av alla Ghibli-filmer, med en speltid på två timmar och sjutton minuter. Endast Mononoke kommer ens i närheten. Det blir för mycket. Och filmen känns för utdragen och deppig... Klassiska sagor med Hello Kitty gjorde en roligare, snärtigare och inte minst mer färgglad tolkning av sagan om prinssesan Kaguya och då var det ju bara en kortfilm, en fem minuter lång kanske. Så tyvärr... Men Takahatas sista är inte för mig.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
19. Legender från Övärlden (2006)
|
Regissör: Goro Miyazaki
|
Legender från Övärlden är... En Miyazaki-film. Det är dock inte en Hayao Miyazaki-film utan en av hans son, Goro Miyazaki. Detta var Goros första film och ja, den lämnar ju mycket att önska. Filmen är baserad på Ursula K. Le Guins bokserie om Övärlden och lever krasst uttryckt inte upp till potentialen som fanns där. Le Guin var öppet besviken på resultatet... Och även självaste Hayao Miyazaki var öppet besviken på sin son. Ouch. MEN... Legender från Övärlden är faktiskt inte helt tokig ändå. Den förmedlar tydliga Nausicaä från vindarnas dal-vibbar, vilket alltså var den äldre Miyazakis egen första film för typ Ghibli (men ännu inte riktigt Ghibli) och helt ärligt talat så är den här heller inte så jättelångt ifrån Nausicaä-filmen som hade fullt med sina egna problem, inte minst då den verkligen kändes halvbakad. Därmed kan jag faktiskt tycka att Hayao Miyazaki kanske var lite väl hård mot sin pojk... Filmens största tillkortakommande så som jag ser det är att världbygget inte riktigt kommer på plats. Vidare känns världen ganska tom och storyn inte helt genomtänkt. Men filmen har ändå sina stunder. Och animationen är fin.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
18. Det blåser upp en vind (2013)
|
Regissör: Hayao Miyazaki
|
Från sonens första över till faderns senaste... Ja, i skrivande stund alltså då Hayao Miyazaki har ytterligare en film på gång som nu beräknas bli färdig någon gång under 2023. Det blir hela tio år emellan i så fall. Vilket också blir den längsta perioden mellan hans filmer (fram tills nu har det dröjt som längst bara fyra år från en Hayao Miyazaki-film till en annan). Precis som i fallet med Takahatas sista film är jag hur som helst inte vidare förtjust i Hayao Miyazakis senaste. Det blåser upp en vind är en biografisk film om flygplanskonstruktören Jiro Horikoshi som var mannen bakom framför allt det sk Zero-stridsflygplanet vilket japanerna använde under andra världskriget... Ett inte helt okomplicerat ämne med tanke på Japans roll i kriget alltså. Det är en extremt välgjord film, om den saken råder det inga tvivel. Och jag förstår att detta säkerligen var något av ett passionsprojekt för Miyazaki, speciellt då detta var ännu en film som skulle ha varit hans sista innan han återigen gick i pension. Och det är inte alls en dum film att gå ut på så att säga. Om han nu inte hade tagit upp arbetet med ännu en ny produktion trots allt alltså. Det är bara det att Det blåser upp en vind är vare sig lika underhållande eller fängslande som Miyazakis andra filmer.
Snarare är den rätt så träig... Miyazaki försöker liva upp stämningen genom återkommande drömmar eller dagdrömmar av det desto mer fantasieggande stuket men det blir snarare som dessa korta avbrott som skär sig lite med resten av filmen... Det blåser upp en vind är en bra film. Men det är inte en som jag har någon direkt lust att återvända till... Och då en av de mest avgörande kriterierna som jag haft för placeringarna på den här listan, liksom med förra månadens Spielberg-lista, är hur ofta jag kan tänka mig att se om dessa filmer så hamnar Det blåser upp en vind där den nu gör, dvs långt bak på 18:e plats.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
17. Prinsessan Mononoke (1997)
|
Regissör: Hayao Miyazaki
|
Oh, boy... Ja, jag kan tänka mig att många fans av Miyazaki måtte tycka att jag är fullkomligt skogstokig nu. Prinsessan Mononoke, eller "Mononoke-hime" som de allra skitnödigast nördigaste av nördarna minsann envisas med att kalla den (och inte ens Princess Mononoke alltså...) är ju något av en fanfavvis bland folket. Bergis för att den faktiskt gjordes tillgänglig hos oss i väst redan då runt millennieskiftet och var för många därmed en inkörsport till Ghibli-filmer. Jag minns t ex att den fanns att hyra i svenska videobutiker runt år 2000. Och det var ju en av de första Ghibli-filmerna att ges ut officiellt på DVD i Nordamerika, långt innan äldre filmer som Min granne Totoro. Och ja, jag tror faktiskt att det var den första Ghibli-filmen som jag själv såg också. Då på den tiden. Gillian Anderson, het från Arkiv X på 90-talet, gjorde en av de engelska rösterna. Det var en big deal, även om de japanska originalrösterna såklart är det enda rätta. Men ja, många är alltså helt saliga över denna film. Så att jag nu placerar den så långt bak här på min egen lista sticker säkert i ögonen på en hel del... Men så är det! Jag har alltid tyckt att Mononoke är överskattad. Alltid. En bra film, naturligtvis, men långt ifrån det odiskutabla mästerverk som så många gärna målar upp det. Huvudpersonen, prins Ashitaka, är endimensionell och jag gillar inte den stora skogsanden eller hur slutet spårar ur totalt à la Akira. Detta verkar visserligen vara något av en trop i japansk bildmedia, se t ex även slutet på Final Fantasy VII från samma år, men här passar det bara inte tycker jag. Trams!
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
16. Ponyo på klippan vid havet (2008)
|
Regissör: Hayao Miyazaki
|
Ponyo på klippan vid havet är väääldigt löst baserad på H.C. Andersens gamla saga om Den lilla sjöjungfrun, som numera nog blivit mest populär genom Disney-klassikern från 1989. Miyazakis egen tagning är... Annorlunda. Bättre vet jag väl i fan om jag kan säga att den är. Med det är i alla fall en annorlunda tagning. Alltid något. Och filmen är inte bara annorlunda i sig men den är även annorlunda i synnerhet från andra Miyazai-filmer. Den som kan det minsta om Hayao Miyazaki känner förmodligen till regissörens fascination för allting luftburet. Det här med att flyga alltså, må det vara med farkoster eller på annat sätt. De flesta Ghibli-filmer och nästan alla av Miyazakis filmer har åtminstone något inslag av flyg. Flera filmer kretsar t o m helt kring det, som Laputa - Slottet i himlen och Porco Rosso. Ponyo på klippan vid havet är däremot det stora undantaget och då speciellt med tanke på att det är en av Miyazakis egna filmer. Här har Miyazaki låtit byta ut himlen mot havet. Vilket, ironiskt nog, inte riktigt får samma djup. Detta gäller filmen i stort med. Det är en ytligare film än Miyazakis flesta andra. Det är även märkbart mer av en barnfilm som i en film riktad främst åt mindre barn. Måhända Miyazakis egen reaktion på reaktionerna till hans förra film..? Pluspoäng för den svenska titeln förresten, som låter så mycket roligare än jänkarnas urtrista bara Ponyo.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
15. Det levande slottet (2004)
|
Regissör: Hayao Miyazaki
|
Och när man pratar om trollen... Det här är den alltså. Miyazakis förra film. Den som han mao gjorde direkt innan Ponyo på klippan vid havet. Och inte nog med det, men det var även mannens nästa film i ordningen efter det slutgiltiga västerländska megagenombrottet med Oscarsvinnaren Spirited Away en tre år tidigare. Det levande slottet är baserad på Diana Wynne Jones roman Trollkarlens slott. Och i just det här fallet är den engelska titeln på boken samt filmen mer träffande då "Moving" i Howl's Moving Castle faktiskt kan syfta på olika saker, medan "levande" i den svenska filmtiteln enbart anspelar på att slottet går runt på egna ben och Trollkarlens slott låter helt intetsägande. Men hur som helst... Jag har lite blandade känslor för den här filmen... Vad jag gillar är just trollkarlen Howls levande slott i fråga. Och det gillar jag skarpt verkligen. Världen som Miyazaki målar upp i bakgrunden känns också mycket intressant... Men där slutar det! Handlingen i filmen kunde nämligen ha varit bättre. Saker bara inträffar lite på måfå och det som inträffar är för det mesta bara diffust. Men jag gillar verkligen det där slottet... Så av alla de Miyazaki-filmer jag tycker minst om; Mononoke och hans tre senaste (har karln börjat tappa stinget..?), är Det levande slottet den jag tycker mest om... Vettigt?
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
14. Jag kan höra havet (1993)
|
Regissör: Tomomi Mochizuki
|
Den här filmen var länge mest känd under dess amerikanska titel, Ocean Waves. Vilket, ja, låter harmoniskt nog. Den svenska titeln, Jag kan höra havet, är å andra sidan en direktöversättning av den japanska originaltiteln. Filmen utspelar sig i Kochi på ön Shikoku i södra Japan så att ja, de som bor där kan höra havet. Den här filmen är typ en anomali bland Studio Ghiblis verk. Jag kan höra havet är något så ovanligt som en TV-film, studions till dags dato enda, och när den gjordes var det dessutom den första Ghibli-filmen som inte regisserades av vare sig Hayao Miyazaki eller Isao Takahata. Syftet med filmen var tydligen att låta några av Studio Ghiblis yngre anställda visa vad de går för. Och det måste man ju bara respektera! Att det fick bli en TV-produktion var väl just för att det inte skulle kosta dem skjortan ifall resultatet skulle suga. Och det har man ju också full förståelse för. Visst ser man att animationen är ett snäpp under Studio Ghiblis höga standard just då det är en TV-film gjord på en mindre budget men det hela är ändå välanimerat. Och storyn är lagom trivsam. Jag kan höra havet är i grund och botten ett high school-drama berättat mestadels genom återblickar och med en berättarröst rakt igenom. Vissa verkar avfärda den här filmen men jag tycker det vi får här funkar fint. Jag gillar det.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
13. När Marnie var där (2014)
|
Regissör: Hiromasa Yonebayashi
|
Mm... Denna, ja. När Marnie var där var Hiromasa Yonebayashi andra och sista film i egenskap av regissör för Studio Ghibli, innan han och flera andra tidigare Ghibli-anställda bidrog till att bilda en egen studio, Studio Ponoc, där Yonebayashi fortsatt regissera filmer. Och vadan denna split? Jo, 2014 verkade det nämligen som att Studio Ghibli skulle lägga ner. För gott. Och det var inte bara för att Hayao Miyazaki återigen sade sig ha gjort sin sista film. All produktion upphörde. Därför var Ghibli som företag heller inte involverade i Ni no Kuni II, spelet till PS4, som utannonserades 2015. Och det såg ut som att När Marnie var där skulle bli den sista officiella Studio Ghibli-filmen någonsin. Det var dystra tider då, runt mitten på 2010-talet. När Marnie var där var därför en bitterljuv upplevelse. Och det är ju forfarande den senaste Ghibli-filmen vi har, den där datoranimerade styggelsen ej medräknat. När Marnie var där är inte en av de bästa Ghibli-filmerna genom tiderna. Det är heller inte Yonebayashis bästa film. Och vid en återtittning nu inför denna lista störde jag mig mycket mer på den tafatta och inte direkt trevliga huvudpersonen i berättelsen. Dessutom lider filmen i viss mån av Sjätte sinnet-syndromet, dvs när man väl sett den en gång och vet "twisten" i slutet så tappar den mycket i återse-värde. Då det är just mystiken, "gåtan" liksom, som till stor del driver storyn framåt. Fast jag placerade ju inte När Marnie var där så här långt fram på listan för intet heller... Och det är en spökhistoria, ja. Alldeles lagom på gränsen till lite kuslig...
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
12. Lånaren Arrietty (2010)
|
Regissör: Hiromasa Yonebayashi
|
Arrietty! Det här var då Hiromasa Yonebayashi första film som regissör, baserad på Mary Nortons barnbokserie Lånarna från 1950, 60- och 80-talen som handlar om småfolk som bor i folks hus och ja, "lånar" saker de behöver. Varning för en del, ur småfolkets perspektiv, stora kryp på bild! Det är inget farligt dock... Om man t ex klarar av att se Ant-Man så klarar man lätt av denna. Varför jag ens nämner detta? För att jag vet att vissa har verkligen svårt för sånt här. Att se kryp i förstoring alltså. Och det vore verkligen trist om den restriktion fick någon att inte vilja se Arrietty för detta är verkligen en vacker och härligt mysig film alltså. Animationen fångar ögonen och här är många mycket varma färger i kontrast till Yonebayashis mycket kyligare andra film, den ovan nämnda När Marnie var där. Musiken är också väldigt harmonisk i denna. Jag gillar alltså Arrietty i mångt och mycket för färgerna och musiken som ger den dess så härliga atmosfär. Det är fortfarande Yonebayashis bästa film. Han kom också att göra film om småfolk under vatten, Kanini & Kanino, som en av tre kortfilmer i Modest Heroes för Studio Ponoc 2018.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
11. Katternas rike (2002)
|
Regissör: Hiroyuki Morita
|
Katten återkomsten. Det här är också något av en ovanlighet bland alla Studio Ghibli-filmer... Dels då det är en av de få titlarna i Ghiblis katalog som regisserades av någon som av en eller annan anledning inte regisserat fler filmer än så för studion. Och dels då det är en spin-off tillika en slags uppföljare till en tidigare Ghibli-film, Om du lyssnar noga från 1995, något som den fortfarande är helt ensam om. De gör alltså inga spin-offs eller uppföljare på Ghibli. Ja, förutom den där 13 minuter långa kortfilmen som följde upp Totoro, som aldrig släppts för hemmabruk och bara visas i Ghibli-museet i Mitaka, Tokyo. Sannerligen något för da bucket list. Katternas rike är i vilket fall en trevlig liten film. Det känns som en liten film för att den är inte alls lång. Med en speltid på bara drygt en timme och en kvart är det en av de kortaste Ghibli-filmerna. Om jag inte minns fel nu är det bara Jag kan höra havet som är kortare än så. Och så här korta långfilmer är också det en ovanlighet för Ghibli. Katternas rike är allt lite udda alltså. Den sticker liksom ut bland Ghibli-filmerna. Och måhända att jag är lite väl snäll mot den här och nu som placerar den före Hiromasa Yonebayashis båda filmer på listan... Säkert för att jag har en nypa nostalgi för den då den länge var en av dotterns favoritfilmer, för att katter och magi och en flicka som blir till katt och sånt men ja, nu får det faktiskt vara så.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
10. Om du lyssnar noga (1995)
|
Regissör: Yoshifumi Kondo
|
Ah. Whisper of the Heart. En fin titel på engelska. Den svenska titeln är dock återigen en rak översättning av den japanska originaltiteln vilket ju också har sin merit. Det är i alla fall den här filmen som Katternas rike följde upp sju år senare. Regisserad av Yoshifumi Kondo som faktiskt förväntades att ta över tyglarna efter självaste Hayao Miyazaki på den tiden... Ödet ville dock annorlunda. Dessvärre blev det här hans enda film i egenskap av regissör då han inte hela tre år senare plötsligt insjuknade och gick bort, vid bara 47 års ålder. En tragedi som tog hårt på Miyazaki. Men nu gäller det filmen alltså. Och jodå, nog är Om du lyssnar noga bra. Riktigt bra... Det är en väldigt gemytlig film. Mycker mer jordnära än de allra flesta av både Miyazakis och Takahatas filmer. De enda inslagen av fantasy är också rena fantasier i filmen. Och för ovanlighetens skull utspelar sig hela filmen i samtida Tokyo. Inte mig emot. En hel del skoldrama med. När det är så omsorgsfullt välgjort som här känns allt detta som en frisk fläkt mot de mer fantasifyllda Ghibli-filmerna. Och man är nog inte mänsklig om man klarar av att se den här filmen och INTE fatta tycke för Take Me Home, Country Roads...
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
9. Uppe på vallmokullen (2011)
|
Regissör: Goro Miyazaki
|
Uppe på vallmokullen? Nja... I det här fallet gillar jag definitivt den engelska titeln mycket bättre. From Up on Poppy Hill. Det låter mycket roligare att säga högt nämligen. Prova vet jag. "From Up on Poppy Hill." Det är P:ena som gör det! From Up on Poppy Hill var Goro Miyazakis, som alltså är son till Hayao Miyazaki, andra film i ordningen, efter Legender från Övärlden. Och då den filmen inte direkt togs emot väl ville väl Hayao hjälpa grabben sin på traven lite. Tillskillnad från Legender från Övärlden, som gjordes enligt manus av bl a Goro Miyazaki själv, är From Up on Poppy Hill istället enligt manus av bl a Hayao Miyazaki. Mästaren själv alltså. Nu vet jag ju inte om det var just detta som gjorde skillnaden, för den där datoranimerade filmen som jag inte ens vill räkna med är också i regi av Goro men å andra sidan är det Goro som regisserat den animerade TV-serien om Ronja Rövardotter 2014-2015 och den har då faktiskt tagits emot väl så det verkar som att han ändå kan få till det även utan sin fars hjälp men ja, From Up on Poppy Hill blev i vilket fall väldigt bra. Det är ännu ett skoldrama som klart och tydligt är förankrat i vår egen verklighet och inte någon fantasivärld men här tas vi tillbaka i tiden till 1963 och ett Japan på hastig uppgång. Det blir lite gammalt möter nytt. En stor del av filmen kretsar nämligen kring skolans nedgågna klubbhus som vissa vill bevara och andra vill riva ner för att kunna bygga nytt... Mycket charmigt. En mycket trivsam film.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
8. Spirited Away (2001)
|
Regissör: Hayao Miyazaki
|
Oscarsvinnare för bästa animerade film vid den 75:e Oscarsgalan 2003. Slog med all rätt ut bl a Lilo & Stitch samt Ice Age det året. Att knappt några fler Ghibli-filmer, som Lånaren Arriety och nyss nämnda From Up on Poppy Hill, ens nominerats därefter är dock bara skamligt... Korkade jävla amerikaner alltså. Men Spirited Away fick åtminstone sin beskärda och välförtjänta del i strålkastarljuset. Den här filmen betydde oerhört mycket för såväl senare som tidigare Ghibli-filmers tillgänglighet på bred front i väst. Det var en mycket viktig film i den bemärkelsen. Prinsessan Mononoke banade vägen men det var till slut Spirited Away som fick folk i väst att på allvar få upp ögonen för Studio Ghibli. Det tackar vi för. Vi som då för tiden, för 20 år sedan alltså, tvingades gråimportera sk Hongkong-utgåvor av filmer som Totoro och Porco Rosso. Detta slipper man nu, mycket tack vare den genomslagskraften som Spirited Away hade. Och detta är ju en mycket bra film. En smula, bara en smula, överskattad kanske men ändå det i särklass bästa som Hayao Miyazaki har gjort den här sidan av millennieskiftet. Rekommenderas absolut. Med alla gastar och varelser är det en mycket passande film för de små att se till halloween. En del scener kan dock vara lite för läskiga för de allra minsta. Och ja, det vet jag av egen erfarenhet. Men från säg 6-7 år och uppåt bör det inte vara några problem om man sitter med.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
7. Porco Rosso (1992)
|
Regissör: Hayao Miyazaki
|
Nu är vi alltså inne på de riktiga höjdpunkterna i Ghiblis, och framför allt Hayao Miyazakis, katalog. Enligt mig gjorde han alltså sina allra, allra bästa verk fram t o m Porco Rosso 1992, även om Spirited Away från 2001 kom bra nära. För det är något speciellt med Miyazakis tidigare filmer. De är tämligen okomplicerade och inte alls flummiga, långdragna eller tilltrasslade... De känns mycket mer genuina. Från 1979 fram till 1992 är de verkliga guldåren alltså. Ja, hade jag räknat med Slottet i Cagliostro och Nausicaä från vindarnas dal hade också de hamnat före alla andra filmer han regisserat från 1997 och framåt. Porco Rosso började inte som en långfilm men det är vad det blev. Från början skulle det bara vara en kortfilm som visades på japanska passagerarflyg. Japan Airlines förblev dock en investerare i filmen och visade den ändå under sina flygturer, trots att det hela handlar om flygplan som skjuts ned och störtar. Ja, japaner alltså. Filmen utspelar sig i Italien under mellankrigstiden och handlar om titelkaraktären Porco Rosso som var stridspilot i första världskriget men sedan dess förvandlats till gris...
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
6. Minnen av igår (1991)
|
Regissör: Isao Takahata
|
Året innan Hayao Miyazakis Porco Rosso kom Isao Takahatas Minnen av igår upp på de japanska biograferna. Och det här har förblivit en av Takahatas topp-3 bästa filmer. Minnen av igår är en speciell film på sitt eget helt unika sätt. Jag gillar verkligen hur Takahatas och Miyazakis filmer kompletterade varandra under de här åren, den andra halvan på 80-talet och första halvan på 90-talet. Att de båda herrarna höll så pass jämn kvalité men gjorde ändå helt olika filmer. Bra tider. Minnen av igår är en nostalgitripp som heta duga. Även om resan tar huvudpersonen tillbaka till då hon var en tio år gammal skolflicka i Tokyo år 1966 känns det ändå som något man relaterar till... För vem tänker aldrig tillbaka på sin egen grundskoletid liksom.
När jag först såg Minnen av igår för ganska exakt 20 år sedan på en engelsktextad bootleg från Hongkong så var jag ganska exakt tio år yngre än huvudpersonen i filmen är som vuxen och jag minns hur gammal som jag tyckte att hon var då... Och nu är det alltså jag själv som är tio år äldre än hon som vuxen. Helt tvärtom. Och så blir jag nostalgisk på typ metanivå... Snacka om trippat.
Minnen av igår gör förresten den här blekta stilen som Takahata uppenbarligen blev så himla förtjust i helt rätt. För det första så blir det aldrig lika blekt som i Mina grannar Yamadas eller ens Sagan om prinsessan Kaguya. Karaktärerna ser blott lätt mindre skarpa ut och det är egentligen bara bakgrunderna som bleknat bort helt. Bleknat bort som i att det är ju just det som också bleknar bort mest i minnet... Personerna minns man, händelserna minns man men exakt hur det såg ut där i bakgrunden försvinner ur minnet. Och här kommer vi till det för det andra då det alltså är i återblickarna och endast återblickarna som den här blekta stilen används medan alla scener i samtiden är fullt animerade och färglagda. Mycket fyndigt!
Only Yesterday är den engelska titeln förresten. Båda titlarna låter bra i mina öron. Det var ju bara igår.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
5. Laputa – Slottet i himlen (1986)
|
Regissör: Hayao Miyazaki
|
Ja, även om Nausicaä från vindarnas dal ofta återutges under Ghibli-loggan så var det faktiskt Laputa - Slottet i himlen som var den första filmen de gjorde efter att ha bildat studion 1985, medan Nausicaä kom ut redan 1984. Detta är alltså den första officiella Studio Ghibli-filmen. Och vilket startskott. Filmen är, såklart, löst baserad på avsnittet om den högt ovanför molnen fritt svävande ön i fråga ur Jonathan Swifts Gullivers resor från 1700-talet. Handlingen är dock förlagd till en helt fiktiv, om än delvis verklighetsinspirerad, tid och värld fylld med allehanda förunderliga luftskepp och andra flygfarkoster. Men här finns mycket mer än så... Gruvstaden med tågen och allt det i början, snacka om atmosfär liksom. Miyazaki lyckades helt galant med världsbygget i den här filmen. Och det redan under förtexterna! Jag älskar verkligen sekvensen som spelas där. Bildspelet och musiken i perfekt harmoni. Det är storslaget. Och ja, hela filmen är storslagen. Ett grandiost och mycket stämningsfullt äventyr. Och med luftpirater dessutom! Och ångpunk! Laputa - Slottet i himlen är över två timmar lång men tillskillnad från Det levande slottet, som var strax under två timmar men kändes mycket längre, så känner man inte alls av speltiden här. Tiden flyger verkligen iväg med Laputa. Så medryckande är filmen.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
4. Pompoko (1994)
|
Regissör: Isao Takahata
|
Ännu en rulle av Takahata. Ja, mannen stod faktiskt bakom några av studions allra bästa verk fram till och med mitten på 90-talet. Och denna. Pompoko. En underbar film. Här gick Takahata ytterligare ett steg längre vad gäller det här med olika stilar. Hans första film för studion, mer om den senare, var tecknad i en och samma stil. Hans andra film, den tidigare nämnda Minnen av igår, tecknades i två olika stilar beroende på om vi såg händelseförloppet i samtiden eller genom återblickar. Och så har vi Pompoko som kör med hela tre olika stilar genom hela filmen! Okej, filmen handlar kort och gott om mårdhundar. Och vi ser dels den helt realistiska stilen på djuren, dels den mindre realistiska antropomorfiska och dels den fullkomligt knasbolltokiga knäppa karikatyrstilen. Takahata alltså.
Pompoko handlar hur som helst om mårdhundar, ja. Och som folket i Japan kan tala om så är mårdhundar magiska. Tanooki-dräkten i Super Mario Bros 3? Ja, det är en mårdhunddräkt! Den kommer ju ifrån tanuki, dvs mårdhundar! Därför kan Mario byta skepnad i den. Givetvis.
Stackars mårdhundar... De är lovligt byte i bl a Sverige. Fy skäms!! Låt de stackars liven vara vet jag! En "invasiv art" mitt rövhål. Vi människor är ju den mest skadliga och invasiva arten i naturen! Men ja.
Pompoko är faktiskt en verklighetsbaserad film, alla övernaturliga inslag till trots. Den handlar om Japans extremt hastiga urbana utbyggnad från 1960-talet och framåt. Och hur skogarna och vildmarken då undan för undan skövlades bort för att göra plats för storstadens asfalterade vägar och skyskrapor. Det är en vackert vemodig rulle. Med mycket pungkulor... För att det krävs kulor att göra en sådan här film!
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
3. Kikis expressbud (1989)
|
Regissör: Hayao Miyazaki
|
Världens snällaste film. Ingen Pippi Långstrump, för vad visste Astrid Lindgren egentligen. Men Goro fick ju göra Ronja Rövardotter på senare år så de har väl lärt sig. Mycket Stockholm dock.
Kikis expressbud handlar om Kiki... Och hennes expressbud. Kiki är en ung häxa. Och när en häxa fyllt 13 år i den här världen så ska hon enligt traditionen bege sig ut i världen för att genom egen livserfarenhet bli en bättre häxa. Vilket alltså är precis vad Kiki gör i den här filmen. Liksom, vad man kan förmoda, alla andra häxor är även Kiki en snäll häxa. Alla är snälla i den här filmen. En äkta må bra-film det här. De enda någorlunda kanske lite "ovänliga" personerna som Kiki stötter på är en annan häxa hon möter på vägen som ber henne sänka musiken på radion, en polis som säger åt henne då hon inte var försiktig i traffiken och en flicka som inte direkt tycker om sin mormors bakelser... Vilket väl säger det mesta.
Världens snällaste film alltså. Kiki hittar en stor stad vid havet, baserad direkt på bl a Stockholm, där hon börjar försörja sig själv som stadens snabbaste budflicka. För att hon kan flyga på sin kvast. Då hon är häxa. Ja, mycket mer än så har jag inte att tillägga. Den här filmen gör en glad. Mycket glad.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
2. Eldflugornas grav (1988)
|
Regissör: Isao Takahata
|
Den enda Studio Ghibli-filmen som pga något rättighetstjafs inte finns tillgänglig på Netflix i skrivande stund. Vilken tur då att man ändå äger alla filmerna på DVD. Länge leve äganderätten! Jag hoppas verkligen att ni som läser det här som inte redan sett den här inte låter begränsa er till vad som finns att tillgå på Netflix, för då går ni faktiskt miste om en av de tveklöst bästa filmerna genom tiderna. Och då menar jag alltså inte "bara" en av de bästa Studio Ghibli-filmerna eller en av de bästa animé-filmerna utan en av världens bästa filmer i allmänhet. För ja, Eldflugornas grav är verkligen så bra. Att se den här filmen är ett måste för alla som på allvar tycker om film. Och jag är helt allvarlig, ja. Så är även denna... Detta är ingen rolig film. Det är ingen skämtsamt film, det är ingen lättsam film och det är ingen lättsmält film. Det är en högst allvarlig film. Det är i slutändan en sorglig film. Och det är en alltigenom mycket stark film. Liksom Schindler's List är Eldflugornas grav inte lika mycket underhållande som engagerande. Och man blir fan tårögd på riktigt. Det är en krigsfilm som utspelar sig i Japan mot slutet av andra världskriget och skildrar två föräldralösa barns kamp för överlevnad.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
1. Min granne Totoro (1988)
|
Regissör: Hayao Miyazaki
|
Den definitiva Studio Ghibli och Miyazaki-filmen. Kom ut samtidigt som Eldflugornas grav på de japanska biograferna. Och jag funderade faktiskt länge på om inte den filmen var nummer ett... Eller om jag inte skulle sätta den och Min granne Totoro på delad förstaplats. Men nej, vad som avgjorde saken i det här fallet var just att man kan se om Totoro hur många gånger som helst. Dels orkar man med det rent känslomässigt och dels är även Miyazakis rulle så ruskigt bra att man tröttnar aldrig.
Även denna har sina hjärtknipande stunder dock... Så det är alltså inte bara hopp och lek här. Min granne Totoro handlar om en familj. Mamma, pappa och två systrar. Pappan har köpt ett gammalt hus ute på landet så att han och döttrarna kan bo närmare mamman där hon ligger intagen på sjukhus. Det visar sig bo mystiska väsen både i huset och i skogen utanför. Den stora fluffiga vänligt sinnade Totoro är ett sådant väsen. Det tar inte lång tid för flickorna att bli vän med deras nya granne. Det här är en härlig film. Lätt att tycka om, lätt att komma in i. En lustig sak är att för en 20 år sedan så identifierade jag mig mest med den äldre systern men numera identifierar jag mig mest med pappan. Och myser mest hela tiden.
|
|
|
|
|
===============================================================================================
|
